Libyen sedd med olika glasögon.

.

Debatten inom vänstern kring den libyska revolutionen reser många problem, både vad gäller analysen av vad som sker och om hur en anti-imperialistisk handlingslinje ser ut.

I hela spektret av vänstern råder det enighet om att den ”arabiska våren” är en genuin folklig resning med krav på frihet, värdighet och rättvisa. Men vid den libyska gränsen upphör enigheten plötsligt och kanske inom snart även vid den syriska gränsen.

.

Upphör solidariteten med den arabiska revolutionen vid Libyens gränser?

.

De finns inom vänstern så himmelsvida skillnader i de beskrivningar som görs av upproret i Libyen att man svårligen kan tro att de handlar om samma land. Där finns allt ifrån tesen att utländska terrorister och radikala islamister ligger bakom upproret och att deras mål är att upprätta ett islamskt kalifat. Det är vad Khaddafi säger och som i stort stöds av den vänster som finns i Hugo Chavez strömfåra.

I andra änden hittar vi den traditionella parlamentariska vänstern som exempelvis det svenska Vänsterpartiet som ser en folklig resning i Libyen som behöver internationell hjälp från FN och som sluter upp bakom resolution 1973. I den analysen är FNs och därmed Natos agerande en humanitär insats med ädla motiv som grund. Däremellan är schatteringarna talrika.

De flesta socialistiska organisationerna i Europa och USA har intagit en hållning som jag vill kalla ”principfast anti-imperialism”. När det franska flygvapnet den 19 mars slog till mot Khaddafis stridsvagnar utanför Benghazi och förhindrade en massaker av oppositionen i staden räddade kanske rebellerna livet men sålde samtidigt sin själ till imperialismen anser företrädarna för denna linje.

.

-Vi-vet-vad-imperialismen-vill och vi-ska-aldrig-samarbeta-med-imperialismen, är uttryck som hörs från de principfasta anti-imperialisterna.

Det svävar en doft av metafysik kring argumenteringen. Den folkliga resningen blir omedelbart och automatiskt nersmittad bara för att den bad om nödhjälp av de enda som besatt de materiella möjligheterna att slå sönder stridsvagnskolonnerna utanför Benghazi.

I detta synsätt blir imperialismen en homogen samordnad makt som konsekvent och utan inre motsättningar ser efter sina världsomspännande intressen. Den avsätter och tillsätter regimer efter behag allt i enlighet med dess strategiska intressen. Att den skulle kunna trassla in sig i misslyckade och motsägelsefulla strategier verkar ligga utanför det möjliga.

Men vad är egentligen imperialismen? Till att börja med är den inte EN. Den är många imperialismer inbegripna i en ständigt pågående kamp om makt och herravälde över marknader, råvaror och energikällor. Visserligen har den vissa gemensamma intressen som att bevara den kapitalistiska världsmarknaden vilket sammanfattas av det så kallade Washington Consensus. Men det skyler inte över det principiella – det finns inte en imperialism, det finns många. Inte bara de gamla vanliga makterna i väst utan också nya imperialistiska makter, där både Ryssland och Kina ska räknas in.

Utifrån denna analys av imperialismen som ett homogent block under USAs ledning blir anti-imperialism liktydigt med allt som sätter sig upp mot USAs intressen i vilket hörn som helst av världen. Det är i den ”teoretiska” modellen som Ahmadinejad, Khaddafi, Assad och andra ”bröder” blir anti-imperialistiska kämpar. För president Hugo Chavez blir dessa statschefer inte bara allierade i det diplomatiska spelet utan också anti-imperialistiska medkämpar. Vilka negativa effekter dessa broderliga omfamningar av Khaddafi och Assad kommer att få för socialismens rykte och inflytande återstår att se. Tyvärr kan det värsta inträffa. En statschef, om än i röd skjorta, som i dag öppet försvarar en regim som låter sina stridsvagnar skjuta mot obeväpnade folkmassor som i Syrien, kan göra samma sak på hemmaplan i morgon.

.

.

I den ”principfasta anti-imperialismens” läger betraktas de oppositionella i Libyen som kollaboratörer. Min gamle vän Tariq Ali använde tyvärr just ordet ”kollaboratörer” och ”imperialismens nickedockor” för att skriva ned rebellerna i Benghazi i en artikel som inte kommer att gå till historien som en av hans bättre. De välkända bröderna Cockburn, Patrick och Alexander, skriver om revolten i Libyen i hånfulla ord. Bland annat roar de sig på rebellernas bekostnad genom att kalla dem för odisciplinerade amatörer. Att det skulle vara något negativt att ungdomar saknar militär kunskap är något nytt. Däremot lyckas de inte skriva ett ord av sympati för de som kämpar instängda i Misrata sedan två månader.

-Man kan aldrig samarbeta med imperialismen, är ett vanligt uttryck som ofta kommer tillbaka i analysen. Det låter ju bra och det verkar svårt att säga emot. Det är klart att man inte ska samarbeta med imperialismen. Men det är just där skon klämmer. För vad betyder det att ”samarbeta”. Vad gör oppositionen när den ”samarbetar” med imperialismen? Det borde ju betyda att övergångsrådet i Benghazi medvetet för en politik som tjänar en imperialisms intressen, exempelvis den amerikanska eller franska imperialismen.

I själva verket är problemet felaktigt ställt. Självfallet ska en socialistisk eller anti-imperialistisk rörelse aldrig samarbeta med en imperialistisk makt. Men om vi i stället ser att i vissa lägen kan imperialistiska makters handlingar tillfälligt vara till fördel för ett folkligt upprors intressen då gäller det inte att ”samarbeta” utan att tacksamt ta emot de frukter som faller i famnen, att profitera på inom-imperialistiska konflikter, spänningar och inkonsekvent handlande.

När USA 1956 satte ner foten och tvingade Frankrike, Storbritannien och Israel att avbryta den militära attacken på Nassers unga nationalistiska regim var det bara att applådera USAs beslut även om Washingtons agerande inte hade minsta humanitära motiv. Eller vad ska vi säga om de inom-imperialistiska motsättningar som ledde Olof Palme till att demonstrera sida vid sida med Nordvietnams ambassadör i Stockholm? Kritisera och avslöja Palmes gömda motiv eller tacka och ta emot å det vietnamesiska folkets vägnar? Gjorde ambassadören ett allvarligt fel när han ”samarbetade” med chefen för den svenska imperialismen?

Är problematiken annorlunda i Libyen? För det första har vi inte att göra med en socialistisk revolution. Än begränsar sig den libyska revolutionens uttalade mål till borgerligt demokratiska fri- och rättigheter. Det är en folklig politisk revolution som strävar efter att befria landet från en oböjlig diktatur. Redan i de första demonstrationerna i februari samlades människor från många skilda sociala miljöer. Vid sidan av arbetslösa revolterande ungdomar protesterade yrkesarbetare, läkare, lärare, advokater, butiksägare och offentligt anställda.

Av dessa är den stora majoriteten troende muslimer, några är fundamentalister och ett fåtal icke-troende men knappast socialister. Vad innebär det att kalla dessa människor ”kollaboratörer”? Vad har de gjort för att förtjäna detta föga smickrande omdöme? De bad om hjälp för att slippa krossas. Det är allt. Att de vände sig till ”det internationella samfundet”, det vill säga FN och imperialistiska makter, är i sig inget märkligt eftersom endast de ledande nationerna i Nato hade den militära kapaciteten att stoppa Khaddafis angrepp i tid.

För renlärighetens magistrar var det nog för att klassa revolutionen som förrådd. Med Natos bombningar av Khaddafis styrkor sägs USA ha tagit kontrollen över revolutionen. Ja, för vissa är i praktiken Libyen redan ockuperat av imperialismen. Exakt hur kontrollen utövas och vari det intima ”samarbetet” består lämnas obesvarat. Det enda konkreta argument som verkligen förts fram är att övergångsrådet i Benghazi lovat att respektera oljekontrakten med de internationella oljebolagen. Verkligen skakande. Vad skulle de göra? Proklamera att alla oljetillgångar och utländska investeringar nationaliseras utan kompensation och ställs under arbetarkontroll? Kanske en vacker lösning på pappret men ett skott i foten i det aktuella läget.

.

Oljeanläggning ägd av tyska firman Wintershell.

Italien och Spanien är mest beroende av den lybiska oljan.

.

-Titta det sitter före detta ministrar ur Khaddafis regering i det nya övergångsrådet i Benghazi, används också som argument för att bevisa revolutionens urspårning. Ja det är ju sant, men vad bevisar det? Eller så kan man argumentera som i nummer 1/2011 av Clarté och hävda att just dessa ministrar var de mest hängivna förespråkarna för privatiseringar i Khaddafis regering. Att Khaddafis son Seif var ansvarig för regimens nyliberala öppning mot den kapitalistiska världsmarknaden och ännu hösten 2010 prisades som en god elev av IMF ignorerar Clarté högtidligt. Det passar liksom inte in i det schema som lagts som raster över verkligheten.

Till sist faller pratet om ”samarbete” med imperialismen samman till ett ganska osmakligt moraliserande över revolutionens fysionomi, inte utifrån en konkret analys av exakt vad som sker i landet utan utifrån bekväma anti-imperialistiska sanningar som att ”man ska aldrig samarbeta” med imperialisterna.

I stället anser jag att revolutionen och övergångsrådet i Benghazi kunde profitera på en tillfällig konjunktur där imperialistiska makter, främst USA och Frankrike, såg det som politiskt nödvändigt att stoppa Khaddafi. Grunden till det är naturligtvis den plats som Libyen har i den arabiska revolutionen.

.

När faller den sista?

.

Både Frankrike och USA hade kort sagt gjort bort sig grovt när först Ben Ali störtades och kort därpå Mubarak. In i sista sekunden stod både Washington och Paris bakom de båda tyrannerna i hopp att ”stabiliteten” i norra Afrika och Mellanöstern inte skulle rubbas. Plötsligt stod de där med lång näsa och ett kraftigt devalverat anseende i de tunisiska och egyptiska massornas ögon. Obamas tal i Kairo året innan ekade hånfullt i folks öron, medan Vita Huset kramade Mubarak.

När därför det revolutionära upproret också tog fart i Libyen och snabbt spred sig till alla större städer inklusive Tripoli drog Washington och Paris slutsatsen att Khaddafi skulle falla snabbt och att den här gången gällde det att inte stå med byxorna nere. Obama, Sarkozy, Cameron och andra ledare krävde hans omedelbara avgång. Problemet var bara det att parallellen med Tunisien och Egypten var en felaktig analys. Än en gång misstog sig CIAs analytiker totalt. De hade inte haft en enda föraning om revolutionen i Tunisien. I Libyen insåg de inte att diktaturen var en personlig diktatur där armén eller säkerhetstjänsten saknade varje form av alternativ till Khaddafi. Han kunde inte kastas till vargarna och ersättas av en övergångsregering som klär sig i revolutionens färger för att rädda den härskande klassens makt.

.

I sus och dus trivdes de bra tillsammans. Nu är det fnurra på tråden.

.

-Jag kan inte avsättas. Jag har ingen post. Jag är revolutionen, säger Khaddafi och har tyvärr rätt. Han kan inte avsättas. Han kan bara störtas.

Khaddafi var inne i värmen sedan försoningen med Storbritannien om Lockerbie. IMFs strukturprogram var i full gång och oljebolagen hade tillgång till Libyens olja på bra villkor. Att USA och andra makter släppte Khaddafi i februari kan inte förklaras med närmast metafysiska argument om att ”imperialismen vill ta kontroll”. Den hade redan all nödvändig kontroll och önskade inget hellre än att Khaddafi i lugn och ro integrerades i Washington Consensus.

Men den arabiska revolutionen ville annorlunda. Revolten såg ut att segra snabbt även i Libyen och de imperialistiska makterna kastade in sina marker på vad de trodde var vinnande färg. Därför drevs en no-fly zon igenom och därför bombade franska flygvapnet utanför Benghazi den 19 mars. Debatten om detta gjordes av ”humanitära” skäl eller av ”egoistiska” skäl är ointressant, speciellt för de som gjort uppror mot Khaddafi. Det räddade de revolterande från att krossas som ”kackerlackor” som Khaddafi lovat. Ingen ska heller rycka på axlarna och säga att det var bara prat. Vi vet inte vad som hade skett om Khaddafi hade tillåtits att gå in i Benghazi, menar vissa. Det om något är prat. Vi vet mycket väl vad som hade skett. Alla som haft det minsta att göra med revolten hade slaktats.

Khaddafi  behöver inte bevisa vad han är kapabel till. Tolv hundra fångar i fängelset Abu Salim som 1996 avrättades som ”galna hundar” vittnar än i dag om regimens karaktär. Befolkningen minns än att ingen regering i väst reagerade och att ingen internationell undersökningskommission tillsattes. Oljeintressena tog överhanden den gången. Ingen arabisk revolution störde ritningarna. I Benghazi minns man också än hur protesterande studenter 1977 hängdes offentligt på stadens centrala torg för att ingjuta skräck i befolkningen. Hängningarna visades på teve och blev en ”tradition” ända till 1988. Varje 7 april hängdes oppositionella studenter för att påminna om vem som hade makten. Nu är skräcken borta men minnena från vad mördaren i Tripoli kan uträtta lever kvar.

.

-Här skriver vi ny historia med vårt blod och nakna bröst.

Väggmålning i Benghazi.

.

Nu räddades innevånarna i Benghazi från en massaker därför att USA och Frankrike inte längre kunde backa och på nytt satsa på Khaddafi. De tackade och tog emot hjälpen. Men svek de därmed revolutionen? Innebar bombningen utanför Benghazi och de påföljande flygräderna mot Khaddafis styrkor och militära anläggningar att ”imperialismen tagit över kontrollen”? Närvaron av militära rådgivare från Nato sägs nu bevisa att revolutionen sålt sin själ. Hade det varit bättre om det varit rådgivare från Egypten eller kanske Sydafrika? Eller ska allt vara hemvävt för att räknas som revolutionärt? I andra sammanhang brukar ju dessa regeringar pekas ut som imperialismens allierade underhuggare.

Det är självklart att vare sig USA eller Frankrike agerade utifrån moraliska eller humanitära motiv. Det handlade som vanligt om realpolitik. Men just i det här fallet så råkar en realpolitisk handling få ”humanitära” konsekvenser. Benghazis befolkning slapp undan en massaker. Ska man anklaga dem för det?

Man måste inse att det faktiskt kan ligga i en imperialistisk makts realpolitiska intressen att vid ett visst tillfälle förhindra lidande och inte vid ett annat. Innebär det att mottagarna av hjälpen automatiskt sålt sig till imperialismen i fråga? Jag tycker inte att vad det nationella övergångsrådet hittills gjort och sagt bevisar att det går i USAs eller Frankrikes ledband. Tvärtom visar USAs och andra makters mycket ambivalenta hållning till övergångsrådet och de unga rebellerna att de har svårt att hitta en handlingslinje. Det är för övrigt samma ambivalenta hållning som USA visar till revolutionen i Tunisien och framför allt i Egypten på grund av Kairos speciella och känsliga förhållande till Israel.

Mustafa Abdul Jalil leder det Nationella Rådet i Benghazi.

Han är ingen socialist men kämpar för ett slut på diktaturen.

.

Den 19 mars ställdes den internationella vänstern inför ett konkret problem. Riktig politik är alltid konkret. Då gällde det att säga ja till bombningarna av Khaddafis styrkor utanför Benghazi och att se revolutionärernas överlevnad som huvudprioritet. Eller att säga nej och vägra bry sig om vad som skulle hända dagen efter. Att blunda inför det valet och prata om något annat var liktydigt med att säga nej till flygattacken den 19 mars.

Konkret politik innebär också att ta ställning till vad socialister i Benghazi borde ha sagt när det stod klart att ett dödligt angrepp var oundvikligt. Själv hade jag hellre satt en kula i pannan på mig själv än att uppmana mina medkämpar i staden att lägga ned vapnen och ge upp eller att uppmana till strid till sista man men utan att begära flyginsats från omvärlden med argumentet att ”imperialisterna gör aldrig något för ingenting”.

I Misrata gäller det också för socialister att ta ställning till konkreta problem. Parollen ”nej till Natos krig mot Libyen” som fyller viss vänsterpress saknar inte konsekvenser för det inringade Misrata. I konsekvensens namn måste denna parolls förespråkare kräva att Natos fartyg som bevakar Misratas hamn ska dras tillbaka. Att det innebär en omedelbar dödförklaring av motståndet i Misrata gäller det då att känna sig medansvarig till.

En kritisk linje i debatten utgår från ett pacifistiskt argument som säger att allt spårade ur redan den 17 februari då upproret startade i Benghazi. Demonstrationerna borde ha förblivit fredliga som i Egypten och då kanske haft större chans att segra snabbt.

.

Make love not war är bättre. Men tyvärr finns det starka

krafter som vänder budskapet ut och in.

.

Allt som kan vinnas med fredliga metoder är naturligtvis helt överlägset våld och blodspillan. Men vad gör man om motståndaren attackerar med våld och skarpladdade vapen? I Benghazi drev Khaddafis prickskyttar befolkningen till desperation och i dödsförakt anföll de specialstyrkornas kasern som togs över. Vem kan döma ut deras handlande? Kanske Martin Luther King men aldrig Nelson Mandela.

Inte heller de ”fredliga” demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo var så fredliga. Vi ska inte glömma bort att de första dagarna försvarade sig demonstranterna med allt de hade till hands och lyckades slå tillbaka kravallpolisen. Vissa av regimens betalda huliganer dödades till och med av demonstranterna. Mubaraks partihögkvarter brändes ned och i vissa stunder var Tharir ett verkligt slagfält.

Skillnaden i Libyen var att arméns specialstyrkor sköt skarpt med tunga vapen från första stunden. Det ändrade på förloppet i Benghazi och i Tripoli. Inte för att protesterna i Tripoli var fredligare än i Benghazi utan för att Khaddafis militära styrka i Tripoli var mycket större.

Hade situationen i Libyen varit bättre i dag om revolten i Benghazi inte tagit den vändning den gjorde? I vilket fall hade den varit utmärkt för Khaddafi eftersom motståndet då hade krossats med ofantligt större brutalitet än i Tripoli och vi hade inte haft ett folkligt uppror att bry oss om.

Det är möjligt att den slutliga utgången av upproret i Libyen kommer att bestå av en ”västvänlig” regering i Tripoli. Om det kommer att ske med vapenmakt eller någon sorts kompromiss där Khaddafis familj försvinner ur bilden återstår att se. Det blir kanske en regering som står långt ifrån vad man som socialist kan hoppas på. Men i ett land där det enligt lag yrkas dödsstraff för den som organiserar ett politiskt parti eller en facklig organisation kan det svårligen bli värre än i dag.

En anonym talesman för Khaddafi sa nyligen att ”om reformer hade genomförts när folket krävde dem hade vi inte förråtts av Arabförbundet och Europa och inte suttit så illa till. Nu råder det en styrkejämvikt där något måste ge efter. Egentligen har saker redan ändrat sig- men ingen kan ännu medge det”.

.

Den vackra staden Misrata har lagts i ruiner av Khaddafis artilleri.

.

Kanske visar talespersonens antydan om att ”saker redan ändrat sig” att vi snart kommer att se Khaddafi ges fri lejd till någon diktatorkompis i Afrikanska Unionen. Han har ju redan betalat räntan för en tältplats i solen.

Då kommer också övergångsrådet i Benghazi att tvingas bevisa att deras program, ”vison för ett demokratiskt Libyen”, inte bara är tomma ord på ett värdelöst papper. Då kommer också alla ”principfasta” anti-imperialisters utsagor om att ”Natos angrepp på Libyen” bara är början till en imperialistisk ockupation av landet att kunna granskas mot facit.

.

Media;DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,GP1,SVD2,SVD3,DN6,

Bloggare; Svensson,Intisbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Benghazi, Tripoli, Revolution