Sammanlagt har elva människor dödats i de strider som hela tider pågår i Beirut. Vid elvatiden på förmiddagen, lokal tid, omringades Saad Hariris residens vid Grand Serajl av milismän från Hezballah. Hariris redaktion för TV-kanalen ”Future” har också tvingats släcka ner, när dess kablar helt enkelt skars av. Kort tid därefter gick generalsekreteraren för 14:marskoalitionen, Fares Soueid, ut i radio ”The voice of Lebanon” och kallade till ett akut möte med alla ledare för denna koalition, som består av de politiska krafter som i förrgår avsatte säkerhetschefen för Beirut Airport och samtidigt deklarerade att Hezballahs eget interna kommunikationssystem skulle bort. Mötet ska inledas nu, 11 00 svensk tid.

Mötet blir helt avgörande för om striderna kommer att fortsätta.

I media: SVD, DN1, DN2, Sydsvenskan,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Libanon, Nasrallah, Jumblatt, Aoun, Amal, Israel, USA, Beirut, Krig i Mellanöstern, Hizbollah

Libanon och därmed hela Mellanöstern är på tröskeln till nya krig. En nyckel till förståelse är ett uttalande från drusledaren Walid Jumblatt sent i går kväll:

” Om Nasrallah vill ockupera Beirut. Då kan han det. Men än sen?”

Han har rätt. Hezballah kan ockupera hela Beirut. Detta därför att denna shiitiska nationella motståndsrörelse tveklöst är den starkaste både sociala, politiska och militära kraften i Libanon. Framförallt som Nasser Nasrallah har lyckats bygga upp en hållbar allians med både den mindre politiska kraften bland shiiterna, Amal, och General Michel Aouns kristna fraktion. Efter Hezballahs militära triumf i motståndet mot Israels anfallskrig för två år sedan, har rörelsen en prestige och lyskraft inte bara i Libanon utan i hela Mellanöstern.

Nasrallah kan ockupera Beirut och i går kväll demonstrerade man detta, när den egna milisen omringade högkvarteret för Jumblatts parti, Libanons Progressiva Parti (PSP). Under nesliga former fick man lämna sina lokaler med hjälp av eskort från Libanons armé. Men samtidigt vill inte Hezballah ockupera Beirut och ta makten. Rörelsen är religiös och nationell och saknar varje politisk vilja till att exempelvis omdana samhället i socialistisk riktning . Till dess styrka hör ett brett socialt arbete, ett konsekvent motstånd mot Israel och ett ständigt upprepat avståndstagande till religiös sekterism eller till ett religiöst monopol.

På sin mycket långa presskonferens i går eftermiddag upprepade Nasrallah sin rörelses benhårda hållning:

”Sekteristisk uppvigling kommer inte i fråga och vi tänker inte använda våra vapen för att ta makten med våld. Vi tänker bara använda vapnen om man försöker avväpna oss. Det ska inte bli någon osämja mellan sunniter och shiiter…..Hezballah skulle aldrig ta över regeringsmakten om man så bjöd in oss till detta. Vi kan inte bygga landet ensamma. Vi vill inte attackera någon eller starta en revolution. Skulle vi försökt att arrangera en statskupp så skulle ni som är här nu varit i fängelse eller långt ute på Medelhavet…”

Den två akuta frågor som nu lett fram till den öppna konfrontationen – i gårdagens gatustrider talade nyhetsbulletinerna om åtta döda – är att regeringen dels avsatt säkerhetschefen för Beirut Airport ( på grund av hans påstådda sympatier med Hezballah, dels att man ifrågasätter Hezballahs eget kommunikationssystem ( egentligen egna telefonlinjer ) och ytterst dess välbeväpnade milis. Hezballah har svarat, med stöd av Amal och general Aoun, att dessa regeringsdirektiv måste tas tillbaka. Dessutom har flygfältet blockerats vid flera tillfällen av barrikader med brinnande bildäck. I sitt tal sa Nasrallah att regeringen – i sin egenskap av att vara en täckmantel för den norske FN-mannen Terje Röd Larsens och USA/Israels strävanden – ville förvandla Beirut Airport till en bas för amerikanska CIA och israeliska Mossad, samtidigt som man vill slå ut Hezballahs kapacitet att som enda kraft kunna bjuda verkligt militärt motstånd mot sionisternas planer på att ockupera södra Libabon ända upp till Litanifloden. Dvs att förverkliga den gamla sionistiska dröm som har funnits alltsedan Nakba och det israeliska erövringskriget av Palestina för 60 år sedan. Nasrallahs svar på provokationerna är klara. Här finns ingen kompromissmån. Regeringens krigsförklaring är oacceptabel:

”Det här handlar om ett gäng (regeringen) i tjänst hos USA och som vill göra det som USA och Israel misslyckades med för två år sedan. Dom vill avväpna motståndsrörelsen. Dom vill klä av oss våra vapen. Men vem som än skjuter på oss så kommer han själv att bli skjuten. Den hand som är ute efter motståndsrörelsen och dess vapen, den handen kommer att huggas av…”

Hezballahs grundläggande strategiska problem är att rörelsen kan ”ockupera Beirut”, men att en sådan styrkedemonstration samtidigt av Israel/USA/EU/Sverige/FN mer eller mindre kan legitimera israeliska/amerikanska flygangrepp på Syrien/Iran. Då under förevändning av att Hezballah har goda relationer med regimerna i dessa länder. Hezballah måste alltså skjuta skarpt med sina vapen. Men se till att skjuta åt rätt håll och sikta noga.

I går kväll drevs Jumblatts parti ( egentligen en feodal organisation ledd av den härskande familjen inom det drusiska samfundet ) bort från Beiruts centrum. Militären betonade sin kompromissroll genom att ge partiets folk eskort. Men inte mer. Man ingrep inte mot Hezballahs eller Amals miliser och lär inte göra så heller. Armén är liten och otränad. Framförallt är den inte etniskt eller politiskt homogen. Enligt uppgifter från förra året var uppemot 60 procent av soldaterna shiiter. General Aoun är dessutom inte bara gammal militär. En tid var han dessutom Överbefälhavare.

I den sista nyhetsbulletinen sent i går kväll talade den nyvalde ministern från Berlusconis färska men redan så mörka regim om att FN måste ompröva sin roll i Libanon. Uppenbart letade han efter en tolkning för att få ett militärt mer offensivt manöverutrymme, där då UNIFILs 13 000 soldater skulle kunna ges en mer aggressiv roll mot Hezballah. USA med kompanjonerna från Egypten och Saudiarabien passade också på att än en gång fördöma Nasrallah.

Nasrallah som vid sin presskonferens sa att ”han först sattes upp på listan på folk som Bush vill bli av med. Sedan på Israels dödslista och nu tydligen ska vara ett mål för regeringen Siniora. Men om syftet är att ge Israel en möjlighet att invadera Libanon. Då kommer ni att misslyckas”, underströk han. ”Vi har satt upp fem grupper av vår milis vid gränsen och dessa kommer inte att släppa fram fienden.”

Intressant?
Bloggat om Libanon: Rawia,
I media: SVD1, SVD2, AB1, AB2, AB3,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Libanon, Nasrallah, Jumblatt, Aoun, Amal, Israel, USA, Beirut, Krig i Mellanöstern, Hizbollah

Tidigare har vi här larmat om att LO:s styrelse i en farlig fart är i färd med att på egen hand sluta ett nytt huvudavtal med arbetsgivarna. Nu berättar LO-tidningen att flera ordföranden från förbunden också börjat känna sig förbaskat obekväma, som det heter nuförtiden när man är emot något.

– Varför blev det plötsligt så bråttom, ropar Hans Tilly från Byggnads. Han vill vänta till efter kongressen.

– Det här är kanske det största som händer på arbetsmarknaden det här århundradet, Det är osnyggt och respektlöst mot kongressen att beslutet redan är taget, dundrar Per Winberg från Transport.

– Det är som att öppna Pandoras ask, man vet inte vad det här kommer att leda till, understryker Ronny Wenngren, Elektrikernas förhandlingschef.

Ja, varför så bråttom, med ett av de viktigaste fackliga avtal som överhuvudtaget finns? Att fatta ett sådant här beslut i styrelsen – som inte ens är enig – när det är så snubblande kort tid kvar till LO-kongressen – gör nog att man kan misstänka smutsigt mjöl i påsen. Visst LO-kongressen är också toppstyrd – men besluten där ger ändå oss medlemmar en lite större möjlighet till insyn.

Läs även andra bloggares åsikter om LO, Saltsjöbadsavtalet, Facklig demokrati, byråkrati, nytt kollektivavtal

I dag sörjer det palestinska folket det politiska, sociala och militära helvete som blev deras lott när Ben Gourion 1948 utropade Israel som självständig stat. Vi sörjer med dem. Nakba var verkligen en katastrof inte bara för palestinerna och den politiska stabiliteten i hela mellanöstern utan paradoxalt nog också för det judiska folket. Staten Israel skulle ge judarna ett hem där de kunde känna sig säkra från pogromer och judehat. -Aldrig mera, var ledmotivet. Ingen annan stans i världen är en jude osäkrare än i dagens Israel. Vilken ironi. Risken att dödas eller skadas av anti-semiter är större i Tel Aviv än i New York och London.

Men paradoxen kan inte skyllas på arabiska extremisters anti-semitism. Dess orsaker finns i själva den israeliska statens definition som en judisk stat. Vem är jude enligt israelisk lag? Är jude den som har judisk mor eller som låtit omvända sig till judisk tro, svarar lagen. Där sitter grundbulten. De arabiska familjer som i århundraden levt på och brukat jorden i det som 1948 utropades till Israel blev därmed aldrig fullvärdiga medborgare i den judiska staten eftersom de inte har en judisk mor och saknar den rätta tron. Däremot kan en omvänd immigrerad ryss från uralbergen omedelbart hämta ut sitt israeliska pass oavsett hans/hennes totala avsaknad av band till den judiska diasporan. -Tig och var nöjd, det finns de som har det värre, används ofta som argument mot israeliska arabers klagan över att de behandlas som andra rangens medborgare. Ja, det är sant att fattiga förtryckta egyptier inte har det bättre, tvärtom. Men det är ändå inte ett värdigt argument. Förtryck kan aldrig försvaras med att det är värre på andra platser.

Allt talar dessutom för att Nakban fortsätter. Israel har aldrig godkänt en gräns och högern i landet driver på för ett totalt fördrivande av alla araber från palestinskt territorium. Araberna i Israel betecknas som ett ” transferproblem ”. Ordet fördrivning, etnisk rensning, är självfallet för laddat, men bakom ” transfern ” gömmer sig samma gamla rasism. När Israel firar sitt 70-årsjubileum är chansen stor att araberna inte längre finns kvar i landet, att ännu ett erövringskrig ägt rum med upprättandet av ett Stor-Israel som resultat. De palestinier som fortfarande finns kvar befinner sig då i Jordanien, Syrien, Libanon och övriga arabländer. Det är ett andra Nakba som bara kan förhindras av de arabiska massornas kamp för att befria sig från sina egna tyranner och ett kraftigt uppvaknande av en demokratisk sekulär rörelse för ett Israel där tron inte bestämmer arten av medborgarskap.

Intressant?
Bloggat: Rawia1, Rawia2, Jinge, Trotten, RoyaMatilda, Svensson,
I media: DN1, DN2, DN3,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Israel, Palestina, anti-semitism, rasism, 1948, etnisk rensning

Valborgsmässoafton firas inte med eld och krök i Frankrike. I stället har folket för vana att tutta på ordentligt i maj månad. I år blir det inget undantag. Sarkozy ” firar ” ett år vid makten. En period som han knappast kommer att minnas som sina ljuvaste månader i livet. För Frankrikes arbetare finns det verkligen inget att fira. Av Sarkozys löften blev det inte ens en tumme.

-Franska folkets köpkraft är min huvuduppgift, proklamerade den blivande presidenten innan valsegern rotts hem. Att han bara tänkte på den rikaste femtedelen av befolkningen höll han sig från att precisera. Hans första beslut som president blev att driva igenom ett skattelättnadspaket på 15 miljarder euro för de rikaste i samhället. Med det startade den nyblivna presidentens rutschbana i opinionsundersökningarna. Elever, lärare, papperslösa, och inte minst arbetarklassen självt tänker inte sitta med armarna i kors medan våren blommar.

Först har han studenterna på halsen. Den nya skolreformen innebär att 11 000 lärarare ska avskedas. Regeringen menar att de inte behövs eftersom antalet elever minskar. Men studenterna och lärarna vill inte alls lyssna på det örat. Färre lärare kommer enligt kritiska elever och lärare att medföra lägre kvalitet på undervisningen i framför allt skolor i fattiga områden, med fler elever i varje klass, medan elever i välbärgade skoldistrikt inget har att frukta förutom nya prisökningar på Ray-bans.. Redan innan det nyss avslutade skollovet höll eleverna flera stora demonstrationer i Paris med minst 30 000 deltagare. Även eleverna i andra städer mobiliserade, som 4 000 i Nice, 3 500 i Rennes, 3 000 i Tours och så vidare. I går den 6 maj hölls den första demonstrationen efter skolloven i Paris. Deltagandet var lägre än innan lovet , cirka 6 000 enligt studentorganisationerna. Men det stora testet kommer den 15 maj, då eleverna tillsammans med lärarna mobiliserar till en nationell demonstration i Paris.
De papperslösas kamp verkar ha pågått i evigheter. Ändå har inga verkliga framsteg gjorts i deras lagliga situation. Regeringen lovar hit och dit men de papperslösas situation regleras inte medan regeringen säger att den bara kan handla från fall till fall. Detta bekräftar vad vi redan sagt i den här bloggen : det är en medveten politik att låta utvisningshotet hänga över de papperslösas huvuden. Idén är att skapa lätthanterlig arbetskraft för ”skitjobben”. Alla vet, och vissa arbetsgivare säger nu rakt ut, att de papperslösa håller hela sektorer av ekonomin uppe. De arbetar, betalar skatt och sociala avgifter men de ska inte ges uppehållstillstånd som grupp. Omkring 600 papperslösa är i strejk sedan den 15 april och genom skicklig organisering och samarbete och stöd från fackliga organisationer som CGT och Droits-devant, har deras kamp blivit en verklig huvudvärk för Sarkozy som står för en ” selektiv immigration ”, det vill säga att välja de bäst utbildade bland de sökande. I stället för att isoleras lyckas nu i stället de papperslösa att bli en del av den organiserade arbetarrörelsens kamp. Många av dem har under kampens gång anslutit sig fackligt och öppet utmanat den rasistiska immigrationspolitiken genom att gå ut i strejk.
Kulmen på protesterna mot Sarkozys politik kommer den 22 maj. Alla fackliga organisationer kallar till en gemensam nationell demonstration i Paris för att säga nej till regeringens nya pensionsreform. Den innebär att antalet arbetsår som krävs för att få full pension vid 65 ökas ut med ett år till 41 år. I höstas lyckades Sarkozy driva igenom försämringar för lokförarna som hade ett eget pensionssystem. De kunde isoleras från resten av arbetarklassen därför att regeringen lyckades framställa lokförarna som gynnade. Däremot riskerar det att bli tvärstopp för 41-årsreformen. Vi ser fram emot den 22 maj. Olika kampfronter kan då knytas samman till en enda mäktig social rörelse som inte längre accepterar den rikemanspolitik som krims-kramspresidenten Sarkozy står för. Må tusen majbrasor tändas.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Frankrike, Sarkozy, CGT, elevstrejker, papperslösa, pensionsreform

Gästskribent: Kjell Pettersson

Sverige var under tjugotalet ett land som skakades av hårda konflikter på arbetsmarknaden. Förmodligen det land där det strejkades mest i hela Europa. En naturlig följd av att fackföreningsrörelsen vuxit sig stark, samtidigt som arbetsgivarna ville styra som under industrialismens tidiga år, de ville bestämma enväldigt. Vana som de var att sparka arbetare som vägrade att finna sig i egna diktaten. Fackföreningar hade de tvingats att acceptera, men fortfarande sågs dessa som något som katten släpat in.

Tjugotalet var också präglat av omfattande strider mellan kommunister och socialdemokrater. Fackföreningarna var den självklara bastion som var viktigast att ha kontrollen över. Socialdemokraterna kom att vinna denna kamp. Kommunistpartiet splittrades 1929, djupt oenigt om hur man skulle förhålla sig till stalinismens seger i Sovjetunionen. Socialdemokraterna hade sin siktskåra fast inställd på ett samförstånd med kapitalet och därmed fred på arbetsmarknaden. En fred som kom att manifesteras i Saltsjöbadsavtalet som undertecknades 1938. En uppgörelse och ett handslag mellan LO och SAF (nuvarande Svenskt Näringsliv). Arbetsgivare och arbetstagare skulle i fortsättningen lösa sina konflikter med ett gemensamt mål för ögonen, ”samhällets bästa”. Den naturliga motsättningen mellan den som utför arbetet och de som tjänar frukterna av detta arbete skulle som med ett trollspö upphöra.

För att detta skulle vara möjligt måste den fackliga verksamheten och framför allt de uppslitande avtalsförhandlingarna centraliseras. Medlemmarnas inflytande, som när det gäller rätten att rösta under de avtal som de var satta att arbeta under, måste bort, eftersom detta kunde rubba den fredliga samvaro som nu härskade på arbetsmarknaden. Bit för bit minskade medlemsinflytandet, rätten att strejka kom att urholkas till nästan ingenting, de lokala förhandlingarna och den dynamik och den aktivitet dessa födde kom så småningom att försvinna och i takt med att medlemmarnas inflytande över sina egna organisationer försvann så blev aktiviteten därefter.

Under de senaste 30 åren har mer öppna motsättningar kommit i dagern. Startskottet gick vid SAF-kongressen 1980, när dåvarande SAF-ordförande Curt Nicolin, inför entusiastiska direktörer, förklarade att samförståndstiden var över. SAF skulle nu istället bli en öppen kamporganisation. En högervåg svepte in över landet. Det behövs inga längre beskrivningar på hur det politiska och ekonomiska klimatet förändrats sedan 1980. Verkligheten talar för sig själv. Ändå har LO, denna organisation med drygt 1,8 miljoner medlemmar, under alla dessa år låtsas om att ingenting har hänt. Ledningen sitter där den sitter. Kvar vid det förhandlingsbord som arbetsgivarna lämnade i början av 1990-talet, då man i stället valde att göra upp med respektive förbund. LO-ledningen tror att Svenskt Näringsliv har planer på att komma tillbaka till de gamla tiderna, med sitt instängda och unkna samförstånd. Svensk fackföreningsrörelse står i praktiken därmed utan en nationell, central ledning när det gäller sina omedelbara intressen. Förbunden kör efter skråmässiga handlingslinjer.

I detta akuta läge, med medlemsflykt, med lika lite folk på medlemsmöten som det är i kyrkorna, med direktörsvälde, med en alliansregering som rear ut resterna av den svenska välfärden, då sätter sig denna enbarmliga LO-ledning att förhandla. Utan orsak, utan viljeinriktning och utan mandat från sina medlemmar.

Här blir det på arbetsgivarna begäran förhandlingar om ett nytt huvudavtal för svensk arbetsmarknad. En ny förhandlingsordning ska tas fram. Det är dags för ett nytt Saltsjöbadsavtal och vilken part som kommer att vinna den förhandlingsomgången råder det ingen tvekan om. Blir det inte en storm av protester från de lokala fackliga organisationer, ja då blir det LO:s alla medlemmar som, 50 år efter Saltsjöbadsavtalet, kommer att få tugga i sig en ny förhandlingsordning, där kapitalets makt återigen stärks på bekostnad av arbetet.

Läs även andra bloggares åsikter om LO, Svenskt Näringsliv, Saltsjöbadsavtalet, Politik, Fackföreningar,

De närmaste månaderna är det högsta beredskap som gäller för alla Sveriges fackligt aktiva. Wanja Lundby-Wedin från LO och Mari-Ann Krantz från PTK tänker tydligen frivilligt försämra gällande huvudavtal. Detta blev klart i går eftermiddag när LO:s ledning till sist sa ja till att omedelbart gå in ”i skarpa förhandlingar” med arbetsgivarna om att riva upp det gamla avtalet. Detta utan någon som helst diskussion i de egna leden. I stället är det Svenskt Näringsliv som stakar ut dagordningen. ”Det gamla avtalet är från 1938 och det förstördes av en massa lagstiftning på sjuttiotalet”, säger organisationens vd, Urban Bäckström, mycket belåtet till Rapport. Han vill helt enkelt bli av med de delar av MBL-lagstiftningen som Olof Palme kallade för ”kronjuvelerna i välfärdsbygget”. Dessutom vill han och hans kompanjoner i företagsvärlden också försvåra de fackliga organisationernas möjligheter till att gå ut i konflikt. Redan i dag har Sverige Europas kanske mesta begränsningar när det gäller strejkrätten. Det finns ingen lokal strejkrätt. De starkaste fackliga muskler förtvinar. Men mycket vill ha mer. I de ”skarpa förhandlingar” som nu kommer vill svenskt Näringsliv helt enkelt resa nya barriärer också när det gäller förbundens möjligheter till att använda strejkvapnet. I sitt pressutskick skriver LO att ”det är också viktigt att understryka att förhandlingar om löner och anställningsvillkor i övrigt liksom nu ska vara en fråga för förbundsförhandlingar”. Goddag yxskaft? Eller vad ska man annars säga? För utgången av dessa förhandlingar hänger naturligtvis på att man inte ytterligare tummar på strejkrätten i huvudavtalet…

Så många som möjligt av oss som är fackmedlemmar måste ställa frågan, i våra lokala fack, varför LO/PTK överhuvudtaget sitter i så kallade skarpa förhandlingar och vad i konkreta ordalag det hela egentligen handlar om. Har Wanja Lundby-Wedin i något sammanhang bett oss medlemmar om ett mandat för att få till stånd ett nytt huvudavtal?

Intressant?
I media: E24, SVD, DN,
Läs även andra bloggares åsikter om LO, Fackliga rättigheter, Lundby-Wedin, PTK, Svenskt Näringsliv

De brittiska kommunalvalen går i två etapper och raset för Gordon Browns New Labour inleddes redan förra året när Tony Blair fortfarande var partiordförande. Så katastrofen har mindre med person än med politik att göra. Vad vi har sett är hur ett kapitel i arbetarrörelsens historia avslutats. De sista bladen borde ha vänts för arbetarrörelsens nyliberalism. Sent 2005 valdes Angela Merkel till tysk förbundskansler, när en stor del av den tyska arbetarklassen tröttnat på socialdemokratins alla nedskärningsprogram. För ett år sedan valdes Nicolas Sarkozy till president i Frankrike med en stor del av arbetarklassens röster bakom sig. Det historiskt så starka franska kommunistpartiet blev i det valet nära nog utraderat i sina gamla bastioner. I början på maj i år kom så Silvio Berlusconi tillbaka efter valfiaskot för borgaren Romano Prodis olika nyliberala regeringskonstellationer med så gott som hela arbetarrörelsen. Den en gång så stolta italienska arbetarrörelsen är i dag alltså inte representerad med ens ett endaste mandat i Italiens parlament! För fjorton dagar sedan erövrade sedan Berlusconis kompis Gianni Alemanno den viktiga och symboliskt laddade borgmästarposten i Rom. Så kom nu till sist slutet på rutchkanan i och med det brittiska kommunalvalet. ”It`s been a bad night”, som Gordon Brown uppgivet sa.

På nyliberalismens altare offrar socialdemokrater och gamla stalinistpartier arbetarklassen och som tack segrar sedan ännu mer marknadsliberala högerkrafter. Någonstans i det här fältet av borgerliga segrare finns också vår egen Fredrik Reinfeldt.

Denna utveckling innebär att de politiska förändringar som tog sin början i Europa, när Sovjetunionen krackelerade och muren i Tyskland föll, nu har blivit mer klara och definitiva. Uppskoven är slut. Om än ojämnt, så innebär dessa stora förändringar att den nittioåriga diskussionen, om hur revolutionärer och människor i stort som vill få till stånd sociala förbättringa ska förhålla sig till den gamla arbetarrörelsen och dess partier, nu på många sätt tar en helt ny vändning. Där det inte längre handlar så mycket om hur vi ska förhålla oss till socialdemokratin eller till vänsterpartiet. Det handlar desto mer om hur vi som menar att en annan värld är möjlig själva ska handla. Hur vi själva vill organisera arbetande människor. Att på nytt ge arbetet en röst.Vägrar vi att göra detta så visar utgången av kommunalvalen i England att det finns andra politiska krafter som gärna tar vid när den traditionella arbetarrörelsens partier lämnar in. Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson har vid partiets riksmöte nu i helgen gång på gång betonat det egna partiets vändning mot arbetarklassen. Säkert har han mycket noga studerat de brittiska brunskjortorna bakom British National Party, BNP, och deras framgångar just när det gäller att ge sig in i att organisera arbetare socialt. Ja, t o m fackligt. Lärdomarna de senaste dagarna förskräcker:

Symboliskt nog så strejkade 400 000 offentliganställda mot Browns ministär bara dagarna innan valen i England och Wales. Veckorna dessförinnan rasade ett myteri inom Labour mot regeringens försök att kraftigt höja skatten för de mest lågavlönade. Inte ens en ibland radikal röst som Londons borgmästare under åtta år, Ken Livingstone, kunde då hålla stånd emot högern. När han valdes in för första gången, med triumfatoriska siffror, var det på en egen valsedel och i öppen strid mot Blair. Även om ”Red Ken” behållit sin radikala kritik i utrikespolitiska frågor, som Irak, stod han ändå nu – efter åtta år – till val som en kramare av Labour, när det gäller ekonomisk politik och sociala program, och föll därför mot ”Blue Boris”. Om än med mycket bättre siffror än för Labour i övrigt. Kandidater till vänster om Livingstone, däribland Respect där Socialistiska Partiets systerorganisation ISG arbetar, fick i första valomgången i valet till kommunstyret för Storlondon, bara mycket blygsamma 3.61 procent.

British National Party utnyttjar till fullo New Labours nyliberalism. Inte minst när det gäller partiets bankrutta syn på arbetsmarknadslagstiftning. Under det senaste decenniet är det paret Tony Blair/ Gordon Brown som mest energiskt motarbetat försöken i EU-parlamentet att få till stånd bra lagstiftning när det gäller arbetsrätt, arbetstider och arbetarskydd. I England har New Labour exempelvis fullständigt gett upp tanken ens på en åttatimmarsdag. Skulle man där prata om en sextimmarsdag framstår man som ett UFO. I likhet med Tysklands nationalsocialister arbetar BNP målmedvetet med att organisera arbetarklassen socialt och politiskt. År 2005 bildade partiet sin egen ”oberoende” nationella fackförening Solidarity, som rekryterar oavsett yrkestillhörighet. Här är en översättning av deras flygblad 1 maj, som visar hur de utnyttjar det faktum att New Labour lämnat bakom sig allt vad ens en anständig, vardaglig arbetarpolitik heter:

“Åtta timmars arbete. Åtta timmars fritid. Åtta timmars vila. Dessa krav fördes först fram i den brittiska kolonin Victoria ( södra Australien ) 1856. Amerikanska arbetare antog 1884 en resolution där de slog fast att ´åtta timmar skall vara den lagliga arbetstiden från och med 1 Maj 1886´. Statens reaktion var hårdhänt och våldsam. En reaktion som sporrade de amerikanska fackföreningarna och uppmuntrade brittiska och irländska arbetare att fortsätta sin kamp för åttatimmarsdagen och bättre arbetsförhållanden. 1 majdagen är viktig för brittiska arbetare 2008. Brittiska arbetares löner och arbetsförhållanden försämras, under en förnyad press från obarmhärtiga arbetsgivare och billig, ickefackligt organiserad arbetskraft av immigranter. Kulturen med ”långa timmar” pressar många arbetare att arbeta obetald arbetstid under många timmar. Giriga, själviska direktörer lägger ner verkstäder och fabriker i vårt land och sätter upp billiga anläggningar med svältlöner utomlands. Diskriminering och förföljelser tillhör vardagen. Behovet av en kämpande Nationalistisk fackförening framstår som självklart. 1 Maj är vår dag. Den tillhör inte politiska förrädare som sålt ut de arbetare vars förtroende de en gång hade. 1 Maj tillhör inte fackföreningsbyråkraterna som står i maskopi med bossarna när det gäller förräderiet. Majdagen är vår. Vi ger inte bort den till korrupta politiker och byråkrater. 1 Majhälsningar till er alla från Solidarity Union. Tillsammans är vi starka.”

Lika vidrig som skicklig agitation. Den har också gett resultat. Partiet har nu lyckats med att vinna över hundra kommunala mandat i Storbritannien och som grädde på det moset vann Richard Barnbrook i helgen, med lite över 5 procent, en plats i Storlondons kommunstyre! Efter sin valframgång, när de andra partiernas företrädare i protest lämnat scenen där resultaten offentliggjordes, förkunnade denne Barnbrook att han ska bli en ”sann londonbo” som ”kämpar för att den brittiska flaggan, Union Jack, ständigt ska vara hissad över Londons City Hall”. Han sa vidare att ”burkor ska vara förbjudna i offentliga byggnader” samt att han ”ska bekämpa bygget av en väldig ny moské i Newham, Östra London, den största gudstjänstbyggnaden i Storbritannien”.

New Labours nederlag och inte minst BNP:s valframgång måste innebära viktiga slutsatser också i Sverige. Inte minst sedan Åkessons kongresstal för Sverigedemokraterna där han skarpt vände sig mot EU-domstolens utslag i Waxhomsmålet samtidigt som han attackerade regeringens politik med kraftigt försämrade ersättningsnivåer i trygghetssystemen.

Intressant?
Bloggat: Respect Supporters Blog1, Respect Supporters Blog2, Socialist Unity, MacUaid,
Läs även andra bloggares åsikter om Arbetarrörelsen, New Labour, Nya Labour, England, Gordon Brown, Tyskland, Angela Merkel, BNP, London, Nazism, Sverigedemokraterna, Politik, Samhälle

Dagen efter att Tony Blairs skapelse New Labour nära nog rasade samman i kommunalvalen, blev det offentligt att paret Blair köpt på sig ännu en bostad. Redan tidigare har makarna två bostäder i London, ett par lägenheter i Bristol och ett hus i Tony Blairs tidigare valkrets Durham. Den nya egendomen är ett drömslott – som de fick för 60 miljoner kronor. Trots att Göran och hans Anitra vräkte på bra när de byggde sin herrgårdsgula villa i Sörmland hamnade de i strykklass. Ett norrläge när det gäller status. Det som ändå fortsätter att förena Göran med ”sin” Tony blir de gemensamma idealen och drömmarna om ett mondänt godsägarliv.

För Tony Blair är det bara ett Sir från drottning Elisabeth II som fattas. Men adelskapet lär nog inte vara långt borta. Fast det är klart, mellan avgången som partiledare och slottsköpet hann Blair konvertera till den katolska kyrkan och det brittiska hovet ser inte med alltför blida ögon på papisterna. Vem minns inte från historieböckerna hur drottningens föregångare Elisabeth I lät halshugga sin katolska kusin och rival, Maria Stuart.

Intressant?
Bloggat: Svensson,
Läs mer: Tariq Ali i Counterpunch
I vanlig media: DN1, DN2, DN3, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, SVD5,
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Blair, Göran Persson, Gordon Brown, godsherrar

Ordet papperslösa får de flesta att tänka på olyckliga flyktingar utan arbete och utan bostad, helt beroende av det offentliga. Men det är långt ifrån verkligheten för alla. I flera länder i Europa är de papperslösa alltmer en lättillgänglig och kuvad arbetskraft som inte vågar säga nej till arbetsgivarnas diktat. Många arbetar sedan åratal och betalar skatt samtidigt som de har ett utvisningsbeslut hängande över sig. I går hade jag tillfälle att lyssna till en man från Kamerun som på ett möte berättade sin egen otroliga historia. Mannen har sedan flera år en anställning som fysiklärare i en kommunalägd skola i Bryssel. Samtidigt hotas han av utvisning eftersom han är papperslös. Utan papper därför att utlänningsbyrån här i Bryssel alltid vägrat ge honom det uppehållstillstånd som till och med hans arbetsgivare, kommunen, gjort påtryckningar för. I stället tvingas fysikläraren att åka ”hem” till Kamereun under sommaruppehållet men accepteras sedan på nytt när skolan börjar. Allt detta är inte ett verk av Kafka. Det är inte byråkratiskt krångel som ligger bakom utan en medveten politik. Många papperslösa i Belgien och Frankrike har fasta arbeten sedan många år. Men de som ständigt lever under rädslan att utvisningsbeslut plötsligt kan verkställas är beredda att acceptera dåliga arbetsvillkor utan att protestera. Nu ska mannen försöka att vända på bevisbördan. Han stämmer kommunen för att ha anställt en papperslös lärare, vilket är olagligt. Han riskerar naturligtvis sitt arbete men sätter ändå tummen mitt i ögat på den olagliga praktik som satts i system.

Läs även andra bloggares åsikter om Invandrare, papperslösa, flykting, Belgien,