Var och en för sig.

Inför de 20 statschefernas möte i London fylldes media av förhoppningar om en gemensam krisplan som ska dra världsekonomin ur den djupa avgrund som öppnat sig under våra fötter.

Resultatet av G-20 blev allt annat än samordning. I stället visade mötet att var regering för sig drar i ett hörn av täcket för att skyla sig bäst den kan. Vad G-20 högtidligt presenterade som en gemensam krisplan var i själva verket bara en addition av nationella stödåtgärder utan internationell samordning. Familjefotot efter mötet var bara ett spel för galleriet. Knivarna bakom ryggen syns inte men de är skarpslipade.

Vad händer med krispaketen ?
I pressen har storleken på Barack Obamas räddnings- och stimulanspaket ställts i kontrast till de mer modesta insatserna i EU. Men Obamas aktivism visar i första hand upp det grundläggande problemet med hans politik- rädslan att trampa på kapitalets ömmande tår och skräcken för allt som kan lukta « socialism ». Pengar har östs över de banker som är huvudansvariga för krisen i syfte att rädda dem undan bankrutt. Politiker och allmänheten har höjt ramaskrin över de giriga bankirernas enorma bonusar och gyllene pensionsavtal. Alla möjliga metoder för att städa upp i röran har beaktats men inte för en sekund har Obamas administration funderat på den enda verkliga lösningen på finanskrisen- en fullständig nationalisering av hela bank- och försäkringsväsendet. Inte bara för en kort period så att skattebetalarna kan ta hand om finansvärldens skulder och lämna vinsterna till de privata ägarna. Det måste bli ett slut på krona-vinner-jag-klave-förlorar-du-politiken om dagens kris inte ska bli bara en i raden av kommande finanskatastrofer där de rika tar hand om vinsterna och den arbetande befolkningen förlusterna.

Blir det femtio år till?

Krisen har här i Europa visat upp EU-byggets bräcklighet. Klara sprickor har uppenbarat sig i murverket. Krisen visar att den europeiska kapitalistklassen i första hand består av sina nationella delar. EU saknar allt som kan liknas vid en ekonomisk politik. Varje regering drar åt sitt håll och kalkylerar hur den ska kunna åka snålskjuts på grannens krispaket. Det förklarar Borgs och Reinfeldts minst sagt minimala försök att stimulera ekonomin och hindra massarbetslösheten. Sveriges ekonomi är och har alltid varit starkt beroende av sin exportindustri. Alliansregeringen hoppas helt enkelt att krispaketen i USA, Tyskland, Frankrike och andra industriländer ska kickstarta svensk exportindustri som i sin tur ska dra moder Svea upp ur kvicksanden. Det är en riskabelt spel som kan kosta den svenska arbetarklassen stora mödor. För under tiden faller delar av det svenska näringslivet fritt.

Krisen visar också att EU-byggets ideologiska grund inte står emot den hårda verkligheten. I åratal har Bryssel förklarat att Maastrichtfördraget var en orubblig järnlag. Den som vågade sig att ha ett budgetunderskott på mer än tre procent av BNP spikades upp på väggen till beskådan och belades med straffavgifter. Nu ligger Maastricht i ruiner och Bryssel har inget att säga. Ingen lyssnar längre till mantran om budgetunderskott och statsskulder.

Ingen vet hur dagens kris ska utvecklas och när den är över. Men oavsett utgången kan vi säga att EU står inför ett avgörande vägskäl. Endera tar den europeiska kapitalistklassens nationella krafter över och då spricker unionen i sin nuvarande form. Den saknar i dag en ekonomisk politik, den saknar en valutapolitik trots den gemensamma valutan och den saknar en gemensam politisk ledning. Om EU spricker upp i sina fogar är det inget som kommer att gynna den arbetande befolkningen. För det kommer att ske under former där de enskilda nationella krafterna med alla medel kommer att gynna den egna industrin och det kommer att ske via hårda slag mot de existerande sociala skyddsnät som ännu finns i många EU-länder.

Alternativet är att Bryssel blir den överstatliga enhet som många multinationella krafter strävar efter och förses med de maktmedel som en verklig regering håller sig med. För den arbetande befolkningen blir det ur askan i elden. Lyckas det europeiska kapitalet att enas om en gemensam politisk maktstruktur kommer också de sociala landvinningarna att nivelleras nedåt till den minsta gemensamma nämnaren inom unionen.

Inför valet till europaparlamentet i juni måste därför ett klart antikapitalistiskt alternativ ställas. Ett alternativ som inte tar den fria marknadsdogmen som sin utgångspunkt. Det alternativet vare sig kan eller vill sossarna erbjuda. I dag finns bara en kraft som står på en politisk plattform till försvar av Europas arbetande människor och det är den antikapitalistiska enhet som säger att ett annat Europa är möjligt och som här i Sverige går under beteckningen ArbetarInitiativet.

Läs mera här: http://arbetarinitiativet.se/

I media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,Dagens Arbete,ETC,

Bloggar: Spånbingen,Arbetarinitiativet,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, USA, Kris, Maastricht, Borg, Reinfeldt, Obama, Välfärd,