Thailands dagen efter.

Fattiga bönder och arbetare kräver en bättre framtid.

.

De rika och mäktiga i Thailand tålde inte att fattiga bönder och arbetare krävde respekt för sina röster. Än en gång är det den thailändska armén som gjort ett smutsigt jobb och krossat en folklig protest i blod. Den är van. Sist det begavs sig var den 20 maj 1992 då militären gick fram som en ångvält över folkmassor som krävde demokrati. Arton år senare upprepar armén sin plikt – försvara de rikas makt och egendom.

.

Vi är inga terrorister proklamerade de röda med hög röst.

Regeringen vägrade att förhandla med de röda trots att Senaten ville medla och FN uppmanade till besinning. Krav på demokrati och respekt för valresultat krossades under pansarvagnarna. Ratchaprasong är premiärminister Abhisits Tien An Men.
Dramatiska händelser har avlöst varandra var och varannan timme i över en månad. Så är det alltid när ett folk reser sig och kräver sin rätt och rättvisa medan de härskande beväpnade till tänderna försvarar vad de äger – makten och rikedomen. Ordningen härskar på nytt i Bangkok så det kan vara dags att höja blicken över de feta rubrikerna och fråga vad som var grund till de dramatiska veckorna.
Trots regeringens totala nonsensprat om ” 500 terrorister beväpnade till tänderna” var det bara civila som fick sätta livet till efter den blodiga sammandrabbningen 10 april. Då dog också sex soldater i vad som var en mycket ogenomtänkt och fumlig militär framryckning mot de rödas demonstrationsplats. Efter det dödade armén på distans med prickskyttar utplacerade på taken i stadens centrum. Nästan alla civila dödades med skott i huvudet. Bevis nog för att det var säkra prickskyttars verk.

Röda ”terrorister” samlade till möte.

När det här skrivs är de rödas protester redan krossade och den heliga ordningen återupprättad, det vill säga alliansen mellan officerskasten, aristokratin i statsbyråkratin och Bangkoks affärstopp. Alla hukar de bakom Kungens allt svagare men ändå skyddande hand.
Men trots de rödas troligen tillfälliga nederlag är en epok över i Thailands historia. Fattiga bönder och arbetare har för första gången intagit den politiska scenen som självständig kraft och krossat den härskande elitens myt om ”demokrati på thailändskt vis”.
Idén bakom begreppet är att den västerländska demokratin inte passar för det thailändska samhället eftersom det är byggt på harmoni och stabilitet till skillnad från västerlandets klasskamp och egoism. Hela schemat är naturligtvis nonsens och speglar bara det faktum att den enorma majoriteten av befolkningen tills nyligen var småbönder och isolerade på landsbygden där en öronbedövande indoktrinering lärt dem att älska Kungen och vara nöjd med sin lott.

Terrorist på väg hem.

I den kris vi följt den senaste månaden har Kungen inte på något sätt spelat en roll i händelserna. Det står i stark kontrast till hans roll 1992 då militären gick amok mot obeväpnade demonstranter, framför allt studenter, som krävde demokratiska reformer. Då räckte det med att Kungen kallade till sig regeringschefen och demonstranternas ledare. På knä framför Kungen fick de sig en läxa i thailändsk harmoni och samhällsanda. I den nyligen avslutade konflikten yppade inte Kungen ett ord. Orsaken är ganska enkel. Hans roll i kuppen mot Thaksin 2006 är känd av alla och sedan de rödas demonstrationer började i mars har Kungen inte sagt ett ord. Däremot har drottningen som av alla anses som en anhängare av de gula i PAD besökt skadade soldater på sjukhus utan att ens kasta ett öga på de rödskjortor som dödades den 10 april. Kungen har därmed själv saboterat sin roll som en makt stående över de krassa konflikterna i samhället och omöjliggjort ett ingrepp i den konflikt vi nu sett slutet på. Hans roll som i det närmaste gudomlig gestalt i en speciell form av ett thailändskt samhällskontrakt är över.

Farliga ”terrorister” förs bort av polisen.

Hela den materiella grunden för ”demokrati på thailändskt vis” sköts i sank under det ekonomiska uppsvinget 1986-96, då miljoner flydde landsbygden in till Bangkok för att ta chansen att snabbt häva sig ur den sekellånga missär som varit landsbygdsbefolkningens lott. Under perioden bildades en sju miljoner stark arbetarklass.
När den asiatiska finanskrisen 1997 plötsligt släckte hoppet om oavbruten tillväxt och tusentals företag gick i konkurrs och miljoner arbetare förlorade sina arbeten och tvingades återvända till landsbygden hade mentaliteten redan börjat ändrats och grunden för ”demokrati på thailändska” spruckit i fogarna.
Den omtalade och ifrågasatta miljardären Thaksin Shinawatra utsågs 2001 efter en övertygande valseger  till  premiärminister och gjorde sig snabbt hatad bland den gamla eliten. Dels för att han införde sociala reformer för de fattiga som för första gången i landets historia gav dem praktiska möjligheter att söka sjukvård till ett minimalt pris. Antalet skolor på landsbygden ökade också kraftigt. Det är den materiella orsaken till att Thaksin ännu ses som en hjälte av många fattiga bönder och arbetare.

”Terrorister” i alla åldrar.

För parallellt med reformerna för de fattiga förde Thaksin traditionell thailändsk politik, det vill säga kompispolitik och korruption som gynnade den del av eliten som stod på hans sida. De som trampats på tårna av Thaksin samlades i en opposition runt Thaksins före detta affärspartner i medievärlden – Sondhi Limthongkul och generalen Chamlong Srimuang, en ledare för en hårdför falang i armén. Sondhis talk-show på tv användes till att lansera en kampanj för att störta Thaksin. Det är ursprunget till de så kallade gulskjortorna och partiet PAD. En vacker detalj i PADs program visar verkligen partiets karaktär. PAD kräver nämligen att bara en tredjedel av parlamentet ska väljas av den ”okunniga pöbeln” och resten tillsättas av den ekonomiska och politiska eliten. Det var dem som den internationella pressen kallade för demokratidemonstranter när de i november 2008 ockuperade Bangkoks internationella flygplats.

Pigga ”terrorister” lovar att komma tillbaka.

Trots den intensiva kampanjen mot Thaksin vann han överlägset parlamentsvalen i februari 2005. Många röster köptes säkerligen med små summor pengar eller andra fördelar, men det var vanor som använde av alla, inte bara av Thaksin. Grunden till att han omvaldes trots det maktmissbruk som rådde under hans styre var de fattigas tacksamhet för de sociala reformerna. Segern i valet blev för mycket för Bangkoks elit, vissa höga militärer och Kungen, vars ”gudomlighet” Thaksins popularitet kastade en skugga över. En kupp började planeras. När Thaksin var på resa till FNs generalförsamling i september 2006 slog kuppmakarna till och avsatte honom.
Trots militärens ansträngning att förhindra anhängare till Thaksin att spela en politisk roll vann det till Thaksin anknutna PPP ändå valet i december 2007 och satte på nytt käppar i elitens hjul. Från maj 2008 intensifierar gulskjortorna sina aktioner för att få PPP-regeringen avsatt. De gulas ockupation av Bangkoks internationella flygplats lyfte fram konflikten på ett internationellt plan. Regeringen föll och elitens guldgosse, Abhisit Vejjajiva kunde tillträda posten som premiärminister. Den som han nu  missbrukat  till att slakta demonstranter i Bangkok.

På återseende.

”Demokrati på thailändska” har nu definitivt dränkts i de rödas blod. Trots nederlaget kan inte det forna systemet med en härskande elit i Bangkok och lydiga fattiga småbönder på landsbygden återupprättas. Trots många märkliga former kampen tagit sig är det en kamp mellan olika samhällsklasser vi varit vittne till. Fattiga bönder från landsbygden, arbetare från Bangkoks förorter och vissa delar av den mindre bemedlade medelklassen står mot den traditionella makteliten.
De fattigas kamp är inte ännu en strid för omfattande sociala reformer, för att inte tala om ett annat samhälle, utan ett krav på att deras röst ska räknas och väga lika mycket som elitens. De vill sätta stopp för det senaste decenniets vana att det är de fattiga på landsbygden som tillsätter en majoritet i parlamentet och de rika i Bangkok som avsätter den med hjälp av militärnes bajonetter  och lydiga domstolar.

.

Media: DN1,DN2,AB1,DN3,SVD1,SVD2,DN3,DN4,SVD3,AB2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

14 reaktion på “Thailands dagen efter.

  1. Repris på förra inlägget inför Åsmans utläggning.

    Men, J Lund, svara mig på följande frågor:
    1) Vad är det som gått förlorat, jämfört med den allra närmaste perioden i Thailands styre och under dess oåtkomliga och folkmordsutrustade härskarklass?
    2) Är inte själva kraftmätningen ett överväldigande utslag från en samhällskropp som gjort befolkningsmassans majoritet till en fredlös hjord av värdelösa?
    3) Var i samhällsbilden uppfattar du en framåtskridande förändringskraft, annat än i rödskjortornas rörelsen (som förstås genomgått sitt genrep dessa veckor och lär komma igen mångdubbelt starkare)?

    Tackar för dina svar på förhand, Bosse Almunger

  2. Glöm inte att det finns en stor grupp mycket fattiga människor i mellersta och södra Thailand som absolut inte sympatiserar med rödskjortorna och Thaksin. Det är många bönder och andra fattiga som anser att Thaksin köpte sina röster, och att han skodde sig ekonomiskt på Tsunamikatasrofen. De hatar korruption och penningmissbruk som de flesta andra också gör. Så att denna tvist skulle handla om makt mellan eliten och och de fattiga ,är en total missuppfattning.

  3. Gunnar,

    Missförståndet är snarare på din sida. Att hela landets fattiga befolkning av bönder och arbetare inte reser sig som en man är inget konstigt. Det har nog aldrig hänt i ett lands historia. Några börjar och andra följer eventuellt efter. Det är levande sociala rörelser vi pratar om, inte pjäser på ett bräde som flyttas av en osynlig manipulerande hand.

  4. Jag kan hävda att det finns många fattiga människor i Thailand som kommer aldrig rösta på Thaksin och hans parti. Det finns minst 15 miljoner människor i södra delen av Thailand och över 80% röster på demokratiska partiet.

  5. Jag,

    Än sen då? Fattiga människor på landsbygden röstar nästan alltid på traditionella konservativa partier. Det gäller i stort sett alla länder med en stor landsbygdsbefolkning. Det är ju bara ett bevis på hur svårt det är att bryta upp från decennier av de härskandes dominans. Gud, Konungen och överheten styr och de fattiga niger.

  6. Benny: nog för att du har många poänger och rätt i att det politiska systemet och dess brist på demokrati är ett genomgripande samhällsproblem. Att valfusk är brett utbrett inom samtliga läger är väl känt och inte heller i kommande val lär FN komma in och övervaka, ironiskt nog står nog inget politiskt parti bakom en FN-övervakning då det dels säkerligen skulle framkomma valfusk och dels att det enligt det thailändska tankesättet skulle vara en förolämpning att släppa in FN.

    Men Benny, mot bakgrund av de oroligheter som varit i Bangkok (och i vissa omkringliggande provinser) är det otroligt plumpt och insiktslöst att kalla Abhisit för slaktare. Den hårdföra hållning som rödskjortornas ledare höll under demonstrationernas första månad gjorde situationen ohållbar. Att det skulle bli konfrontation mellan demonstranter och militär var bara en tidsfråga, att det dröjde nästan 1 månad till första försöket och drygt 2 månader till andra är väl snarare att betrakta som om Abhisit ville undvika konfrontation. Det du skriver om att militära krypskyttar skjutit av demonstranter är rent nonsens och speglar inte alls de fakta som uppkommit i efterhand. Sedan i onsdags har man både funnit vapen, bomber, tillhyggen samt dessutom oskadliggjort (gripit och dessvärre skjutit) flertalet krypskyttar som knappast varit utposterade på taken av en överordnad militär.

  7. Erik,
    Det går att tolka sammanbrottet i förhandlingarna mellan Abhisits regering och de röda på många sätt. En sak är för mig helt klart. Man kan inte som Abhisit säga att jag vill diskutera ett fempunktsprogram för försoning och i samma andetag säga ”men 9 av er kommer att åtalas för terrorism och riskera dödsstraff”. Inte ens Al Capone hade lagt ett sådant bud.
    Vad gäller vem som sköt vem tror jag att du helt enkelt har fel. Det var praktiskt omöjligt för röda prickskyttar att placera ut sig på taken utanför deras barrikader eftersom hela omr”det runt Ratchaprasong kontrollerades i minsta detalj av armén och polisen. Min vän Max som bor i Bangkok skriver så här om det:

    ”It’s over but not for us” someone wrote on a concrete pillar (see photo at
    bottom of page)

    Sometimes the refusal to admit the military could carry out killings, or
    shooters siding with the military is beyond belief.

    I was there for weeks. The ONLY ones that could have been behind concrete
    barriers were the military, who sets these up along the skywalk as their
    defense lines.

    Any other shooters suspected of being red shirt on rooftops (for example)
    were shot on sight, some innocent. I know one family whose uncle walked
    outside for a cigarette from a hotel. They called him back in. he said he
    just wanted to see. They believe the lighting of the cigarette made a sniper
    think he was himself using some sort of night gear.

    Again, it is highly [possible the military itself did not carry out these
    killings although for the sake of showing the people who rules the roost it
    is feasible.

    However, whoever the shooters were they were most definitely not red shorts,
    as those would never having been able to hide on that side of the
    intersection which was in complete control by the military. And I mean
    complete. Again, I spent weeks up there at least a few days a week sometimes
    more.

    The intersection in question is the one I sent you a few photos of, where
    you can see the wedge made by the barrier into that intersection. On the
    reds’ side is Lumpini park, with NO high vantage points other than the
    statue of a king and some trees.

    On the other side, you have the sky train and its elevated walkway which was
    under the control of the military. The last week NO civilian was permitted
    to go up there any more, including me of course.

    If you recall I sent two photos, one of a soldier looking through a camera
    lens at the red side and another, of a red lookout looking the other way
    through binoculars at the uniforms.

    The building the soldier is looking at is along the hospital the reds went
    through to seek out soldiers, possibly snipers.

    Anyway, it is difficult to explain but I know beyond the shadow of a doubt
    no red could ever have gotten behind those concrete barriers barriers to
    shoot at anybody and even if they had, they were not sharpshooters.

    It is unquestionable the snipers that did these killing in the temple were
    either soldiers or possibly yellow shirts, most likely though I would
    suggest they were blue shirt extremists who mingle with the military and rub
    shoulders when it comes to strategy and tactics. These same blue shirts that
    attacked the UDD protestors last year and provoked an otherwise peaceful
    protest when the reds saw the police and military did nothing to stop the
    blue shorts from attacking them.
    http://www.bangkokpost.com/news/investigation/37614/unholy-night-in-the-temp
    le-compound

  8. Benny: även om du tror att din ståndpunkt är den rätta så vidhåller jag att det är bra magstarkt att kalla Abhisit för slaktare. Om det fanns otvetydiga fakta för att så var fallet – okej, då kan jag leva med en sån etikett på Abhisit. Jag tycker dock det är slarvigt att slänga sig med sådana uttryck då det bara manar till hets vilket sänker en i annat fall intellektuell (ibland överintellektuell…) diskussion.
    Jag tror ju inte på din eller din vän Max:s observationer, men inte kallar jag Jatuporn eller Dr Weng för massmördare för det.

  9. Erik,
    Kanske det är magstarkt och lite för mycket av journalistrubrik. Men bakom morden på mer är 80 personer och 2 000 skadade finns en ansvarighet. Trots den thialändska regeringens ”spin” kommer det nu fram mer och mer information om vem som sköt vem. Det råder föga tvivel om vem som sökt en blodig konfrontation.
    Om du läser engelska kan du kolla in den här artikeln, av en kvinna som arbetar inom samma organisation som vi, och som bor i Thailand sedan många år.
    MVH
    Benny

    Thailand: a bloodbath and afterwards?
    SABAI Danielle
    23 May 2010

    On Wednesday May 19th, the government of Abhisit Vejjajiva finally launched an assault on the Red Shirt camp in the neighbourhood of Rachaprasong. Television stations from around the world broadcast brutal images of assault tanks destroying the bamboo and tyre barricades and soldiers armed with rifles firing live ammunition at demonstrators. The disproportion between the images of war and the faces of the demonstrators, mostly peasants and urban works, is striking.

    The media have had much to say about the violent elements among the Red Shirts, which is profoundly abject when one sees the resources employed by the military to “cleanse” the neighbourhood. Since the beginning of the demonstrations, the government has used all kinds of violence against the demonstrators, including the use of snipers, and during the “final assault”, the soldiers were authorised to kill. It is not surprising in this context that the demonstrators expressed their hatred and rage by violence against the military and the symbols of wealth.

    As in 1973, 1976 and 1992, the ruling élites have responded to Thai aspirations to democracy and social justice with a bloodbath. The balance sheet is the heaviest since the end of the absolute monarchy in 1932. The authorities acknowledge 80 deaths and nearly 2000 wounded since the beginning of the demonstrations in the capital on March 12th.

    Around mid-April, the government proposed a five point roadmap to resolve the crisis. It included the perspective of elections on November 14th. The Red Shirts, while accepting the plan, requested guarantees and that the Vice Prime Minister, Suthep Thaugsuban, be charged for the civilian deaths which occurred during the repression of April 10th. But for the government, the roadmap was offered on a take it or leave it basis. A strange way to seek to resolve such a sharp political crisis. The date of the proposed elections, November 14th, would allow Abhisit to be in power at the strategic moment of the restructuring of the top command of the army. Also, charges of terrorism and conspiracy against the monarchy were maintained against leaders of the Red Shirts.

    This tactic proved successful for Abhisit. He profited from the divisions inside the UDD on the approach to follow and appeared as a democrat who had extended a hand to the demonstrators which had been rejected. Thus after being assured of the support of the coalition partners, he could employ strong arm methods to send back to the countryside the ”rural hordes” who had invaded the capital.

    However, it was still possible on the eve of May 19th, to avoid the military repression and the deaths which followed it. Around fifty senators were in discussion with the leaders of the UDD to organise a truce. But this attempt was rebuffed by Abhisit. From the beginning, he was among the members of the government who advocated repression rather than openness to negotiations. Remember that Abhisit and the Democrat Party had refused to participate in the snap elections organised in April 2006, when Thaksin had sought a new mandate after several months of opposition demonstrations calling for his resignation!

    The government was strengthened in its determination by the position taken by the United Nations. After several days of confrontation from May 13th to 16th, the UN High Commissioner for Human Rights, Navi Pillay, stated in a press release: “to prevent further loss of life, I appeal to the protestors to step back from the brink, and the security forces to exercise maximum restraint in line with the instructions given by the Government”. It could not be clearer that he was giving the government the green light to use force. A far cry from Pillay’s statements claiming that the High Commissioner is the spokesperson for victims everywhere.

    At the international level, silence has dominated. Thailand is not China, Iran or Venezuela. Massacring peasants and workers in the streets of Bangkok does not arouse as much indignation as killing demonstrators on Tiananmen Square. Obama has not said a word on the political crisis or the civilians killed but the US government has condemned the Red Shirts for “damaging private property”. It is true that the Thai élites can count on the support of the US governments whatever happens. After the end of the Second World War, the US made Thailand their main base to contain the development of Communism in Asia. That involved the setting up and financing of authoritarian regimes and military dictatorships. The withdrawal from the military bases in the 1970s did not mean the end of this cooperation. Military agreements continue, as shown by the annual joint military operations and the fact that the military base at Udon Thani was used by the US in 2003 to illegally interrogate (and torture) detainees in the context of the ”war against terrorism”. Thailand remains a strategic country for the US which is seeing its power in the region threatened by that of China.

    With the crushing of the camp at Rachaprasong, the traditional elites may have obtained a respite but the struggle is far from over. The roots of the Thai crisis are deep: growing social inequality which is among the highest in Asia, a two speed justice system, an increasingly authoritarian regime. The rage and hatred filling the hearts of the Red Shirts and their sympathisers is more fundamentally that of all those, and they are in the majority in the country, who aspire to democracy. Thailand is undoubtedly a not a dictatorship but democracy “Thai style” is an authoritarian democracy. Democratic liberties are conditional on submission to the established order and this rests on censorship, emergency laws and judicial or military coups against governments which do not please the élites. The violence of the repression and the disproportionate means employed show, if there was any need, to what extent the establishment has been shaken by this movement which has liberated political discourse in a country where to declare oneself a republican or a Communist is forbidden by law. The bloody repression of May 19th is a sign of the weakness of the government.

    Thai society is for now in an impasse. Authoritarian democracy Thai style is stricken. Thais no longer believe that genuinely democratic elections can be organised to contribute to a resolution of the crisis. On the one hand the “enlightened elites” think that only they know what is good and necessary for society and its uneducated and uncivilised citizens. They are sure of losing the next elections. Hence the choice made by some of them to repress in order to stay in power. On the other side, the majority of society, which aspires to a genuine democracy and respect for the ballot box. Their struggle is handicapped by the fact that are no real parties representing their interests. Their votes have been used by Thaksin to provide a basis for his power and to advance his own interests, at the price of numerous abuses.

    Finally, the old Thai political order resting on the symbolic function of the king, guarantor of unity and holder of power of last resort is threatened. The events of recent weeks could well have very seriously shaken the almost godlike image of the old monarch. In a country where portraits of the king in public spaces are omnipresent, their absence in the Red Shirt camp in Rachaprasong is revealing of the breadth of their disillusionment with the monarchy. Their repeated appeals to arbitration from king Bhumibol remained without response and the idea that he supports the existing regime is increasingly widespread even if it cannot be debated openly. One of the obstacles to a real democratisation of the country resides precisely in the role attributed to the constitutional monarchy. To counter the idea which appeared in the late 1990 that “sovereignty emanates from the people”, the royalists put forward the idea that “sovereignty belongs to the people”… although in the final instance it resides in the monarchy. The succession of Bhumibol by his son Vajiralongkorn, detested by the people, could lead to a new period of conflicts and the challenging of the established order if mobilisations do not come before.

    The élites have won a battle but not the war and history is not on their side. Or as the Thai proverb says, “who escapes the tiger meets the crocodile”…

    Danielle Sabaï
    Sunday 23rd May

  10. Pingback: Erevna - Blogg & Tankesmedja

Kommentera