Kapitalets direkta språkrör

Ibland kan det vara svårt att se igenom borgerlig propaganda och förstå vilka intressen den verkligen tjänar. Det finns lyckligtvis undantag. Ett av dem är den engelska finanstidningen The Economist , som oavbrutet sedan 1843 hyllat kapitalismen som det bästa av alla system.

Fördelen med The Economist är dess totala avsaknad av ideologiskt svammel och försök att sälja kapitalismen till de som inte tjänar på den. Nej, det är rakt på sak i klart och brutalt klasspråk.

Tidningens täckning av dagens djupa ekonomiska kris är inget undantag. I det senaste numret frågar sig ledaren vad som händer i bankvärlden efter de statliga subventionerna?

Det är goda tider för bankerna menar The Economist. Regeringen garanterar vinster och skyfflar över förlusterna på skattebetalarna. Så här kan det låta :

-Kan det bli bättre för bankerna än nu ? Om man har pengar och mod är marknaden full av lovande möjligheter…Staten uppmuntrar hög upplåning och garanterar stora delar av det finansiella systemet, så att de(bankerna) kan behålla vinsterna och lasta över förluster på skattebetalarna, skriver tidningen och fortsätter.

-Eftersom marknaden sett att staten kliver in när det värsta händer, kommer den att låta finansiärer på nytt ta för stora risker. Då skattebetalare subventionerar bankernas kapitalbehov, subventionerar de också utdelningen till aktieägarna och bonusar till cheferna.

-Det borde nu stå klart att i bank-och finansvärlden kan tvillingfaran av överdrivet risktagande och överdrivna belöningar förgifta kapitalismen och ödelägga ekonomin. Priset för att rädda finansen är uppkomsten av ett system som är ännu känsligare och farligare än någonsin.

Inga uppmuntrande perspektiv. Men ändå tappar inte The Economist humöret. För det finns ändå ingen annan väg att följa enligt den cyniska ledarartikeln. Bankerna får skattepengar och systemet blir bara mera ruttet för varje dollar. Men…

-Det finns tre tusen miljarder orsaker att tro att resultatet är värt dem, avslutar ledaren med en suck.

I media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SSD1,ETC,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, The Economist, Banker, Skattesubventioner, Finanskris

”Sillstryparn”

– kvar i mitt hjärta…

Nu liksom det gyllene året 1975, när Vietnams folk besegrade USA, fortsätter Schlagerfestivalen att vara mer än en musikfestival. Nykapitalismen i Ryssland visar upp sin homofobi inför hela Europa när dess vidriga kravallpolis och militär attackerar en Prideparad. Israel är på plats. Men inte andra asiatiska länder som Libanon eller Saudiarabien. För att inte tala om Palestina…

Visst är La Voix med Malena Ernman ett fint stycke. Men minnet av ”Sillstryparn” och Alternativfestivalen -75 är fortfarande kvar i mitt hjärta…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Schlagerfestivalen, Sillstryparn, Nynningen, Pridefestivalen, Musik, Malena Ernman, La Voix

I pressen; AB1,AB2,AB3,AB4,SVD1,DN1,SD1,SD2,

-Vi ska inte betala krisen.

I går sken solen i Bryssel trots den trista väderleken. Den Europeiska fackliga samorganisationen EFS organiserade sin andra protestdag i Bryssel. Den första hölls i Madrid den 14 maj, den andra i går den 15 maj i Bryssel och den tredje i dag i Berlin och Prag samtidigt. Det blev en total succé i Bryssel. Minst femtio tusen personer marscherade fram på stadens huvudled mellan norra och södra järnvägsstationerna. I tre timmar drog den ändlösa demonstrationen fram under alla åskådares jubel. Stämningen var i topp.

-Arbetarna ska inte betala kapitalismens kris , var det genomgående temat för dagen.

-Utan vårt arbete är kapitalisternas profit noll, stod det att läsa på en av banderollerna som täckte hela boulevard Anspachs bredd. Fackföreningar från hela norra och delvis södra Europa var närvarande. Här under kan du se mer detaljer.

För den svenska fackföreningsrörelsens del blev det tyvärr ännu en svart dag. Demonstrationen organiserades som sagt av EFS. Vem är president i EFS? Rätt gissat- Wanja Lundin Wedin. Vem deltog inte i demonstrationen? Rätt gissat- Wanja Lundin Wedin. Ännu en skammens dag för vårt försoffade LO. Inte ens när hela den europeiska fackföreningsrörelsen för en gångs skull rör på sig samtidigt orkar Wanja lyfta på häcken. Hon satt väl fast i en bolagsstyrelse med coola avskedare.

På trapporna till Börsen i Bryssel hälsade den revolutionära enhetslistan alla arbetare välkomna. LCR-PSL är en allians mellan partier som delar samma politiska åsikter som de du finner i det svenska ArbetarInitiativet

-Kapitalismen är farlig för hälsan, fanns som tema i hela demonstrationståget...

… den fackliga organisationen vid snabbköpskedjan Delhaize fanns med...

…liksom fackliga företrädare för brittiska transportarbetare…

… det danska LO var också på plats. Vilket bara underströk LOs och Wanja Lundin Wedins frånvaro…

…arbetarna vid Opel i Kaiserslauten tänker inte sitta stilla medan Fiat lägger ner fabriker som de köper upp i den omstrukturering bilindustrin nu går igenom…

… de franska fackföreningarna var väl representerade i demonstrationen. Här ser du Force Ouvrières kortege…

… som följdes av en imponerande delegation från fackföreningen CFDT…

… och som i sin tur följdes av ett ännu större tåg från CGT…

…arbetarna från stålkoncernen Arcelor Mittal påminnde alla om den tuffa strid som pågår i bolaget. Bara nio av företagets 25 stålugnar är i drift och det är mycket oklart hur många som kommer att tas i drift vid en en kommande uppgång i efterfrågan på bolagets stålprodukter…

…fackföreningen vid Catterpillar i Belgien är kanske den mest stridbara i hela landet. I åratal har de försvarat jobben med tuffa metoder och alltid svarat närvarande när andra arbetsplatser kallat på solidaritet…

…alla sätt är bra utom de dåliga, en gammal bus från London gör så gott den kan…

Valmötet efteråt höll hög stämning

LCR och PSL, de belgiska motstvarigheterna till Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna, har ingått en valallians inför EU-valet. Mötet de höll på kvällen efter den fackliga demonstrationen var välbesökt och det rådde en mycket god stämning. Mycket tack vare utmärkta tal…

… framför allt av Yvan Zimmermann. Han jobbar på banan på Peugeots fabrik i Mulhouse i nordöstra Frankrike där han också är första namn på NPAs vallista…

…Cêline Caudron ,första namn på LCR-PSL:s vallista, värmde också upp publiken med ett roligt och engagerat tal. Hon är en verklig tillgång för den socialistiska kampen i Belgien

Publiken visade sin entusiasm genom att klämma i ordentligt när Internationalen sjöngs. En dag i kampen för socialismen var över. Må den följas av allt fler.

I media:DN1,ETC,Politiken,DN2,AB,

Bloggare: Arbetarinitiativet,Dagens Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, LO, EFS, Bryssel, Opel, Caterpillar, ArcelorMittal, Berlin, Prag, Wanja Lundby-Wedin

Kan Palestina räkna med Obama ?

Påvens resa till Israel och Västbanken hyllas i pressen som en resa i fredens namn. Samtidigt anses det stärka Barack Obamas till synes allt hårdare press på Israels nya regering, med Benjamin Netanyahu i spetsen, att acceptera en tvåstatslösning.

Netanyahu och Peres hälsar Josef Ratzinger ,alias Påven, välkommen

Men vad är egentligen spel för kulisserna och vad är realpolitik i den fråga som nu i mer än 40 år varit central för fred i Mellanöstern ? Påven som är en i högsta grad reaktionär person, som förmodligen avskyr muslimer, och som anser den kristna tron överlägsen andra religioner, försökte under sitt besök att gå på slak lina. Men när han sida vid sida med höken Netanyahu under mottagningsceremonin lyssnade inte bara till Israels nationalsång utan också till ”Jerusalem of Gold”, populär i armén för att hylla segern 1967, då finns det ingen tvekan om det objektiva stödet till Israels ockupationspolitik som Påvens besök innebär. Stödet blir inte mindre tydligt när Hans Höghet utan att blinka hälsades välkommen till ”Jerusalem, Israels och det judiska folkets huvudstad” av stadens borgmästare Nir Barkat. Inget land i världen har godtagit den beskrivningen av den ”heliga staden”.

Det skenbara stödet för en tvåstatslösning och kritken av muren kostar inget för Vatikanstaten. För likt alla andra statsledningar i väst är det ett enormt gap mellan ord och handling. Se bara till hur « återuppbyggnaden » i Gaza avancerar.

Ingen hjälp släpps fram till Gazas återuppbyggnad

Det är redan flera månader sedan världens ledare lovade miljarder till de blottställda människorna på Gazaremsan. Än har inte en dollar nått fram ännu fem månader efter Israels attack. De vackra orden om humanitär hjälp svarar mot total passivitet inför Israels blockad av Gaza. Inte en enda konkret handling har vidtagits av USA, Frankrike, Tyskland och andra stormakter för att tvinga Israel till att häva blockaden och släppa in bland annat byggmaterial till Gaza. Den kollektiva bestraffningen av Gazas innevånare beklagas men accepteras de facto.

På måndag ska Benjamin Netanyahu möta Barack Obama i Washington. I Israel oroar sig extremhögern i och utanför Likud för att Obama ska vrida om armen på Bibi och tvinga fram ett accepterande av en tvåstatslösning. Vissa högerledare i Knesset går så långt att de uppmanar statsministern att inte ge efter för en « pro-muslimsk, pro-arabisk regering som leds av en man som heter Hussein »( Likudmedlem Moshe Feiglin citerad av Jerusalem Post)

Bibi har inte mycket att oroa sig för inför mötet med Obama

Men Netanyahu vet nog bättre. Den budget som Obama presenterade i dagarna innehåller en tioprocentig ökning av stödet till Israel upp från 2,5 miljarder dollar till 2,775 miljarder dollar 2010. Inte heller behöver han bekymra sig över bosättningarna, speciellt de i östra Jerusalem. Inget tyder på att USAs nya president, även om han skulle vilja det, kommer att ifrågasätta den israeliska högerns krav på total kontroll över hela Jerusalem. Den israeliska lobbyn i USA har tillräcklig kraft för att stoppa alla försök till en tvåstatslösning baserad på 1967 års gränser.

Ska Damaskusporten i östra Jerusalem helt stängas för palestinierna?

Inte heller från EU’s håll kan man vänta sig annat än ord utan handling. Programmet för ett närmare samarbete mellan EU och Israel ligger bara tillfälligt på is. För många EU-betalda installationer i Gaza förstördes av Israels armé för att Bryssel ska kunna låtsas att det regnar. Men Barosso var noga med att understryka att « närmandena » bara tillfälligt las på is. Och med Sarkozy vid makten i Frankrike behöver inte Israels politiska establishment ligga sömnlösa.

Påvens resa faller väl in i den allmänna ramen av mycket prat, många vackra ord och löften och en total avsaknad av konkreta handlingar.

I media: DN1,DN2,SDS1,ETC,SDS2,DN3,

Bloggare: Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Israel, Palestina, USA, Obama, Netanyahu, Sarkozy, EU, Gaza, Västbanken

«Please don’t shoot the piano player.

He is doing his best.»

Scanias metallare godtog i går, i en medlemsomröstning, en lönesänkning på 10 procent i utbyte mot fyradagarsvecka samt att företagets drar tillbaka sitt storvarsel. Samma ställningstagande kom i dag från klubbarna i Oskarshamn och på Ferroform i Luleå. Många fackligt aktiva känner sig säkert besvikna på de lokala klubbarna och utgången av deras medlemsomröstningar. En besvikelse som lätt kan bli till tungsinne när vi samtidigt läser att Sven Otto Littorin håller en moralpredikan om hur lätt det är för alla att betala a-kassan. Samt att Sverige har en av världens bästa a-kassor…

– Det känns tungt. Hotet har påverkat valresultatet, men det visar sig att vi inte var helt fel ute när vi sa nej till krisavtalet, säger viceordförande i IF Metalls klubbstyrelse.

Mikael Larsson är kontaktombud på axelmonteringen. Han är motståndare till krisavtal. Nu suckar han och säger: – Vi får respektera det här och gå vidare. Det är det enda vi kan göra.

Besvikelsen – och ilskan – ska riktas mot Stefan Löfven och IF Metalls inre krets av ”kuppgeneraler”. I det Vilda Västern där lukten av svett, koskit, tobak och krutrök hängde tungt i saloonerna fanns det ofta en skylt ovanför ragtimepianot: ”Skjut inte på pianisten – han gör så gott han kan”. Tanken var att den som skulle göra upp med en bov, en skyldig, skulle se till att träffa rätt och inte ha den stackars pianisten med i blickfånget.

I Södertälje har klubben gjort så gott den kan. Den stora skurken i staden när man nu tillverkar tunga lastvagnar i stället för kringlor är naturligtvis de tyska ägarna, kusinerna Wolfgang Porsche och Ferdinand Piech, som i åratal försökt köra ifrån varandra, men nu har beslutat att köra ihop med Porsche/Wolkswagen i ett enda bolag. De har med hjälp av Investors gamle brutale vd Leif Östling ( som följde med i köpet av wallenbergarnas sista stora fordonsinnehav ) först kapat 2 000 visstidsanställda från möjligheten till vidare anställning. Sedan har bolaget njutit frukterna både av det dåliga löneläget för de svenska metallarna och kronans devalvering. Dessutom serverades de sedan till sin stora glädje Stefan Löfvens och IF Metalls krisavtal. En uppgörelse med Teknikföretagen och andra arbetsköpare som piskades igenom natten till den 2:e mars i år. Bara en inre krets i Metalls ledning deltog i kuppen. Man struntade i stadgarna och gav katten i kalla in avtalsrådet. Dess medlemmar blev inte ens informerade i förväg. Ja, inte ens LO:s andra förbund kontaktades.

Kuppen var ett nationellt ramavtal som gav lokala klubbar en möjlighet att göra upp om minskad arbetstid/intern utbildning i utbyte mot minskad lön. Ändå hade Stefan Löfven själv, bara några månader tidigare, hävdat raka motsatsen i en intervju med Dagens Industri:

”Lönesänkningar skapar en ond spiral nedåt. …Ingen arbetsgivare kan lova sysselsättning i utbyte mot lönesänkningar eller frysta löner. …Risken är att det först blir lägre lön, sedan blir man av med jobbet och då får man mindre arbetslöshetsersättning. … I den kris vi nu rusar in i behövs kraftfulla åtgärder på en mängd områden. Men dit hör inte kraven på frysta löner eller lönesänkning.”

Löfven fick därför i mars motivera den fackliga blixtkuppen med att det rådde ”ett undantagstillstånd” i svensk ekonomi. Varför medlemmarna därför skulle sättas på undantag, brydde han sig inte ens om att förklara.

Med den här bilden och efterföljande text ger Södertälje Tidning sin version av hur det kan se ut på den lokala arbetsplatsen när Metalls ledning släppt sitt ansvar:

Efter föräldraledigheten sökte Anna jobb hos lastbilsföretaget och jobbar nu sedan ett och ett halvt år tillbaka som montör på chassi. När ryktet för ett par veckor sedan började gå på verkstadsgolvet, att Scania ville sänka arbetstiden och lönen men att facket satte sig emot, blev Anna minst sagt orolig – och arg.
– Det var bara kaos och jag var riktigt upprörd, konstaterar hon.

Med sin korta anställningstid insåg hon att hon skulle vara en av dem som skulle få gå vid ett eventuellt varsel. Något som hade inneburit katastrof för familjen Åklinder.
– Det hade varit både ekonomiskt och psykiskt knäckande, vi har ju precis köpt huset, säger hon.

När beskedet i går kom, att en majoritet av Metalls medlemmar röstat ja till till fyradagarsvecka, drog hon en djup lättnadens suck. Men Anna var själv inte med och bidrog till utfallet.
– Jag är inte med i facket, och det är jag glad över. Tänk att veta att ens eget fack höll på att driva en till arbetslöshet. Dessutom har de bedrivit en propaganda som jag tycker hör hemma på 50-talet, det är ganska skrämmande, tycker jag.

I sak innebär uppgörelsen inte att Scanias ägare tillskansar sig några större fördelar i förhållande till sina konkurrenter. Visserligen skjuts redan intecknade lönehöjningar och utbetalningar av semesterersättningar framåt i tiden. Men samtidigt betalar man hälften av den tid som de anställda inte arbetar. Företagets kostnad per producerat lastbil lär ligga på samma nivå som tidigare. Kanske något mer. I den meningen bryts inte här det klassiska fackliga löftet om att arbetare inte ska konkurrera med varandra genom sänkt lön. Men här knäsätts en princip. Nämligen att de anställda ska betala för kapitalismens kris. När ”marknaden” viker få du betala med sänkt lön. ”Om du sänker din egen lön får din arbetskamrat jobba kvar”, blir budskapet till den enskilde fackmedlemmen. Eftersom människor inte bara består av nationella eller internationella principer utan också är av kött och blod samt dessutom oftast fulla med medkänsla, omtanke och solidaritet med sina kompisar, nära vänner och grannar, blir valet när nog outhärdligt. Röstar jag för att behålla min egen lön. Då mister min bästa vän jobbet och grannen sitt hus. Moroten med lediga fredagar under sommaren och hösten är naturligtvis också lockande.

Det är för att undvika detta vidriga val på den lokala arbetsplatsen som vi har ett nationellt fackligt förbund. Det är förbundets styrelse som ska ”ta skiten”. Det är där ansvaret ska ligga och det är därför IF Metalls ”krisavtal” skapar kris och motsättningar på det lokala planet. För i sista hand kan inte en demokratisk lokal klubbstyrelse neka sina medlemmar att få till stånd en medlemsomröstning i frågan.

IF Metalls krisavtal innebar att Stefan Löfven och bland andra i förbundstoppen också socialdemokratins främste LO-kandidat i EU-valet, Olle Ludvigsson från Volvos verkstadsklubb i Göteborg, tvådde sina händer inför företagens hot om mer massuppsägningar. De flyttade ut ansvaret till de lokala klubbarna. ”Vi har skrikit oss hesa” om allvaret i den ekonomiska situationen, menade Löfven och skyllde på regeringen. Men sanningen är att man knappt har harklat sig. LO:s miljoner medlemmar har inte i någon verklig mening kallats ut till mostånd. ”Rörelsen” har inte rört sig en millimeter. Allt för att inte skapa problem för  en kommande ”rödgrön regering”. I den fackliga världens salooner är det inte klubben i Södertälje  och dess medlemmar som vi ska ”skjuta på”. Själv blev jag förvånad över att så många som 40 procent röstade nej. Vi komprimerar i stället vår besvikelse till ilska över Metalledningeng kuppavtal och ”siktar mot Löfven och hans kumpaner”…

Detta är ett av skälen till ArbetarInitiativet driver sin kampanj i det svenska EU-valet. – Vi får inte ge oss för arbetsgivarnas attacker med sänkta löner. Det handlar om en ren maktdemonstration där de vill sätta dit oss när de tror vi är svaga, säger Sixten Snell, gruvarbetare vid LKAB i Kiruna och kandidat för ArbetarInitiativet.

Vi arbetare har helt enkelt ingen nytta av företrädare som Olle Ludvigsson nere i EU-parlamentet. Om han inte står på vår sida i Göteborg. Varför skulle han göra det i Bryssel?

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Volvo, Ab Volvo, Scania, Metallavtalet, Olle Ludvigsson, Sixten Snell, LKAB, Arbetarinitiativet

I pressen:DN1,DN2,DN3,AB1,SVD1,SVD2,SVD3,AB2,SVD4,ETC,

Från NPA:s valupptakt i Lyon

Fick i går kväll en liten politisk vitamininjektion innan det var dags att inta sängläge. I BBC:s längre nyhetsutsändningar låg ett inslag från Frankrike och EU-valet ute. Man jämförde Olivier Besancenots popularitet med Nicolas Sarkozys och visade ett långt inslag från NPA:s ”very impressive election meeting in Lyon” (mycket imponerande valmöte) . Besancenot beskrevs som revolutionär och antikapitalist och fick för miljoner tittare bland annat trumma fram budskapet att ”de arbetande inte ska betala kapitalisternas kris”.

Sedan var det bilder från UMP:s och Sarkozys valupptakt, där han ”was forced to counter the anticapitalist sentiment in France with a change from his earlier positions as a supporter of neoliberalism and Tony Blair” (Sarkozy fick kontra de antikapitalistiska stämningarna i Frankrike genom att ge upp sina tidigare positioner som en supporter av nyliberalism och Tony Blair ). Nu pratade han om en ”reglerad kapitalism”.

Fint inslag. Med fransk galla. Märkligt med nyhetsbevakningen i Sverige. Den människa som bara håller sig med Dagens Nyheter som sin nyhetskälla har exempelvis ingen aning om att fransmännen – och deras kvinnor – varit ute i tre landsomfattande och miljonhövdade strejk- och protestdagar. De har heller ingen aning om NPA:s framfart i det franska politiska landskapet.

Dessutom känner man knappt till att det förekommit arbetarprotester i krisens Sverige…

Inte konstigt att det är dåligt intresse för EU-valet.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, EU.valet, Frankrike, Lyon, Besancenot, NPA, Arbetarinitiativet

I pressen:DN1,DN2,

Stålarbetare på marsch i EU

När indiern Lahksmi Mittal för några år sedan köpte stålbolaget Arcelor lovade han att inga stålverk skulle läggas ned i Europa. De som arbetar i Arcelor Mittal vet vad de löftena är värda.

I går samlades närmare två tusen stålarbetare från Belgien, Frankrike och Luxemburg utanför byggnaden i Luxemburg stad där bolagets aktiestämma gick av stapeln. Det blev tuffa tag när stålarbetarna försökte göra sin stämma hörd. Kravallpolis lyckades inte hindra stålarbetarna från att kasta in rökbomber i byggnaden. De finklädda aktieägarna fick tidvis hålla för näsan med finaste näsdukarna.

Arcelor Mittal har det senaste halvåret skurit ned sin produktion med hälften och i dag är det bara nio stålugnar av tjugufem som är i bruk. De belgiska stålarbetarna vid anläggningarna i Liège var i strejk i går i protest mot att företagsledningen inte kan ge garantier för fortsatt drift, vilket Lahksimi Mittal lovade när Arcelor köptes upp.

Inför aktieägarna som samlats i går gjorde han klart att av de ugnar som nu slocknat kommer först de mest produktiva att sättas i bruk när efterfrågan ökar. Hur det går med de minst effektiva enheterna ville han inte säga något om. Men det går att läsa mellan raderna i Mittals tal.

-När marknaden återhämtar sig gäller det att produktionen hamnar på en nivå som undviker överproduktion, sa han. I klartext –av de 25 ugnarna kommer 5-6 aldrig mer att brukas.

Enda valet 7 juni :

Arbetarinitiativet

I media; DN1,DN2,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arcelor Mittal, Luxemburg, Belgien, Frankrike, Stålverk,

Den nyliberala kontrarevolutionen

I maj 1979 vann Margareth Thatcher överlägset det brittiska parlamentsvalet. Ett tandlöst Labour utan politiskt och ekonomiskt svar på oljekrisen 1974 och den efterföljande stagflationen slogs i spillror av nyliberalismens järnlady.

Ett av den brittiska arbetarklassens största nederlag väntade. Styrkeförhållandena i Europa hade vänt. Högern med sitt nyliberala program var på stark frammarsch över hela kontinenten och med Ronald Reagans seger också i USA.

Privatisera, privatisera, privatisera. Avreglera, avreglera, avreglera. Programmet var enkelt och hämtat direkt ur Milton Friedmans handbok i nyliberalistisk kontrarevolution.

Madame Thatcher privatiserade 29 statligt ägda företag med 800 000 anställda, bland annat jättarna BP, British Telecom och British Steel. Massor av anställda förlorade sina jobb för att aldrig igen hitta en sysselsättning. Mellan 1979 och 1983 ökade arbetslösheten från 5 procent till 11 procent. Den stora prövningen för de brittiska arbetarna var den stora gruvstrejken från mars-84 till mars-85. Gruvarbetarna höggs i ryggen av Labour och den nationella fackföreningsledningen som lät gruvarbetarna isoleras i den allmänna opinionen. Nederlaget var bittert. Mellan 1979 och 1990 förlorade de fackliga organisationerna fem miljoner medlemmar.

Privatiseringar, skattelättnader för de rika , sämre a-kassa och den stora arbetslösheten började redan undergräva järnladyns politiska styrka när kriget på Falklandsöarna kom till hennes räddning. Den nationella yran spelade i hennes favör och gav henne en klar seger i parlamentsvalet i maj 1983.

När Tony Blair 1997 tog över på 10 Downing Street väntade sig många en ny politisk kurs. Men Blairs « tredje väg » hade stakats ut av hans föregångare. Inte ett enda ekonomiskt beslut av tyngd under Thatchers regerande ändrades av den ständigt leende reformisten.

Trettio år har gått sedan Lady Thatcher satte ner foten och tog avstamp för den värsta attacken på den arbetande befolkningens levnadsvillkor under efterkrigstiden. I dag ligger det nyliberala samhällsbygget i ruiner, saknat av få. Trettio år förlorades i kampen för ett nytt och bättre samhälle. Det är dags att skaka av oss alla arv efter Margareth Thatcher.

Enda valet 7 juni :

Arbetarinitiativet

Media: DN1,SVD1,DN2,DN3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Margareth Thatcher, Reagan, USA, Storbritannien, Tony BLair, Nyliberalism

Hamnarbetarna kontrar strejkbryteri

”Porten slår igen med en smäll”

Göteborg kallas ibland Sveriges port mot väster. I dess väldiga hamnanläggningar pulserar en stor del av landets in- och utflöde av gods. Men när Arbetarinitiativets Margaux Leduc besökte Skandiahamnen tidigt i måndags morse fick hon se att hamnarbetarna kan slå igen porten med en väldig smäll. De gigantiska hamnkranarna hade slutat att svinga sina enorma containerlaster. De kilometerlånga kajerna var öde på folk som under en söndag eftermiddag. Infarterna blockerades snabbt av köande tradare. Hamnarbetarnas truckar och bilar flockades i stället utanför Rivöbaren…

Strejken i går blockerade snabbt hamnens infarter

Margaux kom ut hit till ytterhamnarna på Norra älvstranden för en stunds diskussion med Hamnfyrans styrelsemedlem Erik Helgesson, samtidigt som förbundets medlemmar med en tvär tvåtimmars repressaliestrejk mot Hamnstyret lamslog all verksamhet.

”Bakgrunden till den här bestraffningen är att vi vägrats vara med i den förhandling om så kallad övertalighet som Hamnen nu sitter i tillsammans med Transport”, berättar Erik för Margaux. ”Detta trots att åttio procent av alla arbetare här i hamnen är medlemmar hos oss. Transport representerar bara ett fåtal av de arbetare som man vill säga upp”.

Tvåtimmarsstrejken i måndags var en fortsättning på den stridsåtgärd som Hamnarbetarförbundet tvingades att gå in i för några veckor sedan. För att minska det ekonomiska bortfallet för den enskilde medlemmen strejkade i då i genomsnitt 100 av förbundets medlemmar varje vardag under en vecka. 24 timmar var. Skälet var just att Göteborgs Hamn AB förhandlingsvägrat när det gällde turordningslistorna. Under denna konflikt använde sig Hamnstyret av två ”blixtarbetare” som strejkbrytare. En förlöpning som nu bestraffades med tvåtimmarsstrejken.

Under ett livlig meningsutbyte fick Magaux Leduc höra Eriks berättelse om hur hamnarbetarna här i Göteborg under decennier tvingats att försvara sin kämpande och demokratiska fackförening, både mot Göteborgs Hamn och LO-styret. Margaux kunde samtidigt förtydliga bilden av de sociala protesternas Frankrike. Även ”på franska” och trots fri strejkrätt är det ingen lättvindig historia att ta till strejkvapnet. Den svåra ekonomiska krisen tvingar även den franska och mycket mer brokiga fackföreningsrörelsen att använda sig av endast korta punktstrejker eller bara protestmöten efter jobbets slut. Det är framförallt i den offentliga sektorn som längre strejker iscensatts. Eller vid de företag där ägarna vill lägga ner produktionen och där de anställda alltså har allt att vinna och ingenting att förlora med mer drastiska metoder, som ockupationer eller ”boss-snapping”.

Under samtalet passerar många glada miner fikabordet. Hamnarbetarna har vridit om portlåset ordentligt och flera strejkvakter passerar fackexpeditionen och rapporterar att strejken är framgångsrik. Hamnen står still. Protesten har gått fram.

Margaux får se fackliga standar från andra länder. Symboler för internationell solidaritet.

Diskussionen på Hamnfyrans expedition avslutas med en internationell utblick. Erik är väl bevandrad med stridbarheten hos inte minst Marseilles hamnarbetare och visar en del fackliga standar från förbund i andra länder. De är placerade på hedersplats i styrelserummet och är symboler för den internationella fackliga solidaritet som ofta funnits mellan hamnarbetarna i olika länder. ”Vi vet att vi kan räkna med ett handfast stöd från arbetarna ibland annat Frankrike och USA. Där finns stor facklig stridbarhet”, understryker Erik.

Från Skandiahamnen fortsätter Magraux`s besök i arbetarnas Göteborg med en kopp kaffe på Bilbitens mysiga lilla lunchrestaurang ute vid Volvo Lastvagnars Tuvefabrik. Här är Tomas Johansson stamgäst och med vid bordet sitter också Christer Lindsjö. Bägge är de fackordföranden i två av IF Metalls lokala gruppstyrelser inne i verkstäderna. Nu ger de Marguax en bild av hur de tillsammans med fabrikens andra gruppstyrelser, trots politisk splittring, lyckats med att nå ut med en kompakt facklig protest mot företagets massvarsel. Inne i fabriken diskuteras nu hur man kan gå vidare. Hur kan alla Lastvagnars alla fackliga organisationer i landet samlas? Hur långt är medlemmarna beredda att gå? Kan man pressa IF Metalls ledning?

Margaux tillsammans med Tomas Johansson och Christer Lindsjö.

Margaux berättar om hur många arbetare i Frankrike försöker att flytta ut sina protester till befolkningen i stort. Hur de ständigt försöker vinna opinionen på sin sida. Vid lunchbordet diskuteras också Arbetarinitiativet och den gemensamma EU-valskampanj som nu är i gång mellan svenska och franska arbetare. ”En av våra huvudkandidater är fackordförande på en av Peugeots fabriker”, berättar Margaux för Christer, som själv är en av Arbetarinitiativets kandidater. Vår idé, det som vi i franska NPA vill skapa, det är ett gemensamt europeiskt antikapitalistiskt parti”.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hamnarbetarförbundet, hamnstrejk, facklig kamp, Arbetarinitiativet, IF Metall, AB Volvo, Volvo Lastvagnar,

Deras kris – vår arbetslöshet

Krisen slår hårt och obönhörligt. Men den delar bara ut slag i en riktning- mot de som är tvugna att sälja sin arbetskraft för att tjäna sitt levebröd. Den arbetslöshet som drabbar de arbetande sliter sönder många liv – både socialt och ekonomiskt.

Bankers och riskfonders giriga rännande efter allt större profiter att dela ut till kapitalägare har kört den kapitalistiska ekonomin i botten och orsakat den djupaste krisen sedan trettiotalet. Ändå är det inte riskkapitalisterna och bankirerna som får betala för krisens katastrofala följder i samhället.Media rapporterar att de redan siktat in sig på fina bonusar till slutet av året. Nog för gåslever och Gula Änkan i kubik.

Räkningen hamnar i stället på de arbetandes bord och bland dem är det de svagaste som får ta de flesta och de hårdaste smällarna. Den arbetande befolkningen drabbas i dubbel bemärkelse av krisen. Först förväntas de under tystnad ställa upp med skattepengar för att rädda kapitalisterna ur den dynga de grävt ned sig i. För det andra är det de med tunna lönekuvert som först avtackas och slängs ut i arbetslöshet som om de vore skyldiga för företagens och bankernas vinstras.

Arbetslösheten är och har alltid varit en plåga för arbetarrörelsen. Kapitalismens periodiska kriser kastar ut miljontals människor i allt från ren misär till hotande skuldsättning. Bara tack vare ännu existerande sociala försäkringar hamnar inte arbetare i den industrialiserade världen i samma sociala misär som ofta drabbar arbetslösa i så kallade utvecklingsländer. För det andra är arbetslösheten ett stort hinder i arbetarrörelsens kamp för bättre löner och arbetsförhållanden och till sist demoraliserar den ofta de som drabbas och styr dem in i social isolering.

Att vi verkligen står mitt i den värsta krisen på åttio år bekräftas nu också av OECD som publicerat statistik över arbetslösheten vilken visar att 25 miljoner jobb förvinner 2007 till 2010. Det innebär en genomsnittlig arbetslöshet på 10 procent i OECD-länderna, det vill säga den industrialiserade världen.

Tabellen nedan visar OECDs siffror för enskilda länder och i totalt.

Källa OECD och SCB : * gäller mars 2008-2009

Bakom dessa till synes modesta förändringar ligger stora arbetslöshetstal. Den internationella mätmetod som används är ILOs , som innebär att man under en period frågor ett bestämt antal utvalda om de arbetat minst en timme under veckan som gick. Det gör att exempelvis ungdomar som arbetar extra ett par timmar i veckan räknas som anställda. I USA är det mycket vanligt att studenter fyller kassar i varuhusen på lördagarna.

OECDs publicerade siffror visar att den snabbaste försämringen på arbetsmarknaden sker i de anglosaxiska länderna där thatcherismens nedmontering av de sociala skyddsnäten gått längst. Värst drabbade är ungdomarna. I flera OECD-länder är det inte ovanligt med en arbetslöshet på över 25 procent bland ungdomar i gruppen 16-24 år. SCBs senaste rapport om arbetslösheten bland ungdomar visar samma trend för Sverige. Bland ungdomar i åldrarna 15-19 är över 70 procent heltidsstuderande , medan i gruppen 20-24 är det bara 25 procent som studerar heltid. Det blir inte mindre än 80 000 arbetslösa i gruppen 16-24 år. Vilket enormt slöseri med unga människors liv.

Spanien bekräftar regeln att där skyddet på arbetsmarknaden är sämst slår arbetslösheten snabbare och djupare. Av olika anledningar är antalet arbetare med korttidskontrakt utan anställningsskydd mycket högt i Spanien, närmare bestämt en av tre. Sedan den enorma spekulationsbubblan på den spanska bostadsmarknaden exploderade exploderar också arbetslösheten. Från mitten av 2007 till mars 2009 avskedads i genomsnitt  8 000 arbetare per dag. Det blir 1, 8 miljoner avsked som fört upp arbetslösheten från 7,9% 2007 till 17,3% i mars 2009. Lyckligtvis har de med fast anställning ett bra skydd tack vare de spanska fackföreningarnas hårda kamp efter francodiktaturens fall.

I Frankrike är Nicolas Sarkozys program att « arbeta mer för att tjäna mer » en katastrof för arbetarklassen. Programmet attackerade 35-timmarsveckan genom att befria företagarna från vissa sociala avgifter för övertidsarbete. Resultatet är absurt. Samtidigt som antalet arbetade övertidstimmar stiger ökar arbetslösheten kraftigt. Tjäna mer blir tjäna mindre , eller inget alls, för allt fler. På ett år har antalet övertidstimmar ökat med 44 miljoner timmar. Det svarar mot 90 000 fulltidsjobb. Under samma period avskedades 115 000 arbetare. Utan Sarkozys attack mot 35-timmarsveckan hade nästan alla haft sina jobb kvar.

I Storbritannien betalar nu arbetarrörelsen dyrt för Blairs « tredje väg » som inte var något annat än lunk på den boulevard som Margaret Thatcher asfalterade över gruvarbetarnas och andras förlorade fackliga strider. Proppen har gått ur den brittiska industrin och arbetslösheteten närmar sig snabbt 10 procent. Blairs envetna kampanj mot « bidragsberoendet » har skapat ett skydd mot arbetslösheten som är i det närmaste obefintligt. Några månaders ersättning sedan är det socialen som gäller. Det raserade « välfärdssystemet » gjorde att antalet personer som lever i fattigdom ökade med 300 000 personer mellan 2006 och 2008. Labours stolta löfte från 1999 att innan 2010 halvera antalet barn som lever i fattigdom förblir tomt. Nästan 3 miljoner barn lever i fattigdom och siffran har på intet sätt minskat under åren.

En viktig gemensam nämnare för nästan alla OECD-länder är att korttidskontrakt och deltid starkt underlättar för företagen att snabbt avskeda i takt med konjunkturen. Varför investera i långsiktig och permanent utbildning av personalen om man kan göra sig av med den utan några större kostnader ?

Skrattar bäst som skrattar sist?

Den globala recessionen tog först fart i USA och det är där som konsekvenserna för den arbetande befolkningen hittills varit mest dramatiska. Varje månad misster i genomsnitt en halv miljon sina arbeten. I april var det 539 000 som avskedades varmed den officiella arbetslösheten nådde 8,9 procent. Jämfört med andra recessioner i USA under efterkrigstiden stiger arbetslösheten mycket snabbare i den pågående krisen. Sedan december 2007, alltså femton månader in i recessionen, har 5,1 miljoner jobb försvunnit. Bara för att hålla en konstant sysselsättningsgrad måste den amerikanska ekonomin skapa 127 000 jobb i månaden. Sedan december 2007 borde antalet jobb därför ha ökat med 1,9 miljoner . Tillsammans med de 5,1 miljoner som i stället förlorat sina jobb innebär det att 7,1 miljoner nya jobb måste skapas innan sysselsättningsgraden kommer upp i den nivå som rådde innan recessionens start.

Tabellen här under visar att den officiella arbetslösheten på 8,7 procent måste kompletteras med de som tvingats till deltid och de som hoppat av från arbetsmarknaden därför att de anser det hopplöst att söka ett jobb.

Även om vissa ekonomers förhoppningar att krisen nu nått botten infriar sig innebär det inte att antalet arbetslösa kommer att börja minska. Erfarenheter från alla tidigare recessioner visar att den tvärtemot fortsätter att öka långt in i en uppgångsfas.

–Jobbless recovery, kallar jänkarna det. Med strax över 24 miljoner undersysselsatta är det en av sex amerikaner i arbetsför ålder som saknar full sysselsättning. Den amerikanska mardrömmen är ett faktum.

Den brutala kris som nu drabbar tiotals miljoner arbetande och fattiga visar på den traditionella reformistiska arbetarrörelsens alltmer snäva manöverutrymme. Brown, Royal, Sahlin och andra kan lindra men inte hindra kapitalismens slag mot de arbetande. Men deras recept liknar allt mer en uppmaning till att sitta still i båten i hopp om att stormen ska bedarra. Eller för svensk del- att sluta borgfred medan avskeden haglar över arbetarklassen.

I media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,DN3,SVD4,SVD5,SSD1,Focus,SSD2,

Bloggar: Arbetarinitiativet,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Arbetslöshet, OECD, USA, Frankrike, UK, Sverige