Bättre med en slowblogg
än en massa twitter…
22 april och vi har varit ute i stora världen under ett år.
Ett enkelt bokslut på märkesdagen ger en summa med 441 artiklar eller ”poster” av varierande längd. Under året har 62 000 unika besökare valt att klicka sig fram till våra sidor. Besök med många hejarop som uppmuntrat oss att fortsätta. Men vi har också fått blodad tand av en del bitska kommentarer. Debatt och polemik är en del av vår livslust.
Människors sätt att kommunicera med skriftspråk och bilder hänger naturligtvis ihop med de tekniska förutsättningar som finns till hands. Det är bokstavligen tusentals år mellan sumerernas kilskrift som formades på lertavlor och våra egna runristare som ”högg i sten” när de skulle meddela sig med omvärlden. De iriska munkarna tog år på sig för att skriva och måla sina ornamenterade bibliska texter på getskinnspergament. Först Johannes Gutenbergs integration av tidigare vunna färdigheter som lösa blytyper, tryckfärg och mekaniska tryckpressar möjliggjorde en första ”massproduktion” av böcker.
”Kättil och Björn de reste denna sten efter Torsten,
sin fader, Anund efter sin broder
och huskarlarna efter den rättvise(?), Kättilö efter sin make.
Bröderna voro bland de bästa män
i landet och ute i ledung
de höllo sina huskarlar väl(?).
Han föll i strid österut i Gårdarike,
ledungens hövding av landsmän den bäste
Ända fram till artonhundratalets slut ville inte överheten heller att ”vanligt folk” skulle få lära sig att skriva och läsa. Det är inte förrän under nittonhundratalet som verklig massmedia får fäste i världen och då inte bara med den första populärpressen och slaskjournalistiken. Tidningar, flygblad, pamfletter, broschyrer och böcker blir vid sidan av den muntliga agitationen och propagandan helt avgörande kommunikationsmedel för den arbetarklass ”som träder fram i ljuset” genom allmänbildning, ideologisk skolning och kulturell bildning. Så sent som på 1950-talet hade exempelvis Arbetartidningen i Göteborg, utgiven av Sveriges Kommunistiska Parti ( (dessvärre helt genomsyrat av en stalinistisk tradition), en prenumererad daglig upplaga på 12 000 exemplar. Vid en tid när Göteborgs befolkning inte räknades till mer än 300 000 innevånare.
Som vi vet har bilden helt förändrats under nittonhundratalets fyra sista decennier. Först med televisionen och sedan med Internet och mobiltelefonin. Under det tjugonde seklets snart första decennium har våra kommunikationsmöjligheter med ord, ljud och bilder revolutionerats. När exempelvis någon av SVT:s eller TV4:s utrikeskorrar visar sig ”live” i rutan med kameran fastlåst på den egna nunan och berättar om vad som ”verkligen händer” i det ena eller andra landet har vi själva en möjlighet att veta långt mer, långt tidigare, via nätet eller en parabol. Paradoxalt nog kommer dessa korrar i stället till sin rätt när de får göra speciella längre reportage.
Bloggen är ett av dessa format som skapats. Här finns en mängd möjligheter. Den kan se ut nära nog hur som helst och användarna hittar ständigt på nya möjligheter. Den kan bestå av korta, karga små personliga dagbokstexter. Eller av generösa bildkavalkader med matrecept, kläder, resor eller – folks sexliv. Den kan likna traditionella hemsidor eller ges mer udda format. Den kan integrera musik och rörliga bilder. En del bloggare är helt opolitiska. Eller åtminstone skenbart opolitiska. Andra har som vi en politisk udd i det mesta av det material som läggs ut. Många bloggare bladdrar på om allt mellan himmel och jord med mycket grunda kommentarer. De jagar läsare och uppmärksamhet – och reklampengar – på samma sätt som kvällspressen. ”Aldrig har så många skrivit så mycket för så få”, som serietecknaren Sture Hegerfors valt att formulera sin kritik. Men egentligen spelar detta inte så stor roll. Bloggen ger var och en som vill en egen möjlighet att skriva vad man vill – när man vill – till den som vill läsa. Därför kan folk också få blogga om det de vill. I detta ligger en fantastisk frihet. En frihet som vi dessutom säkert kommer att få försvara mot många försök till statlig censur.
Vi har medvetet valt att ha en ganska lugn andhämtning när det gäller våra utlägg av nya poster. Självklart försöker också vi att vinna uppmärksamhet och nya läsare. Självklart använder också vi oss av den möjlighet till omedelbara reaktioner och kommentarer som finns. Men vi försöker undvika alltför många ”dagssländor” utan tar oss i stället lite mer tid för analys och reflektion. Ibland blir det en balansgång. Materialet får heller inte bli för anspråksfullt eller tillkrånglat.
Mikrobloggen eller Twitter är ett nytt tillskott när det gäller kommunikation. Här skriver man med högst 140 tecken (två vanliga rader på en A4 ). Du skriver till prenumeranter via webben, sms, eller e-post. Dessutom kan man koppla ihop tjänsten med Facebook. För den som inte kan skriva eller läsa hela två rader finns nu dessutom en tjänst som heter Flutter. Då kör du med bara 26 tecken och kopplar det till din Iphone. Där hjälper sedan telefonens GPS dig att knappa in de få orden. Den kommer med förslag på vad du kan ”fluttra”. Exemeplvis: ”Är på toa” eller ”ute och handlar”. På Nanoblogg.se roar man sig med ett ord per inlägg.
Dessa nya tekniker kan kanske fungera som komplement till vanlig telefon. Bra för människor som har svårt med hörseln. Men som offentliga format känns det värre än att gå tillbaka till runstenarna. De högg in sina budskap med eftertanke och valde väl sina ord. Twitter betyder kvittra på engelska. Men har också betydelsen bladder och pladder och det blir nog mest det vi får se…
Nej, det är bättre med en slowblogg än med en twitter. Nog är det bättre med ett långkok med kalvlägg på italienska, en ossobuco, eller en svensk fläsklägg med rotmos, än hastig hamburgare på stan?
Läs även andra bloggares åsikter om Media, bloggar, twitter, flutter, ekonomi, politik
Fast det där att överheten inte ville att svenska folket skulle få lära sig läsa och skriva före 1800-talets slut är inte riktigt. Tvärtom hade vi lagar som ålade husfar att se till att alla i hushållet kunde läsa (Bibeln!) redan flera hundra år tidigare. Att så skedde kontrollerades också vid de obligatoriska husförhören. Svenska folket fick börja lära sig läsa redan mot slutet av 1600-talet, men däremot inte skriva. Se ex.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Husförhör
Dessutom beslutades om allmän folkskola redan 1842 (som visserligen tog flera årtionden att genomföra i hela landet).
Skolreformen förorsakades av urbaniseringen och den begynnande industrialiseringen. Dessa innebar att barn inte längre ”hölls i Herrans tukt och förmaning”, dels att de gamla systemen för att lära folk läsa, och kontrollera att de kunde detta, därmed föll sönder.
Jo Kerstin, jag var nog för snabb med tangenterna. Men var nog ändå inte helt fel ute. Andra källor, i bibliotek som jag just nu inte har möjlighet att besöka, berättar om alla stora revor i den lag som ålade klockarna att lära folk att läsa. ifogar en artikel från nätet. Lite lång men intressant. Jag kanske kan återkomma på något sätt i ämnet. Men i sak har du rätt och min poäng skulle ha varit att överheten inte ville att den stora menigheten skulle läsa något annat än Bibeln eller psalmboken. Striden om Folskolans läsebok handlade bland annat om detta.
Här artikeln:
Skolstart – den svenska folkskolans historia
När folkskolan grundades 1842 kom ljuset till den svenska obygden – sägs det. Men folkskolan kan också ses som en ny kontroll- och fostringsapparat som bemöttes med ivriga föräldraprotester. Och kanske var det pedagogiska läget trots allt inte så mörkt före folkskolan som man brukar påstå.
Över landets alla skrymslen härskade oförnuftets mörker. Men så en dag bröt ljuset fram. År 1842 klubbades kungliga majestätets nådiga stadga om folkundervisningen i riket och det moderna kunskaps-Sverige var fött. Tre decenniers utredande och parlamenterande var äntligen över. En skola för alla medborgare hade skapats – och det vidskepliga rabblandet inför gamla och lytta klockare eller läromästare kunde äntligen bytas mot den solklara upplysningen från en professionell lärarkår.
Ungefär så kan folkskolans mest pompösa historieskrivning sammanfattas. Men bortom hyllningstalen skymtas spåren av en mer mångfasetterad berättelse – en historia om skolsamhällets knaggliga framväxt och det motstånd det väckte. Ljuset som tändes 1842 var nog inte fullt så ljust som det ofta skildras – och mörkret dessförinnan inte fullt så mörkt.
Folkskolans tillkomst ägde rum under ett dramatiskt 1800-tal präglat av skiften, bysprängningar, industrialisering och en enorm befolkningstillväxt. Främst växte de lägre klasserna: torpare, statare, backstugusittare, drängar och pigor. Ett jordbruks- proletariat höll på att skapas – och utifrån maktens synvinkel ett ordningsproblem.
Idén om en allmän skola hörde samman med en önskan att kontrollera denna växande befolkning för att undvika uppror eller oroligheter. Samtidigt ville bönderna fostra och utbilda det uppväxande släktet i nationell och kristen anda för att bredda sitt kommunala och politiska inflytande. Skapandet av en folkskola kan alltså inte bara betraktas som ett steg i demokratiseringen och det liberala genombrottet i Sverige utan också som ett svar på en snabb befolkningstillväxt och de styrandes ängslan över bristande disciplin och okunskap. En av de utredningar som låg bakom propositionen om folkskolan gällde just fattigvården.
Skolans entusiaster var många. Mot de konservativa – som befarade att allmän utbildning utöver kristendomskunskap skulle fördärva allmogens seder och bruk – stod liberalerna som arbetade för folkbildningstanken, så småningom med Erik Gustaf Geijer som frontfigur sedan hans berömda ideologiska kursändring 1838. Även kronprins Oscar anslöt sig till den liberala linjen. Danmark och Norge hade då redan fått sina folkskolor – 1814 respektive 1827.
Kyrkan misstrodde idén och läroverken varnade för ”halvbildning”. De nya folkskollärarna häcklades av akademiker och borgerskapets bildade kretsar. Inte heller bönderna var övertygade om folkskolans förträfflighet. I välbärgade hem fortsatte hemundervisningen långt efter stadgandet av folkskolan.
I själva verket kantades folkskolans införande av en rad föräldraprotester. Barnen behövdes ju på gården, läsandet fick vänta. Skolans krav på ordning och disciplin – som under folkskolans tid skulle komma att växa till en överordnad princip – uppfattades till en början som ett intrång i föräldrarnas inflytande över barnen.
Motståndet antog fler former. Många församlingar var ovilliga att inrätta folkskolor långt efter 1842. Ännu på 1880-talet hände det att halva klasser var borta då folkskoleinspektörerna kom på besök. I Bolstads pastorat i Dalsland vägrade föräldrarna acceptera heltidsskolgången under hela 1800-talet, ja ända fram till 1942. I Åsums skola i Skåne klagade föräldrarna på att läraren P A Wingren var för sträng; han öppnade inte för barnen på morgonen trots att det var kallt och matrasten måste tillbringas utomhus även när det var dåligt väder. Till honom släpptes minsann inga barn.
Egentligen är det fel att påstå att folkskolan inrättades just 1842. Det var ingen absolut skolplikt som tillkom då, bara plikt att tillägna sig den kunskap som lärdes ut i folkskolan. Det kunde trots allt fortsätta ske i hemmet – om detta kunde motiveras.
De regionala skillnaderna var stora. Mot utvecklingen i Dalsland kan man ställa situationen i Lunds stift. Redan 1814 fanns där 155 fasta skolor och 338 kringvandrande lärare. Tre år före folkskolans införande hade stiftet hela 473 skolhus. Inget annat stift i landet kunde skryta med så många.
Reformen var alltså enhetlig och allmän enbart på pappret. Och det pedagogiska eländet dessförinnan var inte så djupt som 1800-talets reformatörer ville påskina.
Redan på 1600-talet var läskunnigheten utbredd i en stor del av befolkningen, vilket framgår av landets husförhörslängder. Kunskap, lärande och kunskapsprov var inga okända företeelser. Viktiga milstolpar i livet – som bröllop, dop eller flyttning – kunde knappast passeras utan att valda delar av psalmboken, bibeln eller katekesen korrekt kunde återges. Kyrkoherden var examinator, klockaren eller föräldrarna lärare.
Men kyrkoherden var en högt uppsatt person, klockaren inte alltid läskunnig eller ens tillgänglig på vissa orter och föräldrarna var inte sällan upptagna. Vem undervisade egentligen barnen före 1842?
Svaret är: en brokig grupp kringvandrande lärare, i de flesta fall godkända av församlingsprästen och med intyg på att de tillägnat sig tidens senaste metod, den så kallade växelundervisningen. Den metoden innebar att eleverna bildade en enda grupp oavsett ålder och att en del av undervisningen delegerades till de duktiga och äldre skolbarnen – så kallade monitörer – som fick undervisa sina yngre kamrater.
Dessa lärare gick från by till by och från gård till gård, nästan alltid med en bisyssla för att kunna försörja sig. I Skåne kunde lärarna vara soldater, murare eller skomakare, i Bergslagen jobbade de i bergsbruket och vid kusten var de sjömän eller kaptener. Vinterhalvåret ägnades åt undervisning, sommarhalvåret åt annat. Ibland hade de tillgång till skolhus, dyra att uppföra för församlingen och ofta föremål för stridigheter och lång ekonomisk belastning. Ibland blev arbetsvillkoren mycket flexibla. Läraren, tillika skomakaren, kunde sitta med sulorna i knät och förhöra barnen på katekesen, med matbordet som skolbänk.
De kringvandrande lärarna sades vara opålitliga, ålderstigna och till och med handikappade, ja, oförmögna till annat än intellektuellt arbete trots att de hankade sig fram med sidojobb. Läsning och skrivning värderades lågt på en landsbygd där nära nog den enda vägen till försörjning stod att finna i kroppsarbetet.
Historikern Carin Bergström punkterar emellertid i en nyligen utkommen bok – Skolmostrar och läromästare – dessa muntligt traderade myter. I en kartläggning av tre stift (Lund, Karlstad och Uppsala) fann hon att bara 17 av 196 lärare strax före folkskolans tid kan beskrivas som handikappade. Medelåldern var lägre än vad som vanligen sägs och särskilt avsigkomna eller opålitliga tycks de kringvandrande lärarna knappast ha varit. Och vad säger för övrigt att just handikappade lärare skulle ha varit dåliga pedagoger? Carin Bergström menar att församlingarna medvetet och tidigt styrde in barn med olika typer av funktionshinder på en lärarbana, vilket betyder att de förmodligen hade längre träning på undervisning än andra lärare.
Mot bakgrund av den gamla ordningen kan föräldraprotesterna mot den nya folkskolan bli förståeliga. I takt med att allt fler skolhus uppfördes och till slut folkskolan instiftades kastades rollerna om en gång för alla. Förut hade undervisningen inte sällan bedrivits i det egna hemmet och kunde lätt anpassas till övriga göromål. Nu fick eleverna komma till läraren snarare än tvärtom. Lärarnas status höjdes och föräldrarnas inflytande minskade.
1842 års folkskolestadga är en milstolpe i den svenska utbildningshistorien, men kanske inte laddad enbart med positiva betydelser. Folkskolan blev en skola just för vanligt folk medan de mer välsituerade samhällsklasserna fortsatte att skicka sina barn till privatskolor och läroverk. När de fristående folkhögskolorna bildades framåt 1868 var det ett uttryck för böndernas missnöje med den folkskola som skapats – den hade inte blivit den medborgarskola som framstående bondefamiljer önskade, den hade blivit en skola för torparens barn.
Folkskolan kom länge att uppfattas som en fattigskola och behandlades också som en sådan från statens sida. Så sent som 1870 var de statliga anslagen till läroverken mer än tre gånger så stora som anslagen till folkskolan – och det trots att eleverna i folkskolan var omkring 50 gånger fler. När de första folkskoleinspektörerna skickades ut på 1860-talet samlade de stoff till dystra årsrapporter om dåliga sanitära förhållanden och jättelika klasser i fattig-Sverige.
Ett system med två parallella skoltyper hade skapats: en för folkflertalet och en för eliten. Liberala och socialdemokratiska reformivrare, som strävade efter en gemensam och klassupplösande så kallad bottenskola, fick en bra bit in på 1900-talet brottas med att försöka knyta samman dem.
David Wästerfors är journalist och doktorand i sociologi.
Könskamp om katedern
”I rättfärdighetens och vår folkskolas framtids namn gör ej skillnad på lärares och lärarinnas lön! Jag kan ej tänka tanken ut, att Fridtjuv Berg, folkskolemannen, skulle blifva den förste minister, som gjorde vår folkskola detta”.
Så skriver folkskollärarinnan Jänny Olsson i Norrköping i ett brev daterat januari 1906 till Fridtjuv Berg, nybliven ecklesiastikminister och samtidens liberala skolreformatör nummer ett. Men bönerna bads förgäves. Fridtjuv Berg genomdrev verkligen ett nytt lönesystem för folkskollärarna som placerade männen ett pinnhål över kvinnorna. I ett svarsbrev till Jänny Olsson skriver Fridtjuv Berg att han har börjat tvivla på John Stuart Mill som han i sin ungdom läste och beundrade, liberalen Mill som försvarade kvinnors rätt till jämlikhet. ”Så mycket har jag emellertid lefvat och tänkt, att abstrakta ordformler [om jämlikhet] upphör att dupera mig” skriver Fridtjuv Berg.
Denna brevväxling och dess dramatiska inramning – båda finns beskrivna i Christina Florins avhandling Kampen om katedern – markerar en höjdpunkt i de strider som fördes mellan män och kvinnor inom den nya folkskollärarkåren från mitten av 1800-talet och långt in på 1900-talet. Bakgrunden var läraryrkets allt tydligare karaktär som karriärväg för kvinnor.
En rad förordningar under 1850-talet hade gjort det möjligt för kvinnor att söka tjänster i folkskolor. Under samma tid delades den från början enhetliga folkskolan upp i en tvåårig småskola och en fyraårig folkskola (en uppdelning som först 1919 samordnades till två sammanhängande stadier). Kvinnor anställdes i stor omfattning som småskollärarinnor, inte minst eftersom de var billiga att anlita och ansågs mer lämpliga att ta hand om de minsta barnen.
Småskollärarinnorna blev snart ett lärarproletariat, förvisat till svåra rättsliga och ekonomiska förhållanden, inte sällan utlokaliserat till dragiga skolhus på landsorten där kvinnorna till och med kunde svälta och frysa.
Under 1800-talets sista årtionden hade småskolläraryrket helt och hållet feminiserats, det vill säga blivit ett kvinnoyrke. Samtidigt hade även folkskollärarkåren fått ett starkt kvinnligt inslag. Det var inte otänkbart att kvinnorna till slut skulle komma att dominera hela yrkesgruppen, något de manliga lärarna kände sig hotade av.
Löneskillnaderna var stora mellan män och kvinnor; stad och land. De statliga minimilönerna var däremot desamma från det att kvinnor fick tillträde till yrket. Det var detta riksdagen ändrade 1906 – principen om lika minimilön oavsett kön övergavs till förmån för en positiv särbehandling av männen. Staten ville på detta sätt upprätthålla könsbalansen och mota tillbaka kvinnorna.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Folkskollärarinnorna blev ursinniga, bröt sig ur Sveriges Allmänna Folkskollärarförening och fortsatte striden i tidskrifter och debatter. I Stockholm utbröt storgräl mellan lärare och lärarinnor när ombud skulle väljas. Svensk Läraretidning talade om ”gerillakrig mellan män och kvinnor”. Feministen Rosalie Lindgren skrev att ”vi lärarinnor få i framtiden ej arbetskamrater, utan herrar”.
Trots protesterna fullbordades politiken. En fullständig feminisering av yrket undanröjdes. Det skulle dröja ända till 1960 innan kvinnorna var i majoritet inom folkskollärarkollektivet.
Fridtjuv Berg kom senare att ta avstånd från 1906 års beslut men utan att det hade någon effekt. Lärarinnornas underordning tycktes fastlåst och motiverades på ett alltmer öppet ideologiskt sätt. I ett betänkande från en löneregleringskommitté 1918 avfärdades möjligheten att kvinnliga lärare skulle kunna ha samma ”kraft och uthållighet” som sina manliga kollegor. Historikern Christina Florin konstaterar: männen hade definitivt vunnit kampen om katedern för denna gång.
David Wästerfors
Schema för folkskolan
1686 Landets präster åläggs enligt kyrkolagen att undervisa i kristendom genom husförhör, skriftermål och konfirmationsundervisning.
1723 Föräldrar förpliktas i en regerings -resolution att lära sina barn ”läsa i bok”.
1779 Prästeståndet lägger fram förslag om allmän skola.
1809 Liberaler arbetar för allmän skola.
1825 Uppfostringskommittén – även kallad ”snillekommittén” – tillsattes med bland annat C A Agardh, J J Berzelius, Erik Gustaf Geijer och Esaias Tegnér i spetsen. Debatten om folkskolan är livlig.
1842 Folkskolan lagstadgas av riksdagen. Varje socken och varje stadsförsamling måste ha en skola med en godkänd folkskollärare. Skoldistriktet blev detsamma som kyrkoförsamlingen och kyrkoherden blev ordförande i skolstyrelsen. Staten gjordes ansvarig för lärarutbildningen.
1847 Endast hälften av landets skolpliktiga barn bedöms vara inskrivna i en skola.
1856 Så kallade mindre folkskolor införs för att sprida skolan i landsbygden. I dessa skolor kunde även oexaminerade lärare arbeta. Småskolorna börjar etableras – en början till klassindelning.
1860-talet En statlig inspektion över folkskolan bildas.
1878 Första läroplanen, kallad ”normalplan”, antas.
1894 En första anknytning mellan folkskolan och läroverken skapas. De tre första åren i folkskolan motsvarar inträdet till läroverkets första klass.
1906 Folkundervisningskommittén tillsätts och påbörjar ett stort reformarbete av skolan. Lärares och lärarinnors minimilöner skiljs åt.
1914 Folkskolöverstyrelsen inrättas. Beslut om enhetlig fyraårig folkskollärarutbildning.
1919>/B> Småskola och folkskola samordnas till en enhetlig sexårig skola. Ny undervisningsplan – katekesläsningen slopas nästan helt. Folkskolan anses helt genomförd omkring 1920.
1920–40 Skolsystemet centraliseras. Antalet skolor minskar från cirka 14 000 till omkring 6 000. Skolskjutsar och elevhem införs.
1927 Anknytningarna mellan folkskolan och läroverken förstärks.
1937 Riksdagen beslutar att göra folkskolan sjuårig. Reformen klar först 1949. I vissa kommuner blev folkskolan åtta- eller nioårig, i något fall tioårig.
1941 Engelska införs som första främmande språk i folkskolans högre klasser.
1962 Riksdagen beslutar om ny obligatorisk nioårig grundskola som ersätter parallellsystemet med folkskola och läroverk. Det nya skolsystemet var fullt genomfört 1971.
________________________________________
Av: David Wästerfors
Publicerad i Populär Historia 5/2000
Tipsa en kompis »
| Utskriftsformat » | Prenumerera »
________________________________________