Olle Svenning – talskrivare åt Mona Sahlin?

.

.
I dag skriver Olle Svenning en rivig ledare i Aftonbladet. Väl värd ett långt citat:
”Det behövs bara ett uns av politisk fantasi och social empati för att se konfliktlinjerna. Den ekonomiskt och politiskt dominerande eliten har definierat finansmarknaden och storbankerna som ”systemviktiga”. De måste till varje pris räddas, också till priset av gigantiska statliga ekonomiska underskott. Kostnaderna vältras över på löntagare och socialt marginaliserade. Socialförsäkringar vacklar eller faller omkull.
Politiken utsätts för restriktioner. EU-kommissionen, befriad från demokratisk legitimitet, kräver att straff utkrävs för länder med bristande budgetdisciplin. Ett effektivt vapen för ytterligare social nedrustning. Paul Krugman skriver med elegant ironi: ”Budgetunderskotten har hindrat oss från att ramla ner i avgrunden.”
Jag lyssnar på EU-kommissionens ordförande. Han använder slitna metaforer: löntagare, arbetslösa och arbetande fattiga måste inse att det inte finns någon gratis lunch, säger han.
Nåja, soppköken serverar igen.
Jag tänker på parollen från gamla EU-kampanjer: Skapa ett löntagarnas Europa.
I dag administrerar såväl höger- som vänsterregeringar nedmonteringen av välfärdssystemen och fackliga rättigheter. ”Den enda tankens politik”, den asociala marknadsekonomin, härskar.”
Med bara en uns av samma fantasi kan man fundera över hur valrörelsen skulle sett ut om Svenning varit talskrivare åt Mona Sahlin. Hon som i socialdemokratins namn tävlar med Anders Borg om att EU måste smiska, eller piska, de regeringar som bryter mot unionens heliga budgetdisciplin…
Det är när Svenning kommer fram till en värdering av det förra seklet som hans text kollapsar:
”Blixtsnabbt, efter ett antal miserabla europeiska val, undertecknar enklare tänkare socialdemokratins dödsattest. Det är de senaste decenniernas socialdemokratiska politik som ligger i dödsryckningar, inte själva den bärande ideologin. Socialdemokratin bäddade in kapitalismen tämligen väl fram till det eländiga 1980-talet. Uppbäddning pågår och sociala restriktioner är på väg att falla, de stora konflikterna förbereds.
En het höst och vinterns missnöje väntar. Full fart mot 1848 eller 1968.”
Bäddat in? Tämligen väl?  Med två världskrig? Varför hoppa över 1914 och 1939?
Granskar man historien inser man också att det i dag är mindre utrymme än någonsin för en blomstrande nationell kapitalism. Där vi kan bädda in oss i ett orört hörn. Det räcker med ”hot” om en skattehöjning på 49 öre för att hela havet ska storma. Skulle vi lyckas med en bra avtalsrörelse – då flyttas kapital och jobb.
I dag mer än någonsin krävs en samordning och ett gemensamt program för arbetarrörelsen i Europa. Därför var det mer än uselt att LO/Unionen var helt frånvarande från den stora europeiska fackliga manifestationen i förra veckan. Se Bennys bildreportage här:
Europas arbetare demonstrerar.
Men med detta i minne vore det naturligtvis ett riktigt språng framåt om Svennings ledare kunde vara med i eftervalsdebatten. Socialdemokratins och vänsterpartiets skygglappar för vad som händer i Europa hindrar inte minst den genomlysning av sverigedemokraternas nationella inskränkthet som krävs.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I pressen: AB1,SVD1,DN1,Expr1,GP1,SVD2,DN2,SVD3,GP2,

Bloggare: Svensson,Jinge,Teckentydaren,JonasSjöstedt,

9 reaktion på “Olle Svenning – talskrivare åt Mona Sahlin?

  1. Socialdemokraterna har konsekvent vänt småfolket ryggen i deras vardag sedan länge. När retoriken flödar är man väldigt vän mot ”de svaga” , undersköterskor, nysvenskar etc. i betongförort, men sneglar ängsligt på den alltmer i fjärran åt höger flyende medelklassen. Den vardag som finns där ute bland byggjobbare och bärplockare speglar en ny tid som fackföreningar och vänstern i stort tappat greppet om.
    Det vi nu ser är nationalstaternas sönderfall där globalisering skapar en rörlighet vi inte såg formen av i början av 1990-talet. Vi var då ännu centrum men blir nu periferi i den ekonomiska dansen. Europa är de tappade sugarnas kontinet, – sönerorganiserat av ekonomism och byråkratisk regelhysteri.

  2. Pingback: Jinge.se » Tidningarnas Vargsensationer

  3. Den senaste valrörelsen visar väl tydligt på att om inte fackföreningsrörelsen skall dras ner i det kommande svarta hål som socialdemokratin är på väg in i så måste man frigöra sig och bli en organisation som slåss för medlemsgrupperna. Det var ju exempelvis en makalös ynkedom av LO att inte delta i Bryssel eller att ordna aktiviteter på hemmaplan. LO – bossens argument varför man inte gjorde något var direkt skamlöst.

  4. Carlinge,

    Ja, helt överens. LOs ledare har suttit på en stol så länge att de fått en blytung häck. Inte ens när den Europeiska Fackföreningsfederationen organiserar en massdemonstration i Bryssel orkar LO lyfta häcken trots att Wanja är ordförande i Europafacket. Vad ska till? En atombomb på Norra Bantorget?

  5. Jag såg en eftervalsdiskurs (samma dag som den stora manifestationen) med bl.a. en av S haverikommissionärer Anna Johansson (ättelägg till Göran J), en i publiken ställde frågan varför svensk arbetarrörelse (typ S och LO) inte stödde denna stora generalstrejks-manifestation av facken i EU. Anna J var hal som en ål och menade att det ändå inte skulle ge något resultat och att i Sverige hade vi så bra erfarenhet av myspysig samvaro med arbetsgivarna. Men nu är det ju så att stenhård åtstramning för att ”lösa” EU krisen är S officiella hållning, så har Sahlin/Östros uttryckligen skrivit i DN. Alltså S står i armkrok på andra sidan barrikaderna med de nyliberala galningarna och bankirerna.

    Hot förekommer i alla maktkamper, synar man aldrig kommer motståndaren bara att bluffa ännu mer med tomma hot. I Det här landet pratar den förmenta arbetarrörelsen mer om att ”är vi inte lydiga” flyttar kapitalisterna än vad arbetsgivarintressena själva gör.

    Svenning, Greider och del andra är mer som någon sorts vänsteralibin inom S-sfären, alla hov håller sig med narrar som kan desarmera spänningar som kan uppstå någon verklig makt har de inte.

    Man tycker att efter alla dessa år skulle det komma till vägs ända att S är något annat än de är och kanske en gång var.

    Råkade se en informativ artikel i ETC av Otto Rehbinder:
    En arbetsgrupp utsågs [1979] under ledning av Ingvar Carlsson med uppdrag att forma en politik mot den ekonomiska krisen [i huvudsak en bluff skapad av arbetsgivarintressen].

    Rapporten Framtid för Sverige antogs 1981. Grundanalysen var att Sverige led av en allvarlig strukturkris. Denna utgångspunkt stämde väl med SAF:s krispropaganda. ….

    I Framtid för Sverige diskuterades även den offentliga sektorns storlek som ett problem för ekonomin. Man föreslår därför att den offentliga sektorn inte skall tillåtas att växa ytterligare. …
    http://etc.se/artikel/13770/bakgrunden-till-socialdemokraternas-krispolitik
    http://www.etc.se/14270/den-socialdemokratiska-nyliberalismen/

    S trumpetar i valrörelsen om att det är ”häftigt att betala”, skatt för välfärd. Men nu är det ju inte så att det varit brist som gjort S behandlat välfärden styvmoderligt och stramat åt den och skurit ner, det har varit budgetregler som tak och överskottsmål, inte brist på skatteintäkter. Tvärtom har medborgarna varit överbeskattade och med det ”asociala skattesystem” (enligt gamle chefsekonomen på Handelsbanken Rudolf Jalakas) som S införde drabbar det de längst ner hårdast. Ingen människa tycker det är ”häftigt” att betala mer än nödvändigt för vad de än köper. Det är S som närmast rent konstitutionellt har begränsat politikens makt med budgetregler och riksbankslag beställda av högern. En självpåtagen begränsning som gör det i praktiken omöjligt att föra t.ex. den ekonomiska politik som fördes under rekordåren med full sysselsättning och välstånd till hela folkhushållet. Det är en mycket alvarligare attack mot de mångas välfärd än förändringar i nivåer i socialförsäkringssystem som kan med ett enkelt pennstreck ändras.

    Falskheten och ihåligheten i Sahlin/Östros valrörelse har varit så man närmast fick kväljningar.

    Svenning:
    Den spontana fackliga aktivismen och det växande sociala missnöjet, begripliga och värda sympati, riskerar bli destruktiva om de inte länkas till politiken och till handfasta praktiska (och teoretiska) handlingsplaner. Den uppgiften har socialdemokratin burit upp under decennier, med framgång.

    Jo Saltsjöbadsavtal, men det kom inte tillstånd därför att avhöll sig från ”destruktiv” ”facklig aktivism”, utan just därför att man gjort det under lång tid vilket till slut tvingade kapitalintressena att gå med på fredsförhandlingar. Lika illa är det i dag när man framställer den svarta medborgarrörelsens framgångar i USA som om det bara handlade om ML King och fredliga aktioner. Så var det inte vad som tvingade fram kraftiga förändringar var brinnande getton och våld, man var seriöst oroliga för att USA stod på randen till ett konkret inbördeskrig. Klart att folk som kunde verbalisera det hela som ML King var en viktig pusselbit. Men S är inga ML King, mer av sorten som skördar frukten av andras kamp och sen tar åt sig äran.

  6. Hur skall facket handla efter Laval-domen. Facket generellt är i en mycket svår situation. Man ser att polska byggarbetare tar svenskfödda byggarbetares jobb bla. för att de är ”billigare” i drift. Så länge levnadsstandard/levnadsomkostnad är så olika i de Europeiska länderna kommer det att uppstå en underbetald ung arbetskraftskohort som likt rallare flackar runt i Europa och dumpar lön och arbetsavtal. Jag håller med,- Det är på Europanivå facket måste agera…men hur efter Laval-domen?

  7. Nerkingen,
    Det är naturligtvis ett stort problem att EUs regeringar är bundna av Maastricht, Lissabon och andra avtal och att de säger att de därför inget kan göra på nationell nivå. Jag tror att man måste komma till en situation där de arbetande kråver av sin regering (eller att de väljer en regering) som man tvingar begå ”civil olydnad” mot de reaktionära avtalen inom EU.

  8. Pingback: Vänsterpartiet och surölet…

  9. Även om man är ”bundna” av Maastricht och Lissabon är det stor skillnad i att primärt agera och vara lojal mot de egna medborgarnas bästa och att försöka vara bäst i klassen i EU-lojalitet. Man lyfte inte så mycket som ett finger för att få till undantag i Lissabonfördraget vad det gäller Laval och inte minst vad som borde ha varit en självklarhet ett undantag för Euron, om man nu på minsta sätt respekterat folkets tydliga vilja i folkomröstningen.

Kommentera