Thailand på nytt.

Fler röda samlas i Bangkok

.

Thailand har inte synts i media på några dagar. Efter att premiärminister Abhisit insåg att han inte skulle få med sig militären i ett angrepp mot de rödas basläger slog han volt och la fram ett fempunktsprogram för fred och försoning som snabbt accepterades av de röda ledarna i UDD, Unionen för demokrati mot diktatur.

Abhisit sa i TV att de röda måste ta beslut i dag måndag om ett slut på demonstrationerna annars slopar han nyvalet den 14 november.

Men krisen är långt ifrån över och en våldsam sammanstötning mellan militär/polis och de röda kan inte uteslutas. Just nu står olika viljor mot varandra. Mellan regeringen och de röda finns det ännu ingen lenighet om datum för upplösning av parlamentet. Röda ledare säger att ett datum måste bestämmas innan de upplöser demonstrationen och lämnar kvarteret Ratchaprasong och regeringen säger att de måste upplösa sitt basläger omedelbart annars blir det inget nyval den 14 november som sagts. Cirkelns kvadratur kan man säga.

.

Nyval i sikte eller är det bara röda därute?

Men det står också olika viljor mot varandra inom de olika lägren. Det råder inte enighet bland de röda om accepterandet av regeringens fempunktsprogram. De kommer inte att kunna enas om ett svar till premiärministern i dag måndag 10 maj.
-Har vi offrat så mycket för så lite, frågar sig många röda aktivister och i går söndag anlände fem tusen nya demonstranter från landsbygden i nordost. Det är ännu oklart om ledarna i UDD bett om det eller om det är lokala initiativ för att visa upp missnöjet med en alltför stor eftergift till en regering som man hela tiden kallat illegitim och hållen under armarna av militären.
Men det finns också motstridiga viljor bland de rödas motståndare. Extremisterna i PAD, de gula som ockuperade flygfältet i december 2008, vägrar att acceptera regeringens fem punkter och säger att Abhisit inte visat tillräcklig styrka mot de röda och kräver hans avgång. De är emot ett nyval av den enkla anledningen att PAD är helt chanslösa i ett val inom sex månader. Militärer i PADs ledning har gått så långt att de tycker armén ska införa krigslagar på egen hand utan regeringens medgivande och ta itu med hårdhandskar mot de röda.

.

Två polismän dödades av okända attentatsmän.

I det tredje lägret som kallats multifärgat råder ingen frid heller. De kräver av regeringen att beslutet om nyval 14 november ska upphävas och nyvalet skjutas på framtiden. I stället kräver de likt de gula att militären ska sättas in för att rensa upp i stadens centrum.
Spänningen i Bangkok har dessutom stigit efter ett bombdåd och en dödsskjutning de senaste dagarna där två polismän mist livet och ett tiotal personer skadats. Vem som ligger bakom dåden råder det vilda gissningar kring. Alla anklagar alla och det finns inget enkelt svar på frågan vem tjänar på det.
Om du trodde att inget mer skulle höras från Thailand är det möjligen dags att ändra uppfattning. Det verkar på nytt vara laddat för rubriker på tidningarnas ettor.

.

Media DN1,SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

10 reaktion på “Thailand på nytt.

  1. Vad jag tycker är konstigt är att ni kallar de röda UDD, ”unionen för Demokrati
    mot diktatur”, men kallar de gula PAD, extremister ? Kan ngn av bloggförfattarna förklara för mig på vilket sätt de röda skiljer sig mot de gula, förutom namnbeteckning. Är inte båda dessa grupper extrema, våldsbenägna, helt utan förståelse för vad demokrati verkligen står för ? Och far ni inte med osanning, eller åtmonståne friserar verkligheten en aning när ni säger att dödsskutningarna i Bkk av poliser är en gåta. Sanningen är väl att det mesta våldet under denna demonstration som nu pågått över en månad, har kommit
    från den röda sidan. Vilket visar att de röda inte har kontroll över sina egna ”trupper” och därför agerar såsom en mobb, vilket knappast kan tolkas som demokrati.

    Och har ni inte snärjt in er alldeles nu när ni introducerat ytterligare en grupp: de multifärgade ? Vore intressant (igen, men jag tycks aldrig få några svar, tyvärr)att få hör författarnas teorier ang. denna (demoniska månne ?) grupp.

  2. Johan,
    egentligen borde jag inte ens svara på ditt inlägg. För någon som kallar Thailands fattiga bönder och arbetare som kämpar för att göra sin röst hörd för ”mobb” är inte värd att bemötas.
    Men nu svarar jag ändå. För det första är det inte jag ”som kallar” dem ”unionen för demokrati och mot diktatur”. Deras parti heter faktiskt så; UDD – Union för Democracy and against Dictatorship. Så enkelt är det. Du som tydligen bor där borde väl veta det.
    Att jag kallar PAD för extremister är också mycket enkelt. De är helt enkelt extremister. Bästa beviset är att ¨PAD anser folket för okunnigt för att välja parlamentet. De har krävt att 2/3 ska tillsättas av eliten,armen och kungahuset. Resten kan ”mobben” få rösta om.
    Jag vet inte vad du vet om ”sanningen” om de två döda polismännen. I vilket fall måste du ha mer information än den thailändska engelskspråkiga pressen som ex. Bangkok Post.
    Vad gäller de ”multifärgade” verkar det mest vara en ”front utåt” för PAD eftersom de multifärgade ställer samma krav på regeringen om att den ska avgå, inte hålla nyval i november och att armén omdelbart ska sättas in mot de röda oavsett hur mycket blod som kommer att flyta. De har till och med krävt att armén ska införa krigslagar även om inte regeringen ger order om det.

  3. De röda har använd mycket mer våld under sina demonstrationer än de gula. Det är ett faktum som inte går att snacka bort. Minns ni TV-bilderna från APEC mötet förra året när man stormade in och tvingade utländska ledare att fly med helikopter? Eller när man anföll bilen premiärministern färdades i?

    Regeringen har antingen inte haft viljan eller förmågan att göra det som vilket annat lands regering som helst skulle gjort, nämligen att rensa gatorna från olaglig ockupation. Jämför med Grekland och de ”folkliga” demonstrationerna där! Jämför med vilka våldsamma demonstrationer eller kravaller som helst i andra länder. Var skulle något liknande tolereras? Man kan ha åsikter om vad regeringen borde göra och inte, men man kan inte säga att demonstranterna mött särskilt hårda tag, eller tycker ni det?

    En röst på den thailändska landsbygden är inte dyr. Det räcker med 100 baht eller en whiskyflaska. Thaksin har haft råd med många röster. Är det demokrati?

    Problemet är att den så kallade ”eliten” inte begripit att folk måste få bra utbildning. Det är grunden för demokrati. Kina går rätt väg. Först god ekonomi som ger resurser för utbildning, sedan demokrati steg för steg.

  4. Tack Benny för att du tog dig tid svara,
    Varför jag kallar de röda för mobb, och kommer att fortsätta att göra det tills
    jag får bevisat motsatsen, Pöbel är ett annat ord som känns nära….. För hur
    förklara bort försöken (lyckade tyvärr) att stoppa ASEAN i Pattaya härom året (och kom inte och säg att de var emmot Pattaya och prostituion som var huvudsak) eller stormningen av sjukhuset i förra veckan (samt givetvis alla dessa vägspärrar där man stoppat ”vanligt”folk samt trakasserat ett otal utan grund) eller att på ngt underligt sätt det i nästan alla konfrontationer med myndigheter eller vanliga Bkkbor det funnits vapen med i bilden, som dessutom använts ?eller är det bara en stor konspiration mot rödingarna (pöbeln alltså) och att de innerst inne är bara fredsivrare som blivit lite uppspelta ? Och som sann Demokrativän skulle jag igen vilja höra er
    definition av demokrati, framför allt hur ni kan ställa er bakom en person som Thaksin som ett flertal ggr dels sagt sig stå över såna värdsliga ting som FN och mänskliga rättigheter (vi som bor nära inpå minns Kriget mot narkotika samt inte minst Thak Bei) men det är kanske petitesser i sammanhanget ??????

  5. Johan,
    Snart börjar jag tro att du inte kan läsa innantill. Den här bloggen har skrivit ett 20-tal artiklar om den aktuella krisen och 5-6 artiklar under de gulas ockupation av flygfältet och den då sittande regeringens fall. Jag inbjuder dig att hitta ett enda positivt ord om Thaksin som person eller hans roll i det politiska livet. Tvärtom har jag alltid kallat honom korrupt mediekung.

  6. Johan,

    Lite läsning för dig och andra,

    Thailand: Land of Smoke and Mirror
    ALICK Justin
    5 May 2010

    On the night of April 10, 2010, a distraught group of red-shirted, pro-democracy activists stormed into a Bangkok hospital and demanded that it hand over the bodies of fellow protesters they had witnessed being shot to death by the Royal Thai Army in a bloody military crackdown, which was still in progress. At first they were turned away by the hospital director, citing medical procedures as well as specific regulations that had been handed down by the military regime — but as more angry protesters arrived, he had no choice but to relent.

    The protesters feared that by morning, there would be no way of proving that anyone had actually been killed. Taking no chances, they draped the corpses, which had suffered horrific bullet wounds to the heads and chests, in national flags, and displayed them before thousands of people, including members of the international press, gathered at the main United Front for Democracy against Dictatorship (UDD or Red Shirts) protest stage. It was only then that hospital directors across the city began admitting that people had indeed died. The death toll would reach 25, with more than 800 wounded.

    Up to a week later, the official story was that the protesters had either shot each other, or had been assassinated at long range by malicious terrorists seeking to discredit the government; few soldiers had been issued with live ammunition, and those who had been fired only into the air. But as recorded images and videos of the massacre, which occurred in the vicinity of the city’s Democracy Monument, began to flood the internet, the military administration was forced to admit that live rounds were fired into the protest. This was a major upset for a regime that had up until that point been largely successful in impressing its particular version of reality on the urban populous, and even some international journalists — that Thailand is a democracy, and the Red Shirts are a threat to it.

    The crackdown failed, in the face of unexpected retaliation that some suspect points to a dangerous split in the military. Yet 50,000 troops remain in the capital, poised for a second attempt at removing Red Shirt protesters who have been camped out in the city for almost two months as part of a campaign demanding general elections. To date, there has been no independent investigation into the April 10 crackdown. Thailand is many things, but a bastion of transparency it is not. The modern Thai state was born out of an unsolved murder more than 60 years old, which still cannot safely be spoken or written about from within the country.

    George Orwell once famously wrote: “He who controls the present, controls the past. He who controls the past, controls the future.” In Thailand, I have witnessed history being written and then unwritten before my very eyes. I have taken part in events that never officially happened. I have seen footage of protesters being shot or beaten by soldiers disappear behind censorship notices, later denied by authorities as ever having actually existed. This is a country where internet speeds have been reduced to a crawl due to the sheer volume of web sites being blocked, where people who speak their minds get put away with murderers and rapists.

    It is said that war is being unleashed in Bangkok, and this may indeed be the case. The nights are punctuated by the sounds of bomb blasts and gunfire, and coils of razor wire criss-cross the footpaths. Soldiers with M-16s wait in side streets, or upon blacked-out pedestrian overpasses, taking sight at pro-democracy protesters armed with stones and bamboo spears. But there is another war going on in Thailand, fought not with machine guns or grenades or even sticks or stones — but with camera phones, an internet connection and a good proxy server.

    It’s a war over what will and will not be in tomorrow’s newspapers, television shows and history books, setting those who expose the uncomfortable truths about Thailand against those who wish to cover them up. It is nothing less than a war over reality itself — over what is truth and what is lies; what is real and what isn’t. The most potent weapon that can be used in such a war is censorship, and it is a weapon that the current Abhisit Vejjajiva government, which came to power in December 2008, backed by the royalist, ultraconservative establishment and its military and judicial arms, has used with great enthusiasm since it gained power through the ousting of three successive democratically elected governments via a coup d’état and a series of legal manœuvres.

    In a “simpler” time, the most potent example of censorship in Thailand was the lese majeste laws, which prohibit expression that may be construed as slanderous, critical or insufficiently respectful of the monarchy. After the coup of 2006, the Computer Crimes Act came into place, which was a fusion of lese majeste and broad anti-sedition laws upgraded for a digital age. Yet since the imposition of the draconian Internal Security Act in early March, and more recently the no-holds barred Emergency Decree, Thailand’s censors have taken even greater liberties in blocking or removing any online content deemed by them to be threatening to “national security, public order, or good morals”. According to Freedom Against Censorship in Thailand, the number of blocked websites numbers in the tens of thousands.

    On top of all this, an unprecedented crackdown against free-thinking netizens, independent news sources and activist networks is underway. The editor of the respected Prachatai online newspaper was recently arrested and potentially faces up to 50 years in jail for subversive content deemed insulting to the monarchy.

    Early yesterday evening, a friend of mine from the Student Federation of Thailand was issued a summons by a group of policemen to appear at the military headquarters at 10 am this morning. In a particularly Kafkaesque twist, she was not informed as to the basis for such a summons, but was informed that she could be arrested if she failed to comply with it. She and her apartment were photographed, and was basically warned to stay out of the current political crisis. And she was but one of hundreds, including a military general and former prime minister, who received similar summons and warnings.

    In a country where hundreds of such “dangerous” websites are closed daily, Youtube footage disappears as soon as it has been made available, and the mainstream press either self-censors or enthusiastically and sycophantically tows the government line, there is no substitute for your own eyes as a reliable source for information.

    And so it was that I found myself picking my way through the shattered concrete, glass and gore left behind at the scene of the April 10 massacre, barely an hour after the last shots were fired. I wasn’t alone — all manner of people including urban families, police officers, protesters and tourists alike had come out in anticipation of the inevitable government spin-and-denial campaign that was to come. The entire area had already been transformed into a history museum of sorts, complete with shrines for the dead, tour guides, and even a guestbook — basically every available surface that could be written on had been covered in angry or sorrowful messages.

    The soldiers were lurking only a few blocks away, the blood was still wet upon the ground, and remnants of tear gas still itched at the back of my throat. There was little reason for any sane person to be in that part of town at that time of night. Except to see for yourself what would not be in the history books tomorrow. To sear an image into your brain so powerful that no amount of government propaganda could cloud it or wipe it away. To see the real face of Thailand before the establishment had time to paint a smile over it for the tourists and investors.

    And as I wandered the streets that night, watching angry protesters rip abandoned armoured personnel carriers apart with little more than their bare hands, running my fingers over the bullet holes that peppered the shopfronts, and listening to the chanting of Buddhist monks during the memorial service for the dead protesters that lay upon the stage, I took small comfort in just how many ordinary Bangkok people had come out to see the truth with their own eyes. And how hard it was going to be for the establishment to cover this one up.

    From Links. http://links.org.au/node/1667

  7. Luktar lite revolutionsk kamp a la Ryska revolutionen, dock, vad säger att denna artikel är den sanna ? och säger den ngt, så säger den också att vissa tydligen tycker att mobb-mentalitet är ok, ibland.

    Lëdare för gruppen de röda har sagt att nu måste de röda demonstranterna rösta på puea tai i nästa val – se där ! ytterligare ett konstigt svar på det de alla kämpade för – DEMOKRATI ! – i sann demokratisk anda skulle man inte längre ha en indivduell rätt att rösta på vem man ville, – jaa, vad ska man säga egentligen ?

  8. Hej Johan,

    Vad roligt att du kan skriva å ä ö nu 🙂
    Jag tror att de (regeringen samt de röda) har lösningar på bordet nu … vi får se vilken av de kommer fungera bäst.

    Ciao

  9. Jag:
    Det verkar finnas fler Johan pa denna blogg.. 😉
    Jag har forfarande mitt icke-svenska tangentbord.
    Tankte ett tag kliva in i diskussionen men foredrar att lase den pagaende debatten. I mangt och mycket instammer jag dock med.. Johan. Men han ar inte jag – och jag ar inte han. Dock ar det ju du som ar Jag.. eller..
    ahh sa krangligt det blev :))

    Jag kan ju passa pa att instamma i att jag sannerligen anser att en politisk grupp som haller sig med lynchmobbar ( Khon Kaens flygplats, Chiang Mai t.ex. ) och som har stadgar som tydligt deklarerar ”exclusively non-violence” som metod medan de bevapnar sig med molotovcocktails, bambuspjut m.m., stormar riksdagen och sjukhus, ar svart att kalla annat an just – ”mobb”.

    Detta alldeles oavsett de syften de har rent politiskt. Jag hoppas att med tiden de Thailandska bonderna kan fa riktga, arliga och starka foretradare som driver deras fragor istallet for att anvanda deras situation som sprangbrada for egna syften.

    MVH
    Johan (2) – han utan a,a, och o.. 😉

  10. I love what you guys are usually up too. This kind of clever
    work and coverage! Keep up the amazing works guys I’ve added you guys to blogroll.

Kommentera