.

Under de senaste decennierna är det tre stabila stöttepelare, Israel, Saudiarabien och Egypten, som burit upp USA:s, EU:s och Sveriges politik i Nordafrika och Mellanöstern.

När Hosni Mubaraks regim hotar att störta samman sprider sig oron i västvärlden.

.

.

George Bush eller Barack Obama.

Olika ansikten men med samma politik.

.

Självklart smittar den av sig till ockupationsmakten Israel. Dess högerextrema regering ser en nära framtid när den inte längre kan göra vad den vill och strunta i omvärlden. Premiärministern Benjamin Netanyahu har själv inga officiella kommentarer och har bett sina ministrar att ligga lågt. Men natten till söndag skickade utrikesministeriet ut ett direktiv till sina ambassader i USA, Canada, Kina, Ryssland och flera europeiska länder, där dessa uppmanades att så snabbt som möjligt be sina värdländer om att lägga band på sin kritik av Egyptens diktator Hosni Mubarak…

.

.

Det är den israeliska tidningen Haaretz som berättar om

regeringen Netanyahus omsorg för diktatorn Mubarak.

,

Exempelvis gäller det att påverka EU:s utrikesministrar som i dag sitter i möte. EU:s inställning, som självklart kalibreras med vad Vita Huset säger, kan bli avgörande för om stöttepelaren Mubarak faller inom de närmaste dagarna. Ja, kanske redan i natt eller i morgon när oppositionen i Egypten kallat till en ”miljondemonstration” för att störta den förhatliga diktatorn.

I sammanhanget är den Palestinska myndighetens och Mahmoud Abbas agerande snart betydelselöst. Bara tragiskt. De ”Palestine Papers” som Aljazeera, The Guardian och till en del Dagens Nyheter, har publicerat under veckan som gått har visat att Abbas och hans samarbetsregim på Västbanken knäfallit så djupt ner i ökensanden inför sina förtryckare att de nog aldrig lär kunna komma på fötter igen.

I lördag ringde Abbas personligen upp sin vän Mubarak och delgav denne sin oro för vad som sker i Egypten. Han underströk sitt stöd för Mubarak och sa att denne alltid hade varit till stor hjälp för den Palestinska myndigheten. En gest som kanske inte var någon större tröst för diktatorn. Snarast ett dåligt omen. För bara några dagar innan Tunisiens envåldshärskare Ben Ali tvingades att fly från sitt eget land, ringde Abbas som en av få arabiska ledare också till denne för att ge honom sitt fulla stöd.

”President” Abbas, vars mandat i själva verket gick ut för två år sedan, har fungerat som ett bräckligt stag åt stöttepelaren Egypten.  Uppenbart inser han att staget också faller om pelaren rasar.

Trots allt kanske det finns en klokskap i dårskapen…

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, ekonomi, Egypten, Israel, Mubarak, Abbas, Palestine Papers

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,SVD5,DN5,GP4,GP5,GP6,SVD6,DN6.

GP7,SVD7,DN7,

Bloggare: Jinje,Svensson,RödaMalmö,

.

Ed Miliband, i höstas nyvald partiordförande för ett Labourparti i kris, åkte i går på sin jungfruresa till krigets Afghanistan. Han sa sig vilja visa ”att vårt uppdrag /att döda pashtuner/ inte handlar om partipolitik utan om vad som är rätt för vårt land. Ett mer stabilt Afghanistan leder till ett säkrare Storbritannien”. Ett synsätt som i sak är absurt. Att den radikala islamismen gjort en del inbrytningar bland många britter med bakgrund i Pakistan är bara en av rekylerna från detta nykoloniala krig.

.

.

Men resan, där han flankeras av Jim Murphy och Douglas Alexander, tilltänkta som försvarsminister respektive utrikesminister, i en eventuell ny labourministär har ett helt annat syfte.

Den är inte till för att berätta sanningen om kriget utan avsikten är att hälsa USA, finanskretsarna i London City och den brittiska vapenindustrin, att kriget kommer att fortgå som vanligt, om nu Labour skulle lyckas återta regeringsmakten. Därför tiger  också Miliband, på samma sätt som den svenska socialdemokratin, om upproret i Egypten.

Trion ska också träffa de såta ovännerna, NATO:s och Isaf:s överbefälhavare general David Petraeus och fuskpresidenten Hamid Karzai. Till de brittiska soldater i upproriska provinsen Helmand som de hunnit träffa, var budskapet att Miliband ville göra mer för deras familjer hemma i Hennes Majestäts örike. Något som kan behövas med tanke på hur många i de egna leden som dött eller invalidiserats för livet…

.

.

På partikongressen i höstas kunde Ed Miliband peka finger åt storebror…

.

Skälet till att Ed Miliband behöver visa för storfinansen var han står,  att han på samma sätt som sina föregångare vill fortsätta med brittiska truppinsatser till NATO:s krig, är hans tidigare flirt med det stora krigsmotståndet bland det egna partiets vanliga medlemmar. Så sent som i september vann Ed Miliband en oblodig men oerhört rafflande valthriller över sin storebror David Miliband i kampen om vem som skulle bli ny partiledare för anrika brittiska Labour. Efter ”målfoto” segrade Ed med siffrorna 50.65 procent av rösterna mot 49.35 procent för David.  Som den yngre brodern hade han haft lyckan att vara några steg efter i karriären. Han fanns i skymundan utan plats i parlamentet och behövde inte rösta för det egna partiets angreppskrig mot Irak. När opinionen svängde och ett starkt krigsmotstånd bredde ut sig kunde han därför unna sig en och annan kritisk synpunkt i frågan. Detta och att storebror setts som sammanvuxen med Tony Blair/George Brown gjorde att han under  partikongressen bröstade sig före de millimetrar som krävdes för att besegra David i den spännande slutspurten om ledarskapet för Labour. Väl vald vill han nu tvätta bort alla misstankar om att denna fredsiver  skulle ha varit något mer långlivat än den taktiska episod som det handlade om…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Afghanistan, islamism, jihad, Ed Miliband, labour, NATO

I pressen: SVD1,SVD2,

Bloggare: RödaMalmö,

.

Hopp om något nytt under Kairos sol?

.

Man måste fråga sig om den primära egenskapen hos Mubaraks diktatoriska regim är senilitet? För vem trodde sig Mubarak kunna lura med sin nybildade regering? Ta de ministrar som styr, låt dem gå ett kvarts varv runt kung sol i mitten, stanna upp och sitta ner på den tomma stolen. Det är vad som skedde.

.

.

Finns det symbolik i att ministern för luftfarten utsågs till ny premiärminister? Hans enda uppgift kanske blir att förbereda en luftbro till Riyadh i Saudiarabien. Folket önskar dem säkert trevlig resa.

Folkmassorna kräver diktatorns huvud och som svar skyfflar han runt sina ministrar och säger att han förstått sina landsmän. Inte ens Ben Ali försökte sig på ett så genomskinligt trick. Han hade åtminstone förstånd att gå när hans tid redan var förbi. Mubarak verkar tro att det finns ett liv efter den 25 januari för honom.

-Jag vill föra en dialog med folket men utan våld, mumlade mumien som fört en monolog i trettio år. Likt Ben Ali försöker diktaturen att göra kosmetiska eftergifter i hopp att demonstranterna ska tröttas ut. Likt Ben Ali verkar Mubarak följa receptet för den ”brända jordens taktik”. Sent fredag kväll försvann polisen från gatorna, inte ens en trafikpolis syntes så långt ögat nådde.

Budskapet är riktat till alla individer som saknar all form av civilt medvetande. Småtjuvar och annat samvetslöst patrask inbjuds till plundring för att skapa kaos och krav på ”lag och ordning”. I spetsen för plundrarna, för att visa vägen, hittar vi civilklädda gangsters ur diktaturens säkerhetspolis. I flera fall har individer tillhörande den fruktade svartklädda säkerhetspolisen setts leda plundring i affärer och bostadskvarter. Man kan också misstänka samma polisstyrka för att ligga bakom den kriminella vandalismen i Kairos nationalmuseum för att diskreditera revolutionen. Likt i Tunisien organiserar sig befolkningen i självförsvarsgrupper i bostadskvarteren för att skydda sina ägodelar. Från flera av dem hörs redan ropen på hjälp från armén eller att de ges vapen att försvar sig med.

De närmaste dagarna eller kanske timmarna hänger revolutionens framtid intimt samman med vilka styrkeförhållanden som utvecklas inom armén. Egyptens väpnade styrkor är stora, närmare en och en halv miljon män i vapen, men det är en värnpliktsarmé. Framför bössmynningen ser soldaten sin far, bror och syster. I går visade media fantastiska bilder av fraternisering mellan demonstranter och soldater i pansarvagnar och tanks. Bilderna påminner om historien från Ungern 1956 till Tunis 2011.

Revolutionen är i mycket ett psykologiskt krig om soldaternas samveten. De slits mellan rädslan för vad som kan vänta vid ordervägran och mardrömmen att tvingas skjuta på släkt, vänner och grannar. Vid många historiska tillfällen har revolutionära situationer sett de väpnade styrkorna slitas itu, konfronteras inbördes och/eller falla samman.

.

.

Slaget om armésoldaternas samveten i Egypten är inte över, det har knappt börjat. Den fraternisering som förekommit är ännu marginell men den visar vad som kan ske de närmaste timmarna. I dag söndag kan allt hända. Folket tror ännu på armén som institution, som en folkets kraft som inte ligger i Mubaraks hand. Det är en illusion. Det är arméns officerskast som har den verkliga makten i landet, allt sedan Nassers nationalistiska statskupp mot kung Farouk I i juli 1952. Socialismens rykte i hela den arabiska världen skadades svårt av det stalinistiska Sovjetunionens ”broderliga” kram av Nasser som utropades till ”socialismens förkämpe” i regionen. Den björntjänsten lider arabiska socialister av ännu i dag.

Den vackra vintersolen står redan högt på Kairos horisont när det här skrivs. Kanske kommer vi att äntligen se något nytt under solen i det perpetuum mobile av militära och aristokratiska diktaturer som alltid styrt i faraonernas land.

Som ett trist PS kan tilläggas att ynkryggen och förrädaren Abbas ännu en gång svikit det palestinska folket genom att uttala sitt totala stöd till Mubarak i ordalag som endast överträffas av kung Abdullah bin Abdul Aziz av Saudiarabien. Att EU och USA inte ännu övergett ”sin skitstövel” utan bara uppmanat  Egyptens tyrann att putsa bort den värsta smutsen det är ingen sensation. Men att Abbas så öppet och entusiastiskt  håller fast vid sin partner Mubarak  är häpnadsväckande. Ett politiskt misstag i samma klass som när PLO ställde sig bakom Iraks invasion av Kuwait.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Egypten, Kairo, Mubarak, Abbas, Den egyptiska revolitionen, Abbas, Abu Masen,

I pressen: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,AB1,AB2,AB3,GP1,GP2,GP3,

GP4,GP5,VG1,SVD5,SVD6,DN9,GP6,GP7,GP8,GP9,SVD7,GP10,AB2,SVD8,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,RödaBerget,RödaLund,Från Kairo till Världen,

Nya regeringen – kapitalets regering.

.

Regeringschefen Mohamed Ghannouchi gav efter för trycket från gatan och avskedade alla ministrar från Ben Alis parti RCD. Men hans val av ersättare visar att regeringen inte avvikit från sitt mål – att stjäla revolutionen från folket.

Till att börja med sitter han själv kvar och trots att han hoppat av från RCD är och var han en viktig kugge i RCDs maskineri för att kontrollera staten. I stället för att skapa en expeditionsministär med bara tillfälliga ministrar med som enda uppgift att organisera val till en konstituerande församling valde den gamle räven att ge plats åt tunisiska kapitalister i regeringen. Tre ägare av privata företag och en universitetsprofessor sitter nu i regeringen.

.

Ben Ali är borta men de 40 rövarna är kvar.

.

Samtidigt skickade regeringen ut sin kravallpolis för att skingra den tusenhövdade demonstrationen utanför premiärministerns kontor, där de campat sedan fem dagar tillbaka. Alla av dem kom med ”frihetskaravanen” från fattiga städer i inlandet som Sidi Bouzid och Kasserine.

Att de kunde skingras utan att få stöd från befolkningen i Tunis är ett dåligt omen. Det speglar tyvärr den nersättande attityd mot ”fattighjonen” från inlandet som befolkningen i de rikare kuststäderna och badorterna har. I Alma Allendes dagbok, som jag skrev om häromdagen, återger hon hur unga demonstranter utanför premiärministerns kontor skäller på tunisborna som de menar nöjer sig med Ben Alis fall och att de nu på nytt sitter i sina caféer.

.

Många vill inte acceptera en enda person från RCD i regeringen.

.

Inte heller fick de hjälp av den mäktiga men tvehågsna fackföreningen UGTT, som visserligen sagt att de inte tänker sätta sig i den nya regeringen men att den samtidigt anser den legitim sedan RCDs ministrar avgått. Det vill säga att UGTT inte kräver Muhamed Ghannouchis avgång och inte heller ställer krav på ett nytt parlament och en ny konstitution.

I stället har UGTTs ledning uppmanat demonstranterna att åka hem till sina hemorter eftersom ”80 procent av era krav realiserats”, som UGTTs generalsekreterare Abdessalam Jrad sa till dem.

Den tunisiska revolutionen kanske nu går in i ett svårare läge. Om mobiliseringen mot den sittande regeringen sjunker tillbaka kommer många att bli överraskade om de inbillar sig att vad som vunnits är säkrat. Det finns flera hundra tusen medlemmar i RCD som förlorat sin plats vid köttgrytorna och som bara väntar på tillfället att ta hämnd på revolutionen.

.

En baguette kan göra underverk.

.

Inte heller Ghannouchis regering kommer att garantera frukterna som revolutionen redan gett om den folkliga mobiliseringen mattas av och tillåter reaktionen att sticka upp huvudet.

Då kanske de tusentals demonstranter som samlades utanför inrikesministeriet och drev Ben Ali på flykten kommer att få göra bekantskap med källarlokalerna i byggnaden. Utgången av vad som nu pågår i Egypten kan i mycket bestämma framtiden för revolutionen också i Tunisien.

.

När det är protester mot förtryck och övergrepp i länder som Iran eller Vitryssland.

Då tiger inte vår utrikesminister Carl Bildt. Nej, då blir det presskonferens och hans stämma vibrerar av indignation. Ilskan frustar fradga och hans blogg ”Alla dessa dagar” glöder av vrede.

Nu är han på Värdsekonomiskt Forum i Davos och har alla möjligheter i världen – att inför mer än tusen journalister – lämna ett tydligt avtryck. Ingenting kunde vara enklare.  Han har bara att säga att regimen Mubarak måste bort.

.

.

Inga brösttoner mot USA:s bäste vän i regionen…

,

I stället samtalar han med en och annan svensk journalist och säger att Mubarak ”måste bli mer konkret”.  Han efterlyser en ”tydligare reformagenda”. På sin blogg delger han sina läsare sin ”oro” och konstaterar att internet släckts ner. Men ingenting om att diktaturen ska störtas.

I Kairo, i Alexandria, i Suez och i Assuan samlas i dag – lördag – åter hundratusentals demonstranter. Under morgonen har  de räknat alla sina döda och försökt hjälpa alla som sårats. Men väljer ändå att okuvligt fortsätta sin kamp mot diktaturen.  Det krav som genomsyrar alla proteströrelser är att Mubarak ska bort.

Men Bildt. Han tycker bara att Mubarak ska ”bli mer konkret”. I sak hånflinar han mot demokratin.

För övrigt. Varför är de ”rödgröna” mol tysta? Både när det gäller Tunisien och Egypten. Varför säger inte Sven Erik Österberg något? Så att partiets medlemmar får reda på var han står i frågan. Inte ens Veronica Palm, som av sina anhängare i partiet uppfattas som vänster, kunde i dagens Lördagsintervju, trots upprepade frågor,  rakt på sak svara att Mubarak ska störtas. Var det bara Olof Palme som kunde tala med ljungeld om ”diktaturens kreatur”? Är den ”internationella solidariteten” bara något för historieböckerna? Varför moltiger Lars Ohly och varför säger inte Sverigedemokraterna något? Klarar inte Jimmie Åkesson av att se hur ”vanliga muslimer” kämpar för att störta sina förtryckare. Är det så att den egna fantombilden av att alla araber är jihadkrigare pulvriserats av den massörelse för demokrati och frihet  som dag för dag vuxit sig allt starkare i den muslimska världen?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mubarak, Egypten, Kairo, Carl Bildt,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,GP1,GP2,GP3,SVD5,SVD6,GP4,AB1,AB2,DN6,

GP5,AB3,SVD7,DN6,GP6,AB4,GP7,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,RödaLund,

-Jag avskedar regeringen så att inget ändras.

.

Så kan man kanske i en rubrik sammanfatta det sena, troligen alltför sena, budskap som Hosni Mubarak gav vid midnatt.

–Jag förstår er, sa Mubarak likt en general de Gaulle. Skillnaden är bara att de Gaulles tal signalerade slutet på Frankrikes kolonialstyre av Algeriet.

.

Det finns kanske plats för en mumie till i Kungarnas dal?

.

Om Mubarak har förstått något så inte är det folkets hat mot diktaturen, förtrycket, den misär som tiotals miljoner lever i. Det okuvliga kravet på frihet och demokrati hörs inte ända upp i Mubaraks partihögkvarter, som i natt för första gången lyste upp Kairo.

Nu finns bara en ruin kvar NDPs högborg. Det är en symbolik som om Gestapos byggnad brunnit ned en kall januarinatt i Berlin.

I går fredag var vi vittne till en vändpunkt i flera avseenden. Så sent som fredagsmorgon sa inrikesministern att landets säkerhetsstyrkor och kravallpolis inte tänkte tolerera några former av protester efter den traditionella fredagsbönen.

.

Fruktan var bortblåst. Utegångsförbudet brydde sig ingen om.

.

När arméns pansar under eftermiddagen och kvällen rullade in i Kairo, Alexandria och Suez var det beviset för regimens nederlag. Polisstyrkorna sveptes undan av folkmassorna på ett sätt ingen vågat hoppas på. Beslutet att kalla in armén krossade i ett slag polisens image av oövervinnerlighet.

Plötsligt framstår Mubarak som svag. Hans besked att regeringen avsätts och att reformer ska genomföras för att möta folkmassornas krav är inte längre trovärdigt. Den upproriska ungdomen är inte längre intresserad av Mubaraks löften. Den är bara intresserad av hans avgång och diktaturens fall. Enligt rapporter från i går är flygen ut från landet full av rika affärsmän och societetens grädda som sätter sig och sina rikedomar i säkerhet utomlands. Börsen i Kairo störtdök i går och bekräftade de rikas föraningar om ”pöbelns” seger.

.

–Don’t rock the boat.

Vi bevittnade också ett bedrövligt skådespel i Washington. Först viskar Hillary Clinton räddhågad och förvånad att alla bör visa ”återhållsamhet” och att den allierade regimen är ”stabil”. Kort därefter säger både hon och Obama att Kairo måste låta människorna ”fredligt demonstrera” och kräva reformer. Obama manade, ja nästan beordrade sin allierade, att snabbt vidta omfattande ”reformer”.

.

Dagen efter. När röken skingras kommer det att klarna vilken roll armén kommer att spela de närmaste dagarna.

.

Positivt eller negativt för upproret? Snarare för sent, åtminstone ur amerikanska intressens synvinkel. Från att ha stött Mubarak i decennier, försett honom med vapen och stora belopp och räknat in hans armé som den viktigaste strategiska partnern i regionen efter Israel, hoppar Obama upp på staketet för att vänta på upprorets utgång i hopp om att inte tappa alla korten. Jämfört med hans ”blomstertal” i Kairo för ett par år sedan var gårdagens uttalanden ett slag i ansiktet på de som kräver sin frihet.

-Ge dem reformer, var hans budskap. Innebörden av det är att Washington hoppas att viktiga men inte grundläggande förändringar av regimen ska vara tillräckligt för att Egypten som strategisk militär partner ska överleva berusningen av jasminernas doft.

.

Media: AB1,AB2,DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN4,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,DN5,DN6,SVD5,AB3,

GP6,GP7,

Bloggare: Svensson,Jinge,Fluetankar,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Mubarak, Clinton, Obama, Jasmin, Kairo, Revolt

-Mubarak, flyget väntar på dig.

.

Efter den traditionella fredagsbönen vällde folkmassorna ut på många egyptiska städers gator och torg. Hur många var de? Det vet ingen än eftersom regimen lagt locket på alla internetkommunikationer och gör sitt bästa för att stoppa all kommunikation med omvärlden.

Klart står redan att det är hundratusentals som protesterar. Kuwait Airlines har ställt in allt flyg till  landet.Regeringspartiets huvudkotor i Kairo står i brand samtidigt som lokalerna plundras på allt av värde. Runt landets viktiga Nationalmuseum bildar andra demonstranter däremot en mänsklig sköld för att förhindra vandalism och stölder av värdefulla kulturskatter. Aljazeeras TV-sändningar  på arabiska har släckts ner.  Det råder undantagstillstånd och utegångsförbud i hela landet. Men dekreten trotsas öppet av mängder med demonstranter. Från Suez och Alexandria  finns  det vittnesmål om regelrätta uppror.  Reuters säger att bara i Kairo har fem människor dödats och 800 skadats. Mubarak har beordrat militären att gripa  in och skottlossning rapporteras. Från Kairo visar Aljazeeras direktsändning på engelska hur en folkmassa satt eld på en av säkerhetstjänstens stora bepansrade bilar.  Åtta andra av dess fordon sägs brinna.  I TV-kanalens direktsändning under kvällen hörs  oavbrutet  eldgivning nära flera regeringsbyggnader. AP rapporterar att utrikesministeriet angrips av folkmassor. Aljazeera visar  fantastiska bilder när militär från sina  pansarfordon håller upp  – i stället för vapen -egyptiska flaggor i händerna och hälsas med jubel av människor.  Men sen egyptisk kväll rullar det in massor med nya stridsvagnar i huvudstaden. Är det på order från försvarsministern Mohamed Tawari? Förbereder han ett eget maktövertagande? Det senaste från Suez är däremot att både polis och millitär har dragit sig undan från folkmassorna. Det börjar att se ut som i Tunisien. Överallt fokuserar massorna sin ilska på Mubaraks presidentskap. Från den statliga televisionens sida har man annonserat att denne skulle tala ”till nationen”. Men av skäl som inte meddelats har det gång på gång skjutits upp. Kanske för att TV-huset är omringat av människor som försöker att ta sig in i byggnaden…

.

Hatet mot diktatorn syns överallt.

.

-Mubarak, vi hatar dig, som mannen på bilden ropar ut är en slogan som i koncentrat visar vad demonstrationerna handlar om. Trettio år av envälde och korruption är nog. Folket vill inte längre leva under de villkor som Mubarak erbjuder.

Klart står också att nojan i väst om det ”islamistiska hotet” är just noja. Lika lite som i Tunisien har det rests religiösa krav och från Muslimska broderskapets sida manar man nu, efter tre dagars passivitet, sina anhängare att delta men inte under religiösa förtecken utan bakom parollen ”slut på diktaturen”.

-Egyptens muslimer och kristna är ute för att kämpa mot korruption, arbetslöshet och mot förryck och ofrihet, står det att läsa på Facebooksida med 70 000 underskrifter. Samtidigt sa Mubaraks partisekreterare Safwat el-Sherif att ”NDP är öppen för en dialog med folket, ungdomen och lagliga partier. Men demokratin har sina regler och procedurer. Minoriten får inte tvinga på majoriteten sin vilja”. Ett fantastiskt uttalande av en person som leder ett parti som förtrycker den överväldigande majoriteten av landets befolkning.

.

Om El Baradei ska kunna kanalisera oppositionen mot Mubarak är oklart.

.

Från bilder och videoklipp framträder också att protesterna är drivna av sekulära jordnära krav som slut på tortyren, korruptionen och jobb åt de unga.

De närmste dagarna kommer bilden att klarna. Då kan vi se om Egypten följer Tunisien i hälarna och vilka som sedan står i tur. Rubriken, -Mubarak flyget väntar på dig, var en av parollerna i en demonstration i dag i Jordanien då omkring 3 000 personer deltog i en facklig demonstration mot dyrtiden.

.

Ungdomen har förlorat sin fruktan för maktens beväpnade väktare.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,AB1,AB2,VG1,SVD4,DN4,GP2,GP3,GP4,AB3,VG2,DN5,GP5,GP6,GP7,

DN6,VG3,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Facebook, Mubarak, el Baradei, Diktatur,

.

Var fjärde riksdagsledamot från Kristdemokraterna känner sig riktigt hemma bara när de deltar i en gudstjänst med Ulf Ekmans Livets ord. De vill att Himmelriket ska börja redan i jordelivet. Med ett rejält vårdnadsbidrag, abortmotstånd och ett avståndstagande från homosexualitet.

.

.

”Låten barnen komma till mig”, sa Jesus en gång till alla föräldrar. Men KD-fraktionen med sitt hjärta hos Livets ord vill att de först ska vara hemma hos sin mamma. Ingen förkortad arbetstid för bägge föräldrarna.  I stället vill de ha ett fett vårdnadsbidrag som i praktiken leder till ett heltidsarbete och övertid för pappan och en mamma som kommer bort från arbetsmarknaden för resten av livet.

.

.

”Trängd och ifrågasatt från alla håll…”

.

Kristdemokraterna har tappat det fotfäste man haft i politiken och håller på att tyna bort. Göran Hägglund har vare sig den karisma eller den patina som Alf Svensson utstrålade. Han är trängd och ifrågasatt från flera håll. Den konservativa högerfraktionens mest kända namn är Mikael Oscarsson, grundare till abortmotståndarnas kampanjorganisation, ”Ja till livet”. Han är också en varm beundrare av Sarah Palin, den amerikanska Tea Party-rörelsens mest lysande stjärna. Med i gruppen finns också Bengt Germundsson, kommunalråd från Markaryd och det egna stjärnskottet, Ebba Busch.

De högerkonservativa ligger bakom en mycket aktiv grupp på Facebook, ”Frihet, Familj, Flit, Företagsamhet”. Gruppen vill att kristdemokraterna ska lämna ”den socialliberala mittfåran” och har passande nog en del av sina möten på Timbros lokaler i Stockholm.

.

.

På partiet kommun- och landstingsdagar vädrar de nu högljutt sitt missnöje med Fredrik Reinfeldt anpassning till mitten och socialliberalismen. Underförstått också en kritik av att Hägglund direkt efter valet på egen hand tog sig för att ifrågasätta partiets stora fokus på vårdnadsbidraget. I stället predikar Ulf Ekmans politiska avkomma i KD nattstånden högerideologi och nykonservatism.

.

.

”Nu gör du som jag säger. Annars tar f-an dig!”

.

Det löst framkastade förslaget från partidistriktet I Uppsala och i den lilla lokalavdelningen från Boxholm i Östergötland, att de vill se Mats Odell som ny partiledare, är däremot inte ens ett skrämskott. Han plockades bort från Reinfeldts nya regering, bland annat för sitt fiasko med Carnegie-affären, och lär inte, trots den politiske kamelont han är, lyckas med att komma tillbaka in i rikspolitiken ens med Guds hjälp.

Vad jag personligen saknar på kristdemokraternas sammankomst i dag. Det är en skarp utfrågning av EU-parlamentarikern Alf Svensson och då om hans mut- och lyxresa till diktaturens Tunisien. Hans nu störtade vän, diktatorn Ben Ali, har flytt till Saudiarabien och är efterlyst av Interpol. Det vore mer än på sin plats att han korsförhördes om denna resa 2004.

Att inget större medieföretag och ingen etablerad journalist har korsfäst pastor Svensson under dessa, revolutionens dagar i Tunisien, det är mer än häpnadsväckande. Det är riktigt uselt.

.

.

Här på lyxhotellet Abu Nawas i Gamarth utanför Tunis

levde Alf Svensson och hans fru Sonja i sus och dus.

Allt betalt av diktatorn Ben Ali . För pengar stulna från folket.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Kristdemokraterna, Göran Hägglund, Livets Ord, Ulf Ekman, FFFF,

I pressen: SVD1,DN1,Dagen1,Dagen2,DN2,SVD2,GP1,AB1,

Revolutionen bryter sig väg.

.

Trycket från gatan blev för stort. Regeringen gav efter för folkmassornas krav och i går avskedades alla ministrar som representerade den hatade regim som lydde under Ben Ali. De fyra ministrar från partiet RCD som besatt inrikes-, försvars-, utrikes- och finansministerposterna avtackades under stort jubel av de tusentals människor som belägrat premiärministerns byggnad i snart en vecka.

Jublet dämpades något av att premiärministern, Ben Alis före detta högra hand, Muhamed Ghannouchi sitter kvar som regeringschef.

-Det är en tillfällig regering med en klar uppgift – att tillåta en övergång till demokrati. Dess uppgift är att organisera val i vilka folket har total valfrihet, sa Ghannouchi i ett tv-tal till nationen.

.

Ben Alis gamle hantlangare  Mohamed Ghannouchi klänger sig fast vid makten som en kardborre.

.

Eftergifterna till gatan visar på det styrkeförhållande som råder för tillfället. De härskande vacklar och fruktar alla folkliga initiativ. Samtidigt är det faktum att Ghannouchi sitter kvar ett bevis på att makten ligger i en vågskål som kan tippa åt båda hållen.

Det psykologiska kriget är en viktig del i kampen. I sitt tal riktade sig Ghannouchi till demonstranternas självkänsla.

-Visa ett civiliserat beteende så att revolutionen kan segra, manade den gamle räven i hopp om att alla ska gå hem och vänta på att ”experterna” ska fixa det hela.

Så här skrev en av arbetarrörelsens mest framträdande revolutionärer om skillnaden mellan vardag och historia.

Revolutionens mest framträdande drag är massornas direkta deltagande i historiska händelser. Staten, monarkin eller demokratin, dominerar vanligtvis nationen, historien görs av specialister i hantverket: kungar, ministrar, byråkrater, parlamentariker och journalister. Men vid avgörande vändningar, när en gammal regim blir outhärdlig för massorna, bryter de ned palissaderna som skiljer dem från den politiska arenan…För oss är revolutionens historia framför allt historien om massornas våldsamma inbrytning på den terräng där deras eget öde avgörs.  (Leon Trotskij, Den ryska revolutionens historia)

.

Palissader och taggtråd är till för att rivas.

.

Revolutionen i Tunisien visar än en gång att Trotskijs syn på vad som händer när ett förtryckt folk inte längre står ut med sina härskare stämmer även i dag. Palissaderna rivs ned och folkmassorna tar historien i egna händer.

”Vad är en revolution? Det är en situation i vilken man känner sig säker, lugnare, mer levande, mer skyddad och i bättre sällskap på gatan än i hemmet”. Så skriver Alma Allende, en ung tunisisk-spansk kvinna, i en fascinerande dagbok över händelserna i Tunisien, timme för timme, den 18-26 januari.

Det här leder oss fram till viktiga saker som sker i det tysta efter Ben Alis fall. Som i alla uppror och revolutioner uppstår kaos, vardagen bryts upp och många viktiga funktioner i samhället upphör att fungera. Det blir en kraftmätning där uthållighet och trötthet avgör utgången. Medan regeringen och de som fruktar det nya hoppas att folket i uppror ska tröttna, fruktar folket i sin tur tröttheten, tvivlet som uppstår om man ska orka hålla ut tills segern är nådd.

.

Demonstranter från Sidi Bouzid utanför premiärministerns byggnad. De har inte tröttnat.

.

Kaoset och nedbrytandet av viktiga samhällsfunktioner blir till ett handikapp när problemen som den paralyserade ekonomin och stängd administration skapar även för det strejkande och demonstrerande folket.

När problemen blir akuta då tar folket saken i egna händer och skapar sin egen administration av samhälleliga funktioner. Det är vad som just nu sker i flera städer och kommuner i Tunisien och på offentliga och privata arbetsplatser. Där den gamla makten inte fungerar eller har abdikerat skapar människorna strukturer som börjar ersätta den vacklande makten – det uppstår parallella administrationer, som vi kan kalla en dubbelmakt.

Hur utbrett fenomenet är i Tunisien är inte klart. Men det existerar och sprider sig. Jag har redan i tidigare bloggar citerat exempel där de anställda i offentlig administration, i media, i företag och även privata bolag helt sonika slängt ut de gamla cheferna och själva tillsatt kommittéer för att organisera arbetet.

.

När rädslan ger vika för modet och självförtroendet finns det inga gränser kvar.

.

I städer och kommuner ställs problemen annorlunda än på arbetsplatserna. Distributionen av matvaror måste organiseras. Sjukhus och skolor fås att fungera igen. Renhållningen sättas i arbete igen. Polis och administration som flytt sin kos kräver organisering av vakthållning i bostadskvarter, osv osv.

Vad gör man då? Jo, folket i uppror tar saken i egna händer, organiserar sig i råd och kommittéer som tar över de uppgifter som inte längre statsapparaten löser. Det är vad folket i staden Siliana gjort. Samma sak sker i staden Sidi Bou Ali där följande deklaration publicerats av det nya ”stadsrådet”:

”Deklaration av lokala provisoriska rådet för löpande ärenden i staden Sidi Bou Ali.

Till följd av det administrativa vakuumet förklarar vi medborgare av Sidi Bou Ali samlade på ”Folkets torg” att:

-vi gemensamt valt ett lokalt tillfälligt råd som ska sköta stadens affärer och arbeta inom ramen för regional och nationell samordning för att återskapa ett normalt liv, civilt, ekonomiskt, kulturellt och politiskt i landet tills en ny Konstitution i ett demokratiskt och folkligt samhälle öppnar vägen för val som garanterar en fredlig utveckling av makten utan monopol för någon och som representerar alla partier;

Rådets uppgift är,

-att skapa en säkerhetskommitté för att skydda våra bostadskvarter

-hjälpa till att sätta igång vardagsekonomin och garantera medborgarnas nödvändigheter

-garantera att civila institutioner som banker, sjukhus, administration, skolor och andra inrättningar öppnas

-sköta om stadens renhållning

-sköta samordningen med andra lokala och regionala råd

– hålla kontakt med landets armé som i dag är den enda institutionen som vakar över samhället

Vi beslutar att dela upp oss i följande kommittéer:

-en propaganda- och presskommitté

-en kommitté för kommunikation med armén

-en kommitté för säkerheten i bostadskvarteren

-en kommitté för renhållning i staden

-en kommitté för logistik

-en kommitté för upplysning och kultur”

Med en blandning av hopp och oro väntar vi på vilken väg den tunisiska revolutionen ska ta.

.

Här är det ”Game Over” för Ben Ali. Demonstranter jublar utanför inrikesministeriet den 14 januari.

.

Ska den visa upp ”ett civiliserat beteende” och låta de professionella hantverkarna sköta revolutionen, vilket är detsamma som att lämna fältet öppet för reaktionen. Eller ska folkets organisering av sin egen makt sprida sig till varje vrå av samhället? Ska exemplen från Siliana och Sidi Bou Ali bli slå rot och bana väg för ett totalt brott med 55 års diktatur?

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,DN3,GP1,DN4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, Revolution, Trotskij, Tunis, UGTT

-Ska dom åka bort ?

.

I alla sociala uppror och revolutioner blomstrar skämten om de hatade regenter och statschefer som enbart håller sig kvar med grovt våld. Egypten och skämten om Hosni Mubarak är inget undantag. Här följer ett som prickar mitt i.

”Ärkeängeln stiger ned till Mubaraks dödsbädd och säger: – Hosni det är dags att säga adjö till folket.

Hosni: Varför då, ska dom åka bort?”

.

Det hatade ansiktet slits i stycken.

.

Ett av många skämt som driver med makten och samtidigt stryker under det dramatiska läge som nu råder i landet. I dag torsdag är i stort sett alla kontakter med landet brutna. Facebook, Twitter, mobiltelefoni, fast telefoni, allt har tystats ned av diktaturen som verkar satsa på absolut våld sedan det relativa våldet i tisdag och onsdag inte lyckades rensa gatorna från den ungdom som reser sig mot presidenten, tortyren, korruptionen och arbetslösheten.

I staden Suez var det mycket hårda sammanstötningar mellan protesterande ungdomar och kravallpolis i går då enligt uppgifter en regeringsbyggnad brändes ned. I dag torsdag är Suez helt avskuret från omvärlden. Rykten talar om kanske tusen fängslade demonstranter enbart i Suez.

I dag torsdag följer nya protester trots det omfattande polisvåldet. Redan nu på morgonen meddelar Al Jazeera att en polisstation bränts ned i Suez, där demonstrationerna verkar övergå i uppror. I dag kommer också fredspristagaren Muhamed El Baradei tillbaka till landet för att som han säger:

-Jag åker tillbaka till Kairo för att delta på gatorna, för det finns inget annat alternativ.

Om hans närvaro kan stärka mobiliseringen återstår att se.

.

Trots massiva insatser av kravallpolisen kunde ungdomarna bryta sig fram.

.

Mumien i Kairo vill inte släppa taget om makten och verkar fortfarande hålla sig till planen att sonen Gamal ska ta över när benen inte längre bär. Problemet är bara att Gamal är en  mycket avskydd person och att armécheferna, som har den verkliga makten i landet, sägs vara emot en tronföljd med Gamal i huvudrollen.

Vågorna från den tunisiska revolutionen verkar växa till en tsunami som kan dränka alla mossiga diktaturer på sin väg. I Jordanien låtsas Kungen att det regnar och låter folket protestera mot regeringen och dyrtiden. I Jemen, av alla platser, var det i går på nytt demonstrationer som krävde frihet och som skanderade att ”trettio år är nog” och krävde president Salehs avgång samtidigt som de tusentals demonstranterna sa nej till sonen som efterföljare.

.

Med stort mod möts kravallpolisen ansikte mot ansikte.

.

Vem kunde ana att den gnista som tändes i Sidi Bouzid den 17 december skulle bli till en präriebrand inom loppet av en månad. Den tunisiska ”legala” oppositionen togs på sängen och visade sedan upp sitt rätta ansikte genom att sätta sig i den nya regeringen. I Egypten händer samma sak. De många ”legala” oppositionspartierna, som egentligen bara är kotterier kring enskilda personligheter utan massbas, togs på sängen av ungdomens revolt och har hittills inte spelat någon roll alls.

Även det Muslimska broderskapet saknade röst i mobiliseringen. Rörelsens ledning var i stället milt avog mot initiativen till protester och uppmanade inte sina anhängare att delta. Bedömare anser att cirka en femtedel av landets över åttio miljoner medborgare ansluter sig till broderskapets ideoligiskt/religiösa strömning. De organiserar skolor och sköter sociala inrättningar som staten inte tillhandahåller och vill säkerligen inte dra på sig maktens vrede.

.

Unga kvinnor som säger vad de vill och klär sig som de vill.

.

-Man vet vad man har men inte vad man får, verkar styra broderskapets handlande. Med sin djupa konservatism och medeltida kvinnosyn har de säkert svårt att acceptera den revolterande ungdomens frispråkighet och ”omoral”.

-Man vet vad man har men inte vad man får, verkar också ha varit devisen i Washington. Hillary Clintons uttalande i tisdags om den ”stabila regimen” i Kairo var så hårresande att det följdes dagen efter av ett nytt uttalande som bad Mubarak lyssna till folket och att inte censurera cyberrymden. Det senare kravet verkar ha fallit för döva öron.

Oavsett hur revolterna i regionen utvecklas den närmaste tiden stirrar den bittra sanningen Barack Obama och Pentagon i ögonen: ”kriget mot terrorismen” är en diplomatisk katastrof för USAs intressen i hela Nordafrika och Mellanöstern. Vad vi ser nu är rekylen av Georg W. Bushs kanonsalvor mot hela arabvärldens befolkning.

.

Frihet ger vingar.

.

I Tunisien och Egypten finns det inte en människa som vänder sig till ”den amerikanska demokratin” efter förebilder för det samhälle ungdomen ropar efter. Barack Obamas berömda tal i Kairo är glömt och begravt under ruinerna efter ”kriget mot terrorismen” och det diplomatiska haveriet efter WikiLeaks avslöjanden.

”På sin dödsbädd frågar sig Mubarak vad som ska hända hans folk när han går bort.

–Herr president oroa er inte, svarar hans rådgivare, egyptierna är ett solitt folk som kan äta grus för att överleva.

Mubarak (efter lång stunds eftertanke) till sin rådgivare:

-Kan du ordna monopol på handeln med grus åt min son Alaa?

.

EFTER ” AVGÅ BEN ALI”

”AVGÅ MUBARAK”

-Hörru Hosni, om du tar med dig Bouteflika och Khadaffi fixar jag gruppbiljett.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN4,DN5,DN6,DN7,SVD3,DN8,SVD4,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Egypten, Mubarak, Ben Ali, Kairo, Obama, Clinton,