.

För mig och många andra blev den socialdemokratiska valberedningens enhälliga val av Håkan Juholt som sin ordförandekandidat en riktig skräll. En högoddsare som i spelnästet Ladbrokes stod i hela 5,5 gånger pengarna.

Men vem är han? Vad står han för?

.

.

Visst som politiskt intresserad har jag sett honom av och till i TV och jag har förstått att han under åtta långa år uppfattat NATO:s invasion i Afghanistan som ”sitt” och som ”vårt” krig. Men några andra avtryck har jag inte sett. Jo, jag såg när han var sin egen ”kungamakare” genom att i höstas vara först ut med att föreslå Mona Sahlin att packa ihop och avgå. Vilket kanske tyder på en viss djärvhet. Fast förstås. Han insåg nog inte själv att det var han själv som skulle få packa upp och flytta in…

Eftersom jag bor i en region, Västra Götaland, vilken i stort sett saknar representation i den politiska statsmakt som leder landet, trots att här bor 1.5 miljoner människor eller lika många som i hela Mälarregionen, tycker jag i sig att det är kul att det är en smålänning som utsetts. Även om det är en bit härifrån till Oskarshamn så kommer det att bli oändligt skönt att då och då få höra ”en utsocknes” ta till orda i rikspolitiken. ”Allt utom en stockholmare” tycks ha varit devisen för åtskilliga ledamöter i valberedningen, heter det också insiktsfullt och aningen irriterat i Dagens Nyheters ledarkommentar.

.

.

Men smålänning? Räcker det?

Ja, eftersom han sedan kortbyxorna är uppvuxen i ”rörelsen” vet vi ändå att han inte är en småländsk Ingvar Kamprad. En som skattar snålt i London – eller inte alls.  Men dessvärre är han inte heller en modern Nils Dacke. För denne forntida småländska upprorsman mot Gustav Wasas järnhårda centralisering av den svenska statsmakten, han och hans gerillamän från Södra Möre skulle nog ha bombats sönder och samman av NATO, med bifall från Juholt, om de i dag försökt sig på att göra om sin revolt. Det finns stora likheter mellan de historiska ”Småländerna” och dagens Afghanistan.

Lyssnar man till alla de omdömen som kom i går verkar Juholt snarast konkurrera med  nyinspelningen av filmklassikern Åsa-Nisse. Där denne knotige och fyndige seriefigur från småländska Knohult har sitt tjuvskytte och sitt huskors Eulalia. Där har Juholt sina fortkörningar och sin Carin Jämtin. Bägge är de också roliga. Juholt sägs kunna ”gå igenom TV-rutan” på samma sätt som Åsa-Nisse en gång ”gick genom filmduken”.

.

.

Den ständige jonglören till vänster, Göran Greider, antyder till sist att Juholt ändå blir sin egen. Han är inte bara en rolig människa, en som sprider värme omkring sig, utan ”så nära man kan komma en gråsosse”. Han ”retar inte upp någon till höger eller till vänster”.  Greider tror på samma sätt som den yngre drabanten Daniel Suhonen att han blir ”jättebra” som partiledare och att han kan komma att sitta i tio år.

Högoddsaren tycks därför kunna bli en vinnare också i kommande riksdagsval. En rolig gråsosse verkar vara en oslagbar kombination. Den enda i de socialdemokratiska leden som är riktigt förbannad tycks vara Stig Malm, som på ålderns höst, i egenskap av en vanlig kongressdelegat, nu får smaka på den medicin han själv alltid ordinerade som LO-ledare. Alltså en färdigregisserad kongress. När kongressen om fjorton dar väl utsett Juholt till ny ordförande, vilket lär ta 45 minuter, återstår bara ”att gå ut och ha roligt”, som Greider uttrycker det…

Ja,  men när väl detta är överstökat, när smålänningen är vald. Ja, då kommer ett riktig västgötaklimax. För vad man gjort är att välja skyltdocka innan man ens vet vad man ska sälja i sin butik.  Inte ens om det ska bli dagligvaror eller sällanköpsvaror. Designen är klar och skyltfönstret putsas. Men vad som ska saluföras  – alltså politiken – det ska absurt nog beslutas  på en kongress först i höst.

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Håkan Juholt, Carin Jämtin,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,SVD7,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,

GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,GP6,AB1,Expr1,Expr2.SVD8.GP7,SVD9,SVD10,DN9,DN10,SVD11,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,RödaLinköping,

.

.

Vårvintern är här med sina lika häftiga som tvära kast.

Ena timman gosar man i sol. Nästa är det som i dag  snöstorm.

I går var det vår här på vårt gamla soldattorp.

Första tvätten fladdrade ut och trots minus i skuggan

var den torr efter bara några timmar.

Den bedriften svarar vinden och den låga luftfuktigheten för.

Så här års är luften oftast mer torr än den varmaste dag i augusti..

.

.

Stugan i dag…

.

.

När tjälen väl släppt och vattnet sjunkit undan är här

en saftig och frodig klövervall om bara tre månader.

Det är knappt man tro att det är sant efter denna långa och kalla vinter.

.

.

Här går vägen upp till en gammal hage där vi ska fälla

några ”kroketallar” till ved.

.

.

.

Här har de tre största furorna stupat. Sjuttio år gamla.

En gammal god vän till mig, redaktör i Stockholm,

hävdar att vi bara hämtar hem sly till ved.

Hoppas att han tittar noga!

.

.

Labben Freja hjälper till efter förmåga.

Även om hon får vara bunden när träden faller.

.

.

Både tvätt och skogsarbete. Det var en jobbig dag…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SMHI, Vårvinter, Snöstorm, snöyra, labrador

I pressen: DN1,GP1,SVD1,

.

Det uppmärksammade fackliga och politiska dramat i USA:s delstat Wisconsin fortsätter. Den nyvalde republikanske höken Scott Walker förklarade den 18 februari att 225 000 anställda inom stat och kommun skulle fråntas den fackliga förhandlingsrätten. Detta samtidigt med en försämring av sjukvård, pensioner mm som motsvarar en minskning med åtta procent av den lön som ”man tar med sig hem”.

Första akten i dramat ser däremot ut att snart vara över . I delstatsparlamentets storståtliga byggnad, Capitol, i huvudstaden Madison har ”ordningen” återställts efter att domstolsbeslut tvingat bort de sammanlagt hundratusentals demonstranter som under tre veckor iscensatt en fredlig ockupation i och utanför byggnaden. De kommunalanställda städare, som efter alla kampanjdagar fick putsa fasaderna på politikernas vackra högkvarter, valde symboliskt nog att ändå tacka alla demonstranter för de protester som varit. ”Alla som kommit hit har kämpat också för all underhållspersonal”, sa man.

.

.

En av alla som i lördags kom för att hylla det fackliga motståndet var den radikale filmregissören Michael Moore. Inför omkring 40 000 personer sa han:

”Amerika är inte bankrutt och inte heller Wisconsin. Det som har havererat är den moraliska kompassen för dem som styr. Vårt land badar i rikedomar och kontanter. I det största rånet i vårt lands historia har dessa förts över från konsumenter och arbetande till bankerna och de superrikas portföljer. Trots att Wall Street köpts ut har ändå miljoner människor förlorat sina jobb och miljoner har också mist sina hem.

”Men ändå var det ingen revolt…förrän nu! Här i Wisconsin. Ni har väckt en sovande gigant i kampen för arbetande människors rättigheter. Jorden skakar och marken rör sig under de ansvariga. Ni här är inte ensamma. Amerika är med er.”

.

.

Guvenör Walker har hela tiden haft en politisk majoritet bakom sig. Men vågen av våldsamma protester spolade i väg 14 av delstatsparlamentets demokrater ända till grannstaten Illinois. Genom att på så sätt hålla sig borta och inte kontaktbara har de förhalat den avgörande omröstningen. Madisons Capitol har saknat beslutsförhet. Taktiskt gör de ”en flundra” som det kallas i USA. De gömmer sig och låtsas att de inte finns. Det hela har gått så långt att republikanernas majoritetsledare har gått till åklagare och begärt att få de försvunna demokraterna efterlysta och utlämnade. Men denna snart månadslånga utflykt till den utomparlamentariska terrängen tycks nu har gått till ända. ”Man kommer till en punkt där du tvingas att konstatera: Om vårt mål var att informera allmänheten, så har vi gjort det. Det kommer en tidpunkt, och den tycks vara nära, där detta spelat ut sin roll”, konstaterade Bob Jauch, en av de utflugna demokraterna.

Även utan att ha godkänt i ett enda ämne i skolan hos de lärare som så massivt har deltagit i protestaktionerna, kan deras elever lätt konstatera att det i sak inte är någon kvalitativ skillnad mellan republikaner och demokrater i hur man ska hantera både federala och delstatliga budgetunderskott. I Wisconsin och i flera andra stater accepterar demokraterna i princip kraftiga neddragningar. För att inte tala om den federala nivån, Barack Obamas domän. Det skulle exempelvis räcka med en skatteindrivning på bara tio procent från USA 400 rikaste personer för att betala samtliga delstaters budgetunderskott. Men detta vågar inte ens Vita huset andas om. I stället har Obama gett grönt ljus för de väldiga skattelättningar som Bush gav sina rika kompisar.

Mot denna bakgrund, med USA:s borgerliga tvåpartisystem som en till synes evig pendylklocka, diskuterar alltfler som deltagit i den politiska karnevalen under denna månad om vad som krävs för att gå vidare. En mer hårdför generalstrejk? Ett brett socialistiskt arbetarparti? Frågorna är många och risken finns att demokraternas “flundror” blir rejält rökta när omröstningen i Capitol väl kommer till skott…

Här kan du läsa mer: Från Mellanöstern till Melllanvästern

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Wisconsin, Capitol, Madison, Barack Obama, demokraterna, Scott Walker,

I pressen: SVD1,

.

Ska LO ta ut skilsmässa från socialdemokraterna?

Det är Aftonbladets Olle Svenning som frågar. Inte minst mot bakgrunden av socialdemokratins fortsatt historiskt låga stöd i opinionsundersökningarna, trots det stora tappet för moderaterna. Egentligen är det en grundlös undran. För en bättre fråga, som svarat mot verkligheten hade handlat om det egna partiets öppna osedlighet. Varför socialdemokratin, trots det mångåriga äktenskapet med LO, lever i ”sängalag” och otrohet med borgerligheten?

.

.

Helt enkelt en ljungande anklagelse om ett historiskt svek från det egna partiet. Svenning skriver själv att ATP-reformen varit kanske ”det bästa i den svenska arbetarrörelsens politik”. Men glömmer sedan att berätta att det var socialdemokratin som var huvudmannen bakom att avskaffa denna goda reform…

Men Svennings fråga blir som den blir därför att hans syfte inte är att försöka injicera lite radikalism i fackföreningsrörelsen, utan det rakt motsatta, nämligen att försöka övertyga partiets mitt och dess högerflygel om att socialdemokratin även i en nyliberal era har nytta av LO. Generalerna i LO-borgen ska även fortsättningsvis kunna skicka ut förbund och klubbar som politiskt (s)-märkta bandvagnar i den sociala terräng där det annars blir svårt att vinna röster.

Själv menar jag inte att LO måste ”göra slut”. Däremot måste man, med decennier av otrohet som grund, ta ut en formell skilsmässa och börja leva ett eget liv. Varför inte umgås med socialdemokratin som en tillfällig särbo eller i form av ett ”äktenskap på stockholmska” som man sa förr. Alltså i en mer lösaktig förbindelse.

Fackföreningsrörelsens förhållande till de politiska partierna och framförallt då till de av dessa som åberopar sig på arbetarklassen måste helt enkelt vara att hävda sina egna krav, en konsekvent arbetarpolitik. Eller enklare uttryckt: ”Passar det inte med vad vi tycker.  Då får ni vare sig pengar eller fotfolk. Då skiter vi i er och driver våra egna politiska krav!”.

En bra början vore en ATP-reform för 2000-talet!

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SAP, socialdemokratin, LO, Olle Svenning,

I pressen: AB1,SVD1,SVD2,GP1,SVD3,DN1,AB2,SVD4,DN2,GP2,SVT1,

.

I en avgränsad regeringsbyggnad, omgärdad av sin egen korrumperade buffert av människor, hävdar Moammar Khaddafi lidelsefullt och med stora gester att han är älskad av alla människor i sitt land.

Samtidigt håller hans miliser och elitförband Tripolis befolkning som gisslan.  De innevånare som vågar och öppet vägrar att besvara hans kärlek dödas.

.

.

Med hjälp av stridsvagnar och artilleri försöker han samtidigt krossa det folkliga motståndet i staden Az Zawiyah. När detta skrivs lyssnar jag till läkare som via telefon till Aljazeera berättar att de kan se  hur Khaddafis folk dödar allt som rör sig. Sårade motståndsmän avrättas på fläcken.

Under lördag förmiddag berättar en annan telefonröst att bödlarna drivits tillbaka…

.

.

I Libyens östra del, 66 mil från Tripoli, rasade i går ett regelrätt slag där upprorsrörelsen attackerade en arméförläggning vid den strategiskt viktiga oljehamnen Ras Lanuf.  Efter hårda strider, med många dödsoffer, slogs basen ut och Khaddafi har därmed tappat kontrollen över både hamnen, flygplatsen och oljeterminalen. ”Vi ska erövra område efter område för att sedan gå in i Tripoli”, säger en talesman. ”Seger eller döden!”.

De bilder vi får bekräftar alla att det handlar om ett genuint folkligt uppror. Definitivt inte om en militärkupp. Det är inte heller ”två parter” eller olika beduinstammar som kämpar om makten.

.

.

.

Det vi ser är unga och gamla människor som strider för frihet, demokrati och social rättvisa. Upprorsmännen har ingen tidigare militär träning. De kämpar i sina vardagskläder. I gamla jackor, med slitna jeans och gummiskor.  Med erövrade rostiga vapen. Utan tidigare militär träning.

Det vi ser är frihetens hjältar. Hur länge Khaddafis terror ska härska vet ingen. Det enda vi vet är att han definitivt inte är älskad av sitt folk…

.

.

En bild på en liten egyptisk flicka som med sin föräldrar flyr i en buss.

Fotot skulle kunna vara taget av en återuppstånden Rembrandt…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Khaddafi, Tripoli, Libyen,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,GP2,GP3,SVD4,DN4.

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,

.

Efter årsskiftet har tidningsrubrikerna skenat i väg fram och tillbaka mellan Nordafrika och Mellanöstern. Vi har börjat vänja oss både vid ökenlandskap och arabiska namn på byar och städer. Helt halsbrytande hamnar så vi politisk intresserade läsare plötsligt i det vintriga nordamerikanska Mellanvästern. I Wisconsin söder om De stora sjöarna får vi vara med om hur tiotusentals amerikanska fackliga aktivister i snöyra och slask, dag efter dag samlas i försvaret av de offentliganställdas strejkrätt och delar av deras trygghetssystem.

,

.

Lite av Mellanösterns hetta drog in över Mellanvästern…

,

Det är hårdföra republikaner som nu skyndsamt försöker skörda vad som såddes genom fjolårets enorma valframgångar i de delstatsval som sker samtidigt med valen till Representanthuset. Inte sedan efterkrigsvalet 1948 har det skett en sådan väldig omfördelning av lokal makt mellan USA:s två statsbärande partier. Republikanska hökar erövrade guvenörsmakten från demokraterna i stater som Iowa, Michigan, Ohio, Pennsylvania, Wisconsin, Kansas, New Mexico, Oklahoma, Tennesse och Wyoming.  Nyvunnen makt som man försöker använda till att sopa rent från all facklig organisering inom den offentliga sektorn.

Alltsedan början på 1950-talet har den fackliga organisationsgraden minskat i USA. Under den eran var 30 procent av alla anställda inom den privata sektorn medlemmar i en fackförening. För de offentligt anställda var siffran omkring 10 procent. I sig ett resultat av arbetarradikaliseringen på 1930-talet och de svåra depressionsåren. När Ronald Reagan 1981 krossade flygledarnas nationella strejk genom att med hjälp av en gammal tvångslag lyckas med att rakt av sparka de 12 000 fackligt anslutna som deltog blev utförslöpan än brantare. I dag ligger den genomsnittliga nationella organisationsgraden så lågt som på 12.4 procent. Varav bara hälften i den så mycket större privata sektorn.

.

.

President Ronald Reagan blev på sin tid

en fyrbåk för den amerikanska högern

.

Republikanen Scott Walker i Wisconsin är en av alla dessa nyvalda guvernörer som vill visa hur väl nya kvastar sopar. Han är starkt befryndad med Tea Party-rörelsen och den 18 februari gick han ut och förklarade att 225 000 anställda inom stat och kommun skulle fråntas den fackliga förhandlingsrätten. I samma veva presenterade han en rad försämringar när det gällde sjukvård, pensioner mm och förklarade utan omsvep att de militära reservisterna i The National Guard skulle anlitas för att stoppa ett eventuellt motstånd mot lagförslagen. Han varslade också om snara massuppsägningar i all kommunal och statlig verksamhet.

Det ”folkliga” ursinnet mot ”Washington” och biljardärerna på Wall Street,  som Tea Party-rörelsen kanaliserat med sina kampanjer mot Barack Obama,  var tänkt att  i detta läge bli politikens National Guard, en katapult på gatorna och torgen med sina projektiler  nu  riktade mot de påstådda förmåner  som demokraterna gett till de offentliganställda. ”De privatanställda har fått betala sin del. Nu är det er tur”. Anklagelser helt gripna ur luften. Enligt alla fakta i målet tjänar de USA:s offentliganställda i stället lite mindre än de privatanställda. I Wisconsin är skillnaden mellan jämförbara grupper, rensat från bland annat arbetstider, 4.8 procent.

Nu gick inte det hela så enkelt och smidigt som Walker tänkt sig. Visserligen började det hela som vanligt med lite fackligt lobbyarbete. Utanför delstatsparlamentet i Wisconsins huvudstad Madison samlades en del små grupper facklig aktiva med färdigtryckta protestplakat samtidigt som fackliga ombudsmän försökte påverka osäkra ledamöter i den lokala församlingen ( Wisconsin har 5.7 miljoner innevånare).

Men sedan följde några omtumlande dagar. Strejkande offentliganställda och sympatisörer från privata företag strömmade till. Gymnasieungdom och studenter slöt upp i stora skaror. Som mest samlades uppåt 80 000 människor i och utanför regeringsbyggnaden. Massvis med folk deltog i en ”sleepover”. Frukt, pizzor, hamburgare, drickor och öl delades systerligt och broderligt. Det här är ”Folket Hus”, proklamerade man stolt. Protesterande polis höjde stämningen genom att ”vägra hålla ordning”. Med alla nya människor kom också spontaniteten och lite av Mellanösterns hetta till det nariga och kyliga Mellanvästern. ”Det här är mer folk än under demonstrationerna mot USA:s krig i Vietnam”, sa en överväldigad demonstrant till en av Sveriges Radios korrespondenter.

På egna plakat jämförde studenterna Walker med Mubarak. ”Kan egyptierna så kan vi amerikaner”, ropade man unisont. Många tog också av sig skorna och visade upp sulorna mot bilder på Walker, likt den irakiske journalist som en gång försökte träffa Bush med sina skodon…

Flera demokrater gick så långt i sin ”antiparlamentarism” att de reste söderut till grannstaten Illinois i ett försök att fördröja den viktiga voteringen om Walkers förslag. Nu lär detta inte gå. Men denna spektakulära resa söderut var egentligen en undanflykt. Vare sig här eller i andra stater som Ohio eller Tennesse kan man segra genom att gömma sig. I många diskussionsrundor på det ”Fria torg” som organiserats inne i delstatens generösa pampiga lokaler har fackliga aktivister argumenterat för en generalstrejk i hela Wisconsin som det enda sättet att gå segrande ur den här kampen. Inlägg som efterhand har fått allt större gehör. Men avspisats av högre fackliga funktionärer och deras samarbetspartners i det Demokratiska partiet. Inte ens när den egna fackliga existensen står på spel väljer man strid. Facktopparna har lovat alla eftergifter i världen, bara de får behålla förhandlingsrätten. Men vad hjälper det med förhandlingsrätt om man förhandlar bort allt? Det enda som då återstår blir skyldigheten att betala medlemsavgiften till just facktopparna…

Oavsett utgång innebär dessa dramatiska och härliga veckor en möjlighet får de mindre socialistiska grupper och partier som verkar i USA. En pånyttfödelse av arbetarrörelsen kan vara möjlig. Det är ingen rituell formel utan nära nog övertydligt att det här behövs ett nytt socialistiskt arbetarparti som kan bryta med det borgerliga tvåpartisystemet.

.

.

Så mycket mer än detta samlade inte tepartajarna…

.

I veckan publicerades dessutom en glädjande opinionsundersökning som visade att 60 procent av amerikanarna ogillar Scott Walkers drakoniska förslag. För den omskrivna och av amerikansk media så haussade Tea Party-rörelsen har veckorna i Wisconsin däremot varit en politisk katastrof. För första gången blev det klart för många människor vad som är rörelsens verkliga mål. Till stöd för ”our Walker” mobiliserade man stort i ett försök till en motoffensiv. Men lyckades bara uppbåda tvåtusen frusna entusiaster som inför journalister av alla de slag spydde ut sitt förakt över fackföreningar och ”välfärd”. I stället var det Wisconsins ungdom som bjöd på sig själva. Kanske så att det hörde ända till någon gränd i Kairo där militären, fortfarande vid makten, infört samma strejkförbud som republikanerna vill ha i USA.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, USA, Wisconsin, Madison, Ohio, Scott Walker, Tea Party-rörelsen

I pressen: DN1,DN2SVD1,E24,

Bloggare:,

.

.

Hugo Chavez, Venezuelas president, vill enligt Aljazeera få till stånd en internationell kommission som medlar mellan Libyens regering och oppositionsledarna.

Han borde nöjt sig med att argumentera mot en möjlig NATO-invasion. Som han själv säger är USA bara ute efter kontrollen över Libyens olja.

När detta väl var sagt skulle han ha fortsatt med att erbjuda oppositionen i Libyen humanitär hjälp. Kanske egna  militära ”instruktörer”, som det brukar heta när Sverige i Afghanistan lär den korrupte Karzais soldater att döda…

Utspelet är näst intill makabert. Han förväxlar familjen Khaddafi och dess militärdiktatur med det folk i Libyen som är i färd med att störta sina förtryckare.

Tvi vale!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hugo Chavez, Fidel Castro, Libyen,

I pressen: SVD1,AB1,GP1,GP2,DN1.SVD2,GP3,SVD3,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,

.

Den arabiska revolutionen skållar vår utrikesminister i baken. Som kurir åt både Washington och Bryssel har Carl Bildt bråda dagar:

Konflikten mellan Israel och palestinierna sker nu inom ramen för en region stadd i mycket betydande förändring. Mina samtal kommer i mycket hög utsträckning att handla just om detta.

Till Valletta på Malta har nu anlänt ett av våra svenska C130-flygplan för att hjälpa till med evakueringen från Tripoli.

Jag hade hoppats att den redan skulle vara avslutad, men så är dessvärre ännu inte fallet. Det finns fortfarande svenska medborgare som vill ut inom ramen för det som Khaddafi och hans med all sannolikhet allt farligare anhang kontrollerar.

Bildt som redan träffat de nya makthavarna i Kairo, är nu i Jordaniens Amman. På väg till Ramallah för att sedan ta sig till Jerusalem.

Uppmärksamma läsare av vår blogg kan konstatera att även Bildt nu fått till det och pratar om Kaffadis ”anhang”. Låt vara i en lös diplomatisk mening. Att han dröjt så här länge har vare sig med döda libyer eller kvarlämnade svenskar att göra. Snarare med detta klipp från IMF:s senaste rapport om Libyen:

.

.

Diktatur hit eller dit. För IMF är det ”privata initiativ” som gäller. Därför kunde man sen höst fortsätta med att glädja sig åt Kaddafis blodsbesudlade regim…

På plats i Amman är det uppenbart att Bildt nu oroar sig över att den arabiska revolutionen ska bromsa diktaturregimernas privatiseringsiver:

Men samtidigt som det ställs krav på ytterligare politiska reformer finns det en påtaglig risk för att de nödvändiga ekonomiska reformerna stoppas eller t o m vrids tillbaka. Jag fruktar att det är ett mönster vi riskerar att se i flera länder.

Över halva Jordaniens befolkning är under 25 år, och det finns anledning att räkna med att ca en fjärdedel av dem är arbetslösa. Och det är denna våg av ungdomar som känner frustration också över bristande ekonomiska möjligheter som ger näring åt den arabiska revolten.

Som en reaktion på händelser främst utanför landets gränser har en ny regering tillsatts, och man har samtidigt tagit steg tillbaka vad gäller de liberala ekonomiska reformer som är en långsiktig nödvändighet för att få den tillväxt som kan ge unga människor bättre framtidshopp.

Kortsiktigt var detta måhända klokt, men det är de långsiktiga ekonomiska utmaningarna som dominerar i denna del av världen. Det är de som på många sätt kommer att bli avgörande under de närmaste decennierna.

Politiskt påverkas Jordanien påtagligt och direkt av utvecklingen på andra sidan Jordan-floden. Sannolikt har en majoritet av befolkningen sina rötter där, samtidigt som ju landet sedan mitten av 1990-talet har ett fredsavtal med Israel och ett väl fungerande och viktigt säkerhetssamarbete.

Så det kommer att finnas mycket att diskutera under morgondagen.”

Vore de inte rimligt om Bildt diskuterade ”gårdagen” innan han tar itu med ”morgondagen”?

Dessutom. Än mer rimligt vore det om han  berättade för det svenska folket om sin egen hemliga diplomati!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Carl Bildt, Amman, Abdullah II, Kairo, Jerusalem, Ramallah,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,GP1,AB1,AB3,SVD4,DN3,GP2,

.

Libyens diktator har nu blivit färdig med sin analys av den folkliga resningen mot honom. Bakom upproret står Al-Quaidas anhängare som på kvällen spetsat 17-åringars Nescafe med hallucinogena droger. Han uppmanar landets ungdomar att lyda sina föräldrar.

Aljazeera har publicerat en fin blogg som illustrerar uttalandet:

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Kaddafi,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,SVT1,

.

.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Egypten,

I pressen: GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,GP6,GP7,