.
.
Från Dagens Nyheter 8:e augusti 2008
.
Svenska Dagbladets granskning av WikiLeaks material om den kärleksfulla intimiteten mellan vår regering och Vita huset riktar in strålkastarljuset på verkligheten. Vi får se sanningen bakom diplomatisk förljugenhet och politisk retorik.
Det är därför Carl Bildt är förbannad på WikiLeaks och det är givetvis därför Sverige hjälper USA att jaga Julien Assange. I radions P1 menar Carl Bildt ”att diplomatin i allmänhet och den amerikanska i synnerhet kommer att skadas och att det nu blir svårare att förebygga konflikter”.
En annan granskning av WikiLeaks flöde av information, nu i New York Times, visar att sanningen är den motsatta. Tidningens genomlysning av USA:s diplomatiska underrättelse, före och under kriget i Georgien, är en berättelse om en katastrofal diplomatisk inkompetens. Med en mer öppen och genomlyst diplomati hade konflikten i stället kunnat biläggas.
.
.
Tidningens berättelse ger oss svenskar en biprodukt i form av bakgrunden till Carl Bildts genomklappning som internationell toppolitiker. Poltava blev Karl XII:s fall. För Bildts del blev det Tiblisi.
För alla oss som för två år sedan försökte förstå vad som hände långt där borta vid randen till Kaukasus var det mycket snart uppenbart att det var president Micheil Saakashvili som försökte sig på en militär våldtäkt på Sydossetiens huvudstad Tskhinvali. Globala TV-kanaler visade oss bilder på anfallet och OSSE:s fredsbevarande representanter på plats meddelade att den georgiska militären brutit vapenvilan klockan 23. 35, den 7:e augusti med raketer, granater, flygbombningar och stridsvagnar.
Men den amerikanska diplomatkåren valde att bara okritiskt lyssna till vad den georgiska regeringen hade att säga på sina pressträffar och i mer nära så kallade förtroliga meningsutbyten. Fanns det en mångalen Bahgdad-Bob i Irak så fanns det på samma sätt en lika galen Tiblisi-Batu i Georgien. Nämligen landets försvarsminister Batu Kutelia. Trots att man fått en enstaka rapport från fältet, ”trettio bussar med soldater är på väg mot norr”, svalde USA:s ambassadpersonal med hull och hår Kutelias budskap om att man inte hade något i görningen. Bara ”hög beredskap”.
.
.
”Du vet vad som gäller. Vi gör som ni vill. Om än i förtroende…”
.
Saakashvilis närmaste krets var en drös med unga, hängivna och entusiastiska nyliberaler. Flera med många års studier i Harvard bakom sig. Carl Bildt ”gick som ett barn i huset hemma hos presidenten”, sa Birger Schlaug. Regimen var en önskedröm för George Bush och den georgiska militären var utbildad och beväpnad av USA och sågs som en möjlig spjutspets för NATO:s expansionsplaner in mot Centralasien.
När Ryssland, i ”hög beredskap” och med bättre information än Vita Huset, såg att det väntade anfallet hade inletts, satte man in en förödande motoffensiv och förnedrade snabbt den georgiska insatsen.
Men Condoleezza Rice litade till sina källor och Bildt litade till henne. Liksom till ”sitt breda nätverk och sin skarpa överblick över regionen”. Hans ambassadråd Andreas Tuvesson, med klena egna resurser, hade varit med på samma träffar som amerikanerna och levde i samma nyliberala yrsel, och kunde därför inte hem till Stockholm berätta om vad som verkligen hänt.
Bush och Rice fördömde ”Rysslands attack”. Liksom Bildt. De sa sig ha tillförlitlig information om vad som hade hänt. Mer konkreta bevis skulle komma. I sin blogg, Alla dessa dagar, den 7 augusti, vräkte Sveriges utrikesminister dessutom ur sig de ödesdigra meningar som skulle bli hans fall. Ryssland jämfördes med Hitlers Tyskland och dess president Dmitrij Medvedev med Hitler…
När Europas utrikesministrar möttes några dagar senare insåg Bildt besviket att han trampat igenom för gott. Tyskland och Frankrike accepterade inte denna aktivism. OSSE:s finske ordförande Alexander Stubb ville heller inte dra upp sin kollega ur den djupa vaken.
Den ende partner som försökte var britten Ralph Miliband. Men när han från BBC:s sida konfronterades med bildreportage där den georgiska ödeläggelsen av Tskhinvali var dokumenterad, släppte även han taget.
.
.
Tskhinvali efter Georgiens bombanfall
.
Bildt var isolerad och det hjälpte inte att han i den engelska versionen av sin blogg tvättade texten. Hitler försvann och omformulerades till det mer lättsamma ”former Germany”.
Mycket talar för att Carl Bildt hade hoppats på att kunna få det nya jobbet som EU:s utrikesminister året därpå. Hans namn var med bland de högst rankade av kandidaterna. Samtidigt var hans fru, Anna-Maria Corazza Bildt, i en egen karriär för moderaterna, på väg att bli parlamentsledamot i EU. Varför inte då ha den äkta sängen i Bryssel ? Inom bekvämt promenadavstånd för bägge makarna?
Nu blev det inte som det kanske var tänkt. I dessa sammanhang var Bildt diskrediterad för gott. Slaget om Tskhinvali blev hans Poltavla.
.
Några äldre bloggar om Carl Bildt och Georgien:
Med rysskräcken i blodet
Saakashvili i Stalins blodiga fotspår
Har Bildt gått i barndom?
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, WikiLeaks, NATO, Svensk neutralitetspolitik, Georgien,
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,AB1,GP1,GP2,GP3,SVD6,DN6,VG1,SVD7,GP4,
Jag hittar inte det om ”WikiLeaks flöde av information i New York Times” ni refererar till. Kan ni ge en URL?
Jag vill gärna läsa det. Särskilt biten om att Carl Bildt och hans ”katastrofal diplomatisk inkompetens” som ni nämner.
Här är länken.
http://www.nytimes.com/2010/12/02/world/europe/02wikileaks-georgia.html
Förhoppningsvis leder läckorna från USA:s stockholmsambassad till att vi får en rodentlig debatt nerifrån om den svenska alliansfriheten, omförsvaret och om i hur hög grad Sverige är eller länge har varit en ”inofficiell” Natomedlem. Det är sannerligen på tiden.
Hmm, kan det faktum att ryssarna byggde om vägar och broar för att bära stridsvagnar samt övade fall anfall Georgien i månader innan kriget bröt ut på något som helst sätt påverka den tvärsäkra tonen i blogginlägget…?
OK. Det är alltså tre rapporter från Wikileaks. I en rapport nämns i förbigående att EU sänder ”Carl Bildt and the Lithuanian Foreign Minister to Tbilisi” men det är inte klart när de kom. Klart verkar vara att South Ossetia ville bryta sig loss från Georgien och att de hade en president som var pro-Ryssland. Georgiens västorienterade president anfaller för att tvinga in South Ossetia under Georgien varefter Ryssland inleder ett motanfall. Allt detta tycks ske 7 – och möjligen 9 Augusti 2008.
Bildt ser ut att ha spelat en mycket liten roll för bedömningen av situationen om överhuvud taget någon. Senare tycks han ha gjort bedömningen att Georgien försöket hindra en utbrytning av en ryssvänlig delrepublik medan valet i Georgien var USA vänligt.
Då ni skriver ”Carl Bildts genomklappning som internationell toppolitiker” så tycker jag ni tar ut svängarna rätt rejält. Gör ni den bedömningen enbart därför att han tagit en annan ställning än ni gjort eller har ni något mer substantiellt att visa upp? Jag är lite nyfiken på det.
Tack för länken förresten.
Du har nog missförstått min poäng helt och hållet. ”Genomklappningen” hade inget att göra med hur han själv såg på situationen. Han föll för att han jämförde Medvedev med Hitler och ville ha mer konfrontation mot Ryssland från EU:s sida. Något som länder som Italien,Frankrike och Tyskland var helt emot. Jämförelsen med Hitler-Tysklands intåg i Tjeckoslovakien bröt mot all diplomatisk etikett.
Vet svenskarna om att Carl Bildt är medlem av Bilderberg sedan hemskt många år tillbaka? Andra medlemmar är Marcus och Jacob Wallenberg.
Den gruppen, som består av kungliga familjemedlemmar, världens största korporationer, internationella banksters, högt stående politiker etc., har mötts ”i mörker” varje år sedan 1954. Den startades av Nazisten Prince Bernhard av Nederländerna. Drottning Beatrix tog över efter hans död.
De vill ha en ny världsordning där medelklassen inte finns längre. Gruppen är på god väg nu om man tänker på det ekonomiska läget i världen. De är inte längre rädda för att det skrivs febrilt om dem. Se vad som händer i USA och i Europa framför allt.
Pingback: Sverige har aldrig varit neutralt | Svensson