.

Partiledarstrider har lite av en skidtävling över sig. Tätstriden avgörs ofta när en av åkarna försöker sig på ett snabbt ryck. ”Vinna eller försvinna” är det som gäller.

Det är vad Lars Ohly gjort. I en svettig uppförsbacke – efter fyra förlustval i rad för Vänsterpartiet – försöker han skaka av sig sina medtävlare med några kraftiga stavtag:

”Det här är kul. Jag känner att jag har blivit en bättre partiledare (efter varje förlust?) och vill leda partiet i valet 2014. Jag är helt inställd på att vi då också ska bilda en gemensam rödgrön front med socialdemokrater och miljöpartister.”

.

.

Här en bild på vägen upp till vårt hus.

Vi tar oss fram med broddar och stavar.

Men frågan är om Ohly är rätt politiskt rustad

för det som kan bli hans ”sista strid”

.

Stack Ohly i väg för tidigt. Han kanske rentav missade spåret och hamnade bredvid banan på riktigt hal is?

Vänsterpartiet i Dalarna hängde på med ett tvärilsket pressmeddelande:

”Det försvårar processen för framtidskommissionen, säger Lena Olsson, ordförande i Vänsterpartiet Dalarna. Först och främst är det principen vi vänder oss emot. Det var en debatt efter valet om extrakongress, den avfärdades med att man inte skulle förhasta sig och istället tillsattes en framtidskommission. Lars Ohly borde ha inväntat kommissionens arbete.”

 

Partisekreteraren Anki Ahlsten avfärdar ilskan i Dalarna med att Ohly kan sitta kvar även om kommissionen och kongressen kommer fram till att Vänsterpartiet ska ha en annan politisk inriktning. Men hon missar då helt att Ohly försöker behålla täten inte bara genom att tala om att han vill sitta kvar och bara har blivit bättre. Han är också tydlig med att han vill försöka återupprepa fiaskot med det rödgröna samarbetet i fjolårets val. Ett samarbete där vänsterpartisterna helt kapitulerade för socialdemokratins nyliberalism och Miljöpartiets moderna borgerliga liberalism. Samarbetet förutsatte munkavle på det egna partiet när det gäller kritiken av dessa bägge partier och deras borgerliga agenda och inte minst legitimerade den uppgörelse som gjordes,  Miljöpartiet,  som ett salongsfähigt vänsterparti nära nog hemmahörande i arbetarrörelsen. I den gemensamma politiken fick inte ens en tåspets fick vara över det kritstreck som dras av den berömda borgerliga budgetdisciplinen. Inte bara jag och andra ”petiga vänsterkritiker” , utan även exempelvis Miljöpartiets Mikaela Valtersson,  kunde med rätta påpeka att i sak, var den uppgörelse som gjordes om de svenska trupper som nu strider under NATO:s fanor, inte väsensskild från den som senare träffades i uppgörelsen mellan regeringen, (s) och (mp).

.

.

I politiken kan en kindpuss betyda mycket…

.

Ohly vill uppenbart inte diskutera det rödgröna samarbete som varit. Där det egna partiets politik var som en tesked salt i en tunna med en hektoliter vatten. Han gör också en grov missbedömning när han självsäkert tror att (s) vill upprepa samarbetet 2014. ”Dom gör inte om samma misstag två gånger med att utesluta oss”. Själv är jag bergfast övertygad att (s)  inte ens vill ha en gnutta sälta i nästa valrörelse.

I stället pekar Ohly på en del välfärdsområden där han vet hur man ska ”vässa politiken”:

”En jämlik vård, en likvärdig skola, fler bostäder, rättvisa villkor på arbetsmarknaden och en rättvis föräldraförsäkring”.

Han har sedan preciserat exempelvis bostadsfrågan med att säga att man måste gå emot ”utarmningen” av hyresrätten. Visst vårt boende är en het potatis i politiken. En hel generation ungdomar riskerar att bli ”mambos” för livet och samtidigt leder den akuta bostadsbristen till att man spär på motsättningar mellan svenskar och flyktingmottagandet.

Det krävs åtgärder i stil med 1960-talets ”miljonprogram”. Samtidigt som den tidens alla lägenheter ska renoveras eller rivas för att bygga nytt.

Men då är vi framme vid akilleshälen i det rödgröna samarbetet. Ser vi till hur människor bor i dagens Sverige. Då är det bara en minoritet som har hyresrätt. Under trettio procent. Den stora majoriteten och då även majoriteten av alla arbetande människor bor i egna villor, radhus eller bostadsrätter. Deras stora bekymmer är amorteringar, räntor och elräkningar och jag är övertygad om att ett av de viktigaste skälen till att den berömda ”medelklassen” föredrog Anders Borg framför socialdemokraterna eller Vänsterpartiet var att man oroade sig för att ”vänsterns ekonomiska lättsinne” skulle leda till räntehöjningar och mer kostnader för uppvärmning. För många har lånen blivit ett större bekymmer än lönen. En stor del av denna ”medelklass” är i själva verket ”arbetarklass” eller arbetande människor i en samhällsställning som lätt gör att de kan vinnas över till en politik som handlar om solidaritet och god välfärd för alla. Det bästa sättet att nå eller att neutralisera dessa stora väljargrupper är ett program som kräver att alla större banker och kreditinstitut ska vara samhällsägda. Samhället ska sedan erbjuda låga och fasta räntor för bolån upp till ett normalt taxeringsvärde. Socialiseringen av krediterna är också det som krävs för ett nytt ekologiskt hållbart ”miljonprogram” när det gäller hyresrätter och lika självklart är det detta som krävs för den lika nödvändiga som gigantiska omläggningen av energiproduktionen, stora transportflöden och vår industriella produktion.

Är man väl framme vid dessa slutsatser är det nödvändigtvis så att en verkligt rödgrön politik kräver ett internationellt samarbete. Vi kan börja med att formulera det som krävs på hemmaplan. Men för att nå de målen krävs att vi lämnar ett bakåtsträvande ”nationellt” motstånd mot EU bakom oss. Det behövs inte mycket eftertanke för att inse att denna nyliberala union bara kan bekämpas och överskridas av en gemensam antikapitalistisk rörelse i hela Europa. De europeiska storbanker och finanscentra som måste ”störtas ner i gruset” är så starka motståndare att de bara kan mötas av en samlad demokratisk och kämpande, europeisk arbetarrörelse.

.

.

Ohly har ryckt och hamnat i halkigt spår.

Kan han likt Marcus Hellner få till en stark spurt?

.

När Lars Ohly nu försöker rycka i sin egen och partiets svåra motlut är det politiken som bekymrar. Jonas Sjöstedt har hängt på och väntar säkert på att först ligga i baksuget vid nästa nedförslöpa för att sedan använda sina sparade krafter till att ta Ohly i spurten.

Men än så länge har han inte försökt formulera om politiken eller ens ställa någon av de avgörande frågor jag skissat här. I 2010 års valrörelse var hans enda tveksamhet om den rödgröna uppgörelsen att man borde förespråkat mer skattehöjningar. Men detta svar är inte mer ”vänster” än den plattform som gällde. Det handlar bara om att man inte vågar röra banker och kreditinstitut.

I brist på bröd äter man bark.

Jonas Sjöstedt är inte belastad med ett stalinistiskt förflutet. Han är en trevlig personlighet, öppen och oftast tydlig och vi skulle säkert få en ”sjöstedteffekt” i nästa valrörelse om han skulle bli Vänsterpartiets näste partiledare. Mer tveksamt är om vi skulle få en omläggning av politiken. Ingen av de vänsterpartister som i dagarna förordat honom har heller haft något att säga om exempelvis det egna fiaskot med den rödgröna alliansen.

Det bådar inte gott.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Ohly, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,RödaLund,