Brustna illusioner,

svikna löften och krig.

.

Det är bara två år sedan Barack Obama bars till makten av en mäktig våg av entusiasm bland fattiga, unga, kvinnor, färgade, latinos och också vita väljare. A change we can believe in, -en förändring vi kan tro på- bar ända fram till en stor seger för Amerikas första svarta president. En historisk händelse.

Två år senare har entusiasmen förbytts i djup besvikelse eller ren ilska. Löftena har inte uppfyllts, förhoppningarna grusats och presidenten med det eleganta språket och det lättsamma uppträdandet ses som grå och svag av de som satte sitt hopp till Vita Husets nye gäst.

.

No comment.

.

I går tisdag slogs den första spiken in i presidentens politiska kista. Om inget extraordinärt händer mister han sin post redan i omvalet 2012. Republikanernas stora seger i valet till Representanthuset och framgångarna i Senatsvalen bekräftar vad alla väntade sig. De som med entusiasm röstade fram Obama 2008 stannade hemma och överlät terrängen till Republikanernas väljarkår av vita arbetare och ”medelklass” i mellan och södra USA och en stor majoritet bland de över 65 år.

Hur kunde det gå så? Vad är Obama själv skyldig till och vad kan skrivas upp på ”det objektivas” konto?

Utan tvekan är det den ekonomiska krisen med start i september 2007 som hamnat på Obamas bord, utan att han själv har något ansvar för den, som kostat honom mest sedan intåget i Vita Huset? Han är inte den förste president, eller premiärminister för den delen, som ställts till svars för kris, arbetslöshet och minskade realinkomster. Han tog över när redan miljoner arbeten tappats i den amerikanska ekonomin, när bolånekrisen redan satt miljoner husägare på bar backe, och när skuldfällan slagit igen om miljontals hushåll som under åratal levt över sina reala inkomster genom att sätta sig i allt större kreditskuld.

.

Veckans omslag på finanstidningen The Economist.

.

Detta var etablerade fakta när Obama tog över presidentskapet efter Georg W. Bush. Ändå får Obama stå till svars för den katastrofalt dåliga ekonomiska situationen som rått sedan presidentvalet november 2008. Den historiskt traditionella avogheten mot ”etablissemanget” i Washington fick vatten på kvarnen av stödet till bankerna, nödhjälpen till bilindustrin och den ovanligt klumpigt genomförda sjukvårdsreformen.

Om den ekonomiska situationen ger den viktigaste förklaringen till varför Demokraterna förlorade valet i tisdags går det inte att blunda för en annan aspekt som media har svårt att acceptera som en förklaring. Rasismen som kommer till uttryck i mycket av kritiken mot Obama går inte att blunda för. Den vita medborgaren i mellanvästerns rostande industribälte och i södra USA, som känner in på bara skinnet att deras status som ”medelklass” är hotad har fallit för den hatiska propaganda som riktas mot Obama och som inte vore tänkbar mot en vit president oavsett hur vidrig politik denne skulle föra.

Den ideologiska bröstmjölk som ”medelamerikanen” föds upp på bäddar för, den för oss européer absurda, hatpropaganda om socialism, stalinism, nazism, och islamism som Obama utsätts för. Inte bara i mumlet vid baren i en sliten sylta utan också på bästa sändningstid i Fox News och andra media dominerade av republikanska mediemagnater som Murdoch och tv-pajaser som Glenn Beck och Rush Limbaugh.

.

Republikanska extremister använder ständigt temat – Obama är muslim.

.

Den i media upphaussade Tea party-rörelsen hade däremot ingen större betydelse för valutgången. Den mobiliserar framför allt äldre helvit medelklass och de har alltid haft ett högt valdeltagande i valen till Representanthuset och Senaten. Jämfört med yngre väljare, svarta och latinos är deras valdeltagande oftast dubbelt så högt. Den här gången har de som stödde Obama i presidentvalet uteblivit medan de äldre vita mobiliserats mer än vanligt.

Tea party-rörelsen har däremot haft större inflytande i det Republikanska partiet självt. Till det yttre framträder den som en horisontell självstyrd rörelse utan nationella ledare och utan ett gemensamt namn. Men bakom ridåerna finns mäktiga ekonomiska intressen som använder ”tepåsarna” till att främja den egna reaktionära agendan inom Republikanska partiet. Stora pengar strömmar till från bröderna Koch som placerar sig strax efter Bil Gates och Warren Buffet på listan över landets rikaste personer.

Svenska media har hållit upp Sarah Palin som ”tepartisternas drottning”. Men hon har inte gjort anspråk på att leda rörelsen och inte heller identifierat sig med den ideologiskt utan bara ställt upp med lite pep-talk. Om hon tänkt sig ta strid om platsen som republikanernas presidentkandidat 2012 är en stark identifiering med Tea Party ingen tillgång. Den politiska nivå som råder i delar av väljarkåren visas av att 22 procent av de som röstade på republikanerna säger att Obama är Antikrist – Djävulen i människogestalt.

Hur kunde Obama så snabbt tappa det enorma stöd han fick omedelbart efter valet?

Meningarna bland politiska kommentatorer går kraftigt isär om vad han borde ha gjort och inte gjort. Det som brukar kallas ”vänstern” i det Demokratiska partiet menar att Obama borde ha utnyttjat sin majoritet i Kongressens båda kamrar för att köra över det republikanska motståndet mot en verklig reform av vårdsystemet, för att lämna Irak omedelbart och stänga Guantanamo som han utlovade i valkampanjen.  I stället sökte Obama kompromisser för att få med sig republikanerna i alla viktiga beslut. Problemet var bara att de senare redan från första dagen ställde in siktet på revansch till varje pris oavsett sakfrågorna.

.

John A. Boehner blir ny talman i Representanthuset. I sitt första uttalande sa han att skulle arbeta med uppkavlade skjortärmar för att rulla tillbaka ”Obamacare”.

.

”Realister” menar att Obama inte har något annat val än att anpassa sig till det finansiella etablissemang som i praktiken bestämmer vem som kan kandidera till politiska poster speciellt på federal nivå. Utan stora summor i kampanjkistorna är det helt enkelt omöjligt att delta i ett val till Kongressen. Hela systemet är korrumperat av de stora finansiärerna.

Själv anser jag att idén att det bara var att köra över republikanerna i Kongressen inte tar hänsyn till ett enkelt faktum: nämligen att stora delar av de demokratiska kongressmedlemmarna själva är en viktig beståndsdel av det rika etablissemanget och inte alls ville gå med på exempelvis Obamas vårdreform i dess ursprungliga version. Det behövdes en rutten kompromiss som mest gynnade försäkringsbolagen och läkemedelsindustrin för att få många demokrater att rösta ja.

Samtidigt är idén att Obama har händerna bakbundna inte heller godtagbar. De beslut han tog i finanskrisen och de val han gjort i ”kriget mot terrorismen” visar att han själv villigt tagit på sig rollen som imperiets ståthållare. Fredspristagaren visade sig vara en krigspresident.

.

Miljardärerna David och Charles Koch har lagt ned stora pengar på att styra Tea Party i önskad riktning.

.

När den ekonomiska krisen slungade miljoner amerikanska arbetare ut i arbetslöshet valde Obama att ta in Lawrance Summers och Tim Geithner i sitt ekonomiska team, samma figurer som personifierar Wall Street och den kasinoekonomi som skapat krisen. Obama föredrog att sätta sin lit till Wall Street än att konfrontera de som orsakade den katastrofala ekonomiska situationen.

De arbetande lämnades i sticket med sin oro och obesvarade frågor. Har mitt jobb blivit säkrare? Riskerar jag att förlora mitt hem? Är hälsovården bättre och billigare? Vad ska ske med min realinkomst? På de frågorna har Obama svar som bara faller kapitalägarna på läppen. Därför förlorade demokraterna valet i tisdags.

.

Media: DN1,DN2,AB1,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SVD3,EXP1,SSD1,DN3,AB2,DN4,DN5,SVD4,SVD5,

Bloggare: Jinge,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Obama, USA, Kongress, Val, Tea Party, Palin,