Vad händer med euron ?
.
Det är alltid den svagaste länken i en kedja som brister när den utsätts för alltför stora krafter. Att Grekland var EUs ”värsting” visste alla när landet anslöt till eurozonen. Nu presenterar liberala media kalabaliken i EU som ett resultat av den grekiska regeringens dåliga styre, fiffel med räkenskaperna och okontrollerade offentliga utgifter som fått landets budgetunderskott och statsskuld att explodera.
.
Grekland ska betala tillbaka cirka 30 miljarder euro innan mars månads slut och behöver låna pengar för att möta dessa betalningskrav. Problemet är bara att ”marknaden roar sig att testa euron” som en belgisk finansman uttryckte sig häromdagen. Följden för Grekland när marknaden roar sig är att Aten tvingas betala närmare sju procents ränta på emitterade statsobligationer, dubbelt så mycket som den tyska staten måste ge till ”investerare” i tyska statsobligationer.
.
Grekiska bönder och statsanställda reser sig redan mot påtänkta budgetrestriktioner
.
Vid sidan av ”marknaden som roar sig” gräver också de så kallade ”kreditvärderingsinstituten”, som Moodys och Standard & Poors, gropar som kan få hela eurobygget att falla. De påminner om brandmän som leker pyromaner.
.
De spekulanter i banker och riskfonder som drev den internationella finansen till avgrundens rand och som senare stöttades upp med tiotusentals miljarder kronor av USA och EU cirklar nu som hungriga gamar över den statsskuld som skapades för att rädda dem. Det privata skuldberget har lyfts bort från det privatas axlar och lagts på det offentligas skulder som det bara finns en garant för- den arbetande befolkningens skatter.
.
Gemensam valuta utan politik.
Grekiskt fiffel med statistiken, en omfattande korruption i statsbyråkratin, en svart parallell arbetsmarknad och internationell spekulation är de direkta orsakerna till krisen.
.
EUs flaggor smattrar inte i samma riktning längre.
.
Men under ligger mer djupt liggande orsaker som finns inbyggda i det europeiska unionsbygget. Länder med stor skillnad i ekonomisk utvecklingsnivå samsas inom EU med en och samma valuta. Mellan Tyskland, Holland och Frankrike å ena sidan och Grekland, Spanien och Portugal å den andra råder en mycket stor skillnad både vad gäller produktivitet och inkomstnivåer.
.
Alla sexton staterna med euron som gemensam valuta saknar däremot all form av gemensam ekonomisk politik, penningpolitik och skattepolitik. Grälsjukt skjuter de över skulden för alla problem på grannen i eurozonen. I stället för att föra en gemensam politik i valutazonen kör varje enskild stat sitt race mot botten för den sociala välfärden och sänker skatt på skatt för kapitalägarna för att locka till sig ”investerare”. Irland lyckades bäst i detta race under några år och seglade upp som ”mirakelekonomi” tills finanskrisen krossade myten. Tyskland har sedan slutet av 90-talet lyckats tvinga de fackliga organisationerna att acceptera reallönesänkningar och därmed gett den tyska industrin exportfördelar som i praktiken motsvaras av en devalvering.
.
Irländska arbetare säger nej till att betala notan för krisen.
.
Trots vardagsprat om det allsmäktiga Bryssel är egentligen EU en politisk dvärg. Valet av den helt okände Herman Van Rompuy till president speglar detta. Hans totala frånvaro från den politiska scenen under ”grekkrisen” är slående.
.
EU har som ”statsbudget” 1 procent av de 27 ländernas samlade BNP att jämföra med Washingtons 20 procent av USAs BNP. Och den enda verkligt europeiska institutionen, Europeiska Centralbanken, har som enda uppgift att övervaka inflationen så att kupongklipparna inte förlorar sina kapitalinkomster i högre inflation. Frankfurt har inte ens en möjlighet att föra en politik för eurons växlingskurs.
.
Om den internationella finanskrisen visat något så är det att ur den kapitalistiska ekonomins synvinkel måste EU ges rätt och makt att fungera som en stat. Men det är ett projekt som styrs av en grundläggande motsättning inom de enskilda medlemsstaterna. Ända sedan unionens bildande har det pågått en hård strid mellan nationellt knutna kapitalägare och kapitalister med ”europeisk överblick”. Det är i den striden om EUs utseende som eurons och hela Unionens framtid kommer att avgöras. Ett fortsatt ”på stället marsch” håller inte i längden. Den gemensamma valutan kan inte överleva i längden utan att valutaunionen blir en ekonomisk union i full mening. I den striden är Greklands problem med underskott i budgeten och en hög statsskuld bara en aptitretare.
.
Drömmen om en gyllene euro kan bli en mardröm.
.
Rent konkret.
Det råder just nu stor tveksamhet i länder som Tyskland, Frankrike och Holland om vad som ska göras för att den ”grekiska krisen” inte ska blomma ut till en kris för hela EU och dess valuta euron.
.
Ska man hoppa in med pengar och lösa ut den grekiska statskulden eller låta Aten löpa linan ut och tills vidare inställa avbetalningarna på statsskulden. I det första fallet är ledarna rädda för att skapa praxis som ger ”oansvariga” stater en garanti för att de aldrig kommer att ställas till svars. Det andra alternativet leder till en ”argentinsk” kris mitt i EU och hela unionens framtid kan sättas på spel.
.
Resultatet är väntan och tveksamhet från framför allt Tysklands och Frankrikes sida. Merkel och Sarkozy verkar vilja skapa så hårt tryck som möjligt på Grekland för att det självt ska lösa krisen utan att det leder till en spekulanternas frontalangrepp på Spaniens och Portugals statsskuld och därmed euron som sådan. Det är ett farligt spel för ”det är mäktiga investerare där ute” som slår vad om att Grekland och kanske Portugal och Spanien inte klarar att hålla huvudet över ytan, skriver Financial Times stjärnanalytiker Gillian Tet. Att hon har rätt visar hennes tidning i dag tidag den 9 februari då den avslöjar att amerikanska riskfonder tagit spekulativa positioner mot sydeuropeiska statsobligationer för 7,6 miljarder euro.
.
Ska EUs monetära fästning stå emot spekulationsvågorna?
.
Nu kommer räkningen
Det privata skuldberg som nu hamnat på det offentligas axlar ska betalas. Bankirerna och spekulanterna har befriats från sina synder och ger nu glatt och ivrigt råd om hur staten ska kunna klara av sina nya skulder.
.
-Dra åt tumskruvarna på befolkningen och svält ut den offentliga sektorn, är deras recept för krishantering som tyvärr redan anammats av ledarna i de utpekade staterna.
.
Greklands socialistregering vill öka pensionsåldern till 67 år, införa lönestopp i den offentliga sektorn och minska olika ”förmåner” med 10 procent vilket enligt media motsvarar 4 procents lönesänkningar.
.
Trots att Tyskland ligger på hårdast för att grekerna ska dra åt svångremmen hindrar det inte Berlin från att driva på försäljningen av det tysktillverkade stridsflygplanet Eurofighter till Grekland. Det ska ändå vara någon måtta på sparandet.
.
Zapateros socialistregering har beslutat om ett sparpaket fram till 2013 på 50 miljarder euro, att arbetsmarknaden ska göras mer ”flexibel”(hört det förut?) och att naturligtvis höja pensionsåldern(hört det förut?) till 67 år. I Portugal gick socialistregeringen(hört det förut?) på pumpen när parlamentet i veckan röstade ner ett förslag om Madeiras och Azorernas budget. Den irländska, inte socialistiska, regeringen har redan beslutat att sänka alla statsanställdas löner med 7 procent.
.
.
Offensiven mot de offentligt anställda har som ett viktigt syfte att återupprätta reglerna som finns inskrivna i Maastrichtavtalet och som nu ligger i ruiner i hela EU, inte bara i Grekland och andra Medelhavsländer.
.
I tabellen här under kan du se hur budgetunderskotten och statsskulden ser ut i förhållande till de enskilda ländernas BNP. I Maastricht beslutades att budgeten inte får ligga över 3 procent av BNP och statskulden inte över 60 procent, något som tabellen visar tillhör Utopia just nu.
.
Land |
Budgetunderskotti av % BNP |
Statsunderskotti % av BNP |
Grekland |
12,7 |
112,6 |
Irland |
12,2 |
65,8 |
Spanien |
11,2 |
54,3 |
Portugal |
6,4 |
77,4 |
EU-15 |
6,4 |
78,2 |
Källa: The Economist 6 feb. 2010
.
Reaktionerna på den ”grekiska” krisen visar att den europeiska borgarklasserna långt ifrån är eniga om det europeiska samarbetets framtid och vägen dit.
.
Det enda verkligt gedigna samförståndet är att det är de arbetande människorna på samhällets nedre delar som ska betala krisen. Varje enskild kris tas till intäkt för att kräva eftergifter och umbäranden att offras på den ekonomiska tillväxtens altare.
Media:DN1,DN2,SVD1,SSD1,GP1,DN3,DN4,GP2,SVD2,DN5,SVD3,AB1,GP2,DN6,AB2,
Bloggare: Röda Malmö,Sjöstedt,Björnbrum,Jinge,ETC,Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, EU, Grekland, Budget, Statsobligationer, ECB, Portugal, Tyskland, Merkel, Sarkozy,
Det är spännande att sitta i en berg-och-dalbanevagn som just är på väg utför med rasande fart – och så vet man inte om det kommer att gå uppåt igen eller om det möjligen bara står en stoppbom längst ned!
Å ena sidan vill kapitalisternas överskikt ha EU. Å andra sidan vill de inte ställa upp och betala för kalaset. Varje kapitalist ser ju till sin egen vinst, inte det gemensamma bästa. Det är en av de svaga punkterna i det kapitalistiska systemet, det bygger på ett samhällskontrakt som gynnar osolidariskt beteende. Så det blir en springnota ur deras synpunkt, folken i EU får stå för vad deras excesser har kostat. Alternativen ser ungefär ut som att antingen kommer en massa folk att mosas mot den där otäcka stoppbommen eller också får kapitalisterna och deras politiker respass.
Det dystraste är väl att somliga av de länder som nu ligger risigt till har hamnat där de är för att de inte har kunnat anpassa sin ekonomi (räntan) efter situationen, alltså pga Euron, Irland ex.
Och så har de borgerliga den dåliga smaken att föreslå att vi ska med – NU, vad alla omöjliga tidpunkter, och tänk, i det sammanhanget tar de det annars av dem så avskydda ordet ”solidaritet” i sina munnar.
Av solidaritet med dem som knäckts av Euron (EU:s centralbank), ska vi också låta oss knäckas – eller?
Vilka tjänar på det här tro?
Pingback: Röda Korset ljuger om bloggar? | Jinges Web och Fotoblogg
Här fick Björn till det alldeles bakåfram. Privat egendom får ägaren att ta hand om egendomen, arbetsmarknaden tvingar alla att prestera vad andra vill ha, det är det enda man får betalt för. Som redan Aristoteles förstod, leder offentlig egendom till att ingen tar ansvar för den, så den misshandlas. Det behöver man bara ta en tur i tunnelbanan för att se. Det ”kapitalistiska systemet” lever inget eget liv utan består av de individer som bebor det, det är individerna som genererar ”systemets” karaktär och inte tvärtom. ”Kapitalismen” tvingar ingen till något, den blir till vad de ingående människorna gör den till.
Staten har alltid en tveksam karaktär. Felet med EU är att det har politiker som höjer sina egna förmåner och andras skatter, som staten alltid gör. Politik är ett sätt att lasta kostnader på någon annan. De grekiska politikerna vill att andra ska betala, inte betala själva, och inte stå till svars inför sina skattebetalare. Men det får dom göra. Det är allt. Solidaritet är att ta sina egna pengar och frivilligt ge till andra, av omtanke om andra. Att ta andras pengar är per definition inte solidaritet. Grekland, Irland, Spanien har haft massiv nytta av EU, nu kommer ett tillfälligt bakslag, det blir bråk och demonstrationer och sen marknadsanpassning. Euron går inte i putten, den som sätter marknaden ur spel drar själv nitlotten, sen är allt bra igen om några år.
Hus ska byggas och mat lagas i Grekland till kostnader som grekiska konsumenter faktiskt betalar, inte till priser som europeiska skattebetalare klås på. En boom baserad på EU-transfereringar leder till bust när de upphör, vilket de måste.
sl har tydligen inte läst vad riksbankens ekonomipristagare ”till Alfred Nobels minne” Elinor Ostrom säger. Allmänningar kan fortleva i allsköns välmåga i hundratals år, om det finns regler för dem. Det behövs ingen privategendom, det räcker med demokratiska kontrollmöjligheter.
Men sådana har vi ju inte i EU heller…
sl leverar bara en massa liberala floskler vars enda funktion är att bortförklara kapitalisternas skuld i krisen och förminska värdet av klasskamp. Enligt honom är det bara att vänta så sköter marknaden sig själv och så är ”allt bra igen om några år.” Men vi är många som vet att så inte är fallet. Europa präglas av större och större strejker. Klasskampens utgång avgör ifall det är arbetarklassen eller borgarklassen som får ta smällen. Låt de rika betala!