Bilder och filmer från den dramatiska jordbävningen i Nepal skakar om en hel värld. Nedslitna gamla tegel- och träbyggnader där smala gränder virkade sig fram, liksom uråldriga religiösa tempel, har störtat samman. Tusentals människor har omkommit. Kvarter där jag själv storögt vandrade runt och bodde under en längre resa 1970 har i dag jämnats med marken. Minns fortfarande att människor redan då var rädda för jordskalv. Flera sådana historiska jordbävningar levde i deras minnen. Under ett på 1930-talet hade så många som 17 000 människor dött i Kathmandu.
Som vanligt vid stora katastrofer för oss människor, det må vara digerdöden, AIDS, tsunamis eller jordbävningar, skakas inte marken, men väl våra sinnen, med politiska, religiösa efterskalv. Ett når oss ända ifrån Los Angeles där pastorn Tony Miano manat nepaleserna att inte återuppbygga sina ”hedniska helgedomar”. Katastrofen var helt enkelt Guds straff för deras avgudadyrkan. De ska i stället konvertera till kristendomen.
Pastor Tony Miano förmanar hedningarna…
Mina tankar ilar snabbt till den religiösa och filosofiska debatten efter Lissabons förstörelse 1755. Vid den här tiden var detta Europas fjärde stad, bara London, Paris och Neapel var större, och där levde nästan 300 000 innevånare. Genom plundringarna i alla nya kolonier, av guld, diamanter, tobak och kryddor, hade överklassen, med adel, handelsmännen, skeppsbyggarna och kyrkans prästerskap i lagringar kring kungafamiljen, tillskansat sig ett enormt överflöd.
När Allhelgonadagens mässa den 1 november precis inletts i de många kyrkorna började förstörelsen. Av församlingarnas förväntade nåd från Gud blev det inget, i stället vräkte flera stora jordskalv omkull nära två tredjedelar av stadens byggnader. En väldig tsunamivåg med tunga lermassor från floden Tejo tillsammans med otaliga bränder gjorde resten. Närmare tiotusen byggnader krossades. Två tredjedelar av staden låg i ruiner. Kungens vackra palats störtade samman. Kloster och kyrkor föll ihop över bedjande människor. Man har uppskattat det till att en tredjedel av stadens befolkning dog. Jordbävningen var så kraftig att även så långt bort som i vårt Sverige rapporterades rörelser i marken och häftiga vågor i flera vattendrag, som Göta Älv och Ångermanälven.
För alla troende var det självklart att Lissabon hade drabbats av Guds vrede. Människor hade dött för sina synder. Men på samma sätt som för pastor Tony Miano i Los Angeles haglade anklagelserna i Lissabon mot andra tolkningar än den egna av hur sann religiositet skulle vara. Miano skyller i dag på hinduismens och buddismens hednatro. I den tidens Portugal skyllde exempelvis protestanterna allt på katolikernas papism och irrläror. De hade själva klarat sig bättre vid katastrofen eftersom de inte varit inne i de stora katolska kyrkorna. Mest ljungande i sina fördömelser av människans flärdfulla liv. ”Lär dig, o Lissabon, att det som förstört våra byggnader … är dina vederstyggliga synder” var de fanatiska jesuiternas budskap.
En mer pragmatisk och materialistisk syn hävdades av den markis av Pompal som tog ansvar för återuppbyggnaden. ”Begrav de döda och föd de överlevande”, blev hans berömda motto.
I efterhand är det ändå upplysningsfilosofen Voltaires (hette egentligen François-Marie Arouet) insikter i ”Poem om Lissabons förstörelse” som har blivit mest ihågkomna. ”Lissabon är förstört och i Paris dansar man” underströk han. Katastrofen har därför ingenting med människans synd att göra, var slutsatsen och han ifrågasatte i grunden också idén om en allsmäktig och kärleksfull Gud. En uppfattning som mer än ett sekel senare fick Friedrich Nietsche att formulera sitt berömda stridsrop ”Gud är död!”. Andra filosofer som Jean Jaques Rousseau och senare Immanuel Kant pekade på framförallt på de naturliga svaren till varför katastrofen skett. Husen var helt enkelt för dåligt byggda och hade rests på fel ställe.
Samma orsak-verkan gäller naturligtvis även för dagens katastrof i Nepal. Ödeläggelsen och alla döda har ingenting med en konstruerad Gud av något slag att göra. Husen och bergsbestigarna var helt enkelt på fel plats. Området drabbas regelbundet av svåra jordbävningar. Att de enkla byggnaderna, ofta bara sammanfogade av lera och dålig tegel, störtat samman så enkelt, kanske kunde ha undvikits om mer samhällelig energi ägnats åt bättre planering och bättre hus. Det feodala system som rått och de prästerskap av olika klerikala system som skyddat sin kungafamilj och landet härskande elit har heller aldrig bekymrat sig om att bryta landets enorma fattigdom.
”Oavsett detta kan – vi alltid ge en hjälpande hand” skrev Hjalmar Gullberg i en av dikterna i samlingen ”Ögon,läppar”, 1959. Ord som vi kan ha med oss även i dag, men med tillägget att vi också kan ge en hjälpande hand till de politiska rörelser som vill göra slut på våra klassamhällen och deras fattigdom. Vi ska ha det i minnet också nu när kristdemokraternas Ebba Busch Thor börjat predika mot ”ondskan” hos oss människor och med det menar arbetar. och fackföreningsrörelsen…
Från Gullbergs ”Ögon, läppar” :
”Vad gjorde detta år hans prästerskap för miner
När de i mässan drack hans vin och åt hans bröd
Nyheten spreds. Voltaire skrev på alexandriner
ett ode och en värld förstod att Gud var död.
Oavsett detta – kan vi alltid ge en hjälpande hand”
Finns det inte också en religiös förklaring som säger att Guds vägar är outgrundliga. Kanske ger det ett slags tröst för den troende att det finns en mening om än obegriplig för människan när meningslöst lidande blir verklighet, ellur?
Fint skriven artikel, tillbakablickande. Vår egen kultursfär, nordeuropa, är i stort sett inte religiös, vi har bara kvar trons yttre attribut. Våra kyrkor är fina, är de hundra år gamla eller mer är de byggda för att stå till den yttersta dagen. Kyrkan utgör kulturens och socialvårdens bakre försvarslinje och reserv. I praktiken är den snälla gamla statskyrkan full av före detta vänstermänniskor på posterna som präst, diakon och eventuellt kyrkomusiker.
Bibeln bör man läsa som en historiebok och en lång serie tidsdokument. Den har använts i alla möjliga politiska syften i efterhand, men jag tror att dess delar också tillkommit som politiska avsikter. Det finns idag i Sverige små minoriteter som försöker tolka in dessa gamla skrifter på dagsläget. I den lilla med aktiva högerrörelse som saknar parlamentarisk position pågår omgruppering och, omdefinition.
Vissa försöker gifta ihop det faktum att både fariséerna och Jesus var judar med en slags antiamerikansk, nationellt socialistisk uppfattning som anklagar USA, judarna, frimurarna och liknande för krig på alla möjliga platser. ”Frihet” innebär ”judefritt”. Ryssar, Ukrainare, Putin, var för sig eller alla på en gång, är goda kristna, inbördeskriget i Ukraina förs av USA och judarna. De skriver det inte rakt ut (än), men ämnesvalen för många artiklar på tre stora nättidningar pekar i nationalistisk och frihetsföraktande riktning. ”Antiwar” är en absurd rörelse som pekar ut väst för postsovjetiska och muslimska inbördeskrig, där väst visserligen levererat vissa av vapnen sen de gamla ryska tagit slut, men de som använder vapnen är fyllda av judehat, blut und boden, eller koranen, eller alla tre på en gång. Gamla ord fylls med ny innebörd. Sion vises protokoll (en rysk imperialistisk produkt) prackas på nya generationer som fötts efter murens fall. Nu heter den omförpackade idévärlden istället ”satans synagoga”.
Och så har vi förstås islam, den främmande läran som ska åtlydas av alla och inte ens får diskuteras annat än av dem som underkastat sig den. Kan det faktiskt vara sant att koranen predikar att jorden är platt, och den som hävdar annat hädar? I så fall borde det kanske lyftas fram, för det skulle innebära att ingenting längre finns att vara överens om.
Stor dag idag 🙂
Det arbetarvänliga skotska nationalistpartiet storskrällde och inte ens partiets ledare hade ens väntat sig ett sådant resultat.
De engelska labour (som motsvarar våra socialdemokrater) fick precis vad arbetarförrädare förtjänar, dessa lismande kräk som slickar fötterna storkapitalets globalister.
Samma gäller förstås borgerlighetens pissliberaler som närmast utplånades från engelsk politik.
Som sagt, en stor dag idag.
Jag har firat genom och lyssna på skotsk nationalmusik hela morgonen.
Tories vann väl egen majoritet, och UKIP kom ingen vart? Globalism är en funktion av teknologiska framsteg, den är inte ”borgerlig”, utan ”industriell”. Globalism innebär att de nytillkomna import/export-länderna har gått framåt teknologiskt sett. Politiskt kan de vara kvar i en annan era.
Liberaldemokraterna är inte ”liberaler”; de, labour, tories och nationalister av olika slag har att förhålla sig till en förhandlings-ekonomi med enorm statlig och numera även överstatlig inblandning, baserad på fiat-valuta, där skruven kan komma från Thailand och muttern från Chile.
Ingen av dem kommer undan de relativa produktionskostnaderna. Man undrar ju varför tories vann. Beror de på att de utlovat val om EU? Beror det på att väljarna premierar någon slags tillförlitlighet? Själva valet om EU kan tories hålla, men att hålla UK utanför ett ytterligare lager övernationella byråkrater kostar antagligen någonting.
Vi vet ju alla vem som betalar; de som försörjer sig på att sälja sin arbetskraft står alltid för fiolerna. Oavsett vilket behjärtansvärt skäl som åberopas.