På sin hemsida har Arash Gelichkan skrivit ett intressant inlägg om reform och revolution i dagens Sverige. Jag skrev en längre replik och tog ner bägge kommentarerna på vår blogg för att på så sätt kunna länka till den här.
Arash Gelichkan
Arbetarrörelsen, vi var eniga om att Marx har rätt och att kapitalismen ska gå under, ersättas av socialism och sedan den icke-statliga, klasslösa kommunismen. Vi kallade oss demokratiska socialister allihopa. Men några slutade tro på revolutionen. Med små stegvisa reformer och kompromisser skulle kapitalismen gå med på att försvinna. Typ. Ni lade undan internationell solidaritet och arbetare fick skjuta på arbetare i det första världskriget. Hand i hand med reaktionära högermiliser mördade ni Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och andra revolutionära fredsivrare. Ni kom inte till de rödas undsättning i Finland utan agerade tvärtom.
Vi drog en linje mot ert svek som skickade miljoner unga att dö i skyttegravar. Vi valde ett annat namn: revolutionärer blev ”kommunister”. Reformister blev ”socialdemokrater”.
Nu har det gått ett antal år. Jag skulle säga att motsättningen mellan reform och revolution är något överspelad. I klimatkrisens tidevarv finns ett akut behov av och den demokratiska möjligheten att anta radikala reformer som utmanar kapitalismen. Vi behöver enas om att kraftigt beskatta de enorma förmögenheterna hos några få, avskaffa fossilmarknaden resolut, återta demokratisk kontroll över järnvägar, post, bostäder, apotek, sjukvård och skola. Kapitalismen har expanderat så enormt att en radikal reformagenda måste betraktas som närmast revolutionär.
Jag tål inte någon svartmålning av kommunismens idé. En klasslös vision om folkmakt bortom stat och kapitalmakt är alltid värd att sträva efter – med metoder och strategier som springer ur den moderna demokratins förutsättningar. Mot bakgrund av ovanstående är det viktiga dock inte om vi etiketterar oss som kommunister, socialister, röda socialdemokrater, antikapitalister eller anarkister. De etiketterna refererar många gånger till gamla motsättningar och tappar i relevans.
Verkar resonemanget vettigt? Tappar distinktionen mellan kommunister och demokratiska socialister delvis relevans i en tid då motsättningen revolution vs reform minskar? Då menar jag alltså detta att vi har fria val idag, vilket inte var fallet oftast före 1917, och att de allra flesta i vänstern ser vägen till arbetarmakt delvis genom att vinna val (andra delen varandes folkrörelser). Det finns naturligtvis en skillnad mellan små och radikala reformer.
-
En annan anledning att inte slänga sig med etiketter utan närmare förklaring är att fler än dig använder dem. Finns folk som kallar sig kommunister/anarkister/socialdemokrater som är helt dumma i huvudet typ stalinister/anarkokapitalister/Mikael Damberg.