Därför ska Jan Gulliou
DÖDSKALLEMÄRKAS
Ett enda rutten skrott kan skämma en hel äpplekorg.
Detta är vad socialdemokraterna – och Fredrik Reinfeldt – hoppas när de upprört kräver att Jan Guillou ska lägga alla papper på bordet om sin ungdomsaffär med sovjetiska KGB. ”Mitt under det kalla kriget har han överlämnat en promemoria om socialdemokratin och Olof Palme till KGB”, säger förre statsministern Ingvar Carlsson indignerat. ”Han måste offentliggöra denna”, manar han. Ett spöke från det förflutna, den gamle försvarsministern Sven Andersson, återuppstår i rubrikerna och stämmer in. Kvickt uppbackad av en av sin efterföljare på posten, Thage G Peterson. Det fortsätter med Mona Sahlin och Mårten Palme som indignerat kräver att Guillou ska upp med alla kort på bordet. Fredrik Reinfeldt vill också vara med i kören. Trots allt är det han som nu representerar statsmakten och därmed ”landets säkerhet”. ”Det som har hänt kanske ger ett litet perspektiv på uttrycket att ha lik i garderoben”, säger han skadeglatt. En kylig fläkt från det Kalla krigets dagar drar in. Här utkrävs ansvar! Alla vill mosa Guillou. Ett av de senaste inläggen i debatten, fyllt med anklagelser om dennes olagligheter, kom talande nog från en överstelöjtnant Lennart Ohlsson. Tidigare chef för den militära underrättelsetjänsten, MUST.
Dubbelmoralen är kvävande. Det är nästan så att jag stumnar inför detta patetiska uppbåd av människor. Vad de vill är att för alltid tysta Guillou. Med en spionstämpel i pannan ska allt han säger redan på förhand vara dödskallemärkt. Dessutom handlar det om en revansch för det förflutna. Peter Bratts och hans IB-avslöjande förnedrade svensk säkerhetstjänst – och socialdemokratin. Indirekt ska nu hedern återupprättas. Människor som inte bara har sina garderober fulla med lik utan dessutom har knôkfullt av dem både i sina kök, finrum och sovalkover vill vinna sin ära åter. Med ett hedersmord på Guillou hoppas de kunna skriva om historien.
Pappren på bordet? Tja, finns de kvar i KGB:s Moskvaarkiv är de förmodligen den ”strunt” som Guillou hävdar. Personligen menar jag att det är fullständigt uteslutet att han skulle ha arbetat som spion åt Sovjetunionen. Att han inte varit munvig om sitt misslyckade infiltrationsförsök handlar säkert om att det just misslyckades. En så äregirig och narcissistisk riddersman som Jan Guillou vill inte ha några fläckar på en annars blänkande vapensköld. Jag har följt honom genom åren. Läst det mesta han satt på pränt och mött en människa med en inte helt ovanlig ideologisk färdriktning. I ungdomsåren var han maoist för att senare växa in i rollen som en liberal och mycket radikal socialdemokrat. Under den tid han hade ”en affär” med KGB såg han och hans kamrater, på samma sätt som Kinas Kommunistiska Parti, Sovjetunionen som en av supermakterna. Ja, för hans del och för hans politiska umgänge under dessa år var ”socialimperialismen” under en tid till och med ”huvudfienden”. Hade någon hävdat att han spionerat på KGB för Kinas räkning, hade detta varit mer trovärdigt än de beskyllningar och antydningar som nu strömmar till. Men Kinas statsledning och säkerhetstjänst hade vid denna tid fullt sjå med att på hemmaplan hantera och styra sin reaktionära kulturrevolution. Varför skulle de ödsla tid på en ung, journalistisk vilde i Stockholm?
Olof Palme var en sammansatt politisk personlighet. Väl skildrad och genomlyst som i en röntgen av historieprofessorn Kjell Östberg i sina två böcker om denna omstridda socialdemokrat. Han tog studenten vid det mycket borgerliga Sigtuna humanistiska läroverk och utbildade sig sedan som många andra av sin börd till reservofficer i kavalleriet. På bilden sitter Palme längst till vänster på soffan. De stalinistiska demonstrationerna vid studentkonferensen i Prag 1950 gjorde att han som ledare för Sveriges studentkårer byggde upp en alternativ västlig Studenttinternational. I Kjell Östbergs första bok får vi de uppgifter som visar att detta alternativ var långt ifrån Sveriges förment neutrala position. Palmes internationella bygge finansierades av USA:s säkerhetstjänst.
Motfrågorna och kraven till alla dem som försöker mosa Guillou är självklara: Var har ni era undangömda papper och hemligstämplade rapporter: Om ert långa samarbete med den amerikanska säkerhetstjänsten CIA? Eller om ert arbetsplatsspionage på tiotusentals svenskar? Ni misstänker exempelvis att Guillou berättat elakheter och hemligheter för KGB om vår förre och så tragiskt mördade statsminister Olof Palme. Men varför inte då själva lägga alla papper på bordet om dennes mångåriga och lönsamma samarbete med CIA? Berätta om varifrån pengarna kom när han som student byggde upp USA:s motkraft, ISC, till den stalinistiska internationella studentrörelsen. Eller varför inte visa upp pappren om hans roll under många år som den personligt ansvarige för statens och socialdemokratins arbetsplatsspionage. Det må ha varit i regi av det IB som Bratt och Guillou avslöjade, av SÄPO eller av socialdemokraternas SAPO. Palme var chef för dem alla.
Fotot från Expressen/Christian Örnberg
Den senaste rösten i den kör som fördömer och ifrågasätter Guillou illustrerar väl att det handlar om revansch. Om att återta förlorad heder. Det är ännu ett spöke från det förflutna, en Svante Winqvist som dyker upp på Newsmill och gör ett försök att putsa upp IB:s smutsiga fasad. Han benämner sig själv en Fd IB-analytiker. I själva verket var han en av IB:s svarta spindlar. Han var chef för sjukvårdens ”BURE-projekt” och i den egenskapen anställde han sjukhusspionen Lars Lindqvist. För övrigt fick Winqvist senare en välbetald reträttpost som chef och förvaltare för Volvos och verkstadsklubbens pensionsfonder. Pikant nog tillsammans med verkstadsklubbens mångårige sekreterare Lennart Carlsson! Socialdemokraternas ordförande vid den tiden det begav sig, Björn Matsson fick för sin del en chefspost av Volvo Personvagnar…
För mig och många av mina arbetskamrater vore det bra om Svante Winqvist kunde lägga alla sina papper på bordet. Hur såg spindelväven ut. Vad avhandlades vid alla möten i Polishuset vid Heden? Mellan IB/SÄPO och de socialdemokratiska arbetsplatsombuden. Vilka var våra kamratspioner? Vad hade de att komma med? Vi vet att er chef, Olof Palme, närgånget följde de fackliga striderna vid Volvo i Göteborg. Han gjorde flera besök och i ett protokoll från partiets Verkställande utskott kan vi i dag läsa att:
”Även här i Sverige har de ett starkt inflytande (han syftar på ”trotskisterna eller den tidens Socialistiska Partiet) på vissa ställen. De behärskar t ex lastvagnsavdelningen på Volvo. Men där är skillnaden ( syftar på oppositionen i SSU ) att de uppträder helt öppet. Det här är en mycket allvarlig fråga. Det är viktigt att vi blockerar den tidigt.”
En av frågorna till Winqvist och andra är: Hur försökte ni blockera oss? Min kompis Kent Kjellgren, då truckordförande och facklig gruppordförande beskylldes exempelvis av (s)-klubben på Volvo för att vara terrorist och att ha samröre med Röda Brigaderna i Italien. En befängd beskyllning, men han och vår fackklubb hängdes ändå ut som terrorister på Göteborgs-Postens förstasida. Tingsrätten menade sedan att Björn Matsson, som ansvarig utgivare för det socialdemokratiska blad som kokat ihop och planterat historien, inte hade någon som helst grund för sitt påstående. Men vad spelade det för roll. Det var inte kul och självklart en stor skada både för Kent personligen och för vår fackklubb att för familjen, bland vänner, grannar och arbetskamrater bli uthängda som terrorister. Hade IB också blivit en aktör? Winqvist vet nog. Men i dag väljer han i stället att benämna sig Fd IB-analytiker…
Till socialdemokraternas VU sa Palme att vi arbetade ”helt öppet”. Men i det material som blev offentligt efter IB-affären kunde vi ändå läsa att vi ständigt haft SÄPO eller IB/SAPO i hasorna. De hade haft spioner till och med på en av facklubbens julfester. Men kunde bara rapportera om köttbullar och lekande barn. Spionerna hukade också i buskarna vid ett sommarläger. De antecknade bilnummer och smög runt. Kanske smygtittade de på något nattligt nakenbad efter en vedbastu och fick syn på någon misstänkt rumpa? Vad vet vi? Med det vore bra med svar. När Bratt/Guillou avslöjat IB/SAP fick de fängelse. Nu ska Guillou dödskallemärkas och vi som då drabbades tystas. Historien ska skrivas om. Så här ställde poeten och kulturredaktören Karl Vennberg frågan till Olof Palme i Aftonbladet 1973:
”Det måste finnas flera än jag som aldrig i sitt liv har känt sig så nära att kvävas av tung beklämning… som frågar sig om man någonsin mer kan ta en svensk valsedel i sin hand utan att kräkas…I detta medverkar en socialdemokrati som genom åren har framstått som den svenska demokratins säkraste garant…Det känns som ett förräderi. Olof Palme, stig äntligen fram och befria oss om vår misstanke att leva i ett helt annat land än vi trodde.”
Nu steg aldrig Olof Palme fram innan han mördades. Det finns inga memoarer och vi får inga postuma svar. Men alla de ”demokratins dödgrävare” som nu lever eller håller i nycklarna till säkerhetstjänsternas arkiv kan träda fram.
Det var ni som var förrädarna. Inte den unge och osnutne journalisten Jan Guillou.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Jan Guillou, spionhärvan, IB-affären, regeringen, Olof Palme, spioneri, Mona Sahlin, Fredrik Reinfedlt, Facklig opposition Volvo, Svante Winqvist
Pingback: IB-affären och övervakningen av vänstern i verkligheten | Svensson