Thailand i kris

Slaktaren i Bangkok.

.

Premiärminister Abhisit har gjort allt för att framstå som försoningens man. Men den putsade fasaden, som han en gång skaffade sig i det fashionabla brittiska överklassuniversitetet Eton, rämnar och faller av i stora sjok. Fram träder i stället slaktaren av Bangkok.
Bara de senaste tre dagarna har minst 27 personer, samtliga civila, dödats av soldater som fått order att skjuta skarpt. Inte en enda soldat eller polis har dödats sedan blodbadet den 10 april.

.

-Det finns ingen återvändo, sa Abhisit i sitt tv-tal.

Regeringen säger att det finns fem hundra ”terrorister” bland ”oskyldiga demonstranter”. Sett till vad som hänt sedan den 10 april kan man bara dra slutsatsen att dessa fem hundra ”terrorister”, beväpnade med krigsvapen enligt regeringen, är de fumligaste och mest ineffektiva ”terrorister” världen skådat. Fem hundra beväpnade till tänderna utan ett enda offer i arméns led. Tro det den som vill. All seriös rapportering från de rödas basläger i Ratchaprasong och från de sammanstötningar som skett de senaste dygnen visar de röda beväpnade med påkar, slangbellor, hemgjorda kanoner av brandpumpar som avfyrar fyrverkeripjäser och molotovcocktails i stor mängd. Kvar finns de mystiska ”svarta männen” vars hemvist ingen hittills lyckats klargöra. I vilket fall är de inte fem hundra och uppenbarligen har de inte vänt sina vapen mot arméns soldater eftersom ingen av dem avlidit.

.

Bangkoks centrum liknar allt mer en krigszon.

Det ser allt mer ut som att de röda ska drivas bort från sitt basläger till priset av många döda och skadade. Abhisit säger att det inte finns någon återvändo längre. Enligt Bangkoks Mister Hyde kan inte regeringen vika sig och tänker inte rygga tillbaka för ett stort antal offer. Hans problem är dock detsamma som tidigare. Arméledningen tvekar inför ett frontalangrepp på de röda och har hittills satt upp gatuspärrar för att hindra de röda från att ta in förstärkningar och förnödenhetetr och placerat ut prickskyttar på taken runt baslägret. Enligt de flesta ögonvittnena på plats är det prickskyttarna som dödat människorna de senaste dagarna.

Det så kallade internationella samfundet med FNs generalsekreterare i spetsen manar till besinning men placerar samtidigt ”parternas ansvar” på samma nivå. Fattiga bönder och arbetare som kräver att deras röster ska respekteras kan inte ställas till svars för den situation som uppstått och som riskerar att sluta i många dödsoffer. Det är den härskande eliten, militären och kungahuset som i årtionden lagt grunden till den sociala explosion vi ser.

.

Äldre, kvinnor och barn lämnar baslägret.

Det har höjts röster för att framställa de röda folkmassorna som köpt fotfolk i förre regeringschefen Thaksins sold och att det bara handlar om en konflikt mellan två eliter som slåss om att sitta vid köttgrytorna. Att Thaksin manövrerar i bakgrunden råder det inget tvivel om och att hans mål är att på nytt överta regeringsmakten verkar också troligt. Men det förminskar inte betydelsen av den folkliga resningen. En konspirativ syn på varför dessa mobiliseringar äger rum, att det är för fickpengar från Thaksin eller andra direkta fördelar, är rent nonsens. Snart alla folkliga resningar i historien har haft parasiter på sin rygg som många gånger lyckats vända upprorets resultat till sin fördel. Thaksin kommer säkert att göra allt för att så ska ske också i Thailand.

.
Den korrupta mediekungen och före detta premiärministern Thaksin har fortfarande många anhängare

Uppror drar också till sig alla sorters äventyrare. Den ökände Seh Daeng, som ligger för döden efter att ha träffats i huvudet av en prickskytt, hade säkerligen inte rent mjöl i påsen. En gammal krigshund som gjort sig känd för sitt blodiga krig mot kommunister i både Vietnam och Thailand har säkerligen inte lärt sig att sitta fint.
Sådana dubier kring de rödas kamp leder många tveksamma till att hamna i reaktionens famn och kräva krafttag från regering och militär för att sätta stopp för ”kaoset”. Ironin är beklämmande. För att de rödas renhet inte övertygar kastar man sig i famnen på reaktionen och begär av den att den snyggt och med minsta möjliga våld ska stoppa de okunniga bönderna som inte har vett att välja bättre ledare än de de har.
Slaktaren i Bangkok kommer inte att visa moderation om han går segrande ur konflikten. Inte nog med att många kommer att dödas på grund av Abhisits kompromisslöshet. När lugnet lagt sig kommer domstolarnas dörrar att slå igen bakom kanske hundratals av de mest aktiva i rörelsen. Bönderna och arbetarna kommer hunsas än värre än förr.

.

Röda ledare visar upp offer för arméns prickskyttar.

Den rika snobbiga eliten i Bangkok kan däremot återgå till sina mondäna aktiviteter utan att bekymra sig över det thailändska folkets svåra vardag. I Ratchaprasong kan de på nytt sväva in i de svala lokalerna hos Louis Vuitton, shoppa något chickt hos Armani eller kanske gå en trappa upp i det centrala varuhuset och kolla priset på den senaste modellen från Ferrari, som sägs vara gul.

.

Media; DN1,SVD1,SVD2,AB1,GP1,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

19 reaktion på “Thailand i kris

  1. Igen, kolla fakta:

    http://www.dn.se/nyheter/varlden/tva-poliser-dodade-i-bangkok-1.1090672

    Två poliser dog och flera poliser, militärer och civila skadades i två attacker förra helgen. Detta var precis då de röda såg ut att godta regeringens färdplan, men iom dessa attacker ändras tonen…

    Blodbadet den 10 april blev flera soldater dödade och skadade.

    Detta är först och främst inte en klasskamp som ni vill få det att se ut som. Snarare en strid mellan olika läger inom eliten. Där en grupp använder sig av de fattiga demonstranterna (och ja många är betalda) en annan grupp försöker använda regering och militär. Sen har vi kanske fler grupper som till olika grad väljer våldet och utnyttjar situationen för att skapa kaos.

    Detta är ingen lek för vänster-romantiker. Detta är girigheten som visar sitt fula ansikte. Den girighet som genom historien alltid förstört för vänster-romantikerna. Verkligheten hinner ikapp.

  2. Wisith,
    Lycka till i din värld av mörker, hopplöshet och girighet. Jag väljer en annan väg.

  3. Är hög tid att driva bort rödskjortorna och deras extrema gren som terroriserat BKK.

    Att skylla detta på Abhisits och hans” kompromisslöshet” är ju sorgligt. De borde stått mer resoluta och drivit bort folkmassorna mycket tidigare. Parlamentet gav rödskjortorna en chans till förhandling och gav dem vad de ville ha – nyval, men då räckte det inte och de ställde då krav på 1. Abhsits gripande och åtal, 2. Amnesti för deras egna ledare.
    Detta blir ju en paradox i sig, då de menar att Abhsit skall ställas inför rätta för att människor dött, medans de rödas ledare då skall gå fria för samma sak. Det finns väl två sidor och båda bör väl någon skudl i sådant fall.

    Att det sedan är ett på alla sätt infiltrerat kaos, där alla sidor och partier har bitvis bidragit gör inte saken lättare. En sak är då säker, det är hög tid för regeringen att ta tag i saken, vilket de verkar göra…

    ”Inte ett enda offer i arméns led” – Felaktigt!

    ”Kvar finns de mystiska ”svarta männen” vars hemvist ingen hittills lyckats klargöra. I vilket fall är de inte fem hundra och uppenbarligen har de inte vänt sina vapen mot arméns soldater eftersom ingen av dem avlidit.”

    – Jo, finns dödade samt skadade soldater och. Dessutom kankse man inte ska glömma de döda civila som dog av granaterna.

  4. Markus,

    Som sagt, det finns de som allierar sig med militären och reaktionen för att kräva blod på gatorna och ”ordnung”. Du verkar vare ett fint exemplar.

  5. Bra nära Godwins lag igen där Benny. Dina argument blir alltmer ihåliga ju mer de upprepas.

    Du kallar ju mig rasist, så snart kanske det kommer!

  6. Celsius,
    Jag följer inte Goswins lag. Jag behöver inte ändra mina bedömningar i en glidande skala som slutar med att anklaga någon för nazism. Jag har inte ens snuddat vid tanken att du är nasse. Däremot anser jag att dina nedsättande omdömen över thailänska människor liknar de belgiska kongokolinialisternas generaliseringar över den inhemska befolkningen i Kongo. Det kallar jag rasism. Och det är en uppfattning jag fick omedelebart av dina inlägg. Godwin eller inte. Gilla det eller inte.
    Att du skulle bättre tolka vad du läser därför att du har mer information är nonsens. Du har ingen aning om vilken information jag har. Och det har inte stor betydelse eftersom tolkning av information hänger till hundra procent samman med vilka sociala och ideologiska glasögon vi har på näsan? Dina glasögon gör att du ser en löning på den aktuella situationen i en militär attack på de röda och skit detsamma hur många som dödas för nu får det vara nog. Det vill säga samma åsikt som den redaktör för Bangkok Post som du citerade långa stycken av.

  7. Puh, jag är inte nasse, vilken lättnad! 😛

    Fast jag gillar inte att bli jämförd med dina kongobelgare heller på det sätt du gjorde. Kan du inte erkänna att det var fel och orättvist?

    Jag älskar thailand och thailändare, speciellt min fru, min familj och mina svensk/thailändska barn. Fast jag hatar dessa förbannade mutkolvar till snutar med sina giriga händer. Jag har till yttermera visso observerat en del kulturella skillnader och skillnader i kynne mellan thailändare och t ex svenskar, som jag påpekat. Då gör du mig till rasist! Mycket märkligt…

    Till själva saken. Vad vill du att den Thailändska regeringen skall göra då? De röda fick alla sin krav tillgodosedda, nyval, regeringens upplösning, men det räckte inte för då fick inte Thaksin tillbaks sina stulna miljarder och sin amnesti. Så då kom det nya och fullkomligt absurda krav fån de röda som ingen regering skulle kunna godta. Ändå gick man med på en del av dem. Resten var omöjliga. Vad har Abhisit för val då? Bangkok kan väl inte ockuperas för gott av mobben?

    Dom som inte gjort nåt olagligt har erbjudits att gå hem. De som brutit mot lagen skall lagföras. Är det konstigt det?

  8. Benny!

    Tack för de goda analyserna av det politiska läget i Thailand. Önskar bara att svensk media ville ta ett större ansvar för vad de rapporterar och framförallt att det internationella samfundet ska agera. Snart är det för sent för många av demonstranterna och vi har en stat än mer lik det västra grannlandet.
    Vi är fler med personlig anknytning till Thailand och att tro att man vet bättre för att man bor i Bangkok är snällt uttryckt naivt. Det går att få en bra bild av händelserna utan att befinna sig på plats och trots att regeringen gör allt för att stoppa en fri nyhetsrapportering och regeringsvänliga media istället sprider ren lögn och propaganda.

  9. Vill bara konstatera att ”De röda fick alla sin krav tillgodosedda, nyval, regeringens upplösning, men det räckte inte för då fick inte Thaksin tillbaks sina stulna miljarder och sin amnesti” är ren bullshit!

    Regeringen drog nyligen tillbaka sina löften om nyval, vilket triggade demonstrationerna igen. Regeringen är en diktatur som gör allt för att behålla makten, ett nyval skulle direkt avsätta dem och därför skjuter de hellre sin egna befolkning än håller ett sånt.

    Fascism helt enkelt, men det finns många som stödjer fascism om det gynnar dem, därav (i Thailand) rika svenskar och den rika omvärldens reaktion. Hade Thailands regering varit socialister hade USA hotat med militär interaktion vid det här laget…

  10. Celsius,

    Vi har genom Benny fått förmånen att uttrycka våra åsikter på den här bloggen och tyvärr tycks det som att vi betalar med att tränas i att inte ta illa vid oss.

    Själv blev jag mästrad över att jag inte valde sida vilket Benny gjorde redan för 46 år sedan (ett sus av beundran går genom läsarna 😉 ), sen var det något om impotens också. Jag kommer inte ihåg om det var mig eller min ståndpunkt han avsåg. Det är klart att det tar lite när det kommer personliga påhopp när allt man egentligen ville var att ventilera fakta för att öka sin förståelsen.

    Men Celsius, du skrev en bra fråga som jag också skulle vilja att Benny besvarade. Alltså denna: ”Vad vill du att den Thailändska regeringen skall göra då?”.

    Och Benny, bli inte sur eller förbannad nu och kalla mig och oss andra för ännu fler otrevligheter. Då förstör du bara din egen blogg. Låt oss istället diskutera konstruktivt med den fakta vi lyckas få fram oavsett om var vi sitter i världen – Okay?

  11. Kalmar,
    Så här skrev du förra vaeckan: ”Oavsett sida man väljer så är det min erfarenhet att man inte kan välja bort vissa delar som följer med i en större sakfråga. Man blir istället omedelbart associerad med såväl gott som ont.”

    Och så här svarade jag;
    ”Kalmar,
    Ditt problem existerar naturligtvis. Och enda sättet att indvika dilemmat är att isolera sig i samhället och aldrig delta i den minsta rörelse som växer fram. Jag har själv varit politiskt organiserad i 46 år och kan av erfarenhet säga att det alltid finns skitstövlar i det bästa av partier. Men det får man ta på köpet, annars bildar man ett enmansparti med garanterad renhet men också garanterad impotens.”

    Tycker du att det är ett personligt påhopp? Jag håller ju med dig om att problemet existerar. Men jag anser att det får man stå ut med för alternativet är att inte engagera sig alls, åtminstone inte organisatoriskt. Jag kan inte se att mitt svar är det minsta oförskämt eller riktat mot dig som person.
    Om du går tillbaka i den diskussion som varit kring Thailand på den här bloggen ska du inse att om det funnits invektiv så är det mot mig som de första slungades, av bland annat Celsius.

  12. Celsius,

    Du verkar inte inse att du fortsätter att använda förnedrande och nedsättande formuleringar.
    ”Bangkok kan väl inte ockuperas för gott av mobben?
    Vet du inte att mobb är ett grovt negativt laddat ord? I Svenska Akademins ordlista finns två synonymer – pack och slödder. Så länge du inte inser att vad du säger kan tolkas som rasism eller hets mot en folkgrupp kan jag inte ändra min åsikt.

  13. När Thaksin var stadminister betalade han tillbaka alla skulder som alla gamla regeringar har lånat ifrån utländer (och stoppade in pengarna i egna fickor). Nuvarande regering lånade massor miljarder pengar ifrån utländer och stoppade i egna fickor pricis som de gamla regeringar innan Thaksin och vad ska man kalla de? Nu skriver i alla tidningar ”Den korrupta mediekungen och före detta premiärministern Thaksin” det tycker jag är märkligt för nu när Abhisit sitter som stadminister har mycket pengar runnit ut som att man hälla vatten i sanden, mycket snabbare än de andra tidigare regeringar, men som sagt vad kolla man honom?

  14. Benny,

    Jag kanske inte förstod det du ville ha sagt, och konsekvensen blev den jag beskrivit. Antingen är jag lättstött eller också bör även du fundera över dina formuleringar. Släpper gladeligen detta ämen.

    Skulle dock gärna höra din egen åsikt om hur just du tycker de styrande borde agera för att få slut på oroligheterna.

  15. Oj så lätt du gör det för dig själv Benny! Du anmärker på ett ord och värjer dig mot att svara på resten. OK, jag kan kalla dom för Thaksins hyrda gangsters i stället och du kan svärma vidare i din revolutionsromantik om du har lust. Vi kan vara oense om det.

    ”Rasism och hets mot folkgrupp” är bara så löjligt. År det en ras att vara rödskjorta? Då går sannerligen evolutionen fort här på jorden. Darwin skulle baxna. En ny ras bara så där? Är bankrånare också en ”folkgrupp” eller ”ras” så man inte får vara emot det heller? Någon annan typ av kriminell som skall upphöjas till ”ras” och fridlysas?

    Du gör dig löjlig!

    Här är en fråga till som du nog inte heller kommer att besvara. Tror du att de röda ”ledarna” finns i det du kallar ”baslägret”, eller tror som jag att dom dragit sig undan och låter de hyrda hantlangarna ta smällen nu?

    På resten av det jag frågade noterar jag att du hittills inte har något svar att ge.

  16. Apropå att göra sig löjlig så sluta tjafsa om Thaksin och inse att det är fråga om ett djupt folkligt uppror mot eliten. En elit som aldrig kommer att ge sig frivilligt om de så ska mörda halva befolkningen.
    Den som inte tror Bennys analyser, för att han är socialist kanske, kan ju enkelt via nätet ta del av internationella medias analyser och rapporter.

  17. Benny: jag kan hålla med om att ordet ”mobb” har en negativ laddning. Kanske ett ord som ”mods” skulle passa ditt revolutionsromantiska vokabulär bättre. Sen är jag, som flera andra läsare, intresserade av din syn på hur de styrande borde agera.

    Sven: Att kalla konflikten för ett folkligt uppror mot eliten är ett nytt sätt att en än gång förenkla det hela till ett höger-vänsterperspektiv. Vad får dig att tro att all icke-”elit” stöder rödskjortorna? Tror du att alla thailändare norr om Bangkoks stadsgräns stöder de röda?

  18. Om man, for ett ogonblick, asidosatter pajkastningen harovan: Benny, det skulle faktiskt vara intressant att hora dina asikter om vad du anser att Thailandska myndigheterna bor gora? Jag har forvisso bara last ett par bocker om Thailands ”politiska struktur,” men att upplossa parlamented later, for mig, som en kortsiktig losning? De roda skulle ga hem, sant, men det ar ocksa sant att de snart skulle ersattas av gulskjortor. Och vad gor man da? Upploser parlamented igen? Knivigt varre, det dar.

  19. Andreas,
    Det är svårt att säga vad de thailändska myndigheterna ska göra eftersom jag stöder de rödas kamp för att göra sin röst hörd och att den ska respekteras när den resulterar i valsegrar. Hittills är det de fattiga som tillsätter parlmantet och de rika i Bangkok som upplöser det. Jag tycker naturligtvis att den sittande regeringen omedelbart ska utlysa nyval och upplösa parlamentet. Därför bör den också skicka militären dit där den hör hemma- i kasernerna.
    Jag har naturligtvis inga ”råd” om hur regeringen Abhisit ska göra för att hålla sig kvar vid makten. Det är natuligtvis en kortsiktig lösning som du säger. Ett nyval kommer helt säkert att på nytt ge en majoritet i parlamentet för en politisk formering med band till Thaksin även om hans roll säkerligen kommer att vara mindre än förr.
    För att en gång för alla komma undan cyklerna av val och kupp krävs det en ny konstitution, att kungahuset endera avskaffas eller får en formell roll.
    De fattiga på landet och arbetarna i städerna måste också kunna fritt bygga fackliga organisationer och skapa partier som verkligen representerar deras intressen. Nu kan till exempel en domstol förbjuda bildandet av ett parti därför att ordet socialism finns inskrivet i partiprogrammet. Ett enda ord som ifrågasätter kungahuset behandlas som majestätsbrott och leder till långa fängelsestraff.
    För övrigt hänvisar jag dig till den radda av bloggar jag skrivit om krisen och om du läser engelska kanske texten här under kan hjälpa till.

    Thai-Style “Democracy,” 1958-2010
    FERRARA Federico
    23 March 2010
    Last month I had the honor of being invited by the Foreign Correspondents’ Club of Thailand to participate in a panel discussion with former cabinet minister Suranand Vejjajiva and acting government spokesman Panitan Wattanayagorn. The subject was “Tanks, Thaksin and $2 Billion.” On the day of the event, I was informed by the organizers that Dr. Panitan had requested (and had, of course, obtained) to appear solo for the first 45 minutes, at the end of which he would leave and allow the event to continue in his absence. It has been reported already that Panitan spent much of his time insisting on the themes of “democracy” and “the rule of law” — the irony of which I subsequently had the opportunity to point out. In retrospect, however, a more dramatic and revealing moment came when Panitan allowed flashes of sincerity to percolate through an otherwise largely dissembling presentation on Thailand’s ongoing political crisis.
    “What happened to us?” — he wondered aloud, an expression of stunned disbelief on his face — “what happened to our patience, to our tolerance, to mai bpen rai?”
    Of course, anyone with a cursory knowledge of the country’s history already knows that Thailand’s ruling class has never been famous for taking anything like a “mai bpen rai” approach in dealing with challenges to its authority. So it was hard to escape the conclusion that Panitan could not have been lamenting the change he observed in the posture of generals, noblemen, privy councillors, politicians, and crony capitalists of all colors and stripes. His dismay could only have been directed at the vast majority of the Thai public, at those who have long been expected to turn the other cheek to violence, injustice, and exploitation. It is only their refusal to accept the latest usurpation of their power, their failure to take it lying down, that could now lead the noted sakdina intellectual to profess his bewilderment. Certainly, Panitan’s astonishment and anguish are shared rather broadly these days within Thailand’s increasingly besieged political establishment.
    Not five decades ago, political scientist David Wilson described Thai society in terms that might perhaps provide a window into the source of Panitan’s bemusement. Wilson observed “a clear distinction between those who are involved in politics and those who are not” and noted, ever matter-of-factly, that “the overwhelming majority of the adult population is not.” He went on to say:
    The peasantry as the basic productive force constitutes more than 80 percent of the population and is the foundation of the social structure. But its inarticulate acquiescence to the central government and indifference to national politics are fundamental to the political system. A tolerable economic situation which provides a stable subsistence without encouraging any great hope for quick improvement is no doubt the background of this political inaction.
    As it turns out, David Wilson was correct to identify in the “acquiescence” and “indifference” of the vast majority of the public the fundamental basis of “Thai-Style Democracy” — a system of government that, notwithstanding the shallow deference paid to some of the most meaningless trappings of democracy, largely preserved the right of men of high birth, status, and wealth to run the country. Indeed, it was in the interest of building this system of government that Field Marshal Sarit Thanarat insisted that peasants continue to live off the land. It was in the interest of preserving this system of government that the Thai people have more recently been urged to walk “backwards into a klong” and renounce progress in favor of a simpler existence. And it was in the interest of reiterating what this system of government once expected of them that Prime Minister Abhisit Vejjajiva recently promised that everything will be fine, so long as the Thai people accept their station in life and, as he put it, continue to ”do their jobs lawfully.”
    “Thai-style democracy” was not destroyed in one day. Despite increasingly desperate pleas to be content with what they have, over time the people of Thailand have had enough of “stable subsistence” and have flocked to Bangkok to fulfill dreams their leaders said they should not dare harbor. Economic growth and modernization gave rise to hopes that a “quick” and decisive “improvement” in their material condition was now within their grasp. Confronted with the refusal by the country’s ruling class to grant them a fair share of the country’s newfound prosperity — reliably built on the backs of the people — they shed their “indifference” and began to vote, en masse, for those who at least bothered to pay some lip service to their empowerment. And when their will was overturned, not once but three times over the last four years, for many among them “acquiescence” was quite simply no longer an option. “Mai bpen rai” has turned into “mai yorm rap.”
    For a variety of reasons — not the least of which is the cretinous arrogance of its guardians — “Thai-style democracy” has been in failing health for almost two decades. It finally died last week, overpowered by the tens of thousands of people who marched on Bangkok to demand equality, justice, and “real” democracy. Last Saturday, its corpse was paraded through the city in a festive, 50-kilometer-long procession — an unmistakably Thai rendition of a New Orleans jazz funeral.
    The red shirts could never hope to bring a million people to Bangkok, given the monumental logistical challenges that would have presented under the best of circumstances. At the end of the day, their numbers were depressed further by the fact that these were not the best of circumstances. Thanks, in part, to the complicity of their own, most dimwitted leaders, in advance of the march the reds were successfully portrayed as barbarian, “rural hordes” — most of them paid, some of them brainwashed, many among them not really Thai — determined to lay waste to the capital city in a last-ditch effort to rescue the dwindling fortunes of one man. Just in case the widely anticipated prospects of violence and chaos (periodically revitalized by staged police raids and mysterious bomb attacks) had failed to scare enough people into staying home, hundreds of tripwires were laid down in the form of checkpoints extending deep into the Isan countryside. Then, just at the opportune time, the government pressed the panic button when it imposed the Internal Security Act and began speaking openly about the possibility of an emergency decree — what would amount, in practice, to an autogolpe.
    And yet they came — not in large enough numbers to inaugurate a new system of government, to be sure, but in numbers certainly large enough to trample the old one to death. Some have argued, with merit, that their goals remain unclear, their motives diverse, their demands inarticulate, their strategy underdeveloped, and their leadership coarse, homophobic, and hopelessly divided against itself. Still, the death of the old system requires no clear vision, no unanimity of motive, no strategic acumen, and no enlightened leader; indeed, it does not even require the physical removal of the current puppet regime. What definitively snuffed the life out of “Thai-style democracy” is that its foundation of indifference and sheepish acquiescence has been thoroughly dismantled.
    The red shirts may well be confused about what they want to build, but they now have a good idea of what they are against. Perhaps the most revealing development in this regard is the resurrection and endless repetition of the word “phrai,” a word that strips its complement — “amartaya” — of all its remaining ambiguity. Phrai does not mean “slave,” “proletarian,” or “pauper.” It means commoner. And though attempts to spin and muddle the meaning of this phrasing are legion, everyone knows what a “commoner” is not.
    Whatever the Prime Minister might say, this is not a “class war” in the sense that it pits poor against rich. This fight is about restoring the aristocracy to the ceremonial role it formally accepted, at the barrel of a gun, on June 24, 1932. Most importantly, this fight is about subjecting the amartaya — the mandarins and praetorian guards, most themselves phrai by birth, who have long exploited the pretense of defending the monarchy to hoard power and riches for themselves — to the will of the people. And while the reds have yet to achieve either of those goals, “Thai-style democracy” could no longer endure once its founding ideology was exposed as an especially ignoble adaptation of Plato’s “Noble Lie.” It is merely by standing up to say “enough” that hundreds of thousands of people, many belonging to social classes whose right to participate in the country’s governance has never before been acknowledged, accomplished what previous democratic movements could not — put the old system to death. While no one knows exactly what kind of new social contract will take shape in the years to come, the only chance of stability is offered by one that recognizes the people’s right to govern their own country. A “real” democracy, if you will.
    “Thai-style democracy,” the spawn of Field Marshal Sarit Thanarat, is survived by its adoptive father and its loving caretaker of three decades. There can be little doubt that the latter, now aged 89, will spend the rest of his days clinging to the vestiges of the old system like a grief-stricken gorilla sometimes spends weeks carrying around the carcass of her dead pup. One can only hope that those around him will have the presence of mind not to embark on a collective suicide mission, throwing themselves in the path of a stampede in the deluded hope that they might somehow bring back to life what has now been definitively consigned to the history books. With some notable exceptions, it seems, the people of Thailand are no longer willing to prostrate themselves to the level of dogs.
    From Khi Kwai. http://khikwai.com/blog/2010/03/23/

Kommentera