USA/Sydkorea i maktdemonstration

.

Det är sextio år sedan mitt första minne av “utrikespolitik”. Många kvällar under åren 1950-53 när mina föräldrar satt uppe och lyssnade till radions nyhetssändningar hörde jag hur de oroligt diskuterade Koreakriget och dess fasor. Ibland var grannarna med runt radion och mest upprörda var ”de stora” över något oerhört hemskt och farligt som de kallade för atomvapen…

.

.
General Mac Arthur på kommandobryggan till USS Mount McKinley
för att se på de egna bombningarna av koreanska Inchon 1950
Uppenbarligen en glad stund…
.
Jag hade nyss fyllt fem och kommer inte ihåg datum eller år. Men förmodligen var det mest oro hemma under senvintern 1951. Det var då den amerikanska befälhavaren och hjälten från Andra världskriget, Douglas MacArthur, ville sätta in kärnvapen mot Folkrepubliken Kina, som med 300 000 soldater hade gått över Yalufloden och därmed statsgränsen för att strida på den nordkoreanska sidan. Samtidigt levde människor världen över i kylan från Det kalla kriget. Ständiga provsprängningar av atombomber påminde om att det bara var några år sedan Andra världskriget.
Den 11 april 1951 blev MacArthur lyckligtvis nog avskedad av USA:s president Harry Truman och den kärnvapenarsenal som redan var på plats i den amerikanska basen på Okinawa kom aldrig till användning. MacArthur blev ersatt med Matthew Ridgway och striderna fortsatte med konventionella vapen. När ett vapenstillestånd kom 1953 kunde krigets förluster i människoliv räknas till över tre miljoner.
I dag med artilleriduellerna kring den omstridda ön Yeonpyeong och med det tungt kärnvapenstyckade hangarfartyget USS George Washington, i spetsen för gemensamma amerikanska/sydkoreanska krigslekar inne på Gula Havets vatten, nära kinesiskt territorium, tvingas jag sextio år senare att dela den oro som var mina föräldrars, då i början på 1950-talet. Den koreanska halvön fortsätter att vara en livsfarlig krutdurk för hela mänskligheten.

.

.
Den tungt kärnvapenbestyckade hangarfartyget USS George Washington
leder just nu en stor amerikansk flottmanöver utanför Kinas kust.
.
För bara några veckor sedan berättade den brittiska sångaren James Blunt i en intervju med BBC om en dramatisk händelse när han tjänstgjorde som brittisk officer i Kosovo 1999. Han fick då en direkt order från den högsta Natochefen, general Wesley Clark, att gå in och ta kontrollen över flygplatsen i Pristina.  Detta trots att ryska trupper redan var där. Britterna skulle ”övermanna” ryssarna. Blunt vägrade hedersamt nog att lyda order och hade sådan tur att en annan general Mike Jackson, kom in i diskussionen på kommunikationsradion och sa ”Jag kommer inte att tillåta mina soldater att bli ansvariga för att ha startat Tredje världskriget”. Det hela löstes i stället med en fredlig uppgörelse med de 200 ryssar som fanns vid flygfältet…
Hur allvarlig situationen var är svårt att bedöma. Men Blunts erfarenhet understryker än en gång att det ibland räcker med en enda gnista för att en krutdurk ska explodera. Nordkoreas artilleribeskjutning mot Yenpyeong kom i samband med en uppenbart provokativ militärövning från Sydkoreas sida i farvattnen runt ön.  Det var nio dagars träning med 70 000 soldater, kallad ”Hoguk”. Bland annat övade man landstigning och använde skarpt artilleri och då kan det vara bra att ha i minnet att den lilla ön, i sig är omtvistat territorium och ligger bara 8 kilometer från Nordkoreas fastland. Avståndet till Sydkorea är fem mil. Nordkoreas påstående att det egna artilleriangreppet hade föregåtts av skarp beskjutning mot dess egna vatten är inte belagt men behöver inte heller var gripet ur luften. Nordkorea är en av jordens mest slutna politiska diktaturer. Men även för en regim som kanske är på väg att kollapsa finns det naturligtvis ändå en ren självbevarelsedrift.
När USA/Sydkorea nu vägrat att svara på Pekings försök att få till stånd nya överläggningar och i stället väljer att låta en kärnvapenbestyckad marin eskader löpa in i Gula havet är detta rakt av en militär makdemonstration. Mot Kina! Vid en tidigare manöver av samma slag valde man efter hård kritik från folkrepublikens sida att förlägga sina ”war games” till Japanska havet. Nu nonchalerar man helt kinesernas ilska. I amerikanska tidningar sägs också att man mycket väl, under ”spelen” kan komma att passera den gräns på 200 sjömil som Kina hävdar.
Innan Barak Obama gav order till USS George Washington om att hon skulle navigera nära det kinesiska fastlandet reste han själv runt i Asien. Han besökte den viktiga kvartetten Indien, Indonesien, Japan och Sydkorea. Utrikesministern, Hillary Clinton, gjorde samtidigt en liknande, men längre resa. Hon hann med 13 stater. Uppenbart i syfte att fastare knyta samman gamla och nya partners i regionen. Både militärt och handelspolitiskt.

.

.

Det var 2006 som George Bush slöt ett avtal med Indiens
premiärminister Manmohan Sing om samarbete kring kärnenergin.
Från Barak Obamas sida blommar nu charmoffensiven för fullt.

.

Det mest slående i denna offensiv är hur USA lyfter fram Indien. Samtidigt som USA nu brutit ett tre decennier långt embargo mot Indien, när det gäller anrikat uran och kärnkraftsteknologi, vill man ge New Delhi en plats i FN:s säkerhetsråd. Det embargo som nu är i historia trädde i kraft när Indien skaffade sig en egen kärnvapenarsenal, trots att man skrivit under ”Icke-spridningsavtalet”…
Det finns ingen anledning att tro att Kina i dag skulle acceptera det landet inte accepterade för sextio år sedan. Vid en tänkbar amerikansk/sydkoreansk militär inmarsch i Nordkorea kan svaret mycket väl bli att Kinas folkarmé än en gång korsar Yalufloden. Sprängs den nordkoreanska regimen inifrån, vilket vi hoppas, är den enda vettiga lösningen förmodligen en överenskommelse om ett enat och helt demilitariserat Korea.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,AB1,Expr1,VG1,DN2,DN3,DN4,

5 svar på ”USA/Sydkorea i maktdemonstration

  1. Som jag förstod text-tv accepterar Kina ett enande av Korea under Seoul. Det blir ju lika neutralt som det enade Tyskland, dvs allierat med USA. Kina är en marknadsekonomi under KKP´s diktatur, det är en helt annan situation än 1950. Troligen vill Kina att nordkorea anpassar sig till omvärlden eller rasar ihop kontrollerat i armarna på sydkorea. Det kommunistiska angreppskriget från femtiotalets början är ju helt inaktuellt, allt som finns kvar är det nordkoreanska skelettet. Militärmanövern är inte riktad mot Kina, utan mot nordkorea. Ingenting ger vid handen att Kina sysslar med något annat än att bli en integrerad del av världshandeln, en kinesisk armé om väller över gränsen till nordkorea för att ”bistå” i ett krig startat av nordkorea är ett rent fantasifoster. Alla vill bli av med den nordkoreanska regimen. Inviterna till Indien är en balansakt, Indien talar engelska och är ett investeringsland med enorm befolkning. Allt är inte sammansvärjning här i världen.

    Utan nordkorea som granne kunde sydkorea lägga betydligt mindre resurser på sitt försvar, det innebär inte demilitarisering, men avspänning.

    Den nuvarande upphettningen är ännu ett utpressningsförsök från nordkorea, samma sak de sysslat med sen samtalen började. De erbjuder en liten reträtt, tar betalt i dollar, när det fått pengarna återgår de till sin gamla inställning. De försöker sälja samma position gång på gång, detta kräver stigande insatser vid varje nytt tillfälle. Det finns sydkoreanska anställda i särskilda företagsbyar inne i nordkorea, dessa människor är mänskliga sköldar sydkorea frivilligt gett till nordkorea i hopp om tillnyktring. Vad vi kommer att få se framöver är hur de används av nordkorea som utpressning.

  2. Nyheten om att Kina skulle acceptera ett enat Korea under Seoul byggde bara på enstaka yttranden från en del högre tjänstemän. Men dessutom krävde man tydligen i så fall att det inte fick finnas några ”amerikanska vapen” i nuvarande Kina.

    Men nog blev världen bättre både för koreanerna och alla oss andra om det var helt avmilitariserat. Då kunde Kina slippa att svara med egen militär. Japan kunde ta det lugnare etc.

    När det gäller utpressning av det slag du skriver om har jag ingen kunskap. Däremot är det så att regimen i Nordkorea inte behöver så mycket annat än att med konventionellt artilleri inom en kort tid kunna utsätta hela Seoul för en brandstorm. Staden med sina elva miljoner människor ligger nära gränsen. Detta är ett av skälen till att USA/Sydkorea drar sig för att attackera landet. Det andra skälet är givetvis Kina.

  3. Jag hittade nyss källan till mitt påstående; text-tv kanal 6 som hänvisar till nysläppta wikileaks-dokumenten. Att kineserna vägrar amerikanska vapen på kinesisk mark är uppenbart, deras egen armé är dessutom långt större än någon amerikansk kontingent. Varför skulle de släppa in USA, och varför skulle USA vilja? Krig är dyrt, här finns ingen olja att vinna, det gäller att minimera skadan vid nordkoreas sammanbrott.

    Helt avmilitariserade länder finns inte, folkets befrielsearmé är på flera miljoner stående soldater och grundorsak till att sydkoreas styrkor, det var ju kineserna som var angripare på 50-talet.

    Nordkorea behöver pengar till att köpa bränsle och mat, och tillverkar ingenting de kan sälja utom moderniserade gamla ryska raketer som funnit vägen till Iran. De kan bränna ner Seoul på en timme, det är också en tänkbar utpressningsmetod. USA och sydkorea attackerar givetvis inte nordkorea, utan försvarar sig mot nordkorea, norr är angriparen även denna gång. Sydkorea är en framgångsrik aktör på världsmarknaden, de har inget att vinna på krig. Nordkorea är ett gammalt desperat lik, de försörjer sig på att låna utan att betala tillbaka, raketexport och utpressning.

  4. Hej igen. I hastigheten blev det en fullständig felskrivning. Det skulle ha stått, ”nuvarande Nordkorea”. Alltså inte ”nuvarande Kina”. Beklagar.

    När det gäller den från början svårt deformerade staten Nordkorea är det uppenbart att den inte kommer att överleva. Frågan är vad som kommer i stället. Din glamourösa bild av Sydkorea delar jag inte.

    När det gäller historieskrivningen är vi inte heller överens. Visst gick det in kinesiska trupper i kriget. Men det var i ett inbördeskrig där forna kolonialmakter redan gått in i namn av ett mini-FN för försöka bevara ett eget brohuvud på halvön.

  5. Det blir ofta hastigt 🙂

    Sydkoreanska bilarbetare tjänar som de svenska, har jag fattat det som. Hyundai, Kia, Ssang Yong, LG och Samsung är framgångsrika konkurrenter på världsmarknaden. De har det bra, relativt standarden i nordkorea och Kina. Förmodligen ett disciplinerat samhälle, pingstvännerna håller på att bli riktigt stora där. Inte min grej, men man kan ha sämre influenser.

    Sydkorea kan antagligen inte svälja nordkorea som västtyskland svalde östtyskland, kanske beror oron delvis på det. Statistik från nordkorea visar vad som helst, tex anger ju globalmilitarypower som du hänvisade till härom månaden att nordkorea har flest ubåtar i världen. Det kan nog bara vara sant om man adderar alla ubåtar de någonsin haft, och antar att de fortfarande fungerar allihop.

    Kommunismens seger i Kina, nordkorea och Vienam, och det slutliga nederlaget i Afghanistan brukar jag kalla det kommunistiska kriget, det är samma krig som böljar framåt. Jag kallar det alltså inte inbördeskrig, eftersom källan stod att finna i Moskva, som utnyttjade avkoloniseringen för egna syften. Det började med den långa marschen, där Mao placerade sig vid gränsen till SSSR och därmed hade direkt stöd av sovjetiska styrkor. I det kinesiska inbördeskriget stred ryska röda armén åt Mao, ryskt pansar fungerade som spjutspets. Deras erfarenhet av blitzkrieg var nyligen förvärvad. Proceduren upprepades i Korea och i Vietnam, denna gång spelade både rysk och kinesisk militär avgörande roll på samma sätt men i olika funktioner, SSSR gränsar inte till Vietnam på samma sätt som Kina. Koreakriget följde direkt på Mao´s seger i Kina, Kuomintang-förband som gav sig fick vända på klacken och genast marschera mot Korea. Några år efter kommunisternas seger förde Vietnam och Kina regelrätta krig längs gränsen, Kineserna var väl missnöjda med för litet inflytande och vietnameserna fredade sig framgångsrikt. Aggressionen kom alltså från norr, och USA försökte hindra den. I Afghanistan 1980 rullade offensiven vidare, men det blev istället början till slutet. SSSR var ett riktigt befäst fattighus, och hade inte råd med kriget.

    Har du lyckats hitta någon källa till vad SSSR skulle med Afghanistan till, annat än som språngbräda mot oljefälten i Iran/Irak ? Beslutet att kapa Afghanistan torde ju en och annan partipamp ha hunnit ångra…

Lämna ett svar