Är krisen över?

På väg upp ?

Den stora frågan som sysselsätter alla ekonomiska experter och naturligtvis yrkespolitikerna är om det äntligen är  en ekonomisk återhämtning på gång. Ser man bara till utvecklingen på världens aktiebörser de senaste två månaderna är svaret otvivelaktigt ja. Flera stora börser, Stockholms inräknad, har gått upp omkring tjugiofem procent sedan årsskiftet. Det är på nytt gyllene tider för aktiespekulanterna.

Men är det verkligen ett ljus i tunneln som vi ser eller är det lycktorna på ett framrusande tåg? Själv vet jag inte vad jag ska tro. Det verkar som att botten i den ekonomiska krisen är nådd. Men det har hänt förr att en kort uppgång efter en djup kris avbryts av en ny kraftig nergång. Så skedde exempelvis under trettiotalet. Den tillfälliga uppgången 1934-35 följdes av en ny djupdykning 1937 och det var mer krigsmullret vid horisonten än The New Deal som fick fart på de ekonomiska hjulen.

Kanske svaret på frågan om krisen är över beror på frågeställarens position i samhället. För de kapitalstinna ser det ljust ut. Aktiekurserna stiger och spekulationen i råvaror blomstrar. För de som väntar i de arbetslösas långa kö är det inte mycket att glädjas åt. Det finns nämligen inga tecken till att företagen anställer igen. Tvärtom, i de flesta industriländerna fortsätter antalet arbetslösa att öka.

30-talets soppkök är tillbaka

Oavsett var man står i samhället finns dock frågan kvar- är det slut på utförsåkningen och vänder den ekonomiska aktiviteten just nu? För att besvara frågan måste man först fråga sig varför krisen inte blev värre, varför det blev Den stora recessionen och inte Den stora depressionen II ? Svaret är hur enkelt som helst och det heter offentlig ekonomisk politik. Oavsett all den kritik som kan riktas mot de ’stödpaket’ som USAs,Kinas, EU’s och Japans regeringar antog, att de mer siktade in sig på att rädda bankirer än industrijobb, återstår faktum att de tiotusentals miljarder kronor av offentliga medel som pumpades in i världsekonomin utgjorde skillnaden mellan djup recession och depression. Likt smörjmedel i en maskin hindrade de att hela maskineriet skar sig. Och ingen ska tro att en total krasch var omöjlig. Dagarna efter storbanken Lehman Brothers konkurs stod hela det finansiella systemet och vägde vid avgrundens kant. Det var inte givet på förhand att katastrofen kunde undvikas. När paniken sprider sig finns det inget som kan avhålla enskilda kapitalägare från att göra allt för att rädda det egna kapitalet även om resultatet för helheten är

avgrunden.

Men nu gäller det –återhämtning eller inte? Låt oss ta en titt på olika ekonomiska faktorer.

– Att börsen går upp har vi redan konstaterat. Men det är den minst intressanta indikatorn. Den speglar bara vad börshandlare tror om andra börshandlares tro. Nu går det uppåt och alla följer efter i en sorts följa John tills något oväntat bryter trenden. B֊örsen är ingen bra indikator för att förutse vad som ska ske i produktionen och handeln.

Hushållens konsumtion däremot ger en god fingervisning om vad som sker i ekonomin. Det gäller speciellt i USA där hushållens utgifter utgör hela 70 procent av bruttonationalprodukten BNP. Och för världsekonomin i sin helhet spelar fortfarande den amerikanska ekonomin den dominerande rollen. Kina är visserligen en gigant men ännu mycket beroende av den amerikanska marknaden, vilket bevisas av att Kinas export minskade med hela 25 procent 2008. Om enbart hushållens konsumtion vore avgörande för en återhämtning då är perspektiven mörka. De amerikanska hushållen sitter så fast i huslån och kreditkortsskulder att det kommer att dröja avsevärd tid innan deras ökade sparande kan gå till annat än

att betala av skulder.

-I EU är hushållen mindre skuldsatta än i USA, med undantag för Storbritannien, Spanien och Irland. Men den offentliga stimulansen av ekonomin har varit betydligt svagare i EU som helhet och någon stor draghjälp från hushållens konsumtion verkar inte vänta runt hörnet. I Tyskland, EU’s största ekonomi, har socialdemokraterna och sedan Merkel så till den grad dragit åt tummskruvarna på befolkningen och satsat allt på stöd till den tyska exportindustrin att inget omedelbart kan ske med den privata konsumtionen.

-Vid sidan av hushållens konsumtion är det de privata och offentliga investeringarna som är den enskilt största faktorn för en ekonomisk expansion.

Här spelar Kina just nu en stor roll. Den kinesiska statsledningen har satsat stort på investeringar i infrastruktur av alla slag. Bara själva den kinesiska marknadens storlek medför automatiskt att efterfrågan på den internationella marknaden på råvaror, byggnadsmaterial och maskiner påverkas avsevärt när Kinas ekonomi expanderar.

-Här i de västliga industriländerna finns det inte ännu klara tecken på att den privata sektorn ökar sina investeringar. Krisen har varit manna för många. Konkurrenter har gått omkull eller köpts upp. Företagen har använt sig av krisen som ursäkt för att minska antalet anställda mer än ”nödvändigt”. Överproduktionskris innebär överfulla lager. Krisen

har gjort det möjligt att hålla tillbaka produktionen och sälja av lagren. Men nu verkar den fasen i konjunkturen vara slut och många industrier kommer därför att på nytt öka produktionen och investera i ny kapacitet.

-De arbetslösa är krisens verkliga offer. Det finns inte ett land i världen där arbetslösheten inte har stigit sedan krisen slog till i mitten av september 2007. Miljontals kinesiska arbetare har slängts ut på gatan och får klara sig bäst de kan. Arbetslöshetsförsäkring och andra sociala skydd saknas i stort sett helt. I USA går fler utan arbete än någonsin sedan andra världskrigets slut. Just nu är det sex arbetssökande på varje ledig post och för första gången överstiger antalet långtidsarbetslösa femmiljonersstrecket. Totalt är antalet officiellt arbetslösa uppe i 15.4 miljoner. Även om julisiffrorna för första gången på två år visar på en något minskad takt i avskeden är det helt säkert att en eventuell ekonomisk återhämtning kommer att bli en ”jobless recovery”(återhämtning utan jobbskapande) som amerikanerna säger. Företagen tar tillfället i akt att öka produktionen med existerande personal genom att öka arbetstakten och stressen. Slavdrivarna kan räkna med goda bonusar. Bankerna visar redan vägen.

-Så vad blir summan av allt ovan? Uppgång och återhämtning, stagnation och fortsatt kris på larvfötter eller en ny snabb djupdykning efter falska förhoppningar? Svaret är att jag inte vet och jag tror

ingen annan heller vet vad som väntar de närmaste fem-sex kvartalen. Det verkar som att det lutar mot ett slut på krisen men med en större bas av arbetslösa i den reservarmé som kapitalet nu har skapat. Det ger möjligheter till större press på löneutvecklingen och underlättar ytterligare attacker på de sociala välfärdsprogram som ännu finns kvar. Alltså en uppgång som inte lovar gott för de som lever bara av sitt arbete.

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,Dagens Arena,AB1,GP1,SVD4,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

3 reaktion på “Är krisen över?

  1. Samma utveckling som efter kraschen i Sverige i början av 90-talet alltså, fler som hamnar i det berömda borgerliga ”utanförskapet” dvs. som pressas och sparkas på, och som samtidigt kan användas som skräckinjagande exempel för dem som fortfarande har arbete.

    Dvs: Ännu ett steg utför för välfärden och jämlikheten, i en tid då klassanalysen anses totalt irrelevant.

  2. Det har ju diskturats om konjunkturutvecklingen nu kan beskrivas som ett V, U, W, eller(verkligt ruskigt) ett L. Jag funderade på om man måste tillgripa bokstäver från något annat alfabet för att beskriva ett tänkbart scenario. Amhariska kanske, där har man ju ett par hundra bokstäver. Här är en som kanske fungerar, ሉ. Först går det upp och sedan går det ner, men för vissa personer går det ner rejält i botten medan andra inte alls drabbas av en djup nedgång. Efter ett ”halvvägs” fall börjar deras konjunkturkurva att räta upp sig igen, åtminstone temporärt. ሉ alltså!

  3. Pingback: Nyliberalismen är bankrutt | Mullvaden

Kommentera