En teoretisk bluff.

Skapar lägre skatter

och höga löner fler jobb?

.

Det är i alla fall vad den nyliberala teorin hävdat allt sedan andraklasskådisen Ronald Reagan flyttade sin studio till Vita Huset. Knappt innanför dörrarna kapade han skatterna för framför allt de rika. Ursäkten hämtades hos den akademiska världens ekonomiska idol vid den tiden – Chicagoskolans Milton Friedman.
-Gör livet lättare för de stenrika så sipprar det ner många sköna slantar till de lägre ner på samhällsstegen, kan deras recept samanfattas till. Lägre skatter och gigantiska löner till cheferna i de stora företagen skulle leda till investeringar och risktagande  som i sin tur skapar mer och bra betalda jobb.
För dessa teoretiska luftslott belönades Friedman med Riksbankens (till nobelpris utklädda) ekonomipris 1976. I dag kan vi titta i facit över nyliberalismens bidrag till jobb och välstånd.
Ett enda litet diagram räcker för att visa vad som skett i Friedmans hemland USA, där mer än någon annanstans i världen hans teorier omsattes i praktik.
Diagrammet som är hämtat från Economic Policy Institutes hemsida visar vilken inkomstökning olika grupper fick under perioden 1979-2005. Det är inte den årliga inkomstökningen utan den totala inkomstökningen under perioden bortsett från inflationen. Det vill säga hur mycket mer man tjänade under perioden jämfört med vilken inkomsten hade blivit om reallönen legat helt stilla.
De sex kolumnerna till höger visar hur det gick för den rikaste femtedelen av hushållen och kolumnen längst till vänster visar vad som hände med den fattigaste femtedelens inkomster. Efter att EPI räknat bort inflationen under perioden ser vi att de fattigaste 20 procenten av de amerikanska hushållen fick nöja sig med 200 dollar för hela perioden på 26 år. I andra änden ser vi att den rikaste tusendelen av hushållen kunde glädja sig åt nästan sex miljoner dollar i påök.

.

Inte ett nickel av de rikas förmögenheter sipprade ner i samhället. Kulorna stannade kvar i kasinot.

.

Hur gick det då med de bra betalda jobben och investeringarna? De försvann. Hokus Pokus. I takt med att skatterna sänktes och chefslönerna rusade i höjden försvann miljontals relativt välbetalda jobb och ersattes av ströjobb med minilöner. De pengar som enligt teorin skulle sippra ned i samhället och göra alla glada hamnade i stället i fickorna på verkligt glada aktieägare. Jorden är inte platt men för de med djupa fickor är den ett gigantiskt roulettbord där vinsterna satsas och omfördelas till glädje bara för de som redan har mycket mer än de behöver.
De senaste dagarna har svenska media som SVD ropat ut att antalet nya jobb i USA ökade mer än väntat i oktober. Vad de glömde bort att säga är att om ökningstakten i oktober består tar det 20 år att att komma tillbaka till antalet personer i arbete hösten 2007.

.

Media: GP1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,Dagens Arena,SVD3,AB1,

Bloggare: Röda Malmö,Ekonomikommentarer,Teckentydaren,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

8 reaktion på “En teoretisk bluff.

  1. Den minnesgode kommer kanske ihåg den svenska skattedebatten på 1980-talet inför skatteomläggningen. Då ansågs direktörslönerna höga löner, jämfört med i dag ganska ”modesta”. Direktörerna förklarade att det var de höga marginalskatterna som gjorde att de var ”tvungna” att ha så höga löner, de hade förstås inte alls haft så höga löner om bara marginalskatterna varit lägre. Att speciellt toppdirrarna inte alls betalade de påstådda höga marginalskatterna tog sällan upp, de hade gott om utrymme för kreativ skatteplanering i det skattesystem som fanns då. De som mest drabbades av de höga marginalskatterna var nog mest bättre betalda tjänstemän som inte hade möjlighet eller förmåga att skatteplanera på kapitalsidan.

  2. Som någon sa redan på 80-talet om Reagans utbudsekonomi och ”trickle down” nonsens, det fungerar som en mask och trots att den är helt genomskinlig fungerar den fortfarande som en mask. Få av tyckar och medieeliten trodde förmodligen på det men de trodde nog att just de skulle tillhöra vinnarna och tjäna på detta nonsens och låtsades som om det var seriösa ekonomiska teorier.

    Jag pratade för et tag sen med en ung man som nyligen läst några högskolepoäng ekonomi i samband med nåt annat, han hade fått lära sig på denna högskoleutbildning att ”trickle down” var hur ekonomin fungerade och läraren hade även sagt att den svenska 90-tals krisen berodde på vad som förevarit under 70-talet.

    Den nyliberala parasiten har spridit sig systemet på ett sätt så att det kommer att bli mycket svårt att utrota den, det kommer att ta decennier.

  3. Man kan väl göra en komplettering till den här utmärkta sammanställningen: Teorin skulle kunna fungera om …. det vore så att de inkomstförstärkningar som de rika får direkt skulle omsättas i produktiva investeringar, inklusive anställande av en massa lönearbetare som får bra betalt.

    Men i de gamla industriländerna händer det omvända: de produktiva verksamheterna krymper och flyttar utrikes, de stora grupperna av arbetande (om de har jobben kvar) får i allmänhet en dålig inkomstutveckling, de få rika använder sina ökande fonder till finansiell spekulation i stället för produktiva investeringar. Och därmed rasar teorin, den förutsätter en situation som inte längre finns. Något ”nedsipprande” sker inte, i stället gör den ena finansbubblan efter den andra hela samhällsbygget alltmer instabilt. Det sipprande som sker, sker uppåt, till de redan rika. Undrar hur länge det håller?

  4. Björn,
    Hur länge det håller beror kanske vad man kan mena med ”håller”. I viss mening har det väl redan ”brustit” två gånger redan under 00-talet. Jag tror att problemet när det brister är att det brister bara för den arbetande befolkningen. Även om det brister i finansvärldens med bankkrascher osv så påverkar det egentligen inte de riktigt rika speciellt mycket. De kan ju tappa några miljarder av sina virtuella rikedomar. Men de kommer aldrig att behöva kavla upp ärmarna eller plocka fram en kopp och ställa sig i ett gathörn. SKillnaden med 1929 är att då ruinerade sig massor av finanshajar, även riktigt stora sådana. Det sker inte nu eftersom de stora spelar på hela den finansiella världsmarknaden. Kanske kan det utbryta verklig panik om bostadsmarknaden och börsen i Kina kraschar. Då drabbas den viktigaste tillväxtmotorn just nu. Själv tror jag att en enorm spekulationsbubbla är i vardande i Maos hemland.

  5. Ingenting sipprar uppåt, så vill man göra en liknelse får man hitta på något annat.

    Det är ju inte första gången investeringarna letar sig fram till högst avkastning. Att industrin flyttar till låglöneländer var en gång Sveriges lycka, engelskt kapital investerades i svensk basindustri på 1800-talet. Det är inte en funktion av höga direktörslöner, utan av möjlighet att sälja en produkt man vet hur man ska tillverka till ett pris där vinst kan räknas hem i paritet till risk.

    Industrin ändrar karaktär hela tiden. Engelsk industrialism började med ångmaskinen och Spinning Jenny. Senare dog engelsk textilindustri, för att ännu senare återuppstå i en långt mer automatiserad variant. Samtidigt har sydasien fått en enorm textilindustri, vi köper bangladesh-kalsonger för en femtiolapp som kostat en femtioöring att tillverka, och Stefan Pehrsson är rikaste svensk. Hade det gått att hindra det, och hade det varit önskvärt ? Om man önskar krig är det en bra idé att hindra frihandel. Ska u-länder ha rätt att bli rikare måste de få sälja sina varor till dem som efterfrågar. Kina och Indien frisknar nu till av frihandel, efter decennier av handelsfientlig stagnation.

    I Kina finns en reservarmé på landsbygden att ta av, det troliga är väl att deras arbetskraft blir dyrare när reserven är slut, dit är det ett tag. Stigande priser på bostäder har det varit hela tiden, bubblor karaktäriseras av att folk köper för att sälja dyrare, inte för att bo. Är det vad som händer?

  6. Flera synsätt på utbudsteorin här. Hur dess tillämpnings slår mot och omstöpar finansen verkar mindre kringverkande, än hur de maler sönder den samlade kapitalbasens industrialiseringskvot. Friedman föregicks (med 40 år: 1966/1928) av den djupare och framsyntare Schumpeter, och dennes ”skapande förtstörelse” för utbudets infart i kretsloppen. ”Schumpeterianerna” talar ut om sin utblick och bedömning sedan flera åt tillbaka från professor Bomouls fakultet i New York: om systemet med kretativa och destruktiva entreprenörer. Borgerlig självinsikt, när den är mindre ytlig, kan jag tycka/Bosse Almunger

  7. En marxist som talar svenska skulle nog i stället för ”sippra uppåt” använda uttrycket ”utsugning”. Resultatet blir ändå detsamma – de rika blir rikare och samhällspyramiden blir alltmer övertung. Det väsentliga här är i alla fall att vissa nationalekonomiska teorier är frikopplade från den verklighet de antas beskriva. Det hade inte spelat någon roll om inte dessa teorier också backar upp vissa statliga åtgärder inom ekonomin som gör den permanenta krisen värre och värre. De legitimerar överklassens klasskamp genom sin skenbara vetenskaplighet. Hur länge det kan hålla beror av vad underklassen har för sig.

  8. I mångt och mycket, Björn, men sökandet efter vetenskaplighet (eller kunskapsbaserad inställning) om hushållning med arbete och resurser likaväl som ändamålsenlig tillväxt av i resursflödesstandard, minskar inte om underklassen börjar företa sig något riktigt revolutionerande. En planhushållning som socialiserar kan inte ta stöd mot några som helst självreglerande krafter; den måste veta hur varje storskaligt led och kretslopp ömsesidigt och samtidigt påverkar varandra/hej, Bosse Almunger

Kommentera