Mohamad Al-Roumi är en syrisk filmskapare som från revolutionens första dagar i mars 2011 valde sida. Med upproret för frihet, rättvisa och värdighet. Mot den familjediktatur som i fyrtio år hållit Syriens befolkning i ett järngrepp, som inte tvekat att sätta in sin armé mot befolkningen, som i Homa 1981 liksom i dag. Här under publicerar vår blogg ett passionerat upprop av Mohamad.

******

Jag hör fler och fler politiskt ansvariga, inklusive i vänstern, som påstår att de inte längre förstår någonting av situationen i Syrien och därför står med korslagda armar inför den massaker som bara växer sedan två år tillbaka.

Jag kan förstå en sådan attityd från gemene man, men när det gäller personer som är opinionsbildare, politiker och internationella experter är det skandalöst. ”Att låta sakerna ha sin gång leder till katastrof”, sa Albert Camus.

Det som sker i Syrien är inte en katastrof som fallit ned från himlen. Att inte göra ett försök att förstå vad som sker, att inte reagera, det är att låta arvet från upplysningens grundläggande universella värderingar krossas.

Är det så svårt att förstå vad som sker när man ser ett folk krossas av en mäktig krigsmaskin av den enda anledningen att det kräver sin frihet och värdighet?

Är det så svårt att förstå att all sorts brottslingar, jihadister, salafister och andra som profiterar på folkets maktlöshet lyckas infiltrera sig för att avleda dess längtan efter frihet?

Vad krävs det mer för att övertyga politiska partier än de bilder som kommer till oss i tusental via Internet och talrika reportage av journalister som vågar sig in i landet för att vittna om och visa städer i ruiner och de massakrer som regimen nu öppet skryter över?

Jag hör ledare till vänster ta ställning mot en militär intervention med ursäkten att det handlar om en imperialistisk komplott. De glömmer bort att ingen önskar eller begär en sådan intervention och förbigår tigande faktumet att tre utländska krafter –Ryssland, Iran och det libanesiska Hezbollah –redan finns på plats, vissa från revolutionens start, med vapen, rådgivare och soldater vars antal stiger för var dag.

Är det så svårt att förstå att fredliga demonstranter inte kan försvara sig mot en tunna med TNT som släpps från ett flygplan?

Är det svårt att förstå att en Scudmissil som avfyras 30 mil bort inte kan undvika de civila?

Vissa politiska ljushuvuden begär av oss att förhandla med regimen för att visa vår goda vilja och sätta stopp för blodbadet. Det påminner mig om det eldupphör som avkrävdes palestinierna som stred med stenar mot Israel som använde stridsvagnar och kulsprutor. Det får mig också att tänka på avtalen i Munich 1939 som överlämnade Tjeckoslovakien till Hitler.

Vissa förebrår oss för att vi inte lyckas skapa en enad opposition. Men finns det ett enda exempel i historien där en opposition varit enad på en plattform för en gemensam regering? Om Syrien hade lyckats skapa en sådan enhet hade det varit en världspremiär. Räcker det inte med den gemensamma viljan att få ett slut på regimen?

Jag frågar er, har ni lyssnat till detta folk, varav en tredjedel är på flykt eller i exil, och som fortsätter att ropa -”Avgå”?

Av Mohamad Al ROUMI

28 maj 2013

Översättning: Benny Åsman