Diskussion om migrationen en fallgrop för vänstern.

Den här texten är skriven av den belgiske socialisten Daniel Tanuro som ett svar på en fråga om hans syn på Belgiska Arbetarpartiets (PTB) linje i asyl- och migrationspolitiken. Jag har gjort en fri översättning för att anpassa texten till debatten i Sverige.

Bäste vän,

Du frågar efter min syn på PTB:s asylpolitik och jag uppskattar att kunna ha ett utbyte med dig i en öppen dialog. Det är en oumbärlig hållning för vänstern. Speciellt i den här frågan som är av avgörande strategisk betydelse.

« Bekämpa orsakerna till migrationen » : en dålig bra idé.

”Att bekämpa orsakerna till migrationen” i ursprungsländerna verkar vid första eftertanke vara ett svar fullt av sunt förnuft. Du och jag är självfallet emot imperialismen och dess krig, för rätten till utveckling för ”länderna i syd”, för annulering av statsskulderna, betalning av den ekologiska skulden(speciellt för anpassningen till klimatförändringen), bojkott av diktaturer, upphävande av patenträtterna inom vården och teknologi för ren energi (bland annat), och solidaritet med våra exploaterade och förtryckta bröders och sytrars kamp i hemländerna.

Men man måste sätta sig in situationen för personer i Syd som vill emigrera till Norr. De hoppas att migrationen ska ge dem en omedelbar lösning på deras problem.  ”Kampen mot orsakerna” är inget svar på deras konkreta problem. Ska de vänta på att vänsterns aktivitet i Norr tillåter att avskaffa orsakerna till migrationen? I så fall riskerar de att få vänta länge. Vi är ju inte ens kapabla att tvinga ”våra” regeringar att respektera sina löften om utvecklingshjälp.  Varför och hur kommer vi plötsligen att kunna få stopp på krigen, det ojämlika utbytet osv?

Man skulle kunna svara att kampen mot migrationens orsaker i första hand beror på de berörda människorna och att vi i Norr inte är ansvariga för deras oförmåga att bana väg för en annorlunda utveckling. Men medge att det vore ganska cyniskt. Vi har inte förmått avskaffa kapitalismen hos oss. Med vilken rätt kan vi förebrå folken i Syd att inte ha störtat den hos dem?

Vi har inte förmått stoppa våra storföretags plundringar i Syd. Med vilken rätt kan vi kräva av män och kvinnor i Syd att avstå från att ta sig till Norr i hopp om att få tillbaka lite av det som stulits från deras folk.

Migranternas överföring av pengar till hemländerna uppgår till 440 miljarder dollar om året, det vill säga tre gånger den totala utvecklingshjälpen i världen. Utifrån vilken grund kan vi säga till potentiella migranter att de gör bättre i att stanna hemma och kämpa för en bättre framtid?
Vid en närmare titt konstaterar man att ”kampen mot migrationens orsaker” egentligen är en falsk bra idé. I stället för att ge en konkret lösning på ett omedelbart problem skjuter det upp lösningen till en ”strålande övermorgon” endera här eller där.

Låt oss ha den intellektuella ärligheten att erkänna att ”kämpa mot migrationens orsaker” inte är ett svar på ”migrationskrisen”. Det är mera ett försök av vänstern i Norr att utan att förneka sig själv svara på inverkan bland befolkningen av idén att det pågår en ”invasion” av migranter och den hotar ”våra” löner, ”våra” jobb, ”våra” socialförsäkringar, ”vår” kultur och så vidare.
Men till skillnad från populister baserar sig marxister i första hand på fakta inte på känslor. Därför gäller det att frågas sig om ”invasionen” är ett faktum? Svaret är nej. Migranterna utgör  3% av världens befolkning, alltså 244 miljoner personer. Cirka en tredjedel av dem rör sig från Syd mot Norr. Det är 65 miljoner som flyr från krig, förföljelse och brott mot de mänskliga rättigheterna. Av dem är 65% flyktingar inom det egna landet och cirka 22 miljoner är på flykt utanför hemlandet. Europa tar emot cirka 10 % av flyktingarna medan 80% blir kvar i ”utvecklingsländer”.
”Hotet från migrationen” är helt enkelt en fantasm. Däremot är hotet från nationalism-populism-rasism och även ren fascism minst sagt reellt. Ställd inför det tror vänstern som vill ”bekämpa orsakerna i första hand” sig ha hittat en parad som förbinder sunt förnuft med vänsterns fundament, -internationalism, rätten till utveckling och folkens emancipation.

Problemet med paraden är att den vilar på en underförstådd grov eftergift åt rasisterna och nationalisterna, nämligen idén att de utvecklade länderna verkligen är ”översvämmade” och att vi ”kan inte ta hand om all misär i världen”.

”Vi kan inte ta emot all misär i världen”, var en liten fras som Michel Rocard (fransk premiärminister i Mitterands regering) yttrade 1989 och som ofta använts av högern. En verklig vänster vägrar använda uttrycket. Den säger snarare att ingen lämnar sitt land med glädje, att det är bättre om de kan stanna i hemlandet, för deras eget intresse. Men vem bestämmer vad det egna intresset är? Vi eller de berörda? I vilket fall stick inte huvudet i sanden: för de som fångats in av extremhögern uppfattas det pratet som en kopia av orginalet inte som ett alternativ.

När fällan slår igen

Vidare till den andra aspekten i PTBs svar : « ett värdigt och ansvarsfullt mottagande », säger du. Men mottagande av vilka? Av alla som vill migrera? Av alla som redan är på väg ? Av alla som kommer till vårt land ? Eller bara en fraktion av dem som « vi » anser har ett motiv att migrera ? Men i så fall, se upp. Det handlar då om att bestämma kriterier för mottagandet och följaktligen också regler för ett avvisande, med våld om så krävs. För vad tjänar det till att ha kriterier som om de inte respekteras innebär att ingen skickas tillbaka?
Det är här fällan slår igen. Den smäller igen därför att det osagda måste manifestera sig och sin natur, mer eller mindre flagrant eller mer eller mindre diskret. Plötsligt tvingas anhängarna av ”kampen mot orsakerna” att gå balansgång mellan det folkliga elektoratet som attraherats av extremhögern och vänsterns internationalistiska värderingar.

Den 11 januari 2018 förklarade PTB att valet inte står mellan å ena sidan regeringens asylpolitik och å andra sidan « öppna gränser » och « massiv regularisering ». ”Det finns ett alternativ – Genèvekonventionen. Det i konventionen som handlar om flyktingars status har inget att göra med en politik av « öppna gränser », inte heller med ett mottagande av miljoner flyktingar i Belgien. Det är uppenbart att ett land inte ensamt kan klara av flera miljoner flyktingars ankomst ».

I det här citatet är det osagda sagt: ”Ett land kan inte ensamt ta emot miljoner flyktingar”. Analogin med Rocards formulering är klar. Inte heller kan det bli fråga om en ”massiv regularisering” lägger författaren till. Paradoxalt nog sägs samtidigt att ”i Libanon, ett litet land med fyra miljoner innevånare, är 1,5 miljoner flyktingar strandsatta”. Vad ska man säga? Att länderna i Norr inte kan göra vad länder i Syd gör? Jag förmodar att det inte är vad författaren vill säga. Men balansgången är svår mellan att låtsas att inte säga en sak och samtidigt säga det.

 

Några problem

Texten begär att Genèvekonventionen respekteras. Mycket bra, försvara konventionen. Men den gäller enbart personer som kan bevisa att de förföljts på grund av deras ras, religion, nationalitet, tillhörighet av en viss social grupp eller deras politiska åsikter.

De som migrerar av ekonomiska eller klimatologiska skäl berörs inte av konventionen, inte heller kvinnor som flyr undan specifikt kvinnoförtryck. Vad gäller personer som förtrycks som funktion av deras sexuella/känslomässiga preferens eller deras könsidentitet utsätts de ofta för förnedrande och misstänkliggörande procedurer i syfte att kunna avvisa dem.
Vad ska man göra med alla dessa människor som inte är flyktingar i Genèvekonventionens ögon?

Idén att en årlig konferens under FN:s ledning kan ”lösa kriserna” som skapar migrationen är tyvärr ett önsketänkande. Ska vi tro att den samling kapitalistiska stater som utgör FN under ledning av de ”stora” kan få slut på krigen, diktaturerna, de ekologiska katastroferna, statsskulderna, det ojämna utbytet, plundring av resurser, förtrycket av nationella minoriteter, och förföljelserna av LGBTQI-personer och andra orsaker till migrationen? Även om det vore möjligt kommer det att ta lång tid. Därför följer invändningen: vad gör vi i väntan på den stora dagen då fred, demokrati och rättvisa råder? Avvisar vi flyktingar eller inte?

Wagensknechts farliga balansgång.

Intyervjun med Raoul Hedebouw (PTBs ledare) i dagstidningen Le Soir föll inte från himlen. Den uttrycker bara PTB:s generade och oklara syn på migrationen. Hedebouw säger att viktiga delar av intervjun inte publicerades. Det är mycket möjligt. Men det är inte troligt att journalisten har lagt till att Hedebouw stöder fortsatta tvångsavvisningar.

I sitt förtydligande på sociala media säger Hedebouw att « det smugit sig in i intervjun på ett felaktigt sätt. Vi är självfallet emot tvångsavvisningar ». Den passiva formen (smugit sig in… ») är tvetydig. Vem har smugit in frasen ? Journalisten eller Hedebouw ? Oavsett svaret är det centrala i storyn att Hedebouw sysslar med vad jag kallar balansgång mellan vänsterns internationalism och trycket från fördomar mot migranter inom väljarbasen.

Balansgången är farlig eftersom man när som helst kan ramla ner på fel sida. Det är vad Sahra Wagenknecht, chefen för tyska Die Linkes parlamentsgrupp, råkat ut för. Enligt henne ska Tyskland utvisa de ”ekonomiska” migranterna därför att de sätter press på lönerna och i stället införa nationellt företräde vad gäller utbildning av kvalificerade arbetare.

Hedebouw säger i sitt tillrättaläggande att han deklarerat till Le Soir att Wagenkneech ”spelar högerns spel” som kommer ”att slå tillbaka som en bumerang”, att ”högern försöker splittra människorna i botten, vänsterns roll är att peka ut de i toppen som ansvarig för krisen”. Helt överens.  Pressen på lönerna utövas av företagen och regeringen, inte av migranterna. Men denna diskreta rättelse på Facebook har setts av några tusen medan intervjun i Le Soir fått ett mycket större eko.

I sin tillrättaläggelse skriver Raoul Hedebouw dessutom: ”Vi är för en reglering baserad på klara och objektiva kriterier(…) som erbjuder humana villkor  åt alla de som flytt men också att sätta stopp för lönepressen för alla arbetare”. Det är ett faktum att arbetsgivarna i vissa branscher utnyttjar papperslös arbetskraft för sätta press på lönerna och arbetsförhållandena. Jakten på migranterna, interneringarna och tvångsutvisningarna är alltså inte ett bifenomen utan ett element i den kapitalistiska strategin för att öka vinsterna  och öppna nya marknader inom ”säkerhetsbranschen”. Migrationspolitikens funktion är inte att mota ”migrationsvågen” för att ”skydda vår sociala välfärd”. Tvärtom, den blåser under rädslor och splittring för att underminera och krossa systemet.
Kan ”klara och objektiva” kriterier bidra till att montera ner den asociala krigsmaskinen som kallas ”asylpolitik”? Kriterierna ”måste utvidgas” skriver Hedebouw, utan att säga hur mycket. Pressen på lönerna fortsätter så länge distinktionen mellan ”bra” och ”dåliga” migranter gör våldet vid gänserna acceptabelt i ”opinionens” ögon. För att stoppa den nuvarande asylpolitiken måste den distinktionen bort. Det kräver en kamp för utökade kriterier som erbjuder asyl, inte bara ett ”humant mottagande”, åt alla ”som flytt”.

Ja till öppna gränser!

Men hur ser alternativet ut ? Det fanns ett alternativ i PTB:s program för ett tjugotal år sedan som förespråkade öppna gränser, rörelse- och etableringsfrihet för alla. Det är den enda korrekta hållningen, fri från paternalism, och ingen diskrimination mot de som vill migrera. Det är också det enda konsekventa perspektivet sett utifrån en anti-kolonial, internationalistik och anti-imperialistisk ståndpunkt.

Varför ska kapital och personer i Nord kunna cirkulera som det behagar dem medan exploaterade och förtryckta i Syd förblir instängda bakom gränser? ”Rörelsefriheten” är en del av de grundläggande rättigheterna. Om jag med mitt belgiska pass beslutar att bosätta mig i Elfenbenskusten för att jag tycker det cool kommer ingen att fråga mig vilken typ av förföljelse jag flyr undan. Jag har rätt att flytta, punkt slut. Varför ska andra regler gälla för icke vita i ”Syd”?

Öppna gränser ska naturligtvis gå hand i hand med en fungerande mottagning, infrastrukturer med mera. För övrigt ersätter det inte de mest trängande reformerna, som nedläggning av interneringslägren, säkra flyktvägar för migranterna, försvaret av Genèvekonventionen och Europas deklarattion för mänskliga rättigheter, ett fördömande av EU:s pakt med Turkiet och Sudan, en revision av Dublinavtalet med mera. Öppna gränser ger en mening åt dessa krav som en oundgänglig  del av kampen för att civilisationens kris som kapitalismen orsakar slutar i solidarisk humanism, gemenskap, ekosocialism och inte i ett barbari. För min del utgör dessa mål en logisk horisont för de utmärkta aktioner som många personer, inklusive medlemmar i PTB, driver för ett humant mottagande , mot avvisningar och mot interneringslägren.

François Gemenne (forskare vid universitet i Liège) har visat att rörelse- och etableringsfriheten är den enda rationella lösningen på ”migrationskrisen”. Hans argumentation är övertygande. Men till skillnad från honom tror jag inte att det är en lösning möjlig inom kapitalismen. Kapitalet är visserligen globalt till sin natur, men det existerar endast i form av många kapital i konkurrens med varandra och kapitalens ägare tillhör härskande klasser som historiskt strukturerats av nationalstater. En ”kapitalistisk världsregering” är en illusion. Det är därför kapitalets politik är och förblir tvåsidigt i form av protektionism och frihandel. Kravet på rörelse- och etableringsfrihet är därför ett ”övergånskrav” (ett krav som pekar mot ett annat samhällssystem, m.anm.) liksom kravet på ”socialisering av energiproduktionen” och andra krav som PTB reser. De svarar rationellt på precisa problem, som migranternas legitima behov och det nödvändiga i att stoppa den nyliberala ”migrationspolitiken”, samtidigt som de är oförenliga med kapitalismens normala funktionssätt. Det bara är så.

Bästa vänner, jag är fullt medveten om de extrema svårigheter som reses i kampen för detta perspektiv. Vi måste gå motströms. Att visa etisk värdighet räcker inte. Vi måste ta tag i de sociala problemen. Utgångspunkten är att oavbrutet hammra fram fakta och siffror som visar att  det pågår ingen ”migrationsflodvåg” och ingen ”invasion”. Det gör PTB som parti mycket lite.  Dock är det med sådana data man kan närma sig den fackliga rörelsen. Det avgörande som står på spel är att skapa förståelse för att jakten på ”de illegala” tjänar enbart till att underhålla rädslan och splittringen för att kunna montera ned de sociala erövringarna, att försvaret av välfärdssystemet går via en integrering av migranterna i den fackliga rörelsen.

Hur det ska gå till kräver en detaljerad debatt som jag inte tar upp här. Men det borde inte råda tvivel om metoden att följa. Man börjar med att fixera ett mål baserat på faktiska förhållanden och sedan ser man om det går att undvika fallgropar genom att ta hänsyn till opinioner. Att starta utifrån fallgropar och åsikter för att fixa färdriktningen är inte att rekommendera, vare sig för sjökaptener eller marxister.

 

Kommentera