Vi vet att det första som förloras i ett krig är sanningen. I går var Saif Khaddafi gripen av rebellerna i Libyen. I natt dök han upp spritt språngande fri. I och för sig bara på promenadavstånd från regimens sista bunkrar i Tripoli.

.

.

Varför nyheten kablades ut i går lär vi få svar på. Min gissning är att det var en medveten och planerad lögn för att demoralisera de milismän som försvarar diktaturens sista fästen. I så fall lyckad. Men självklart med en besvärlig rekyl.

Men Saifs återuppståndelse på den politiska scenen förändrar inte i stort vår bedömning från i går att regimen och familjediktaturen Khaddafi kollapsat. Han dök upp från bunkersystemet i det inringade högvarteret  Bab Aziziya och med ett trettiotal gevärsviftande lojalister i bakgrunden gjorde han en  riktig ”Baghdad Bob”:

” Det var en fälla. Vi gav dem en hård omgång. Vi bröt av rebellernas rygg. Så nu vinner vi.”

Ett omdöme som naturligtvis är nonsens. På samma sätt som hans tidigare påstående om att 75 000 regimtrogna och tränade soldater skulle ha försvarat huvudstaden. För att inte tala om pappan och ”Broder Ledarens” yrande om att miljoner libyer beväpnats och ska vara på väg för att försvara sin största stad.

Saif Khaddafi ska vi minnas för sin hets mot befolkningen i Benghazi i mitten av februari. I den statliga televisionen vräkte då den förr så sofistikerade arvtagaren till diktaturen, med bland annat en köpt examen från London School of Economics, ur sig denna famösa harang:

”De väpnade gängen i Benghazi är kackerlackor och råttor. Vi ska jaga in dem i deras hus. In i garderoberna. Knäcka dem och döda dem.”

Nu blev det inte som den galne råttfångaren tänkt sig. I stället är det rebellerna, med ett brett folkligt stöd, som jagat familjediktaturen och dess lejda milis in i sina djupt nergrävda bunkrar. Hur det hela ska sluta vet vi inte. Om några år kanske scenerna från slutstriden blir till film.

Men det vi vet är att den libyska revolutionen har tagit ett språng framåt. Den första väpnade resningen mot en av arabvärldens många diktaturer har segrat.

*************

Här nedan har Benny och jag samlat alla de artiklar om Libyen som vi lagt ut på vår blogg alltsedan februari. Nästan ett sextiotal. Kanske finns här en del läsvärt för de som funderar över framtiden genom att ibland blicka tillbaka:

Februari:

Khaddafi nästa?

Om Khaddafis vapenmånglare…

Ned med dåren i Tripoli

Carl Bildt – kurir åt kontrarevolutionen

Despoten i Tripoli måste störtas.

Inbördeskrig i Libyen?

Carl Bildt och Fidel Castro om Khaddafi…

Inferno i Tripoli

Sista dödsdansen i Tripoli- Bahrein hämtar andan

Nescafe,hallucinogena droger och Al-Quaida bakom upproret

Khaddafi mördare

En blodig dag

Khaddafis sista dagar

Carl Bildts bråda dagar

Mars:

Bort med tassarna Clinton!

Hugo Chavez i skandalöst utspel

Kan Khaddafi segra?

Frihetens hjältar

Libyen i fokus

Kaotisk reträtt i Libyen

Revolution eller kontrarevolution i Libyen

Revolution i vår tid

Debatten om no-fly zon

Libyen – en revolution i våra hjärtan

Libyen skapar debatt

Ny offensiv från Khaddafi

April:

Ner med Khaddafis diktatur!

Gevär och rosor – Misrata belägrad stad

Ship to Misrata?

Från Marocko till Syrien

Afrikanska Unionen på resande fot

I Misrata deltar alla i revolutionen

Stöd kampen för ett fritt Libyen

Rapport från Misurata

Ett skepp kommer lastat

Vilken solidaritet med libyen ?

Ge Libyens folk egna vapen!

Misrata mitt i spärrelden

Misrata – radikal journalist svårt skada

Maj:

Militärt genombrott i Misrata

Misrata – Khaddafi tappar sitt strupgrepp

Libyen –revolution eller ockupation?

Seger eller död – om den libyska revolutionen

Khaddafis militära tornado

Juni:

Khaddafis partners i Väst

Erkänn rebellerna i Libyen!

Juli:

Andreas Malm forsätter debatten om Libyen

Khaddafi -en antiimperialist?

Augusti:

Varför mördades general Younis?

-Lev länge Khaddafi

Fotbollen – avspark för den libyska revolutionen

Libyen igen

Diktaturens stövelslickare

Natos roll i Libyen

Tripoli omringat

It’s a long way to Tripoli

Khaddafi jagas bort – Carl Bildt på tur?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Muammar Khaddafi, Saif Khaddafi, Tripoli,

I Media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,AB1,AB2,AB3,GP1,GP2,GP3,GP4,

SVT1,SVD6,SVD7,DN7,GP5,DN8,SVD8,SVD9,GP6,

Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Svensson,

.

Den arabiska revolutionens första väpnade resning har segrat. Regimen Khaddafi har förlorat makten.

Vi vet inte var tyrannen själv gömmer sig. I ett avloppsrör som Saddam Hussein? Kanske i öknarna söderut och dess gränstrakter till Chad eller Niger. Kanske försöker han hitta en ledig flygstol till något ”vänligt sinnat land”. Vi vet inte hur många krypskyttar och kulsprutenästen som det finns kvar i Tripoli. Eller hur många av ”diktaturens kreatur” som fortfarande är på fria klövar ute i landets regioner.

När detta skrivs berättar media om att stridsvagnar rullat ut från diktatorns högkvarter Bab Aziziya.

Men vi vet att det är slut på tyranniet.

.

.

När befälhavaren för sonens elitförband i Tripoli, ”Det väpnade folkets förstärkta 32:a brigad” eller ”Khamisbrigaden”, i går kväll gav upp utan motstånd innebar detta dödsryckningen för fyra decenniers diktatur. .

.

.

Rebellerna lastade i morse över ammunition från ”Khamisbrigaden”

.

Samtidigt med regimens kollaps intervjuades Carl Bildt i SVT Aktuellt. Han hoppades in i det sista på en ”politisk lösning”. Med detta menade vår utrikesminister inte att han ville se så lite våld som möjligt. Vad han vill få till stånd är en kompromiss där så många som möjligt av diktaturens hantlangare, på alla nivåer, ska kunna fortsätta med sina smutsiga värv. Framförallt när det gäller landets ekonomi. Khaddafis privatiseringar ska fortsätta. Gärna i ett mer febrilt tempo. Stålindustrin och telefonin står på tur. Framförallt vill han säkert att Lundin Petroleum ska slippa att klippa sina intima band med landet. Bildt har inte haft sina fingrar i en syltburk. Han har i stället doppat bägge händerna i olja.*

.

.

Från Expressen…

.

För Bildt handlar det inte om att förhindra onödig blodspillan. Det handlar i stället om att spilla så lite som möjligt av Lundins olja.

Det var därför han i en intervju för Dagens Eko kom med sitt berömda uttalande under februarirevolutionens mest avgörande dagar:

.

”Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling.”

Carl Bildt

.

Carl Bildt var i detta skede emot sanktioner mot Khaddafis diktatur. Han var i samma ringhörna som Berlusconis utrikesminister Fratini, vilken med tanke på Italiens sammanflätning med diktaturen, då energiskt försvarade Khaddafis regim. Att han senare ställde sig och Sverige bakom NATO:s flyginsatser handlade om solidaritet med Vita Huset. Han underordnade sig USA:s hegemoni.

Men att erkänna det Nationella övergångsrådet som Libyens enda legitima representant har det aldrig varit tal om för Bildt. Än mindre om svensk vapenhjälp till rebellerna. I själva verket har han fruktat det som just nu sker. Att rebellerna själva ska få känna segerns sötma. Att de ska få känna sin makt och skapa självförtroende för framtiden och större armbågsutrymme inför Västmakternas hunger efter landets olja och gas. Han avskyr i själva verket jublet på Khaddafis ”Green Square” när ”trashankarnas armé” nu tar över och under en euforisk natt återger huvudstadens mötesplats sitt gamla namn, Martyrernas torg.

.

.

Dessa mina älskade trashankar. Denna hjältemodiga armé av upproriska och frihetstörstande människor. Studenter, arbetare, arbetslösa, butiksinnehavare, advokater, fotbollsspelare, busschaufförer och jordbrukare i en skön förening. Bespottade och hånade från höger till vänster för sin amatörmässighet. För sin ovana med vapen, disciplin, militär strategi och taktik. Rebeller i slitna jeans, sandaler och urtvättade T-shirts. Gapiga och skräniga för att övervinna sin rädsla inför diktaturens stridsvagnar och kulsprutor.

Men med ett beundransvärt och okuvligt mod. Tusentals människor har offrat sina liv för segern. Av rädsla för att förlora allt inflytande i landet beslöt NATO att svara positivt på rebellernas vädjanden om flygunderstöd. Under sex månader har man nära nog i en historisk parodi förstört alla de tunga vapen som militäralliansen stater (tillsammans med Ryssland) med goda vinster har sålt till regimen.

Men NATO och västmakterna, inklusive Sverige, har inte vunnit segern. Det är inte amerikanska eller svenska soldater som gått in i Tripoli. Tack och lov. I rebellarméns första led var Tripolibrigaden. Unga män från huvudstaden som nu återvände till sina hem och familjer.

Det är därför den stora majoriteten av stadens befolkning jublar. Det är därför arabvärldens befolkning ser segern som sin. En seger för den arabiska revolutionen.

.

.

Segerjubel i Tunis under natten

.

Det är också därför vi ska jubla. Dagar och år av framgångar och bakslag återstår. Men i natt skapades en första möjlighet för människor i Libyen att i frihet börja diskutera sin egen framtid.

Här i Sverige borde vi diskutera framtiden för Carl Bildt. Eller på mer ren svenska:

Bort med oljeprofitören!

Carl Bildt måste avgå!

–

* För övrigt ett samarbete som Åsa Linderborg missade eller inte ville förstå i en för övrigt rusigt bra syn av Carl Bildt.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Muammar Khaddafi, Libyen, Tripoli,

I media: SVD1,DN1,GP1,SVT1,SVD2,SVD3,AB1,SVD4,DN2,GP2,SVD5,DN3,DN4,AB2,DN5,AB3,AB4,DN6,

SVD5,SVT2,DN7,SVD6,GP3,SVT3,SVD7,DN8,AB5,GP4,

Bloggare: Lasses blogg,RödaBerget,RödaMalmö,Jinge,Svensson,RödaLidköping,RödaLund,

Homopoliticus,Gusart,

.

.

Mellan regnskurarna och allt brak och muller från eftermiddagarnas åskväder blir det tid för en och annan svamptur. Ur regnen växer skogens guld som svampar…

.

.

Men skogen växer också så att det nästan hörs. Värmen och allt regn ger breda årsringar och det kan behövas. Gyllene spisved av björk och större bronsfärgade klampar av fur till pannan är också guld vi kan hämta från skogen. Trettio kubikmeter är klara. Tio väntar. Mest ek så att det kommer att ta en stund.

.

.

En del av mina gamla furor var så breda att jag fick stycksåga. Som mest krävdes tre block för att svärdet skulle räcka fram.

.

.

I våra gamla lönnar spirar det mesta. Livet tar för sig. Här är det två rönnar och ett skott av svart vinbär som snyltar på den åldriga lönnen.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, kantareller, rönn, svarta vinbär, åskskurar

Media:

.

.

VAR DET FOTBOLLEN SOM

RULLADE I GÅNG REVOLUTIONEN?

.

Libyens diktator Muammar Khaddafi har många gånger slagit fast att han ser sitt Libyen som det mest demokratiska landet i hela världen. Här inför FN:s generalförsamling 2006. Men i februari rämnade fördämningarna och den arabiska revolutionens flodvåg bröt in i väldiga kaskader över landet. I Benghazi svarade befolkningen på automatelden från Khaddafis säkerhetsstyrkor med den första väpnade resningen i regionen.

Vad låg bakom? Vad fick fördämningarna att brista? Varför sveptes de bort i just Benghazi?

Svaren är givetvis många och komplexa. Men en av de viktiga underströmmar som underminerat diktaturen var många unga mäns missnöje med de politiskt perversa inslag som diktaturen hade fått inom fotbollens värld. Der Spiegels Juliane von Mittelstaedt berättar här i form av en intervju med flera av Benghazis mest kända fotbollsprofiler vad som åtminstone var avspark i den första halvleken för den libyska revolutionen. Referatet av artikeln och översättningen står undertecknad för.

.

.

Det finns många bilder på fotbollsklubben Al-Ahly Tripoli

och klubbens arena. Men inga från Al-Ahly Benghazi.

Den klubben krossades av Saadi Khaddafi.

.

Sommaren år 2 000 inleddes en spontan revolt av tusentals libyer i Benghazi. Det hade blivit en förödmjukelse för mycket för hemmalaget i fotboll och först nu kan de som överlevde berätta historien om denna okända revolt och om hur den blev startskottet för den nu pågående revolutionen.

Chalifa Binsraiti trycker ihop sina armar mot sidorna för att visa hur trång cellen var. Sedan drar han in tårna och håller handen ovanför huvudet för att visa hur låg den var. I en månad fick 65-åringen ligga i denna cell. Ensam i mörkret med två flaskor bredvid sig. En för vatten, en för urin. Han hade blivit anklagad för att vara folkets fiende. För att vilja skapa ett regeringskritiskt parti och för att ha konspirerat tillsammans med andra regimkritiker utomlands.

Men i själva verket handlade det om fotboll.

Binsraiti är en fridfull, vänlig och storvuxen man med skrattfåror i ansiktet som inte tycks stämma med hans förflutna. Han var sportchef för fotbollsklubben Al-Ahly Benghazi SC under 15 år, inräknat de fyra år som klubben var förbjuden. Efter händelserna år 2000, var han fängslad i nio månader. ”Allt detta för en fotbollsmatch”, säger han med ett leende och tystnar för en stund.

Nu kan han äntligen berätta för främlingar historien om Al-Ahly Benghazi. En ofattbar historia som avslöjar det vansinne som härskade i Libyen under 42 år och som också säger en hel del om varför Benghazi i dag är huvudstad för det libyska upproret.

Vi vet mycket lite om Libyen under dessa år. Landet var avstängt från den övriga världen. Framförallt för utländska turister. Många saker är svåra att belägga. Det finns historier som kan ha vuxit till överdrivna berättelser. Men den berättelse som Binsraiti återger sticker ut även när det gäller Libyen. Den är särskilt slående för det den säger om den blinda vrede som fick Libyens diktator Moammar Khaddafi och hans son Saadi att förstöra en av landets äldsta fotbollsklubbar, grundad 1947.

.

.

Bredvid ett porträtt på fadern och ”Broder ledaren”

ger Saadi Khaddafi här en presskonferens i Sydney 2005

som president för det Libyska Fotbollsförbundet.

.

Dussintals supporters till klubben blev torterade. Trettiotvå stycken anhängare dömdes till fängelsestraff. Tre dömdes till döden. Klubben förbjöds och dess lokaler förstördes. Samma obevekliga brutalitet som Khaddafi och hans familj nu riktar mot sitt eget folk riktades då mot denna klubb och dess anhängare.

Binsraiti har ordnat så att vi träffas vid klubbens tidigare träningsarena. Han står på ett fält med ogräs och gamla tomburkar. Sönderslagna läktardelar är det enda ledtråden som visar att detta en gång var en fotbollsplan. Bland bänkarna växer det nu träd och strålkastartornet över supportersektionen ser ut som ett skelett av stål. ”Det här var en gång Al-Ahlys högkvarter”, säger Binsraiti. ”Där borta var ingången till basketbollen och tennisbanan låg där”, säger han och pekar mot högar av skräp och bråte”. Rosa rhododendron blommar nu mitt i förfallet.

En svart byggnad, en gång använd av den libyska säkerhetstjänsten, blickar ut över fälten som en bister påminnelse om den övervakning som klubben och det libyska samhället i stort tvingades att leva med under decennier. Tillsamman med militärbaracker, tortyrkammare och polisstationer satte demonstranter i februari eld på också denna byggnad.

.

.

Under den väpnade resningen i Benghazi var fotbollsspelare

och supporters i första ledet när ”Katiba”,

militärens förläggning erövrades i öppen strid.

.

Denna gång var revolutionen framgångsrik. Men med det första försöket, känt som “fotbollsrevolutionen år 2000”, misslyckades man.

Familjen Khaddafis förhållande till fotboll hade alltid varit motsägelsefullt. Ibland nästan som paranoia. De utnyttjade den, men var ändå misstänksamma mot den. Fotbollsmatcher användes som en bakgrund för Khaddafis offentliga framträdanden. Men han utnyttjade också arenorna för att skapa skräck i libyernas hjärtan genom att i dessa låta hänga verkliga eller misstänkta regimkritiker. Arenavärdar och sportkommentatorer fick endast referera till spelarnas nummer på sina tröjor. Ingen skulle kunna bli mer populär än diktatorn.

Khaddafis son Saadi krönte sig själv till kung över Libyens fotbollsvärld. I slutet av 1990-talet blev han utsedd till president för Libyens fotbollsförbund. Han blev också förbundskapten för landslaget liksom ägare, tränare och kapten för Al-Ahly Tripoli SC. Senare när Libyen blev för litet för honom köpte han in sig i de italienska Division 1-lagen, Perugia, Udinse och Sampdoria. Under sina fyra år i dessa lag fick han sammanlagt 25 matchminuter på fotbollsplan. I Italien var Saadi ett åtlöje man skrattade åt. Men i Libyen var han allsmäktig. Så länge som han regerade över Al-Ahly Tripoli var han besluten att försäkra sig om att klubben alltid var den bästa i Libyen. Ja, i hela Afrika. Han hade också bestämt sig för att detta var den enda klubb som fick använda det traditionella namnet Al-Ahly (Som betyder folkets klubb/förening. Ungefär som IFK, Idrottsföreningen Kamraterna i Sverige. Min anm.).

.

.

Här är det idolporträtt som Saadi Khaddafi

helst vill se av sig själv…

.

Detta beslut fick Saadi att inleda en kampanj mot klubben i Benghazi med sitt likalydande tillnamn. Han köpte klubbens bästa spelare och mutade domare.

En het julidag år 2 000 visade det sig att hans ansträngningar höll på att betala sig. Al-Ahly Benghazi var på väg att bli nerflyttad till Division 2.

Denna dag satt Binsraiti med sitt lag inne på stadion och Saadi satt på läktaren. Enligt Binsraiti fanns det mer än 30 000 supportrar inne på arenan. ”Det var den vanliga historien”, säger han. ”Motståndarlaget blev belönat med den ena straffsparken efter den andra”. I sitt vardagsliv var Benghazis innevånare vana att stå ut med orättvisor. Men nu hade de fått nog.

”Hela arenan var emot Saadi”, säger Binsrati. ”Alla hade en släkting eller en vän i fängelse och alla kände någon som hade blivit dödad eller plundrad på sina tillgångar. Benghazi hatade familjen Khaddafi. Men denna dag var det Saadi som de hatade speciellt”

Publiken inne på stadion började att bua och buropen växte till ett vrål. Några hundra ur publiken stormade arenan och drog sedan ut på gatorna. De brände affischer med Khaddafi och satte eld på det Libyska fotbollsförbundets lokaler. Några klädde ut en åsna i en fotbollströja med Saadis eget spelarnummer.

Men säkerhetsstyrkor sattes in snabbt och krossade det spontana upproret. Omkring 80 supportrar och anställda på klubben arresterades och försvann in i tortyrkammare. Benghazi föll tillbaka i sin dvala.

.

.

Den demokratiska revolutionen i Libyen har inneburit

att kvinnorna tar de första stegen för att vara med i leden.

På bilden nedan demonstrerar de första kvinnorna i Benghazis

rebellstyrkor sin färdighet med vapen

.

.

“Jag ska förstöra din klubb”, hotade Saadi. ”Jag ska göra den till en plats där ugglor bor”.

Han väntade till den 1 september år 2 000. Under festligheterna till minne av de 31 åren sedan hans faders revolution. Som en gåva till sin vördade ledare raserade soldater denna dag klubbens lokaler.

“De förstörde klubbens emblem och huvudentrén för att sedan skicka in tre bulldozers som schaktade ner allt. Inte en husvägg blev kvar. Bara det här dammet och skräpet”, återberättar Binsraiti. Själv satt han vid den tidpunkten i fängelse så vad som hände fick han reda på av en f d vaktmästare. ”Det tog tre till fyra timmar och de tvingade människor att titta på och applådera. Den kvällen visade de också allt i TV”.

“Förstörelsen av Al-Ahly bidrog också till vår nuvarande revolution”, understryker han. ”Det var våra spelare och supporters som var de första demonstranterna och de fanns också bland dem som stormade ´Katiba´, stadens viktigaste militärbas. En aktion som gjorde det möjligt för revolutionärerna att vinna sin första seger mot regimen. Frivilliga till fronten bar klubblagets tröjor och en av lagets mittfältare dog i striderna om Misrata”.

.

.

Samtidigt som regimkritiker dödats eller torterats

har Khaddafis söner blivit  ökända för sitt playboyliv.

Här Saadi och Muatassim vid filmfestival i Venedig

Abd al-Salam Thau pratar utan att röra sina läppar. Han berättar att hans torterare slog ut framtänderna och att han inte har råd med nya. Thau, 42 år, är en mörk, muskulös man, och hans olycka var att han ledde Al-Ahlys supporterklubb under revolten år 2 000. Han dömdes till tio års fängelse och säger att han blev torterad varje dag under tre månader. Efter fem år benådades han av Muammar Khaddafi tillsamman med de tre som dömts till döden. Men då hade en av dem redan tagit livet av sig i fängelset.

Al-Ahly Benghazi SC fick vid denna tid komma tillbaka ut på planen. Men det var inte för att Khaddafi kände sorg över det som skett. I stället handlade det om att det skulle försvårat det större erkännandet från Väst om han hade haft fotbollsspelare fängslade.

Klubben fick en skräpig tomt och några skjul till sitt förfogande. Under flera år lovades man pengar till en träningsanläggning. Men ännu i dag finns det bara en gräsplan och ett staket vid anläggningen. De flesta större företag har stått på regimens sida och därför har det varit omöjligt att få fram sponsorpengar. Dessutom har klubben bara fått lov att spela utan sina supportrar som publik.

Ironiskt nog, efter det första fotbollsupproret, var det Saadi Khaddafi, som var på plats i Benghazi den 17 februari. Den dag när den libyska revolutionen inleddes. Detta var också den dag när diktatorns son enligt rapporter gav order till soldaterna om att skjuta skarpt på demonstranterna. Det var en fortsättning på hans strid mot Al-Ahly och målet var detsamma som tidigare: total förstörelse.

.

.

En liten flicka i Benghazi visar segertecknet

när Saaidi Khaddafis bärsärkar besegrats…

.

Samma dag, i en TV-studio, satt Saadi enligt uppgift och sa med en suck att han skulle ge stöd åt Al-Ahly. Han skulle korrigera misstag i det förflutna och klubben skulle förvandlas till det bästa laget i Libyen med full uppbackning från familjen Khaddafi. En sista gång försökte regimen att utnyttja fotbollen för sina egna syften.

”Ingen i Benghazi trodde på hans ord. Inte efter allt han gjort mot klubben, säger Moataz Ben Amer, klubbens kapten de senaste fem åren. Ben Amer är en 29-årig mittfältare med smalt ansikte och med ögon som blir nervösa när samtalet kommer in på familjen Khaddafi. Han var tänkt att hjälpa till med att stoppa revolutionen – med hjälp av fotbollens kraft. Under upprorets första dagar fick han ett telefonsamtal och mannen som ringde beordrade honom att omedelbart komma till TV-studion och sa att Ben Amer var tvingad att offentligt fördöma protesterna. Skulle han vägra skulle tråkiga saker hända med honom. Men Ben Amer stängde av samtalet. Flera gånger senare försökte de att nå honom. Men han svarade inte och det blev hans första aktiva motståndshandling. Fortfarande darrar hans röst när han talar om det hela.

.

.

Fältsjukhuset i Misrata.

En sårad rebellsoldat får besök av sin bror.

.

Ben Amer var inte den enda fotbollsspelare som under revolutionens första dagar blev ombedd att försvara regimen. Presidenten för Al-Ahly Tripoli, Saaid´s gamla klubb, skulle också tvingas att försvara regimen. Han skulle gå ut och säga att rebellerna i Benghazi var en del av Al Quaida. Men vägrade och valde i stället att fly.

För några veckor sedan, valde en del spelare i landslaget att fly Tripoli och förena sig med rebellerna uppe i de Västra bergen. ”Vi vill inte längre bli utnyttjade”, säger Ben Amer. ”Vi vill ha demokrati och frihet. Vi vill ha fotbollen tillbaka. Han känner Saadi väl efter att ha spelat i samma lag under en säsong. ”Det var inte lätt”, menar han. ”Saadi var kapten och han skulle göra målen. När Saadi blev rasande över att någon gjort en felpassning till honom, kunde han börja slå honom. Eller så kunde han få hans hår avrakat. Ibland hetsade han också sin hund på någon spelare.” Fortfarande fruktar Ben Amer Khaddafi´s långa arm. Han undviker att lämna huset där han bor med sina föräldrar och sina kusiner. Sina vunna pokaler har han på en broderat filt i vardagsrummet. En har han vunnit för att ha slagit 26 lyckade straffsparkar i rad, vilket ska vara afrikanskt rekord. ”Det fanns ändå ett tabu”, förklarar han. ”Vi fick inte lov att bli mästare. Regeln var att denna titel bara kunde gå till Al-Ahly Tripoli eller Al-Ittihad. De två klubbar i Tripoli som sponsrades av Khaddafis söner.

Efter revolutionen upplöstes Al-Ahly i Benghazi än en gång. Klubbens dåvarande president som tillsattes av familjen Khaddafi flydde utomlands efter rykten om att han varit inblandad i ett försök att krossa Februarirevolutionen. Tränaren från Tunisien återvände hem, liksom spelare från Nigeria, Mali och Tunisien. Andra förenade sig med rebellerna vid fronten.

.

.

Den väpnade resningen i Libyen är en del av den arabiska revolutionen.

Här en bild från Tahrirtorget i Kairo där man kräver att

Syriens Assad, Libyens Khaddafi, Jemens Saleh samt

Egyptens Mubarak och hans son ska bort för gott

.

I dag finns bara halva laget kvar i Benghazi och de träffas ibland för att löpträna i några mindre skogar utanför staden. För tillfället är detta den enda träningen. Ben Amer säger att han och hans lagkamrater har skänkt pengar till rebellerna. De har också köpt dem mat, kläder och AK-47:or. De donerar blod och tar sig till Misrata för att hjälpa de sårade. Men Ben Amer ser inte sig själv som en soldat och vill inte gå till fronten. Han säger att han och hans kamrater skulle vilja spela en vänskapsmatch i staden. Den första matchen i frihet och han tror att den skulle inneburit ett stort firande. Men Det nationella övergångsrådet har motsatt sig idén eftersom det fruktar att en sådan skulle kunna dra på sig attacker från Khaddafis supportrar. Men han hoppas att man snart ska kunna spela en match i frihet mellan de två Al-Ahly-klubbarna. Den i Benghazi och den i Tripoli.

Blir det så är det bara en enkel regel som gäller för den matchen: Måtte bästa lag vinna.

.

.

Läser att det just nu meddelas att Tunisiens arméchef efter konsultationer med Quatar, men utan att fråga landets regering, har fattat ett beslut om att leverera vapen till Libyens rebeller. Det är bara att hoppas att det är en korrekt uppgift. När det gäller Reinfeldts högerregering här hemma har man inte ens erkänt Övergångsrådet som den enda legitima representanten för Libyen. Carl Bildt är väl för insyltad i Lundin Oil´s affärer i landet….

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Saadi Khaddafi, fotbollshuliganer, fotbollsrevolten 2000, Benghazi
I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,GP4,SVD3,DN5,DN6,SVD4,SVD5,DN7,DN8,GP5,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,

.

I vårt husorgan Internationalen har socialisten, historikern och författaren Håkan Blomqvist gett oss en förtätat sammanfattning av tidigare terror mot arbetarrörelsen. En bakgrund till nutidens vidriga dåd i Norge som aldrig lär diskuteras när borgerlighetens ledarskribenter och politiska analytiker försöker få oss att förstå det som skett. Här är texten i sin helhet:

.

Aldrig tidigare har arbetarrörelsen under fredliga förhållanden i Europa drabbats av en sådan massaker. Insikten om det bör finnas med när högerterrorn på Utöya och i Oslo bearbetas.

Det högerextrema massmordet på den norska socialdemokratins ungdomar kan vara den värsta massakern i fredstid på socialister i Europa sedan arbetarrörelsens uppkomst.

.

.

Under krig, inbördeskrig och revolutioner har militära och polisiära massakrer mot socialister, kommunister och anarkister historiskt varit vardagsmat. Junimassakern på det franska Parisproletariatet 1848, för att inte tala om massarkebuseringarna efter Pariskommunens fall 1871, lämnade över tiotusen döda. Den första ryska revolutionen 1905 följdes av fruktansvärda massakrer och avrättningar av socialister och upproriska. I revolutionerna och inbördesstriderna efter första världskriget begicks massmord på ”röda” i såväl det sönderfallande ryska imperiet som i Ungern och Bayern och på andra håll. För Nordens del var det i Finland som tusentals socialister och arbetare sköts efter de rödas nederlag i inbördeskriget 1918.

.

.

I inbördeskriget Finland 1918 dödades nära 37 000 människor varav 27 000 från den röda sidan. Många av dem avrättades summariskt efter kriget. Finland hade bara 3 miljoner innevånare…

.

I södra Europa massakrerades vänsteranhängare när Mussolinis kampgrupper krossade strejker, fabriksockupationer och vänstermöten under tidigt 1920-tal. I östra Europa och på Balkan massakrerades återkommande vänsteranhängare när auktoritära högerkrafter sökte befästa sin makt efter det tidiga 20-talets revolutionsvågor.

Från mord till massterror

Mellankrigstidens skakiga Weimardemokrati i Tyskland upprättades genom massakrer på kommunister och radikala arbetare när spartakistupproret 1919 slogs ned och de tyska arbetarråden krossades av militära frikårer. Under 1920-talet hemsöktes arbetarrörelsen återkommande av nazistiska och fascistiska mord. Även i det relativt fredliga Sverige avslöjades att Stockholms polismästare Gustaf Hårleman under 1920-talet låtit den s k Munckska kåren inhandla ett stort antal kulsprutepistoler och revolvrar att sättas in mot kommunistiska oroligheter. I Berlin dödades 1929 tjugosju kommunistiska Första majdemonstranter och ett hundratal skadades när stadens socialdemokratiska myndigheter förbjudit utomhusdemonstrationer och satte in polis.

.

.

Konrad Hallgren i Sveriges Fascistiska Kamporganisation. Ingick i frikåren runt generallöjtnant Bror Munck. Fyrtio kulsprutepistoler och trehundra pistoler, finansierade av bankiren Arvid Högman, fanns i beredskap för kårens 2 000 medlemmar.

.

Med nazismens och stalinismens maktövertagande i Tyskland och Sovjetunionen skulle terrorn bli ett mördande vapen mot oppositionella och nå nya proportioner. 1930-talets Stalinterror och utrensningar står här i särklass med över sexhundratusen arkebuserade – varav tusentals vänsteroppositionella s k ”trotskister” – under det värsta terroråret 1937. Terrorn i det nazistiska Tyskland hade ännu före kriget inte samma omfattning, men arbetarrörelsen krossades och dess medlemmar sveptes bort till koncentrationsläger, många mördades och avrättades.
Det spanska inbördeskriget både inleddes och avslutades med storskaligt mördande av anarkister, socialister och kommunister.
Under andra världskriget nådde förstås talen över massdödade anhängare av arbetarrörelsen och vänstern helt andra proportioner. Bland krigets bortåt sextio miljoner offer återfanns den europeiska och internationella arbetarrörelsens medlemsmassor. Inte minst den mäktiga judiska arbetarrörelsen av bundister och vänstersionister i östra Europa hörde till de utraderade.

Ockupationen av Norge

Men inte ens under den tyska ockupationen av Norge finner vi riktigt en motsvarande massaker av socialister som den på Utöya. När ockupationen hårdnade från 1941 avrättades vid olika tidpunkter infångade motståndsmän, men det värsta massmordet inträffade i det lilla samhället Telavåg i april 1942 när två officerare från Gestapo sköts till döds i samband med ett försök att gripa motståndsmän. De tyska repressalierna blev fruktansvärda. Alla samhällets byggnader brändes ned, fiskebåtarna sänktes, boskapen drevs iväg och alla män greps. Av de drygt sjuttio deporterade mördades ett trettiotal. Samtidigt avrättades 18 motståndsmän i ett interneringsläger på annat håll. Under hösten mördades också ett trettiotal motståndsmän i samband med undantagstillstånd i Trondheimsområdet.

.

.

Uppställning av norska fångar i Grinis fängelse utanför Oslo.

.

Även i Danmark sköts och mördades motståndsmän varav många tillhörde vänstern, ett drygt hundratal arkebuserades vid olika tillfällen och ytterligare hundratals dödades i koncentrationsläger eller i strid.

Paris och Nordirland

Under efterkrigstiden förekommer sovjetiska massakrer på vänsteranhängare (demokratiska socialister och andra) under upproren i Östberlin 1953, Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968. I Grekland och Turkiet har vänsteranhängare vid flera tillfällen massakrerats efter kriget. I synnerhet förstås under det grekiska inbördeskriget 1946-49 men också i samband med militärkupper och under den turkiska militärens försök att undertrycka kurderna. Massmorden och de etniska rensningarna i krigets Jugoslavien hör förstås också här till de mörkaste kapitlen.

.

.

1956 gick sovjetiska stridsvagnar in i det upproriska Budapest.

.

Men när det handlar om fredstid och i synnerhet i Västeuropa står dådet i Norge i absolut särklass. I oktober 1961 massakrerades hundratals anhängare av den algeriska befrielserörelsen FLN vid en demonstration i Paris av kravallpolis. På Nordirland sköts 26 demonstranter och åskådare ihjäl av brittisk militär under den ”Blodiga söndagen” 1972. Men aldrig tidigare har arbetarrörelsen under fredliga förhållanden i Europa drabbats av en sådan massaker. Insikten om det bör finnas med när högerterrorn på Utöya och i Oslo bearbetas.

Läs också:

Sverigedemokraterna – barnkammare för terrorism?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Utöya, Breivik, Arbeiderpartiet, högerextremism, nazism,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,SVD5,DN5,SVT1,DN6,

.

Anders Breivik beundrade den engelska fascistiska kamporganisationen English Defence League (EDL). Deltog i åtminstone i en av dess demonstrationer och träffade flera medlemmar. På Facebook hade massmördaren många vänner från denna våldsinriktade grupp som visat sig beredd till fysiska attacker på invandrare och sina politiska motståndare.

.

.

Nu har den kände socialistiske och antirasistiska parlamentsledamoten George Galloway polisanmält en av rörelsens ledande medlemmar, Daryl Hobson. En känd arrangör av rasistiska demonstrationer i invandrartäta bostadsområden. På sin Facebooksida har denne lagt ut uppmaningen: ”Kill George Galloway” och uppmanat andra att komma in med sina kommentarer. Åtminstone en av dessa hävdar att han tänker verkställa dödshotet.

.

.

.

Från Daryl Hobsons hemsida

.

Inte minst massmorden i Norge har inneburit att Galloway nu väljer att göra en polisanmälan. ”Detta är en klar uppmaning till att mörda mig”, säger han. ”Hobson medger att Breivik har haft omfattande kontakter med EDL så jag måste ta detta på allvar. Jag har vid tidigare tillfällen blivit attackerad av EDL:s ligister. Men de ska inte tysta mig eller någon annan som är ute i ett aktivt arbete mot deras vidriga, våldsamma, rasistiska metoder”.

.

Den engelska rasistmobben på marsch

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Anders Breivik, English Fedence League, George Galloway

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,GP3,SVD5,DN6,GP4,GP5,SVD6,DN7,SVD7,

SVD8,SVD9,GP6,SVD10,DN8,AB1,SVD11,SVD12,DN9,DN10,GP7,GP8,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

.

Här vid Västerhavet brukar vi tala om skyddade, lugna, långgrunda vikar som barnkammare för fisk. Det är där reproduktionen sker och ynglen växer till sig. Utan dessa föryngringszoner blir det glest med stora fångster.

.

.

I Norge har uppenbart grumliga miljöer i och kring det framgångsrika Fremskrittspartiet under många år varit lekvatten för massmördaren Anders Breivik. Under lång tid var han medlem både i dess ungdomsförbund, FPU, och i partiet. Där började hans tankar och hans ideologier att formas. Det var inte där han blev en våldsinriktad politisk terrorist. Den anklagelsen ska vi inte rikta mot denna norska politiska strömning. Men det var där i Carl I Hagens och Siv Jensens bakvatten, i deras smutsiga gölar och undanskymda brunraggiga vasruggar, som han fick sina första hårda politiska fjäll och lärde sig att rasism kan ses som något vardagligt och naturligt. Fremskrittspartiet är Norges största borgerliga parti med 23 procent av väljarkåren bakom sig och i de senaste riksomfattande skolvalen blev ungdomsförbundet landets största parti.

.

.

I politiken i stort ser det självklart ut på samma sätt. I vänsterrörelser utan kontakt med sociala rörelser och utan klara politiska program kan små grupper av människor tappa fotfästet och kanalisera sin besvikelse över den gamla arbetarrörelsens förfall och sin ilska mot klassamhället genom kontraproduktiva isolerade aktioner. Krossade fönster till bankpalats eller ibland meningslösa slagsmål med polis får ersätta bristen på en bred social och politisk kamp. Men självklart går det inte att befria sig från kapitalismens blinda förtryck av människor och statsapparatens hårda våldsapparat genom enskilda räder mot olika symboler för förtrycket. Marxismens gyllene regel om att arbetande människors befrielse bara kan vara deras eget verk gäller mer än någonsin.  Isolerade våldsgrupper som Baader-Meinhof i Tyskland eller Röda Brigaderna i Italien var dömda att gå under och deras terrorism innebar stora bakslag för Europas breda vänsterrörelser. För varje socialist är det ett stort ansvar att ideologiskt och politiskt bekämpa och oskadliggöra dessa ”blindgångare”.

Anders Breivik – eller föregångare som Oklahomabombarna Timothy McVeigh och Terry Nichols – nöjer sig inte med rasistiska skämt eller att panga rutorna på någon regeringsbyggnad. Inte heller nöjer de sig med misshandel och mord på enskilda invandrare, homosexuella eller andra utsatta människor. Breivik såg sig som ”Marxist Hunter”. Som en marxistjägare. Förmodligen inspirerad av pseudonymen Andrew McDonald och hans bok ”Hunter” som ses som en biblisk text i många högerextrema kretsar. Han är den ensamma krigaren som ensam tar kål på en månghövdad fiende. En hänsynslös predator. Jesuiten eller jihadisten från Al Quaida som kan döda sina egna för den ”sanna kärleken” till Gud. En modern tempelriddare stinn av anabola steroider.

.

.

”Han är den ensamma krigaren som ensam tar kål på en månghövdad fiende. En hänsynslös predator. Jesuiten eller jihadisten från Al Quaida som kan döda sina egna för den ”sanna kärleken” till Gud. En modern tempelriddare stinn av anabola steroider”

.

.

Han slog inte ihjäl någon av de somalier i Oslo som han föraktar utan riktade medvetet in sitt våld mot regeringsmakten, mot den norska arbetarrörelsen i stort och mot det antirasistiska Arbeiderpartiets Ungdoms Fylking i synnerhet. Hans kamp är politisk. En social, ideologisk och politisk produkt från samma vatten där alla vanliga fremskrittspartister har vuxit upp till i och för sig fula men ändå helt vanliga fiskar.

Tar vi oss över Sundet till våra svenska vatten finns det här gott om sverigedemokrater. Jimmy Åkesson och hans närmaste gäng har rensat upp i sin rörelse så gott det går. Gamla rottrådar har slitits av. Öppna nazister, våldsverkare och antisemiter har kastats ut. Sverigedemokraterna är – för närvarande – ingen fascistisk rörelse som vill krossa den ”förklenande parlamentarismen” utan ett rasistiskt nationellt högerparti med stora ambitioner i valen till kommuner, landsting och riksdag. Åkesson och han närmaste njuter i stället själva för fullt av riksdagens alla privilegier. Men i partiets underströmmar och i dess periferi finns den ”folkligt gemytliga rasismen”. Vi andra kan bland annat hitta denna smutsbruna sörja på debattforum, i bloggar och ute i alla twitterflöden.

Bloggen ”Politiskt inkorrekt” är Sverigedemokraternas kanske viktigaste instrument för den egna propagandan. Den är Sveriges mest läsa politiska hemsida. Formellt ”oberoende” men i praktiken ett skarpslipat, professionellt utformat verktyg för den egna hatpropagandan mot invandrare i stort och muslimska invandrare i synnerhet. Hemsidan betalas av bland andra Sverigedemokraternas Internationelle sekreterare Kent Ekeroth.

.

.

Hemsidan eller bloggen utnyttjar framgångsrikt de verkliga problem som finns i socialt kapsejsade invandrartäta bostadsområden. De traditionella politiska företrädarna, en Sahlin eller en Reinfeldt, har en bred rågång gentemot rasism eller vanlig invandrarfientlighet. Men de har alla var och en för sig och tillsammans misslyckats med att sätta alla människor i arbete. Massarbetslösheten drabbar av självklara skäl främst de som sist knackat på dörren till välfärdssamhället. Alltså senkomna invandrare eller andra generationens invandrarungdom. De sociala svårigheter som detta skapar gör det svårare att överbrygga bland annat kulturella och religiösa skillnader mellan ”nya och gamla svenskar”. En nödvändig integration i moderniteten (exempelvis förhållandet mellan kvinnor och män) försvåras mm.

Allt detta utnyttjas maximalt av ”Politiskt inkorrekt”. Sidan publicerar en ström av berättelser och bilder om mord och kriminalitet med invandrare (gärna muslimer) som huvudmän. Blonda svenska våldtäktsmän får små rubriker eller inga alls. Verkligheten blir helt förvriden och ständigt feltolkad. Alla råa och fördomsfulla kommentarer gör sedan det hela än värre. Genom sitt urval av nyheter, tolkningen av dessa, valen av bilder samt huvudbudskapet om att ”islamiseringen av Sverige måste stoppas” fungerar bloggen som en aldrig sinande källa för hatpropaganda mot invandrare och framförallt då sådana med en eller annan form av muslimsk tro. Här finns samma måltavlor som i Anders Breiviks politiska manifest (inte minst Mona Sahlin). Samma retorik. Samma internationella referenser.

.

.

Sverigedemokraterna sägs ha rensat ut antisemitismen.

Men snart nog lär det heta att

muslimer och halvmuslimer inte ska ha tillträde.

,

Sverigedemokraterna, bloggen ”Politiskt inkorrekt” och Kent Ekeroths blogg predikar definitivt inte politisk terrorism. Men för en ung arbetslös ”blond” och till namnet kristen svensk som bara har dessa avsändare som sin enda ideologiska färdkost kan fördomarna och de medvetna urvalen skapa en ilska och ett hat mot den till synes pågående muslimska ockupationen av Sverige som senare i livet kan formas till en våldsinriktad terrorism. Dessa miljöer kan fungera som barnkammare för en militant högerextremism.

I samma andetag som vi kämpar för att alla människor i Sverige ska ha rätt till arbete måste vi därför se till att ständigt nagelfara hatets kolportörer från Sverigedemokraterna och dess avläggare.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Utöya, Anders Breivik, AUF, Fremskrittspartiet, Sverigedemokraterna, Kent Ekerot, Politiskt inkorrekt

Media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,GP1,

GP2,GP3,GP4,GP5,GP6,SVT1,AB1,AB2,SVD8,DN7,DN7,GP7,SVD9,SVD10,DN8,DN9,GP8

SVT2,SVD11,SVD12,DN10,DN11,GP9,GP10,GP11,DN12,GP12,SVD13,DN13,GP13,SVD14,DN14,

SVD15,SVD16,DN15,DN16,GP14,GP15,AB2,AB3,DN17,SVD17,DN18,DN19,

Bloggare; Jinge,Svensson,RödaMalmö,

I’ve just listened to a press conference with Eskil Pedersen, chairman of the Norwegian Labour Party Youth League. Despite his lack of sleep and all tears during the night he had the strength to firmly establish that what had occurred was an attack on the Norwegian labour movement. The hoorendous blast in Oslo City and the carnage in the idyllic island Utoy were political attacks.

.

.

Mass murderer, Anders Behring Breivik, is no maniac in the Norwegian society’s margins. He is a well-adjusted and well formulated Christian, right wing self-employed “entrepreneur”. Islam hater, tall, blond and handsome.

He has deliberately targeted  the Labour Party as a symbol of people with marxist views and he calls himself “Marxist Hunter”. Just hours before the massacre on the island  former Prime Minister Gro Harlem Brundtland spoke to youngsters at summer camp. Earlier on Facebook Breivik named her as a murderer and a traitor to her country. Breivik has also connections with English Defence League.

Eskil Pedersen managed to cope with the unimaginable murders. ”We’re going back to Utöya,” he said:

”We stand by our ideas. We are anti-racists and we stand for solidarity. ”

Words we never will forget.

Breivik opinions have grown in some of the lush-right habitats of the Eastern Norway. A reactionary quagmire of ”national” conservative extremism.  Brown milieus lushing also in Sweden. We have our serial killer of “immigrants” in Malmo south of the country. From where I live it is the same distance to Malmo as to Oslo. Both physically and politically.

Our Prime Minister, Fredrik Reinfeldt from the Conservative Party, says that we shall not concern ourselves with Breivik`s political motives.

But for us the opposite position is necessary and obvious.

Together, in solidarity, we must do everything possible to realize the vision formulated by Eskil Pedersen:

We`re going back to Utoya

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, economy, politik, politics, Utoya, Terror in Oslo,

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,SVD3,DN3,GP3,SVD4,DN4,DN5,DN6,GP4,SVD1,SVD2,SVD3,

DN7,DN8,DN9,GP5,GP6,SVT3,SVT4,

,

,

Bombdådet i Oslo och massakern på Utöy var riktat mot den norska arbetarrörelsen. Vi har fått en solidaritetshälsning från Socialistiska Partiet till de norska kamraterna i AUF som vi gärna publicerar. I går gjorde vi en egen kommentar.

Bilden ovan är högerextremisten Breiviks egen. Lägg märke till texten på axelmärket: ”Marxist Hunter”…

Är det därför Fredrik Reinfeldt inte tycker att vi ska bry oss över dråparens politiska åsikter?

.

.

Solidaritetshälsning till Arbeidernes Ungdomsfylking, AUF,

från Socialistiska partiet, svensk sektion av Fjärde Internationalen

.

.

Kamrater!

Det är med bestörtning, förtvivlan och raseri vi följt nyheterna om den barbariska attacken på Arbeidernes Ungdomsfylkings sommarläger på Utöya och norska regeringsbyggnader i Oslo. Våra tankar går först till alla kamrater vars liv släckts mitt i deras unga engagemang och till de mördades familjer, släkt och vänner. Men vårt raseri riktar sig mot de samhällskrafter som odlar hatet mot människors lika värde och gemenskap över alla gränser.

Om den nuvarande bilden av gärningsmannen och dådet är riktig måste sökarljuset riktas mot hela den hatfyllda rasistiska miljö av extremhöger som hetsar mot invandring, islam, vänstern och det mångkulturella samhället. Att den allmänna första reaktionen i våra samhällen vände sig mot ”islamistisk terrorism” ger oss alla en tankeställare om vart vår världsordning vant oss vid att söka sin fiende. Samtidigt har den nationalistiska högerextremismen vuxit i Europa och våldsinriktade rasist- och nazistgrupper blivit alltmer militanta.

.

.

Det är hög tid att rikta blickarna mot dessa människovärdets, humanitetens och demokratins dödsfiender. Ingen möda får sparas i att konfrontera deras hatagitation och stärka det solidariska självförsvaret av alla människors lika värde och rättigheter. I den kampen står vi sida vid sida och hedrar alla dem som offrat sina unga liv genom löftet att aldrig ge upp!

Med varm kamratlig solidaritet i denna fruktansvärda stund

Stockholm 23 juli

Socialistiska partiet

Svensk sektion av Fjärde Internationalen

genom

Verkställande utskottet/Håkan Blomqvist

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Utöya, AUF, Breivik, terrordåd i Oslo,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,GP1,GP2,GP3,GP4,SVT1,SVT2,DN5,DN6,

DN7,

Bloggare: Jinge,Svensson,Uppsala,Lidköping,

.

.

”Vi ska tillbaka till Utöya”

.

Har precis lyssnat på en presskonferens med Eskil Pedersen, ordförande för det norska Arbetarpartiets ungdomsförbund. Han klarar gråten och bristen på sömn och slår bestämt fast att det som skett har varit ett angrepp på den norska arbetarrörelsen. Politiska attentat.

Massmördaren, Anders Behring Breivik, är ingen galning i det norska samhällets marginaler. Han är en välanpassad och välformulerad kristen, högerextrem egen företagare. Islamhatare, lång, blond och stilig.

Han har medvetet riktat in sig mot Arbetarpartiet som en symbol för människor med ”en kulturmarxistisk världsåskådning”. Bara några timmar före massakern på den lilla idylliska ön hade förre statsministern Gro Harlem Brundtland talat med ungdomarna på sommarlägret. Henne hade Breivik kallat för ”landsmördare” på Facebook.

Eskil Pedersen orkar med det ofattbara. ”Vi ska tillbaka till Utöya”, säger han. ”Vi står fast vid våra idéer. Vi är antirasister och vi står för solidaritet”.

De orden kommer vi aldrig att glömma.

Breiviks åsikter har formulerats i den frodiga högerextrema miljön på det norska Östlandet. Ett reaktionärt gungfly av ”nationella” extrema åsiktsstråk som finns också i Sverige. Vi har vår seriemördare i Malmö. Dit är det för mig lika många kilometer och mil som till Oslo. Både fysiskt och politiskt.

Tillsammans måste vi göra vad vi kan för att Pedersens maning ska bli verklighet.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Breivik, Utöya, Eskil Pedersen,

I media: SVT1,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,DN6,SVD5,SVD6,

SVD7,SVD8,SVD9,DN7,DN8,DN9,DN10,GP6,GP7,GP8,GP9,GP10,SVT2,SVD10,DN11,GP11DN12,DN13,

SVD11,GP12,

Bloggare: Jinge,Svensson,Uppsala,