Den amerikanska drömmen är bara en dröm. Den amerikanska mardrömmen är däremot nattsvart verklighet. Med finanskrisen och den efterföljande recessionen brister nu de få sociala dammar som finns kvar i USA. I New Orleans eftersattes underhållet av dammarna i åratal och följerna av Katrina blev där därefter. Nu är det de sociala skyddsvallarnas tur att rasa samman under trycket från den ekonomiska krisen.
I två delar behandlar jag vad som pågår i det amerikanska imperiet. Här följer den andra delen.Del ett publicerades i går. Då stod det att Göte hade skrivit första delen. Det var jag som skrev, även om det mycket väl kunnat vara min gode vän Göte.
Del II (länk till del 1)
Var ung och frisk eller rik…annars är du illa ute.
Bättre vara vacker och frisk….
De amerikanska sjukförsäkringarna är inte så lättförståeliga. Flera system griper in i varandra. Dels finns Medicaid som täcker de mest utblottade. Medicaid sköts på delstatsnivå och är mycket godtyckligt. Vad som ger rätt till stöd i en stat kvalificerar inte till stöd i nästa delstat.
När systemet infördes av Lyndon Johnson 1965 var det en viktig del i kampen mot fattigdomen men sedan dess har det urholkats och håller nu knappt misären borta. För de äldre som saknar en god sjukförsäkring finns Medicare som sköts federalt och inrättades samtidigt med Medicaid. Alla över 65 år och som betalat in till systemet i minst tio år hjälps vid sjukdom och vistelse på sjukhus. Likt Medicaid har också Medicare urholkats och lämnat allt fler i samhället utan ett gott skydd vid sjukdom.
Beviset för det sociala förfallet är att antalet miljoner amerikaner som inte har någon som helst sjukförsäkring ständigt stiger och närmar sig nu 47 miljoner personer, eller 15,3 procent av hela befolkningen. Det är försämringen av försäkringssystemet för de i aktiv ålder som ligger bakom den snabba ökningen av antalet oskyddade. Det finns ingen central sjukkassa i USA. I stället är det varje enskilt företag som försäkrar sina anställda. Skyddet blir därför mycket ojämt eftersom det beror på de fackliga styrkeförhållandena i varje företag. Som bekant har den fackliga organiseringen i USA stadigt minskat sedan Reaganperioden och alltfler bolag har därför kunnat tvinga fram stora försämringar i skyddet de anställda garanteras.
Att försvara företagens vinster och aktieägarnas utdelning är viktigare än de anställdas hälsa. Under den skamlösa kapitalismens glansdagar 2000-2007 fösvagades systemet i allt snabbare takt. År 2000 var det ännu 64,2 procent av de i arbete som var försäkrade. 2007 hade andelen sjunkit till 59,3 procent.
Bättre vara ung än i pensionsålder…
Likt sjukförsäkringarna är ålderspensionen i den privata sektorn förankrad i varje enskilt företag. Det finns en statlig grundpension, kalla det socialhjälp, som når maximum 160 000 kronor om året innan skatt. På det blir ingen fet. Eller, på det blir man fet på grund av billig dålig kost.
Om företagen gått hårt åt sjukförsäkringarna har de undergrävt ännu mer de pensioner som de anställda tidigare haft rätt till. Även de största som GM, Ford, General Electrics och andra jättar har tvingat på de anställda mycket sämre pensionsvillkor. År 1983 var det ännu 60 procent av de privatanställda som fick pension av företaget de arbetade i. I fjol hade andelen sjunkit till 37 procent av de anställda.
Till det kommer att de pensionsfonder som stått för utbetalningarna spelar på börsen och just nu tappar skjortan. Sedan krisens början i juli 2007 har de amerikanska pensionsfonderna förlorat över tusen miljarder dollar i värde. För de anställda som nu står beredd att gå i pension innebär det ett val mellan pest och kolera. Endera acceptera sänkt pension eller jobba ett antal år till.
Det finns de som står ännu sämre rustade inför en annalkande pension. Inte mindre än 34 procent av landets hushåll saknar helt ett pensionsparande och kan räkna endast på den minimimala socialhjälpen. Bättre att vara ung och ha långt till pensionsåldern i så fall.
Falska förhoppningar.
Det var inte ödet som drabbade New Orleans. Lika lite är det ödet som drabbar de miljontals familjer som nu får lämna hem och grund och ställa in sig i de arbetslösas led. Skyddsvallarna brister därför att de som lever gott och inget riskerar har fuskat med underhållet eller rent av monterat ned dem.
Det har inte saknats kampvilja, men arbetarrörelsen och dess fackliga organisationer kunde ändå inte stå emot Reagans motrevolution. Många bittra strider har utkämpats i exempelvis bil- och flygindustrin, men det har inte räckt till. Den kanske största svagheten var att den fackliga ledningen ständigt satte sitt hopp till det demokratiska partiet, till Lyndon Johnson, Jimmy Carter och Bill Clinton. Det demokratiska partiet har aldrig varit en del av arbetarrörelsen och kommer aldrig att bli det. Nu ställs det på nytt stora förhoppningar till en demokratisk presidentkandidat, Barak Obama.
Även om Obama kommer att använda både bredare och tjockare plåster än reaktionären McCain är det ändå plåster på en social vävnad i upplösning. När Obama och McCain bråkar om vem som är rik och vilka som tillhör den så omhuldade amerikanska medelklassen sätter Obama gränsen för vem som är rik till en inkomst på minst 250 000 dollar om året och säger att alla andra får skattesänkningar om han blir vald. Problemet är att endast sju procent av de amerikanska hushållen har inkomster över den summan. Om en demokrat som säger sig tjäna folkets intressen anser att alla under den inkomsten ska ha skattesänkningar då behövs det inga republikaner längre.
Du får mat, o kamrat,
uti himmelens härliga stat!
Svält förnöjd! O var fröjd!
Du får kalvstek i himmelens höjd!
(Ur Joe Hills ’Svarta präster’)
Andra Bloggar: Svensson,Ekonomikommentarer,
I media: DN1,Dagens Arena,SVD1,DN2,SVD2,GP,AB,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Recession, Börskris, Presidentval
Joel Emmanuel Höglund
1879-1915
Avrättad i USA efter falsk mordanklagan
Pingback: Klimatintervju | Proletärbella