På sin hemsida har Arash Gelichkan skrivit ett intressant inlägg om reform och revolution i dagens Sverige. Jag skrev en längre replik och tog ner bägge kommentarerna på vår blogg för att på så sätt kunna länka till den här.

Arash Gelichkan

Arbetarrörelsen, vi var eniga om att Marx har rätt och att kapitalismen ska gå under, ersättas av socialism och sedan den icke-statliga, klasslösa kommunismen. Vi kallade oss demokratiska socialister allihopa. Men några slutade tro på revolutionen. Med små stegvisa reformer och kompromisser skulle kapitalismen gå med på att försvinna. Typ. Ni lade undan internationell solidaritet och arbetare fick skjuta på arbetare i det första världskriget. Hand i hand med reaktionära högermiliser mördade ni Rosa Luxemburg, Karl Liebknecht och andra revolutionära fredsivrare. Ni kom inte till de rödas undsättning i Finland utan agerade tvärtom.

Vi drog en linje mot ert svek som skickade miljoner unga att dö i skyttegravar. Vi valde ett annat namn: revolutionärer blev ”kommunister”. Reformister blev ”socialdemokrater”.

Nu har det gått ett antal år. Jag skulle säga att motsättningen mellan reform och revolution är något överspelad. I klimatkrisens tidevarv finns ett akut behov av och den demokratiska möjligheten att anta radikala reformer som utmanar kapitalismen. Vi behöver enas om att kraftigt beskatta de enorma förmögenheterna hos några få, avskaffa fossilmarknaden resolut, återta demokratisk kontroll över järnvägar, post, bostäder, apotek, sjukvård och skola. Kapitalismen har expanderat så enormt att en radikal reformagenda måste betraktas som närmast revolutionär.

Jag tål inte någon svartmålning av kommunismens idé. En klasslös vision om folkmakt bortom stat och kapitalmakt är alltid värd att sträva efter – med metoder och strategier som springer ur den moderna demokratins förutsättningar. Mot bakgrund av ovanstående är det viktiga dock inte om vi etiketterar oss som kommunister, socialister, röda socialdemokrater, antikapitalister eller anarkister. De etiketterna refererar många gånger till gamla motsättningar och tappar i relevans.

Verkar resonemanget vettigt? Tappar distinktionen mellan kommunister och demokratiska socialister delvis relevans i en tid då motsättningen revolution vs reform minskar? Då menar jag alltså detta att vi har fria val idag, vilket inte var fallet oftast före 1917, och att de allra flesta i vänstern ser vägen till arbetarmakt delvis genom att vinna val (andra delen varandes folkrörelser). Det finns naturligtvis en skillnad mellan små och radikala reformer.

1. En annan anledning att inte slänga sig med etiketter utan närmare förklaring är att fler än dig använder dem. Finns folk som kallar sig kommunister/anarkister/socialdemokrater som är helt dumma i huvudet typ stalinister/anarkokapitalister/Mikael Damberg.

 Min replik

Facebook är ju inte en plats för vettiga och därmed oftast längre diskussioner. Men jag vill ändå flagga rött! För jag håller inte alls med dig. Motsättningen mellan reform och revolution har aldrig existerat i den form du skissar i ditt inlägg. Det var krav på reformer som gjorde att bolsjevikerna så snabbt fick ett ökat förtroende. Kraven på ”Fred”, ”Bröd” och ”Jord” var helt avgörande för kraften i Oktoberrevolutionen.

Hade de ryska socialdemokraterna/mensjevikerna stått bakom dessa reformkrav i stället för att alliera sig med socialistrevolutionärerna och Kerenskijs kampanjer för ett fortsatt ryskt deltagande i Det första världskriget, då är det enligt min uppfattning givet att historieskrivningen, kanske hela vår historia sedan den tiden, hade blivit en helt annan.

Det finns ingen motsättning i sig mellan reformer och revolution. 1789 års franska revolution, med sitt program, sina reformkrav, på Frihet, jämlikhet och Broderskap, banade väg för de relativt (notera att jag skriver relativt) fria val vi i dag har i många stater.

Visst det har funnits och finns människor som tycker att det egna varumärket är viktigare än den vara, de idéer, man vill associera sig med. Jag har ingenting till övers för denna typ av statusjakt. Ett rabbel av ismer hämtat från någon av de katekeser som finns. Gillar självklart inte heller revolutionär våldsromantik. Jag kallar mig för socialist. Det räcker. Jag behöver inte ha tillägg i form av markörer som proletär, demokratisk, feminist, antirasist, antiklerikal, intersektionell, frihetlig, antiimperialist, antistalinist, antimaoist och så vidare i en i en oändlig radda.

Men som du skriver, så finns det en skillnad mellan små och stora reformer. En del av dem, även stora sådana som lika rättigheter för exempelvis kvinnor och sexuella minoriteter, kan accepteras inom ramen för vårt samhällssystem. Även krav som ett återförstatligande av skolväsendet. Om än med en viss smärta. Det gemensamma med sådana i sig viktiga reformer är ändå att de inte i sig ifrågasätter rådande ekonomiska och sociala maktförhållanden.

En regering som däremot vill försvara gemensamma intressen för löntagare i bred bemärkelse och samtidigt klara av att försvara en planet i balans med sina resurser måste utgå ifrån att avgörande krav (reformer) för att klara detta är oförenliga med vårt nuvarande klassamhälle. Ett förverkligande av vår vision, vår ideologi, innebär självfallet både en social och politisk revolution.

Du skriver att ”Vi behöver enas om att kraftigt beskatta de enorma förmögenheterna hos några få, avskaffa fossilmarknaden resolut, återta demokratisk kontroll över järnvägar, post, bostäder, apotek, sjukvård och skola”. En bra början, men den stöter givetvis på patrull om vi inte samtidigt klargör att detta bara är möjligt om vi kan vinna en aktiv och engagerad majoritet av alla löntagare för dessa krav. Lika självklart är målen aldrig kan nås på egen hand inom den svenska statens hank och stör. Det krävs en massrörelse, åtminstone i viktiga delar av Europa, för att vinna viktiga segrar. Vi talar ju i verkligheten om krav som kräver makt över våra stora kreditflöden och viktiga produktionsmedel.

Nästan alla människor som intresserar sig för politik inser i dag att både jobb och räntor går åt skogen om Sverige på egen hand skulle ifrågasätta den marknadens diktatur som gäller i Europa. Det räcker inte med ett ljummet intresse för löntagarnas kamp i övriga Europa. Det behövs ett handfast samarbete mellan viktiga sociala och fackliga rörelser. Ett gigantiskt arbete som bara kan få fokus och resurser om Vänsterpartiet ökar förståelsen för behovet av gemensam internationell kamp bland sina medlemmar. I dag sker motsatt rörelse. Partiet vänder sig inåt, mot den nationella arenan, samtidigt som t o m den klassiska nationella socialdemokratin också förlorat fotfästet eftersom dess grund i botten är en mycket nationell arbetarbyråkrati.

Hörde i går Donald Trumps trumpetfanfarer där han satte patriotismen mot globalismen. För hans del, ett lyckat retoriskt grepp som bara kan mötas med att löntagarna förenar sig i strid mot sin gemensamma motståndare, den härskande kapitalistklassen. Här i Sverige genom att ha visionen av ett rött och grönt solidariskt Europa

För mig personligen var partiledarintervjun med Jonas Sjöstedt i SVT en stor besvikelse. Han agerade tyvärr som en ”reformist” av den gamla skolan. Hans vision av socialism var rätt och slätt bara ett bejakande av statens nuvarande välfärdssystem. Av det vi uppnått av vunna reformer under förra seklet. Samt givetvis en önskan om ytterligare en del små ”reformer”. Flera gånger krävde utfrågarna också besked om varför inte Vänsterpartiet gjort mer under de fyra år som gått för att driva sitt krav om att beskatta banker och de rika? Sjöstedts svar borde gå till historien om hur en inlåst och helt instängd parlamentarism kan fördunkla människors sinne. ”Du skulle bara veta”, sa han gång på gång, ”hur många gånger vi har rest detta krav i budgetförhandlingarna. Ulla (Andersson) har stångat sin panna blodig när hon suttit i finansdepartementet”.

En målande beskrivning. Vi som tittade på TV såg riktigt framför oss hur Ulla satt där med blodig panna framför Magdalena (Andersson) som vägrade ge med sig…

Vår Ulla hade givetvis suttit i en helt annan position och sluppit att bloda ner pannbenet om Vänsterpartiet drivit dessa krav också utanför riksdagen under de långa fyra år vi har bakom oss. Som parti, men också i alla de sociala sammanhang där partiets alla tusentals medlemmar arbetar, verkar och bor. Exempelvis i landets fackföreningar. En förutsättning för detta hade givetvis varit ett bra och pedagogiskt material där landets verkliga makthavare varit i fokus. Jag har sett vänstermänniskor vilka under dessa fyra år lika energiskt som oavbrutet har attackerat Sverigedemokraterna samtidigt som de egentligen inte haft något att säga om ägarna bakom landets stora produktionsmedel och finansindustrin. I min mening skeva proportioner. Belyser vi de verkliga makthavarna och talar om att dessa ytterst har ansvaret för att mycket ser ut som det gör, då blir det lättare att rycka undan en del av SD:s väljarbas. SD:s ledning har ju samma syn som näringslivets tunga bataljoner när det gäller ekonomi, arbetsrätt, offentlig sektor mm

Här är jag framme vid avslutningen av en kommentar som redan har blivit alldeles för lång. Att vi har relativt fria val i Sverige är en stor och viktig erövring. 1917 års potatisrevolution och de sociala upprorsungarna under efterkrigsåren satte denna ordning på plats. Detta var en viktig politisk revolution i Sveriges historia. Men vad jag kallar för instängt, riksdagsarbete, inkrökt parlamentarism, kan också fungera som en avledare. Den kan gjuta olja på vågorna i stället för att underblåsa sociala stormar.

Motsättningen mellan ”reform” och ”revolution” finns givetvis kvar. Men den har förstärkts, snarare än försvagats. Med de relativt fria val vi har är det däremot självklart att vi alltid talar om och vill se en fredlig revolution. Ansvaret för allt annat ska inte ligga hos oss socialister.

Den här texten är skriven av den belgiske socialisten Daniel Tanuro som ett svar på en fråga om hans syn på Belgiska Arbetarpartiets (PTB) linje i asyl- och migrationspolitiken. Jag har gjort en fri översättning för att anpassa texten till debatten i Sverige.

Bäste vän,

Du frågar efter min syn på PTB:s asylpolitik och jag uppskattar att kunna ha ett utbyte med dig i en öppen dialog. Det är en oumbärlig hållning för vänstern. Speciellt i den här frågan som är av avgörande strategisk betydelse.

« Bekämpa orsakerna till migrationen » : en dålig bra idé.

”Att bekämpa orsakerna till migrationen” i ursprungsländerna verkar vid första eftertanke vara ett svar fullt av sunt förnuft. Du och jag är självfallet emot imperialismen och dess krig, för rätten till utveckling för ”länderna i syd”, för annulering av statsskulderna, betalning av den ekologiska skulden(speciellt för anpassningen till klimatförändringen), bojkott av diktaturer, upphävande av patenträtterna inom vården och teknologi för ren energi (bland annat), och solidaritet med våra exploaterade och förtryckta bröders och sytrars kamp i hemländerna.

Men man måste sätta sig in situationen för personer i Syd som vill emigrera till Norr. De hoppas att migrationen ska ge dem en omedelbar lösning på deras problem.  ”Kampen mot orsakerna” är inget svar på deras konkreta problem. Ska de vänta på att vänsterns aktivitet i Norr tillåter att avskaffa orsakerna till migrationen? I så fall riskerar de att få vänta länge. Vi är ju inte ens kapabla att tvinga ”våra” regeringar att respektera sina löften om utvecklingshjälp.  Varför och hur kommer vi plötsligen att kunna få stopp på krigen, det ojämlika utbytet osv?

Man skulle kunna svara att kampen mot migrationens orsaker i första hand beror på de berörda människorna och att vi i Norr inte är ansvariga för deras oförmåga att bana väg för en annorlunda utveckling. Men medge att det vore ganska cyniskt. Vi har inte förmått avskaffa kapitalismen hos oss. Med vilken rätt kan vi förebrå folken i Syd att inte ha störtat den hos dem?

Vi har inte förmått stoppa våra storföretags plundringar i Syd. Med vilken rätt kan vi kräva av män och kvinnor i Syd att avstå från att ta sig till Norr i hopp om att få tillbaka lite av det som stulits från deras folk.

Migranternas överföring av pengar till hemländerna uppgår till 440 miljarder dollar om året, det vill säga tre gånger den totala utvecklingshjälpen i världen. Utifrån vilken grund kan vi säga till potentiella migranter att de gör bättre i att stanna hemma och kämpa för en bättre framtid?
Vid en närmare titt konstaterar man att ”kampen mot migrationens orsaker” egentligen är en falsk bra idé. I stället för att ge en konkret lösning på ett omedelbart problem skjuter det upp lösningen till en ”strålande övermorgon” endera här eller där.

Låt oss ha den intellektuella ärligheten att erkänna att ”kämpa mot migrationens orsaker” inte är ett svar på ”migrationskrisen”. Det är mera ett försök av vänstern i Norr att utan att förneka sig själv svara på inverkan bland befolkningen av idén att det pågår en ”invasion” av migranter och den hotar ”våra” löner, ”våra” jobb, ”våra” socialförsäkringar, ”vår” kultur och så vidare.
Men till skillnad från populister baserar sig marxister i första hand på fakta inte på känslor. Därför gäller det att frågas sig om ”invasionen” är ett faktum? Svaret är nej. Migranterna utgör  3% av världens befolkning, alltså 244 miljoner personer. Cirka en tredjedel av dem rör sig från Syd mot Norr. Det är 65 miljoner som flyr från krig, förföljelse och brott mot de mänskliga rättigheterna. Av dem är 65% flyktingar inom det egna landet och cirka 22 miljoner är på flykt utanför hemlandet. Europa tar emot cirka 10 % av flyktingarna medan 80% blir kvar i ”utvecklingsländer”.
”Hotet från migrationen” är helt enkelt en fantasm. Däremot är hotet från nationalism-populism-rasism och även ren fascism minst sagt reellt. Ställd inför det tror vänstern som vill ”bekämpa orsakerna i första hand” sig ha hittat en parad som förbinder sunt förnuft med vänsterns fundament, -internationalism, rätten till utveckling och folkens emancipation.

Problemet med paraden är att den vilar på en underförstådd grov eftergift åt rasisterna och nationalisterna, nämligen idén att de utvecklade länderna verkligen är ”översvämmade” och att vi ”kan inte ta hand om all misär i världen”.

”Vi kan inte ta emot all misär i världen”, var en liten fras som Michel Rocard (fransk premiärminister i Mitterands regering) yttrade 1989 och som ofta använts av högern. En verklig vänster vägrar använda uttrycket. Den säger snarare att ingen lämnar sitt land med glädje, att det är bättre om de kan stanna i hemlandet, för deras eget intresse. Men vem bestämmer vad det egna intresset är? Vi eller de berörda? I vilket fall stick inte huvudet i sanden: för de som fångats in av extremhögern uppfattas det pratet som en kopia av orginalet inte som ett alternativ.

När fällan slår igen

Vidare till den andra aspekten i PTBs svar : « ett värdigt och ansvarsfullt mottagande », säger du. Men mottagande av vilka? Av alla som vill migrera? Av alla som redan är på väg ? Av alla som kommer till vårt land ? Eller bara en fraktion av dem som « vi » anser har ett motiv att migrera ? Men i så fall, se upp. Det handlar då om att bestämma kriterier för mottagandet och följaktligen också regler för ett avvisande, med våld om så krävs. För vad tjänar det till att ha kriterier som om de inte respekteras innebär att ingen skickas tillbaka?
Det är här fällan slår igen. Den smäller igen därför att det osagda måste manifestera sig och sin natur, mer eller mindre flagrant eller mer eller mindre diskret. Plötsligt tvingas anhängarna av ”kampen mot orsakerna” att gå balansgång mellan det folkliga elektoratet som attraherats av extremhögern och vänsterns internationalistiska värderingar.

Den 11 januari 2018 förklarade PTB att valet inte står mellan å ena sidan regeringens asylpolitik och å andra sidan « öppna gränser » och « massiv regularisering ». ”Det finns ett alternativ – Genèvekonventionen. Det i konventionen som handlar om flyktingars status har inget att göra med en politik av « öppna gränser », inte heller med ett mottagande av miljoner flyktingar i Belgien. Det är uppenbart att ett land inte ensamt kan klara av flera miljoner flyktingars ankomst ».

I det här citatet är det osagda sagt: ”Ett land kan inte ensamt ta emot miljoner flyktingar”. Analogin med Rocards formulering är klar. Inte heller kan det bli fråga om en ”massiv regularisering” lägger författaren till. Paradoxalt nog sägs samtidigt att ”i Libanon, ett litet land med fyra miljoner innevånare, är 1,5 miljoner flyktingar strandsatta”. Vad ska man säga? Att länderna i Norr inte kan göra vad länder i Syd gör? Jag förmodar att det inte är vad författaren vill säga. Men balansgången är svår mellan att låtsas att inte säga en sak och samtidigt säga det.

Några problem

Texten begär att Genèvekonventionen respekteras. Mycket bra, försvara konventionen. Men den gäller enbart personer som kan bevisa att de förföljts på grund av deras ras, religion, nationalitet, tillhörighet av en viss social grupp eller deras politiska åsikter.

De som migrerar av ekonomiska eller klimatologiska skäl berörs inte av konventionen, inte heller kvinnor som flyr undan specifikt kvinnoförtryck. Vad gäller personer som förtrycks som funktion av deras sexuella/känslomässiga preferens eller deras könsidentitet utsätts de ofta för förnedrande och misstänkliggörande procedurer i syfte att kunna avvisa dem.
Vad ska man göra med alla dessa människor som inte är flyktingar i Genèvekonventionens ögon?

Idén att en årlig konferens under FN:s ledning kan ”lösa kriserna” som skapar migrationen är tyvärr ett önsketänkande. Ska vi tro att den samling kapitalistiska stater som utgör FN under ledning av de ”stora” kan få slut på krigen, diktaturerna, de ekologiska katastroferna, statsskulderna, det ojämna utbytet, plundring av resurser, förtrycket av nationella minoriteter, och förföljelserna av LGBTQI-personer och andra orsaker till migrationen? Även om det vore möjligt kommer det att ta lång tid. Därför följer invändningen: vad gör vi i väntan på den stora dagen då fred, demokrati och rättvisa råder? Avvisar vi flyktingar eller inte?

Wagensknechts farliga balansgång.

Intyervjun med Raoul Hedebouw (PTBs ledare) i dagstidningen Le Soir föll inte från himlen. Den uttrycker bara PTB:s generade och oklara syn på migrationen. Hedebouw säger att viktiga delar av intervjun inte publicerades. Det är mycket möjligt. Men det är inte troligt att journalisten har lagt till att Hedebouw stöder fortsatta tvångsavvisningar.

I sitt förtydligande på sociala media säger Hedebouw att « det smugit sig in i intervjun på ett felaktigt sätt. Vi är självfallet emot tvångsavvisningar ». Den passiva formen (smugit sig in… ») är tvetydig. Vem har smugit in frasen ? Journalisten eller Hedebouw ? Oavsett svaret är det centrala i storyn att Hedebouw sysslar med vad jag kallar balansgång mellan vänsterns internationalism och trycket från fördomar mot migranter inom väljarbasen.

Balansgången är farlig eftersom man när som helst kan ramla ner på fel sida. Det är vad Sahra Wagenknecht, chefen för tyska Die Linkes parlamentsgrupp, råkat ut för. Enligt henne ska Tyskland utvisa de ”ekonomiska” migranterna därför att de sätter press på lönerna och i stället införa nationellt företräde vad gäller utbildning av kvalificerade arbetare.

Hedebouw säger i sitt tillrättaläggande att han deklarerat till Le Soir att Wagenkneech ”spelar högerns spel” som kommer ”att slå tillbaka som en bumerang”, att ”högern försöker splittra människorna i botten, vänsterns roll är att peka ut de i toppen som ansvarig för krisen”. Helt överens.  Pressen på lönerna utövas av företagen och regeringen, inte av migranterna. Men denna diskreta rättelse på Facebook har setts av några tusen medan intervjun i Le Soir fått ett mycket större eko.

I sin tillrättaläggelse skriver Raoul Hedebouw dessutom: ”Vi är för en reglering baserad på klara och objektiva kriterier(…) som erbjuder humana villkor  åt alla de som flytt men också att sätta stopp för lönepressen för alla arbetare”. Det är ett faktum att arbetsgivarna i vissa branscher utnyttjar papperslös arbetskraft för sätta press på lönerna och arbetsförhållandena. Jakten på migranterna, interneringarna och tvångsutvisningarna är alltså inte ett bifenomen utan ett element i den kapitalistiska strategin för att öka vinsterna  och öppna nya marknader inom ”säkerhetsbranschen”. Migrationspolitikens funktion är inte att mota ”migrationsvågen” för att ”skydda vår sociala välfärd”. Tvärtom, den blåser under rädslor och splittring för att underminera och krossa systemet.
Kan ”klara och objektiva” kriterier bidra till att montera ner den asociala krigsmaskinen som kallas ”asylpolitik”? Kriterierna ”måste utvidgas” skriver Hedebouw, utan att säga hur mycket. Pressen på lönerna fortsätter så länge distinktionen mellan ”bra” och ”dåliga” migranter gör våldet vid gänserna acceptabelt i ”opinionens” ögon. För att stoppa den nuvarande asylpolitiken måste den distinktionen bort. Det kräver en kamp för utökade kriterier som erbjuder asyl, inte bara ett ”humant mottagande”, åt alla ”som flytt”.

Ja till öppna gränser!

Men hur ser alternativet ut ? Det fanns ett alternativ i PTB:s program för ett tjugotal år sedan som förespråkade öppna gränser, rörelse- och etableringsfrihet för alla. Det är den enda korrekta hållningen, fri från paternalism, och ingen diskrimination mot de som vill migrera. Det är också det enda konsekventa perspektivet sett utifrån en anti-kolonial, internationalistik och anti-imperialistisk ståndpunkt.

Varför ska kapital och personer i Nord kunna cirkulera som det behagar dem medan exploaterade och förtryckta i Syd förblir instängda bakom gränser? ”Rörelsefriheten” är en del av de grundläggande rättigheterna. Om jag med mitt belgiska pass beslutar att bosätta mig i Elfenbenskusten för att jag tycker det cool kommer ingen att fråga mig vilken typ av förföljelse jag flyr undan. Jag har rätt att flytta, punkt slut. Varför ska andra regler gälla för icke vita i ”Syd”?

Öppna gränser ska naturligtvis gå hand i hand med en fungerande mottagning, infrastrukturer med mera. För övrigt ersätter det inte de mest trängande reformerna, som nedläggning av interneringslägren, säkra flyktvägar för migranterna, försvaret av Genèvekonventionen och Europas deklarattion för mänskliga rättigheter, ett fördömande av EU:s pakt med Turkiet och Sudan, en revision av Dublinavtalet med mera. Öppna gränser ger en mening åt dessa krav som en oundgänglig  del av kampen för att civilisationens kris som kapitalismen orsakar slutar i solidarisk humanism, gemenskap, ekosocialism och inte i ett barbari. För min del utgör dessa mål en logisk horisont för de utmärkta aktioner som många personer, inklusive medlemmar i PTB, driver för ett humant mottagande , mot avvisningar och mot interneringslägren.

François Gemenne (forskare vid universitet i Liège) har visat att rörelse- och etableringsfriheten är den enda rationella lösningen på ”migrationskrisen”. Hans argumentation är övertygande. Men till skillnad från honom tror jag inte att det är en lösning möjlig inom kapitalismen. Kapitalet är visserligen globalt till sin natur, men det existerar endast i form av många kapital i konkurrens med varandra och kapitalens ägare tillhör härskande klasser som historiskt strukturerats av nationalstater. En ”kapitalistisk världsregering” är en illusion. Det är därför kapitalets politik är och förblir tvåsidigt i form av protektionism och frihandel. Kravet på rörelse- och etableringsfrihet är därför ett ”övergånskrav” (ett krav som pekar mot ett annat samhällssystem, m.anm.) liksom kravet på ”socialisering av energiproduktionen” och andra krav som PTB reser. De svarar rationellt på precisa problem, som migranternas legitima behov och det nödvändiga i att stoppa den nyliberala ”migrationspolitiken”, samtidigt som de är oförenliga med kapitalismens normala funktionssätt. Det bara är så.

Bästa vänner, jag är fullt medveten om de extrema svårigheter som reses i kampen för detta perspektiv. Vi måste gå motströms. Att visa etisk värdighet räcker inte. Vi måste ta tag i de sociala problemen. Utgångspunkten är att oavbrutet hammra fram fakta och siffror som visar att  det pågår ingen ”migrationsflodvåg” och ingen ”invasion”. Det gör PTB som parti mycket lite.  Dock är det med sådana data man kan närma sig den fackliga rörelsen. Det avgörande som står på spel är att skapa förståelse för att jakten på ”de illegala” tjänar enbart till att underhålla rädslan och splittringen för att kunna montera ned de sociala erövringarna, att försvaret av välfärdssystemet går via en integrering av migranterna i den fackliga rörelsen.

Hur det ska gå till kräver en detaljerad debatt som jag inte tar upp här. Men det borde inte råda tvivel om metoden att följa. Man börjar med att fixera ett mål baserat på faktiska förhållanden och sedan ser man om det går att undvika fallgropar genom att ta hänsyn till opinioner. Att starta utifrån fallgropar och åsikter för att fixa färdriktningen är inte att rekommendera, vare sig för sjökaptener eller marxister.

Intervju med Gilbert Achcar.

Hur förklarar du att synen på arabvärlden först var pessimistisk uttryckt i idén att regionen var immun mot allt vad demokrati heter på grund av sin kultur. Sedan var det kanske en naiv optimism som rådde under den arabiska våren. För att till slut bli pessimistisk med den vinter för att inte säga istid som råder just nu?

Gilbert Achcar: Dessa svängningar i stämningen förklaras till att börja med av en underskattning av de utmaningar som den så kallade den arabiska våren ställdes inför 2011. Euforin orsakades av att man uppfattade rörelsen som en enkel demokratisk övergång som kunde regleras av en ny Konstitution och fria val. I de tre länder där fria val hölls 2001-2012, Tunisien, Egypten och Libyen, var det ingen lösning. Därför att problemen är mycket djupare och berör hela det sociala och ekonomiska systemet.
Samtidigt underskattades de svårigheter som en nödvändig socio-ekonomisk förändring innebär, vilken är mycket radikalare än en enkel konstitutionell förändring.

Det som startade 2011 var inte en ”vår” om man inte ser våren som en första säsong i en lång succession av årstider. År 2011 startade en utdragen revolutionär process som kan vara i åratal, ja i decennier. En regional stabilisering kan bara uppnås via en grundlig omvälvning av den sociala och politiska ordningen. Annars står vi inför alternerande faser av revolution och kontrarevolution som sett till vad som står på spel inte kan bli annat än mycket våldsamma. Som historisk jämförelse var Frankrike ännu sex år efter revolutionen 1789 ett djupt sargat land.

Den arabiska världen upplever en kontrarevolutionär fas sedan chockvågorna från 2011 briserat mot den syriska regimen som var källan till omsvängningen 2013 tack vare stödet från Teheran. Iran ingrep massivt på den syriska regimens sida via sina regionala allierade (Hezbollah och irakiska shiamiliser) vilket räddade regimen och tillät den att gå till motoffensiv efter att ha varit nära nederlaget. Det blev signalen till en ny fas. Den revolutionära fasen 2001-2012 övergick i en kontrarevolutionär fas från och med 2013. Statskuppen i Egypten den 3 juli under general Sissi följdes av inbördeskrigen i Libyen och Jemen. Det är en kontrarevolutionär fas som bara är en etapp i en långt utdragen process. Liksom euforin 2011 var närsynt är den nuvarande totala pessimismen av impressionistisk karaktär. Den explosiva potentialen från 2011 är intakt eftersom inget har reglerats. De sociala och ekonomiska problemen som var de verkliga orsakerna till resningen 2011, mer än de politiska frågorna, fortsätter bara att förvärras. Vi kommer oundvikligen att uppleva nya explosioner i regionen, kanske nya ”vårar” får vi hoppas.

Vilken skillnad drar du mellan den så kallade arabiska våren och de europeiska ”oranga” revolutionerna,

Gilbert Achcar:  Vad som skedde i östra Europa var en radikal förvandling av de sociala, ekonomiska och politiska strukturerna. Det är en liknande omvälvning som behövs i arabvärlden. Den avgörande skillnaden är dock att i östra Europa var statsbildningarna historiska undantag, stater som dominerades av byråkrater och inte av ägande klasser. Byråkraterna har inte samma intresse som en ägande klass att med alla medel försvara det byråkratiska systemet. De kan hoppas platsa i ett nytt system, vilket många av dem lyckades med. Det var därför som dessa europeiska diktaturer som ansågs omöjliga att störta föll samman som korthus.

I arabvärldens monarkier och så kallade republiker äger de härskande familjerna en stor del av ekonomin och ser staten som deras privata egendom. Den repressiva apparaten är därför uppbyggd som ett skyddsvärn för den härskande familjen.

Du visar att det pågår ett triangeldrama mellan ett revolutionärt läger och två kontrarevolutionära läger, det islamistiska och försvararna av de gamla regimerna. Men gäller det också Tunisien?

Gilber Achcar : Bland de sex länder som upplevde folkresningar 2011, råder i Tunisien de bästa politiska förhållande i meningen att de demokratiska erövringarna ännu är bevarade. I Tunisien har de två kontrarevolutionära polerna föredragit att alliera sig i stället för att kriga inbördes som i andra länder.

Det är inte tack vare Ennahda (tunisiska muslimska brödraskapet) eller Nidaa Tounes (skapad av den gamla regimens anhängare), utan främst tack vare de fackliga organisationerna, den tunisiska arbetarrörelsen, som för övrigt fick Nobels fredspris 2015 för sin framstående roll landets demokratiska utveckling. Det är på den punkten som Tunisien utgör undantaget i arabvärlden. Det är enda landet där det finns en stark och oberoende facklig rörelse.

I Tunisien har vi nu en ohelig allians mellan den gamla regimens nobless och Ennahda. En revolution av ungdomen har lett till en president mer än 90 år gammal med uppgift att garantera statens (Bourguibas republik) kontinuitet. Det var säkerligen inte vad ungdomen strävade efter 2011. Den tunisiska ungdomens politiska frustration samt en massiv ungdomsarbetslöshet förklarar också varför landet försett Daesh med flest rekryter sett i proportion till folkmängd.

Du har mycket hårda ord över Barack Obamas politik i Syrien. Kunde han ha agerat annorlunda?

Gilbert Achcar: Barack Obama har en betydande del i ansvaret för den syriska tragedin. Det finns två typer av ansvar för förödelse i ett land. Att vara direkt ansvarig som Bushs administration i Irak, eller ett ansvar som består i att låta förödelsen ske som Obama gjort i Syrien. Jag kallar det att vägra nödhjälp till ett folk i fara. Barack Obama vägrade att stödja den syriska oppositionen när ännu sekulära och demokratiska krafter spelade en viktig roll. Han inte bara vägrade att beväpna den syriska oppositionen utan la också in sitt veto mot att hans allierade i regionen levererade luftvärn till oppositionen. CIA kontrollerade gränsen mot Turkiet och Jordanien för att hindra leveranser av den typen av vapen. Så lämnades oppositionen utan skydd mot regimen Assads flygvapen, som har raserat landet och massakrerat befolkningen, inklusive med ”tunnbomber” som släppts av helikoptrar över civila bostadsområden.

Genom att delegera till gulfmonarkierna finansieringen, förvaltningen och beväpningen av den syriska oppositionen har Obama låtit en situation uppstå där vi sett hur jihadistgrupper gradvis dominerat den väpnade syriska oppositionen. Därför att det är de som finansiellt prioriterats av oljemonarkierna. Europa har å sin sida visat sin maktlöshet genom att sitta med armarna i kors. Frankrike visade exempelvis med ord åtminstone det mest energiska stödet till oppositionen i Syrien. Men det var ett stöd som inte konkretiserades på plats. Europa följde som vanligt USA utan att kunna utveckla en egen politik. Europa borde gjort vad USA vägrade göra eftersom Europa är mest direkt berört av konsekvenserna när det gäller flyktingkrisen och terrorismen.

Sitter inte Donald Trump fast i en motsägelse? Vad gäller Syrien verkar han stödja Ryssland samtidigt som han kritiserar Iran skarpt. Iran är samtidigt Rysslands allierad. Hur ska han ta sig ur den motsättningen?

Gilbert Achcar: För mig verkar det som att motsägelsen egentligen finns på rysk sida. Donald Trump och Vladimir Putin är båda islamofober och delar synen på världen i en civilisationernas chock. Motsättningen finns i det faktum att Ryssland är allierad med Iran i Syrien, med fundamentalister som libanesiska Hezbollah och irakiska shiamiliser. Det visar att talet om den syriska regimen som ett värn mot fundamentalismen är en rökridå eftersom det är Hezbollah och dess anhang som kontrollerar situationen på marken på regeringssidan.

Man kan vänta sig att Trumps nya administration ställer som villkor för en spektakulär förbättring av de rysk-amerikanska relationerna som Trump utlovat att Ryssland i praktiken bildar front mot Iran tillsammans med USA. Vilket i sin tur skulle leda till en ny sammansättning av allianserna på marken i Syrien med målet att sparka ut de trupper som Teheran har på plats. Det är en logisk förutsägelse, utan hänsyn till Donald Trumps oförutsägbarhet.

Du har sagt ”att om en demokratisk erfarenhet kan bli dominerande i Syrien skulle det utgöra en mycket större utmaning av den regionala ordningen under USA:s dominans än allt vad den så kallade Islamska Staten kan representera”. Vad menar du med det?

Gilbert Achcar : För Saudiarabien är IS militärt besvärande, men utan att på något sätt vara en alternativ modell. Deras ideologiska inspiration är densamma, nämligen den mest reaktionära tolkningen av islam, vanligtvis kallad ”wahhabism”. Däremot vore en verkligt demokratisk revolution ett mycket större hot mot de saudiska ledarna. Det är anledningen till att vi kunnat observera ett outtalat närmande mellan regimen Assad och gulfmonarkierna för att dränka den syriska revolutionen i den mest fundamentalistiska versionen av islam.
Under folkresningens första månader lät Bachar al-Assad frige jihadister för att de skulle agera i den syriska oppositionen. Å sin sida gjorde monarkierna allt för att favorisera framkomsten av fundamentalistiska grupper i oppositionen.

Vad gäller Egypten är frågan varför general Sissi åtnjuter en så mild behandling i väst trots den omfattande repressionen efter hans maktövertagande? Föredrar man på nytt en stark makt framför kaos ?

Gilbert Achcar : Vem som än föredrar en stark makt framför kaos förstår inte att det är diktaturen som leder direkt till kaoset. Det är elementärt. Det hr vi sett i både Syrien och Libyen, två av de värsta diktaturerna i arabvärlden. Sedan det kalla kriget har väst privilegierat banden med despotiska regimer i arabvärlden. Under 2011 verkade trots allt regeringarna i väst att uttrycka stöd till de demokratiska rörelserna i regionen. Men det normala kom tillbaka i galopp. Man nöjer sig på nytt att ha med diktaturer att göra.

Var finns hoppet att undvika att arabvärlden alltid sitter i kläm mellan militären och jihadisterna?

Gilbert Achcar : Jag gör skillnad mellan optimism och hopp. I dag finns det tyvärr ingen anledning till optimism. Men att hoppas är tillåtet så länge som möjligheten till befrielse som visades 2011 finns kvar bland den generation som upplevt den fantastiska arabiska våren och som kan bli ett alternativ till de två kontrarevolutionära polerna som de gamla regimerna och jihadistern utgör.

Till och med för ett land som Syrien. Vi måste glädja oss åt att en stor del av den ungdom som gjorde uppror 2011 finns i exil. Det hjälpte dem att överleva och bevara en potential för en politisk förändring. Det blir inte lätt men ändå inte omöjligt. Speciellt om vi inte glömmer att vi befinner oss bara i början av en lång historisk färd.

(Intervju i Point Afrique 3 mars 2017 gjord av Hassina Mechaï)
Översättning till svenska av Benny Åsman