Valutakrig ?

Kan man kriga med sedlar?

.

.

I september sa Brasiliens finansminister att ett valutakrig startats av USA. Sedan dess har den amerikanska riksbanken Federal Reserve beslutat att överflöda den internationella finansmarknaden med ytterligare 600 miljarder dollar i vad som av outgrundlig anledning kallas Quantitative Easing.
Men vad betyder det när den internationella finanspressen och media i allmänhet ropar ut VALUTAKRIGET med stora svarta bokstäver? Man kan ju inte fyra av en bredsida dollar mot en mur av euro eller en bunker av brittiska pund.
Valutakriget är inget annat än en intensifierad kamp mellan olika kapitalgrupper om marknader. Så till den grad att vi kan börja tala om ett verkligt ekonomiskt krig, inte bara ett handelskrig utan ett fullskaligt ekonomiskt krig. Det är vad journalistiken försöker att fånga med ordet valutakrig. Det är ett läge snäppet skarpare än de otaliga ”handelskrig” som från och till fyllt pressens ettor det senaste decenniet.
Vad har då skett de senaste åren för att ordet krig börjar användas i utbyte mot det utnötta ”världsekonomins globalisering”? Om det råder krig då är det ju ingen globalisering utan en huggsexa mellan olika stater om inflytande och marknader. Problemets kärna är att den modell för tillväxt i världsekonomin som dominerat sedan mitten av 90-talet kollapsat och inte kan kickstartas på nytt. AmeriKina fungerar inte längre.
;
Samförståndet mellan de båsa stormakterna har gått över i misstro och ekonomiskt krig
.
I mer än tio år sålde Kina till USA allt mer av de konsumtionsvaror som den amerikanska arbetande befolkningen till låga priser inhandlade på Walmart. På så vis kunde de arbetandes reallöneökningar hållas nere till ett minimum. I själva verket minskade de för den stora majoriteten av arbetare i industri och handel. Det kunde endast kompenseras med en allt större skuldsättning genom köp på kredit. Kinas roll, vid sidan av producent av billiga varor, var att göra den ständigt ökade skuldsättningen möjlig genom att använda sina inkomster från den allt större exporten till att finansiera de amerikanska underskotten via massiva köp av amerikanska statsobligationer.
Det var en modell där båda parter ekonomiskt växte samman till ett siamesiskt tvillingpar. Ett inbördes beroende som fungerade perfekt för de båda makternas kapitalägare. Ända tills finanskrisen 2007-2009  då den gemensamma garderoben inte längre passade.
Finanskrisen och ännu mer den efterföljande krisen i ”den verkliga ekonomin”, produktionen av varor och tjänster, förändrade helt förutsättningarna för modellen AmeriKina. Det blev i ett slag omöjligt för de amerikanska hushållen att fortsätta handla på kredit. Miljontals familjer förlorade sina hem och ännu fler förlorade sina jobb. Med skuldsanering följer lägre konsumtion.
.
Miljontals familjer förlorade sina hem 2007-2010. Det dröjer länge innan de på nytt blir ”goda” konsumenter.
Redan innan krisen rådde en allvarlig överproduktionskris i flera tunga branscher som exempelvis bilindustrin och elektronikbranschen. Kniven på strupen på de amerikanska hushållen förbättrade inte läget. Deras konsumtion av allt från bostäder till bilar och nallar minskade. I den globala världsekonomin måste naturligtvis någon öka sin konsumtion av varor och tjänster om andra sänker sin för att samma globala tillväxt ska kunna upprätthållas. Minskar många sin konsumtion utan att andra ökar sin blir det helt enkelt kris – en ny recession i världsskala. Det är vad den upphetsade debatten om valutakurser handlar om. Om vilka räkningen för krisen kan lastas över på.
Bakom ”teoretiska” påståenden och till synes ”objektiva” teser döljer sig ett rent maktspel mellan Europa, USA och Kina. I en viss mening är vi tillbaka i debatten från sjuttiotalet då Japan var det tredje hörnet i triangeln. Härom dagen sa EU-kommissionens handelsminister, belgaren, Karel De Gucht att ”länder som exporterar mycket mer än de importerar skapar obalans i de internationella betalningarna”. Därpå påminde han om att EU är världens största ekonomi, underförstått att Kina och USA bör se upp.
.
EUs handelsminister Karel De Gucht pratar strunt om export och underskott.
.
Vid sidan av att EU inte är en ekonomi utan flera så är De Guchts uttalande vid första eftertanke helt riktigt och ”neutralt”. Men i nästa ögonblick inser man att det helt motsatta påståendet också är korrekt. ”Länder som importerar mer än de exporterar skapar…osv” är precis lika sant som De Guchts tes.
Det ovan sagda leder oss tillbaka till kärnan i den nuvarande krisen kring dollarns växelkurs och den kinesiska yuanens koppling till dollarn. Jag är helt övertygad om att det fanns en tyst överenskommelse mellan USA och Kina under Georg W Bushs presidenttid som i korthet innebar att USA accepterade den ”undervärderade” kinesiska valutan i utbyte mot att Kina lovade att fortsätta sin finansiering av de amerikanska underskotten genom att köpa amerikanska statsobligationer för miljardsummor varje månad.
.
Det är länge sedan USA stöttade upp sin dollar med guld.
.
–Ni säljer oss billiga konsumtionsvaror och inkomsterna av exporten investerar ni i våra statsobligationer, var basen för modellen AmeriKina.
Inför G20-mötet i Seoul skickade Barack Obama ett brev till de ministrar som skulle samlas i Sydkorea. Brevet kan inte bli tydligare. Det sätter punkt för det strategiska partnerskapet mellan Kina och USA.
-Ingen nation ska ta för givet att deras väg till välfärd går via export till USA. Ojämn tillväxt och växande obalans lockar fram icke samordnade lösningar i stället för globala lösningar. Men oordnade politiska handlingar kommer bara att leda till värre resultat för alla, skrev Barack Obama i sitt brev till G20.
Det var ingen tillfällighet att Obama och Hillary Clinton reste runt i Asien innan mötet i Seoul. Den amerikanska diplomatin siktar nu till att hårdare knyta upp länder som Indien, Vietnam, Kambodga och Indonesien till amerikanska affärsintressen och strategiska intressen i Asien och Stilla Havet. Kinas uppmarsch som regional stormakt ska kontras med alla tillgängliga medel. Ironiskt nog reste Hu Jintao samtidigt runt i Europa för att ”köpa” upp kunder till den kinesiska industrin och motverka den amerikanska diplomatin i Asien.
I stället för samförstånd i det tysta går vi mot en period av allt hårdare tongångar mellan Kina och USA med EU som motsträvig partner på USAs sida.
Karel De Guchts prat om EU som en ekonomisk stormakt är rent nonsens. EU är inte en fungerande enad marknad. Det syns tydligt i dag sedan finanskrisen spräckt alla ramar som satts i Maastricht och Lissabon. Var och en drar åt sitt håll inom unionen. Det syns tydligast i ”skuldkrisen” i vilken Grekland, Irland, Portugal och Spanien pekas ut som oansvariga slösare av Angela Merkel och Anders Borg.
.
Vem tror han att han lurat?
Angela Merkels utspel inför G20 visar hur det ”egna kapitalet” ligger närmast om hjärtat. I en närmast ”antikapitalistisk” retorik sa hon att det inte var acceptabelt att det privata finanskapitalet drog till sig alla vinster av spekulationen i värdepapper och fast egendom medan det var upp till skattebetalarna att laga det krossade porslinet efter festen.   Översatt från högtyska betyder det att Tyskland inte tänker betala Portugals eller Irlands statsskulder om inte det privata kapitalet i de länderna tvingas stå för en del av kostnaderna. Så mycket för ”solidariteten” inom den gemensamma unionen.
Merkels ”snålhet” bara visar att de skilda kapitalgrupperna i EU slåss om marknaderna även inom unionen. I det ”handelskriget” vill naturligtvis varje enskilt kapital att den egna befolkningen ska dra åt svångremmen så hårt som möjligt medan andra länder konsumerar stort. Tysklands stora exportöverskott bygger på det. Resten av EU är utan jämförelse Tysklands största exportmarknad. Visserligen ökar exporten till Kina i snabbare takt än för övriga EU-länder men det handlar fortfarande om mindre än 10 procent av Tysklands export.
.
Trichet, Merkel, Barosso, Papandreou, Van Rompuy, och Sarkozy drar EU i sträckbänk. Häromdagen sa Van Rompuy att skuldkrisen kan spränga EU i luften.
.
Dessutom spelar de växande exportmarknaderna i ”tillväxtländerna” en ojämn roll inom EU och späder på de interna spänningarna inom EU. Bara ett fåtal länder inom EU har en tillräckligt konkurrenskraftig industriproduktion för att kunna profitera på ”tillväxtmarknadernas” dynamism. Draghjälpen från dessa marknader kan faktiskt bli ytterligare en spik i kistan för det europeiska unionsbygget.
Den amerikanska kapitalismen har å sin sida beslut att ta i med hårdhandskarna för att bevara och framför allt utöka den egna industrins andelar på världsmarknaden. Vi går mot ett allt tuffare krig om marknader och vinster som en följd av den värsta finanskrisen på åttio år. I det kriget är det de arbetande som blir offren. Artilleriet har redan öppnat eld mot allt vad social välfärd heter. David Cameron lägger grunden för nyutgåvor av Dickens romaner. Den nya republikanska majoriteten förbereder en ny framtid för Vredens druvor. Sarkozy planerar en politik som på nytt kan skicka Victor Hugo till best-seller listorna.
Den som misstar smilen på familjefotot från Seoul för belevad samvaro mellan ”våra” ledare kommer att bli djupt besviken. Den internationella borgarklassen har förklarat den arbetande befolkningen öppet krig. I slaget om marknader och vinster finns det inte längre någon plats för sociala eftergifter till ”samhällsbärarna”. Bördorna att bära bara växer i takt med ”lösningarna” på krisen.

.

Media;DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,SVD1,SVD2,SSD1,SVD3,SVD4,SVD5,AB1,DN4,

Bloggare:Jinge,Svensson,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

10 reaktion på “Valutakrig ?

  1. Kineserna tillverkar numera många saker, ganska mycket säljs billigt till amerikanerna, mycket billigare än amerikanerna själva kan tillverka det. Kineserna får betalt i USD. Om nu kinesisk valuta är undervärderad som amerikanerna tycker, kineserna vägrar skriva upp sin valuta via politik, kommer väl marknaden till sist att depreciera dollarn när den vräks ut till 0% ränta för att hålla försöka hålla upp konjunkturen. Om renminbin stiger eller USD sjunker får samma effekt, kinesisk export/amerikansk import blir dyrare. Kineserna håller enorma mängder dollar i lager, som förlorar i värde relativt renminbin i vilket fall. De får väl hjälpas åt, slutresultatet blir detsamma. En sak kineserna kan göra med alla sina dollar är samma sak oljeshejkerna gjorde med sina pengar, köper upp tillgångar hos sin handelspartner. Ta dollar, köp amerikanska tillgångar med egna dollar.

    Vad menar du med ”ta i med hårdhandskarna” ? Tvinga omvärlden att köpa USA-tillverkade produkter dyrare än ekvivalenta billigare kinesiska produkter? Det kommer inte att gå. Däremot kan USA exportera sitt kapital till Indien hellre än till Kina, samma språk är en fördel. Kineserna lider ingen brist på kapital, så det gör väl inget.

  2. sl,
    ”ta i med hårdhandskarna” innebär att inte längre behandla Kina som en ”strategisk partner” utan som en ”potentiell strategisk motståndare”. Obamas och Clintons resor i Asien inför G20 syftade till att knyta upp flera länder lite hårdare till USA. Ekonomi är inte bara ”ekonomi” utan också politiska och militära problem. USAs ekonomi är fortfarande 25% av hela världens BNP och imperiet har fortfarande många kort i skjortärmen för att försöka bevara sin hegemoni i världen. Men det ska medges att det verkar bli allt svårare.

  3. Om nu inte kineserna lånar ut till USA vad ska de då göra med sina dollar. De importerar väl redan så mycket de anser sig kunna. USA behöver inte låna av Kina, som vi nu kunnat se med QE, USA kan skapa dollar ur tomma intet.

    Att USA inte tillåter Kina eller någon annan att köpa vad de vill i USA är ingen hemlighet, att det enda sättet för Kina och Japan att få ränta på sina överskottsdollar är i princip i USA:s statspapper är ingen hemlighet. Detta har varit känt sedan länge. Varför har Kina försatt sig i den här situationen.

    Om länder vill ha sk exportledd tillväxt är det ett måste att det finns någon som är villig att ha ett underskott. Av och till brukar inte minst överskottsländerna säga att USA borde göra något åt sitt underskott. Om man då inte inser att det är samma sak som att deras överskott kommer att minska är det okunskap eller hyckleri.

    Om det nu är ett läge där obalanser i handeln ska korrigeras innebär det en minskning av produktionen totalt sett om underskottsländerna ska minska underskotten, om överskottsländerna korrigerar med att öka sin import ökar den totala produktionen. Den dominerande iden verkar vara att de med underskott ska korrigera sin position vilket kommer att öka på den globala arbetslösheten ännu mer.

    Den exportledda tillväxten har nått vägs ände. När underskottsländerna har nått vägs ände.

    EU och ECB verkar gör allt de kan för att återskapa Heinrich Brunnings 30-tals kris.

    Sverige står ju i särklass som exportöverskottsnation.
    De tyska bankernas läge är likartat med de svenska och Baltikum. 16 år av abnorma exportöverskott som inte kunnat absorberas av den permanent åtstramade svenska hemmaekonomin med politiskt skapad massarbetslöshet. Det är svenskens uppoffring med arbetslöshet och åtstramning och försämrad välfärd som manifesterat sig i de svenska bankernas spekulationsfest i bla Baltikum.

    från 1993 till 2009 i fasta priser (ref. 2000) ca 3000 miljarder (ack exportöverskott) som svensken avstått att konsumera av det som producerats här. Undrar om ”arbetarpartierna” och medborgarna tycket det var ett billigt pris med nedskärningar i skola, underhåll av infrastruktur etc för att det svenka kapitalet skulle kunna ha spekulations fest i Baltikum.

  4. Oljeshejkerna köpte in sig i Mercedes och liknande, fastigheter är bra objekt. Menar du att kineserna inte får köpa aktier och fastigheter i USA? Man tycker att det skulle vara svårt att hindra, bara att bilda ett bolag i t.ex. Australien. Den situation Kina försatt sig i är väl rätt bra, jämfört med t.ex. kulturrevolutionen eller det stora språnget. De industrialiseras, landet utvecklas, levnadsstandarden stiger, de kan få fart på sin inhemska efterfrågan om de vill. Att de har en del tillgångar i en valuta som riskerar sjunka är ett litet problem jämfört med framstegen, man kan ju ändå handla för dollar, det är inga sovjetrubel.

    Underlaget för export är att någon vill importera. Att vilja ha exportledd tillväxt förutsätter väl att man har något att exportera, som importörerna inte kan göra själva, annat än möjligtvis mycket dyrare. Teorin kallas komparativa fördelar, Sverige importerar inte chilenska bilar, Chile har inga komparativa fördelar i bilproduktion just nu. Vi är bra på bilar, de på frukt och koppar, som vi köper. ”Villig att ha ett underskott” känns som ett märkligt uttryck, solvent till att importera vad man vill köpa mera i linje med antagandet att man köper vad man vill ha, någon köper med en avsikt. ”Kapabel att ha ett överskott” och ”solvent nog att köpa” borde vara de aktuella termerna.

    Är inte själva problemet att det lånas till konsumtion? Låna ska man göra till investeringar, till någonting som ger högre avkastning i morgon än om man avstått från investeringen idag. Lånar man till konsumtion idag avstår man från konsumtion i morgon, för imorgon måste man både betala amortering och ränta och dessutom konsumera, och då man får dra ner på konsumtionen, eller ställa in betalningarna. Då får man inte låna mera. Nu lånar länder till amorteringar och ränta på förfallna lån, långivarna vågar inte vägra för då blir det konkurs.

    Politikernas lösning blir antagligen att trycka nya fina sedlar, tappa kontrollen över prisutvecklingen, låta marknaden ha sin gång och låta det egna folket ta smällen i vetskap om att det är någon annan som får äta mindre. Amerikanerna kommer att bli fattigare, kineserna rikare.

  5. Hej Benny!
    Din beskrivning av överväxlingar och handlingsmönster från makthavare, omkring världsekonomin, verkar hålla ihop. Jag måste ändå fråga, om din uppfattning är att de också driver hushållningen (t ex, per nyliberala företräden) eller om deras aktioner drivs av orsakssamband som ingår i kapitalbildningens objektiva villkor. Det ena utesluter inte det andra, vad jag kan se. Men någon nivå/kraftmassa dominerar och är överbestämmande. Frågan blir desto viktigare för att urskilja om det är kapitalets massa eller kapitalisternas fåtalsvälde som pressar fram nästa förskjutning – och vad den kan tänkas bestå av. Anser du det som osannolikt att USA drivs in i en statskonkurs, som olikt 1971 inte kan rekonstrueras av omvärldsanpassning och valutaströmmar?

  6. Utländska intressen får inte köpa vad de vill i USA, bedömer USA att det är fråga om något som är av nationellt intresse stoppas köp. Man gjorde så nyligen när Kina ville köpa ett oljebola eller vad det var, på 80-talet när det var underskottet mot Japan som var på tapeten stoppades japanska intressen för att köpa en del saker. Det är förstås helt enligt den nyliberala modellen, det nationella egenintresset styr vad man tillåter och gör. Ibland skulle man nog kunna tycka att t.ex. även Sverige skulle anamma det och mer handla i nationellt egenintresse. Men i det här landet står ju t.o.m. vår egen sk näringsminister och klassar ner ”svenska” industrier.

    För att handeln ska ge tillväxt i BNP kräver det överskott, ett underskott ger minus i BNP. Norge och oljeländer i t.ex. gulfen har överskott sas utan att anstränga sig, i stort inte mycket de kan göra åt det. Vi har överskott därför att vi stramar åt svenskens konsumtion så denne importerar mindre än vad vår export möjliggör. Den tillväxt vi haft sen början av 90-talet har dominerats av exportöverskott i BNP. Dvs någon annan än svensken har konsumerat tillväxten.

    T.ex. Tysklands överskott mot Piigs har möjliggjorts av att t.ex. tyska banker har lånat ut till Piigs, privat eller offentligt. Hade de inte gjort det hade tyskland inte kunnat ha överskott mot dem. För de flesta med underskott innebär det att man har en skuld i utländsk valuta. För USA är det förstås annorlunda de opererar globalt i sin egen valuta.

    Vanligen är det den privata sektorn som hamnar på minus mot utlandet nå den konsumerar mer än som produceras i landet. Problemet med det är att som med banker har sådana underskott en tendens att socialiseras om de blir besvärande. Typ Baltikum, är fordringsägarna mäktiga vill de naturligtvis ha det så då stater vanligen inte dör och går i konkurs som privata intressenter har en tendens att göra.

  7. Hej Bo,
    Jag vet inte om det går att skilja ”kapitalets massa” från ”kapitalisternas fåtalsvälde”. För det finns ju i verkligheten inte ”en kapitalmassa” utan många och de många kapitalens handlande bestäms av de enskilda kapitalägarna inte av en stab eller ett ”gemensamt intresse”. Om jag förstått din fråga rätt så är det ovan mitt svar.

  8. Pingback: Bowin tycker till! » Bloggarkiv » Kina vs USA – G2 i en återvändsgränd

Kommentera