,.
.
Affish i Jerusalem: ”Varning! En PLO – agent i Vita huset”
.
“Det judiska folket byggde Jerusalem för 3 000 år sedan och det judiska folket bygger Jerusalem I dag. Jerusalem är ingen bosättning. Jerusalem är det judiska folkets huvudstad.”
Än en gång, i går inför den mäktiga amerikanska judiska lobbyn AIPAC:s årliga propagandamöte i Washington, markerade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu med dessa ord att Israel benhårt håller fast vid att Jerusalem är annekterat. Inte ockuperat. De sextusen entusiastiska deltagarna fick höra det som de ville höra.
Men samtidigt skriver den israeliska författaren Uri Avnery en nutida profetia där han varnar för att den sionistiska staten kan ha nått vägs ände. Att det nutida upproret mot vår tids Rom, USA, än en gång kan komma att innebära ”Jerusalems förstörelse”…
Averny understryker först att den pro-israeliska lobbyn i USA utan förbehåll kan dominera det amerikanska politiska systemet. Att de flesta judar i USA är beredda att i stort sett göra vad som helst för Israel. Alla amerikanska politiker är dödligt rädda för AIPAC. Minsta avvikelse från dess linje innebär politiskt självmord. Men det finns en hake. Ett viktigt undantag. Goliats akilleshäl är amerikansk säkerhetspolitik. Amerikanska politiker går inte emot något som kan uppfattas som ett hot mot den egna flaggan. Den egna statens säkerhetsintressen.
De senaste veckornas alltmer härskna meningsutbyten mellan Washington och Vita huset om Israels syn på Jerusalem och bosättningar på ockuperade områden, har de allt starkare religiöst färgade högerextrema sionisterna förklarat med att Barak Obama försöker att klippa av vänskapsbanden mellan de bägge staterna. Netanyahus svåger i det högerextrema Shaspartiet har gått så långt att man har förklarat att Obama egentligen är en muslim. En judehatande svart ”Hussein” Obama som med alla medel måste bekämpas i kommande kongress- och presidentval.
.
I satirens värld får Obama spela många motsatta roller…
.
Avnery menar nu att samma öde kan vänta för dessa fanatiska religiösa krafter som en gång drabbade de extrema judiska seloter som för 1942 år sedan ledde det desperata uppror mot Rom som slutade med att kejsar Nero och hans general Titus förstörde Jerusalem. De och Israels regering med Netanyahu i spetsen har för öppet ifrågasatt och generat Vita Husets auktoritet. Det Avnery tar fasta på är inte i sig kraven från USA:s vicepresident Joe Biden eller utrikesministern Hillary Clinton om ett omedelbart stopp för först och främst utbyggnaden av den högerextrema judiska bosättningen Ramat Shlomo i Östra Jerusalem, samt kravet att frågan om att bosättningar på Västbanken och Jerusalems status bara kan lösas vid förhandlingsbordet. Det han pekar på är i stället det för offentligheten mer undanskymda men mycket skarpa inlägg om USA:s utrikespolitik i regionen som kommit från den amerikanska militärens mest lysande stjärna, general David Petreus. I en rapport denna vecka, där han diskuterar situationen för sitt regionala ansvarsområde. Area Of Responsibility (AOR) , vilket bland andra innefattar Afghanistan, Pakistan, Iran, Iraq and Yemen, skriver han att:
,
”De varaktiga fientligheterna mellan Israel och en del av dess grannar innebär klara utmaningar för vår förmåga att komma framåt när det gäller våra intressen i AOR… Denna konflikt underblåser antiamerikanska stämningar, på grund av att det upfattas som att USA favoriserar Israel. Den arabiska upprördheten över den palestinska frågan sätter gränser för styrkan och djupet på USA:s partnerskap med regeringar och folk inom AOR och den försvagar de moderata regeringarna i arabvärlden. Samtidigt som Al Quaida och andra militanta grupper kan exploatera denna upprördhet för att vinna stöd. Med hjälp av sina skyddslingar Hizbollah och Hamas ger konflikten också Iran ett inflytande i arabvärlden.”
,
Frågan nu är om Avnery har rätt. General Petreus är ingen vem som helst. Hans status och hans synpunkter kan inte avfärdas ens av AIPAC! Men vad vad innebär hans markering konkret? Har Israel gått för långt? Ska de nutida seloterna förgöras? Kommer Obama, nu efter de segdragna politiska konflikterna på hemmaplan om en allmän sjukförsäkring, att kunna samla politisk styrka nog för att få Israel att backa när det gäller frågan om Jerusalem och bosättningarna?
Kanske kan Washington få undan en del hinder. Kanske tillräckligt många för att en ny förhandlinsrunda ska bli möjlig. Men inte tillräckligt många för att möjliggöra ens en palestinsk bantustat…
I stället kanske denna ständiga konflikt – tillfälligt – löses med att ”seloterna” provocerar fram ett avledande ”värstascenario” i form av en avledande flygbombning av Iran och nya militära konfrontationer med Hizbollah och Hamas…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Israel, Netanyahu, PLO, seloter, Jerusalem, motsättningar, sionism, Barak Obama
.
I pressen: SVD1,DN1,DN2,GP1,DN3,SVD2,
Bloggare: RödaMalmö,Jinge,Svensson,EttHjärtaRött,Schlaug,Motbilder,RödaGöinge,
Intressant inlägg!
Desvärre så har sionismen nästlat in sig så pass mycket i USA att även om den utgör ett hot mot den Amerikanska flagan (vilket den faktis alltid gjort pga Israels policy gentemot sina grannar) så kommer USA ALDRIG gå emot Israel.
Rahm Emannuel, obamas Cheif of staff, son till en känd mördare av gazabor är för i helevete CHEIF OF STAFF.
Det kan sluta som senaste när en president gick emot sina Judiska lakajer…Hetta han inte John F Kennedy?
Det finns inga belägg för Petreus uttalande. Det är inte Israels agerande som stör jihadisterna. Det är Israels själva existence som stör dem. Refererar till den brittiska generalen Richard Kemp och till Dershovitzs tal på mötet. Möjligt att se via Utube. Också anti sionism är anti israel eftersom sion är Israel.
Obama har själv skrivit i sina 2 självbiografiska böcker att i en konflikt står han på muslimernas sina. Han är den första amerikanska president som pressar Israel så hårt. Han har öppet tagit sida i konflikten stött palestiniernas ledare …från … förhandlingsbordet.
Du har rätt i att USA accepterat Iran som kärnvapenmakt med stor framtida makt över området via Hamas, Hisbollah… Stort hot mot Israel men knappast steg till fred eller ostörd sömn för andra mer arabiska stater i MÖ heller.
Varför inte söka lite på Uri Avnery och nazi tillsammans? se t,ex, http://jewishleadership.blogspot.com/2006/12/home-grown-israeli-nazis-hanson-says.html
Vad Petraeus verkligen sa, se http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/136575
Skämtteckningen på bloggen illustrerar bra ditt synsätt.
Vad vill Israelförsvarna? Skapa ett världsomspännande och verklig antisemtism igen?
Vare sig de vill det eller inte, så är det just detta de strävar mot – envetet och målmedvetet, och kommer att uppnå så småningom.
Människors dumhet upphör aldrig att förvåna mig.
Re: eva
Nej, Obama är inte först, den första var Eisenhower som tvingade Israel att lämna Egypten i och med Suez-krisen på 50-talet. Eisenhower har varit den enda som satt ner foten för att upprätthålla en balans i området.
1.Naturligtvis kan man inte accepterea att Iran blir en kärnvapenmakt men i varför pratas det inte om att Israel helt olgagligt redan har kärnvapen. Hela mellanöster borde bli kärnvapenfritt.
2. Det var pa tiden att USA inser att hela deras trovärdighet omintetgörs p.g.a att man accepterar att Israel ostraffat ockuperar palestinsk mark.
Tillbaka till de ursprungliga gränserna borde vara en självklarhet med en internationell fredsstyrka som övervakare. Om Israel vägra sa är det bara att dra in de miljoner dollar utan vilka Israel inte kan existera.
Oj,oj,oj…….Experterna dansar runt bordet igen!!!!!
Ta och läs detta:
ANTI-AMERICANISM IN THE MIDDLE EAST
Begin with the claim that U.S. support for Israel generates anti-Americanism in the Arab and Islamic world. While such support undoubtedly contributes to the phenomenon, it hardly explains it. The fundamental problem with the theory is that Arab anti-Americanism predates significant U.S. support for Israel. Until 1967, the United States gave very little aid to Israel. What aid Washington gave was in the form of very limited loans to purchase agricultural products from the United States — a program that many countries in the world participated in. It was France, not the United States, which was the primary supplier of weapons to Israeli.
In 1956, Israel invaded the Sinai while Britain and France seized the Suez Canal, which the Egyptian government of Gamal Abdul Nasser had nationalized. The Eisenhower administration intervened — against Israel and on the side of Egypt. Under U.S. pressure, the British, French and Israelis were forced to withdraw. There were widespread charges that the Eisenhower administration was pro-Arab and anti-Israeli; certainly no one could argue that Eisenhower was significantly pro-Israel.
In spite of this, Nasser entered into a series of major agreements with the Soviet Union. Egypt effectively became a Soviet ally, the recipient of massive Soviet aid and a center of anti-American rhetoric. Whatever his reasons — and they had to do with U.S. unwillingness to give Egypt massive aid — Egypt’s anti-American attitude had nothing to do with the Israelis, save perhaps that the United States was not prepared to join Egypt in trying to destroy Israel.
Two major political events took place in 1963: left-wing political coups in Syria and Iraq that brought the Baathist Party to power in both countries. Note that this took place pre-1967, i.e., before the United States became closely aligned with Israel. Both regimes were pro-Soviet and anti-American, but neither could have been responding to U.S. support for Israel because there wasn’t much.
In 1964, Washington gave Cairo the first significant U.S. military aid in the form of Hawk missiles, but it gave those to other Arab countries, too, in response to the coups in Iraq and Syria. The United States feared the Soviets would base fighters in those two countries, so it began installing anti-air systems to try to block potential Soviet airstrikes on Saudi Arabia.
In 1967, France broke with Israel over the Arab-Israeli conflict that year. The United States began significant aid to Israel. In 1973, after the Syrian and Egyptian attack on Israel, the U.S. began massive assistance. In 1974 this amounted to about 25 percent of Israeli gross domestic product (GDP). The aid has continued at roughly the same level, but given the massive growth of the Israeli economy, it now amounts to about 2.5 percent of Israeli GDP.
The point here is that the United States was not actively involved in supporting Israel prior to 1967, yet anti-Americanism in the Arab world was rampant. The Arabs might have blamed the United States for Israel, but there was little empirical basis for this claim. Certainly, U.S. aid commenced in 1967 and surged in 1974, but the argument that eliminating support for Israel would cause anti-Americanism to decline must first explain the origins of anti-Americanism, which substantially predated American support for Israel. In fact, it is not clear that Arab anti-Americanism was greater after the initiation of major aid to Israel than before. Indeed, Egypt, the most important Arab country, shifted its position to a pro-American stance after the 1973 war in the face of U.S. aid.
Tycker det är på tiden att experterna börjar förstå denna konflikt!!!!!!
mvh
johnny
Johnny,
Jag känner inte dig och vet inte om du är expert på något område över huvud taget. Själva har vi aldrig kallat oss för experter, inte ens i kunskap om vår egen hembygd eller fiske i Indalsälven, mycket mindre i internationella frågor. Vi skriver vad vi tycker och sedan överlämnar vi till experter av din kaliber att döma eller utdöma.
@ eva
”Det finns inga belägg för Petreus uttalande”
De två senaste terrorattackerna är bara en smula av all belägg som finns.
Attacken där en arabisk ”agent” som CIA trodde jobbade som spion åt de men där han tog på sig självmordsjackan och tog kål på sig själv och 7 CIA agenter i Afghanistan är tydliga bevis för Petreus uttalande. I en intervju beskriver ”agenten” som var en välutbildad arab hur bilderna under Gaza massakern fick honom att känna en avsky för Israel och även USA som blint bistod Israel med ekonomisk och militärt bistånd under kriget. Detta var ett av motiven som fick honom att genomföra sin terrordåd.
Vidare så var kalsong bombaren som försökte självmordsbomba ihjäl sig själv och ett fullsatt Detroit flygplan med passagerare ett annat tydligt exempel på hur USA:s blinda support till Israel utgör ett hot inte bara mot dess egen befolkning men även ett hot mot säkerheten i mellanöstern. Denna Nigerian som hade fått sin utbildning utomlands och hade en pappa som jobbade inom FN gav USAs support till Israel som en av anledningarna till varför han tänkte göra den terror som tack vare hans klumpighet kunde skonas.
Tidigare när experter inom mellanösternpolitik har påpekat att USAs stöd till Israel bidrar till en ökad hotbild och försökt att få fram frågan så har dessa blivit kallade antisemiter och judehatare. Nu när en av USAs högst ansedda militärer även påpekar detta hörs röster som försöker tysta ner honom.
Så eva, jag finner mer belägg hos petreus påstående än ditt då han har verkat i mellanöstern i flera år och är ytterst ansvarig för allt som pågår där så jag tror han har en ”liten” större insikt än dig.
Eva, här skriver Haaretz om samma problem.
By Carlo Strenger
Netanyahu seems to believe there is no tie between how Israel conducts itself and Arab rejectionism.
During the last two weeks, the media spotlight has focused on the immediate crisis between Benjamin Netanyahu and the Obama administration. Gigabytes have been filled with speculations about whether the crisis initiated during Joe Biden’s visit reflects a rift between Israel and the U.S. But behind the immediate crisis there looms a much deeper problem which pertains to a fallacy in Netanyahu’s worldview that is reflected in all his actions.
In his speech to AIPAC, Netanyahu has repeated a mantra that has defined his thinking throughout his adult life. He said that hatred of radical Islam for Israel has nothing to do with what Israel does, but stems from the fact that Israel is the West’s outpost in the Middle East. Ergo, his reasoning implies, Israel can continue doing whatever it wants: it can build in East Jerusalem, it can expand settlements, because this is not the reason for Arab rejectionism. Furthermore he assumes that time is on Israel’s side; that every year in which Israel continues its current policy enhances its status. This has now led him to tell Nancy Pelosi that peace talks with the Palestinians may have to wait another year, because their demand for a complete freeze of settlement construction is unacceptable.
The fallacy in Netanyahu’s argument is fateful: He takes a grain of truth and builds the wrong argument around it. While there are indeed deep reasons for some aspects of Arab rejectionism, Netanyahu’s way of thinking and his policies have become a self-fulfilling prophecy, and are making peaceful coexistence of Israel with the Arab world impossible in the long run.
Advertisement
An alternative point of view has been defended by U.S. Secretary of State Hillary Clinton in her address to AIPAC: She has pointed out that Israel’s security is ever more jeopardized by changes in rocket technology, and that both Hezbollah and, to a lesser extent, Hamas, are being armed with rockets that reach farther into Israel and have more destructive power than ever before. Under these circumstances Israel gains no security by holding on to parts of the West Bank, because the threat now has a longer reach. Hence only striving towards ending the conflict with the Palestinians can give Israel the West’s unflinching political backing against any political or military threat, and strengthen Arab moderates.
Let us now look in detail at Netanyahu’s fallacy: Historically there were a number of reasons why the Arab world didn’t want a Jewish state in Mandatory Palestine. Bernard Lewis has argued for a long time that the Arab world is yearning for the times of the Caliphate, in which the Arab world was a united empire, and that the dream of reinstating the historical greatness of ancient times has not lost its grip on the Arab imagination. Israel is the thorn in the vision of a unified, Arab-Muslim Middle East, and this thorn is placed at the one place that, more than any other, symbolizes the conflict of the three monotheistic religions, Jerusalem.
Assuming that Lewis’ analysis reflects an important aspect of the Arab psyche, the question is what conclusions need to be drawn from this. Netanyahu’s conclusion is: We need to be brash, self-confident and show that we can do whatever we like. In the long run Arabs will accept our existence not because something in their basic mindset has changed, but because they realize that they cannot defeat Israel militarily. In this, Netanyahu continues to be a faithful disciple of Jabotinsky’s Iron Wall thesis, which says that only Israel’s might will get Arabs to accept Israel’s existence.
The question one needs to ask is: At what point would you say that the Arab world has accepted Israel’s existence, and can hence change the policy of building Israel’s existence exclusively on might? At what point do you try to build more constructive relations with the Arab world? The problem with Jabotinsky’s Iron Wall thesis is that it can easily turn into a self-fulfilling prophecy, because no change in the Arab world will be taken as an indication that a cooperative approach is now in order. The result is catastrophic, because Netanyahu actually seems to believe that there is no connection whatsoever between how Israel conducts itself and the Arab world’s relation to Israel. And he also seems to think that time is not of the essence and that Israel can stall further without weakening its position.
Moreover, Netanyahu’s mantra has had powerful influence on many in world-Jewry who mean to defend Israel’s existence. They keep amassing evidence for Arab Anti-Semitism to prove to the world, that Israel must be supported no matter what it does, because it is threatened by Arab Anti-Semitism. But, as the foreign ministry’s professional echelon has realized long ago, this strategy doesn’t work. Hence it has been working towards a re-branding of Israel as a progressive country. The problem is that such a re-branding needs to be backed up by actions that are consistent with it.
There is an alternative way of looking at the Middle East: yes; the Arab imagination has been under the spell of the dream of restoring the Caliphate for a long time. But there have been developments in other directions: Many Arabs have, for a long time, sought a different relation to the West. They have shaken off the mythic-theological way of thinking that sees the Middle East as belonging exclusively to Islam.
True: Radical Islam has surged in the last decades, and much of it has nothing to do with Israel, as Robert Wistrich’s monumental analysis of contemporary anti-Semitism has shown. Al-Qaida emerged for completely different reasons, and only recently has it adopted the Palestinian cause in its rhetoric. But Netanyahu’s conclusion is the wrong one. Israel’s actions do make a difference; they can either play into the hands of radical Islam, or they can empower Arab moderates and strengthen their stand against radicalism.
Netanyahu’s policies are providing radical Islam with the iconic images that consistently weaken moderate Arab positions, both among the Palestinians and elsewhere in the Arab world. This undermines Israel’s security rather than enhancing it. It is high time for him to realize that repeating his old position doesn’t make his ideas true: It is time to overhaul them radically.
Det är nog ingen som riktigt vill lösa ”problemet”.
Fundera lite i termer av vilka som tjänar på att hålla brasan vid liv.
Lägg av allihop! Så länge hatet mot judar och kristna är befogat och fortfarande står skrivet i KORANEN så kommer ingenting bli bättre…
Ingenting Israel gör kommer leda till förbättringar? Dela Jerusalem? Vist, men koranen kommer fortfarande hetsa mot judar. Ni fattar inte!
Allting är islams och koranens verk, alla motsättningar, allt hat och lidande… Läs på och hoppas ni fattar!
kanske lite sent men ändå…
http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2010/07/30/i-sarkoland/
Angående föregående inlägg ”Allting är islams och koranens verk, alla motsättningar, allt hat och lidande… Läs på och hoppas ni fattar!”
Det är lite väl enkelt sagt. Tänk om alla folkslag skulle vilja återbygga sina ”tempel”… Det skulle innebära krig i all evighet eftersom det ofta är flera folkslag/grupper av människor som tycker de har rätt till ett visst område… vilka ska få bygga upp coloseum? persepolis? incaindianernas tempel???
De flesta tycker ändå inte att gud har lovat länder till folk… jo… kanske om tomten kommer till julafton nån gång….
Alla moderna religioner senaste tusen åren har varit hänsynslösa där och när de har fått tillfälle. Kristendomens ursprung och historia rymmer enorm antisemitism, på samma sätt som i judendomens historia innebär en hel del hämnd och hänsynslöshet. New Ages försök att koka ihop alla religioner är inte så nytt som namnet antyder. Att inkorporera gudar och brygga religioner och mystik har varit ett av verktygen som överklassen har använt för kontroll sedan klassamhällets etablering. Detta har ofta hänt när kungar och imperier blir stora och tar över andra områden (t ex Zoroastrianism och Hinduism)
Även dessa sammanföringar av gudar och religioner har till och från visat sin hänsynslöshet för att bevara makten gentemot hot utifrån.
Vad jag vill säga är att vi inte ska hypnotiseras av religion som är verktyg för att sammanföra en grupp av människor i syfte att urskilja sig och agera gentemot en annan grupp.
Tack för en bra sida… och fortsätt kampen!
Vad jag vill säga är att vi inte ska hypnotiseras av religion som är verktyg för att sammanföra en grupp av människor i syfte att urskilja sig och agera gentemot en annan grupp.
Tack för en bra sida…
bortse ifrån länken i början av posten tack