Nyliberalismens förlovade land.

Slaget om US of A.

.

USA är nyliberalismens förlovade land. Även om Margaret Thatcher kom till makten ett par år innan Ronald Reagan är det Reagan som definitivt öppnade dörrarna för den nyliberala kontrarevolutionen.

.

Ronald Reagan tillsammans med F. Hayek (i mitten)

För det är i USA vi först kan se vad ekonomerna Friedrich Hayeks och Milton Friedmans nyliberala projekt betyder i sin helhet. Ska vi ge det en definition kan det möjligen formuleras så här: Det är en marknadsekonomi där det privata kapitalets rörelser helt befriats och finanskapitalet skapat sig en förkrossande dominans över det ekonomiska livet.
Den platsen har inte finansen uppnått i en ”normal” ekonomisk process eller av någon inre ekonomisk automatism i den kapitalistiska ekonomin. De politiker som i dag uppträder som hjälplösa fångar i systemet glömmer historien.
Det var nämligen Ronald Reagans politiska beslut som skapade förutsättningarna för finansens segertåg. Den lagstiftning som infördes efter den Stora Depressionen på trettiotalet i syfte att hindra finansens vidlyftiga affärer avskaffades stegvis av Reagan och hans efterföljare. Kapitalet befriades på nytt från alla lagar som hindrade spekulation och risktagning med det egna och andras sparkapital. Reagan öppnade dörrarna för en ny epok av finanskrascher, spekulation, fiffel och direkt kriminalitet som tog en ände med förskräckelse i turerna kring Worldcom, Enron, subprimeskandalen, Lehman Brothers, Merril Lynch och Henry Madoffs miljardfiffel.

.

Bernard Maddoff förs bort av lagens väktare.

Skandalerna och skumraskaffärerna var ingen oundviklig fatalitet i spåren av en ”modern” fri marknad. De var följder av politiska beslut. Det är den verkliga kärnan i den nyliberala ”revolutionen”- befria kapitalet från alla fjättrar, marknaden vet vad som är bäst. Resultaten för den amerikanska arbetande befolkningen lät inte vänta på sig.
Från Reagans makttillträde 1981 fram till dagens kris har de vanliga arbetarna i industri och service knappt sett röken av en verklig reallöneökning medan tiondelen med de största inkomsterna fått bingo på bingo. I mina tidigare artiklar om nyliberalismens framfart (se länkar nederst) har jag visat med diagram att lönernas andel i olika länders totala ekonomi sjunkit alltsedan början av åttiotalet.
I IMFs och Europakommissionens studier har USA framstått som ett undantag. Deras statistik visade ingen sänkning av löneandelen i BNP under perioden. Mer detaljerade studier har visat orsaken till den statistiska synvillan. Inkomsterna för den bäst betalda tjugondelen (5%) har ökat så enormt att genomsnittet planat ut samtidigt som minst hälften av löntagarna stampat på samma fläck eller backat. Dessutom bör inte de enorma inkomsterna för bankirer, traders och företagsledare räknas in som en del i ”lönekakakan”. De ska ses som en del av profiten.
I Diagram 1 ser vi tydligt vad som hänt med löneandelen efter att de högsta fem procenten dras ifrån.

.

Diagram 1

Lönernas andel i % av BNP i USA 1970 – 2009


Källa: Dew-Becker, Gordon 2005, och Ameco 2007

.

Mysteriet är löst. Även i USA har lönernas andel av ekonomin minskat. Vilket väl stämmer in med alla ekonomiska experters förklaring att de senaste trettio årens tillväxt ridit på en allt mer okontrollerad skuldsättning. De stagnerande reallönerna har kompenserats av en allt större skuldsättning av de amerikanska hushållen.
Den belgiska marxisten Ernest Mandel strök redan 1992 under kreditexpansionens betydelse för tillväxten i industriländerna.

.

Ernest Mandel var vår tids mest framstående marxistiska ekonom. Han dog 1995.

.

-Den kapitalistiska världsekonomins välstånd flyter på en ocean av skulder, det offentligas, företagens och konsumenternas. Det är dessa skulder som den kapitalistiska ekonomins inre motsättningar måste överbrygga. Det låter som en klyscha men konkret betyder det att produktionskapaciteten stiger snabbare än konsumenternas realinkomster, något som alltså uppvägs med konsumentkrediter.
Nästan tjugo år efter Mandels diagnos är den kreditdrivna expansionen i en djup kris.
-Man kan inte skapa allt mer skulder för att betala av gamla skulder. Det finns alltså ett moment då den frikostiga kreditpolitiken börjar begränsa tillväxten i stället för att stimulera den, skrev Mandel 1992 och menade att det skulle bli ett allt större problem under hela nittiotalet. Hans prognos kan sträckas ut fram till kraschen hösten 2007. Då tog det stopp och nu ökar de amerikanska hushållens sparande eftersom alla skulder måste avvecklas.
Den skuldsättning som en gång drev på tillväxten har vänts till sin motsats och hindrar nu all gedigen tillväxt. I diagram 2 ser vi hur de amerikanska hushållens skuldsättning ökat nästan parallellt med konsumtionens tyngd i bruttonationalprodukten.

Diagram 2

Skuldsättning och konsumtion i USA 1980 -2008

Skulder (nedre linjen) ; skala till vänster. Konsumtion (övre linjen), skala till h֊öger

Källor: Michel Husson (De la crise financière à la crise économique, juni 2009, och
US Bureau of Economic Analyses , 2009

.

Traditionellt lånar europeiska banker ut pengar till hushåll med en årsinkomst som garanterar att lånet kan amorteras. I USA använde bankerna förväntad värdestegring på tillgångar som egnahem och värdepapper som garanti för att låna ut pengar. Det är bakgrunden till de numera berömda subprime-lånen. Familjer med minimala inkomster kunde låna till husköp med den förväntade värdeökningen som garanti. Vad man glömde att ta med i beräkningen var vad som skulle ske om husens värde började sjunka. Vilket också skedde och krisen hösten 2007 var ett faktum.
Den nyliberala offensiven mot den arbetande befolkningens välfärd hade ett bra utgångsläge i USA jämfört med i Europa. Sociala försäkringar, effektiva a-kassor, sjukförsäkringar och många andra välfärdsinrättningar behövde inte angripas eftersom det knappast fanns något att angripa. Det räckte för Ronald Reagan att krossa flygledarnas strejk 1981 genom att avskeda 11 000 av de anställda och bötfälla facket på en miljon dollar per strejkdag för att alla fackliga positioner i landet skulle börja rullas upp. Det blev inledningen på en lång period av fackliga nederlag och eftergifter från de fackliga ledningarna.

.

I världens rikaste stat lever inte alla ett värdigt liv.

Att Barack Obama i dag hyllas i Europa för att ha infört en sjukvårdsreform som täcker nästan alla amerikanska medborgare visar hur absurt det ersatta systemet var eftersom det nya systemet är så modest att det skulle kallas för fattigvård i ett mer socialt utvecklat land, som exempelvis vårt eget.
Den nyliberala revolutionen i USA var därför mest märkbar på lönernas utveckling och finansens allt mer dominerande, ja rent av diktatoriska roll, i samhället. I inget annat industrialiserat land har avregleringen av finansmarknaderna lett till en sådan explosion av inkomsterna för den rikaste tiondelen av hushållen. Källan till elitens ökade rikedomar hittar vi i lönernas minskade andel av BNP eftersom de ökade vinsterna inte använts till produktiva investeringar utan till ökad utdelning för aktieägarna och svindlande direktörslöner.

.

.

Vad har bankdirekörerna som andra inte har? Vida famnar.

.

Under hela efterkrigsperioden fram till åttiotalets början var den genomsnittliga lönen i banksektorn 1,2-1,9 gånger högre än genomsnittslönen i den privata sektorn i sin helhet. Vid mitten av nittiotalet hade de stigit till 5 gånger snittet i den privata sektorn. Strax innan finanskrisen 2007 var de 9 gånger högre. Parallellt med direktörernas inkomstutveckling tog den finansiella sektorn hand om en allt större del av de samlade vinsterna i ekonomin. Jag skriver tog hand om, eftersom det handlar om en enorm transferering av rikedomar från den reella produktiva ekonomin till den improduktiva och i allt större omfattning parasitära finanssektorn. Det speglar finansens, bankernas och fondernas, maktövertagande i den ”fria marknadsekonomin”.

Diagram 3

De rikas andel av lönerna 1981-2008 i % av alla löner


Källa : E Saez , Striking it richer (University of California)

.

I diagram 3 ovan ser vi hur den rikaste tiondelens, tjugondelens och hundradedelens inkomster utvecklats. Det är till synes den rikaste hundradedelens andel som står för nästan hela ökningen eftersom de två andra linjerna i diagrammet följer 1%-linjen närmast parallellt. Med 45 procent av alla löner som går till en tiondel av hushållen är USA tillbaka i den situation som rådde strax innan kraschen 1929.
Rövarbaronerna är tillbaka. Eller vad ska man kalla det när Wall Street under perioden 2000-2008 betalade ut 158 miljarder dollar i  löner och bonus till bank- och fondchefer. Goldman Sachs VD, Lloyd Blankfein, tjänade 1,4 miljoner dollar i veckan, jag upprepar i veckan, mitt under krisåret 2008.
-Aldrig förr har Wall Street tjänat så mycket pengar på att göra så lite för jobben och tillväxten, konstaterade Institutet för skattepolitik lakoniskt i en rapport över bonussystemet.
Effekterna av finansens dominerande roll drabbar hela samhället och tar sig minst fyra uttryck. För det första har antalet finanskriser de senaste 30 åren ökat enormt jämfört med perioden innan. För det andra har finansen dikterat villkor för industrin som skapar instabilitet och arbetslöshet genom att vinstintresset på kort sikt tagit överhanden. Det brukar kallas ”kvartalskapitalism”. För det tredje drar finanssektorn till sig en allt större del av de högt utbildade eftersom den lockar med snabba klipp. Till sist har finansen skaffat sig strupgrepp på det offentliga. Enskilda stater drivs till att konkurrera med varandra om vem som kan ge de bästa skattevillkoren. Och staten tvingas att ställa upp med miljarder och åter miljarder i  krisstöd utan motprestationer när banker som sägs vara ”för stora för att gå omkull” måste räddas.

.

.

Många i USA och även i resten av världen hade förhoppningar att Barack Obamas presidentskap skulle innebära förändringar i USA- Change, yes we can. Obama är en väktare av och fånge i systemet. Det påminner om vad Reagan skrev i sina memoarer över sin roll i krossandet av flygledarstrejken. Change, yes we can, gäller bara om finansens intressen inte kommer i kläm, om presidenten fyller sin roll som försvarare av den härskande klassens intressen.
-Jag stödde fackföreningarna och arbetarnas rätt att organisera sig och att förhandla kollektivt. Men ingen president kan tolerera en olaglig strejk bland statsanställda.
Knappt halvtannat år har gått och vi kan konstatera att inget har ändrats. Bankernas befriades från sitt ansvar för krisen. De rika fortsätter att bli ännu rikare. De plåsterlappar som Obama fått Kongressen att acceptera ändrar inget. De rika blir allt rikare och de verkligt fattiga allt fler. Krigshetsaren George, mission accomplished,  Bush har avlösts av Barack, fredspristagaren, Obama. Åndå är allt sig likt.

.

Tidigare artiklar i den här serien om den nyliberala revolutionen: Det trettioåriga kriget,Slaget om Sverige,Slaget om Tyskland,Slaget om England,Slaget om Frankrike,

Skojigt bidrag till temat av Motvallsbloggen: Nyliberal flytväst

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SSD1,Fokus,VG1,SVD4,SVD5,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Berget,Ekonomikommentarer,Björnbrum,Motvallsbloggen,

Biology&Politics,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

8 reaktion på “Nyliberalismens förlovade land.

  1. Pingback: Minskande social rörlighet i Sverige och ökande skillnader? Om (ny)liberaliseringens effekter på möjligheterna att röra sig ”from rags to riches”, den s.k. ”amerikanska drömmen” samt om förenklad opinionsbildning… « reflektioner och

  2. Pingback: Minskande social rörlighet i Sverige och ökande skillnader? Om (ny)liberaliseringens effekter på möjligheterna att röra sig ”from rags to riches”, den s.k. ”amerikanska drömmen” samt om förenklad opinionsbildning… « reflektioner och

  3. Pingback: Minskande social rörlighet i Sverige och ökande skillnader? Om (ny)liberaliseringens effekter på möjligheterna att röra sig ”from rags to riches”, den s.k. ”amerikanska drömmen” samt om förenklad opinionsbildning… « reflektioner och

  4. Hej Kerstin, Jag la in det roliga klippet som en länk
    Tack

  5. Pingback: Vad har de Röd-Gröna att erbjuda? « Röda Lund

Kommentera