Tunisien på den tionde dagen.

Revolutionens vågor stiger –

regeringen bygger skyddsvallar.

.

Det har gått tio dagar sedan mördaren Ben Ali la benen på ryggen. På dessa dagar har landets medborgare upplevt mer spänning och lycka än under 23 år av diktatur och förnedring.
Men nu står revolutionen vid ett vägskäl. Vägen till höger leder till konsolidering av regimen, visserligen utan Ben Ali, som styrt landet sedan 7 november 1987.  Mohammed Ghannouchis övergångsregering försöker med alla medel att lugna ner oppositionen på gatorna och lovar omfattande demokratiska fri- och rättigheter bara folket lugnar ner sig och låter ”de som kan” styra. Från omvärldens alla regeringskanslier hörs samma visa – försoning och återhållsamhet predikas av de som i decennier hållit mördaren under armarna.

;

Regeringen samlad till sitt första möte. Vilken uppgift soldaterna har kan man fråga sig?

.

Till och med de döda mobiliseras. Tre dagars ”nationalsorg” utlystes för att hedra offren för polisens kulor. Det kan vid första tanken ses som en värdig aktion. Men idén med sorgedagarna var mer att få folk att stanna hemma och lätta på trycket mot regeringen i hopp om att efter tre dagars passivitet skulle ”vardagen” ta vid. Men folket på gatan hedrade sina döda med fortsatta demonstrationer med krav på regeringens avgång. I den sitter ännu de som ytterst ansvarade för morden på närmare hundra fredliga demonstranter, med inrikesministern i första ledet.
Presidenten, regeringschefen, RCDs ministrar och de ynkliga figurerna ur den ”legala oppositionen” som accepterat ministerposter och fungerar som ”demokratiska fikonlöv” har ett enda mål, att lugn och ordning ska skapas så att de som har makten i dag också kommer att ha den i morgon. De två viktigaste ”oppositionella” krafterna som anslutit sig till regeringen är Ahmed Chebbis parti PDR och Ettajdid, före detta tunisiska kommunistpartiet. Cyberaktivisten Slim Amamou har också accepterat en ministerpost med grumliga förklaringar om att ”arbeta inifrån”.

.

På gatorna fortsätter folkmassor att kräva regeringens avgång.

.

Vägen till vänster leder till ett totalt brott med diktaturen och verkligt fria val till en konstituerande församling med uppgift att skriva en ny konstitution. På den vägen är det första hindret som måste rivas den sittande regeringen. Landets fackliga organisation UGTT är den starkaste organiserade kraften i landet och som nu står i opposition till regeringen och kräver dess avgång. UGTTs styrelse säger i ett uttalande 21janari att regeringen måste avgå och ersättas av en ”nationell räddningsregering” under ledning av en oberoende personlighet som svarar mot folkets krav.
Samtidigt uppmanar UGTT till rullande regionala strejker och till total lärarstrejk från i dag till finish. Om den följs sätter det stopp för regeringens beslut att åter öppna undervisningen i dag måndag 23 januari. Hälften av befolkningen är under 25 år och den stora majoriteten av demonstranterna är mycket unga. Sitter de i skolbänken kan de inte demonstrera och kräva regeringens avgång. Kalkylen är genomskinlig och genomskådad av UGTT.

.

UGTTs hemsida finns att läsa på arabiska, franska och engelska.

.

I lördag och söndag spred sig kravet på regeringens avgång även till helt oväntade läger. Inte mindre än 2 000 poliser, civilklädda eller i uniform, anslöt sig till häpna demonstranter i Tunis. Till skillnad från militären avskys polisen för sin roll i dödsskotten mot demonstranter. Vissa vänder nog kappan efter vinden, men andra uttryckte äkta sorg över den roll de ”tvingats till av officerare och inrikesministern”. Det centrala kravet för de demonstrerande poliserna är rätten att bilda en egen fackförening och att de ansvariga för ordergivningen vid dödskjutningarna ska ställas inför rätta. Till demonstrationen anslöt sig också anställda i stadsförvaltningen, säkerhetsvakter och brandmän.

.

Scener med soldater som fraterniserar med demonstranter har varit vanliga.

Nu börjar också den fruktade polisen att ”gilla läget”.

.

Oavsett enskilda polisers motiv är det av stor vikt för den fortsatta mobiliseringen att polisens kraft splittras upp av interna motsättningar. Polisen var Ben Alis verkliga maktinstrument, med över 150 000 man, medan armén misstroddes av diktatorn och inte räknar mer än 35 000 soldater för det mesta dåligt beväpnade. I mindre orter där varje polisman var känd har många ”försvunnit”. De har lagt uniformen på hyllan för att klara sig undan folkets revansch.
Ett andra hinder på revolutionens väg är det stora antalet ”chefer” som regimen utsåg att leda administration och statliga företag. Där rapporteras det att personalen i många fall redan tagit saken i egna händer och helt sonika kastat ut regimens gunstlingar, oftast oduglingar som fått sina platser tack vare rätt kontakt och rätt partibok.
I går söndag ökade trycket ytterligare på regeringen när en ”frihetskaravan” nådde fram till Tunis. Tusentals demonstranter hade organiserat en marsch mot Tunis från orter i inlandet som stått i spetsen för kampen, som exempelvis Sidi Bouzid, platsen där Mohammed Bouazizi satte eld på sig själv i protest mot myndigheternas trakasserier. Väl framme i Tunis samlades de framför premiärminister Ghannouchis kansli där säkerhetsvakterna drog sig tillbaka tills demonstranterna var nästan framme vid ingången. ”Frihetskaravanen” bröt mot det nattliga utegångsförbud som råder utan att polisen ingrep.

.

Här har deltagare i ”befrielsekaravanen” tagit sig fram ända till premiärministerns kanslidörr.

.

Det återstår många hinder och många steg att ta för att revolutionen ska lyckas röka ut alla hål där diktatorns arvtagare lurar för att eventuellt ta tillbaka vad de förlorat. I det läge som råder finns det inget på ”stället marsch” som inte är liktydigt med förlust för den folkliga revolutionen. Den ägande klassen i Tunisien och hela regionens diktatoriska regimer väntar på möjliga vägar tillbaka till ”lugn och ordning”.
Oppositionen står inför enorma uppgifter. Men den har på en knapp månad visat vad den är kapabel till. Vägen till vänster är full av hinder men den är inte oframkomlig.

.

Ett videoklipp som visar poliser som deltar i protesterna.

Intervju med ungdomar som gjort revolution.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,DN3,SVD3,SVD4,DN4,DN5,DN6,

Bloggare; Svensson,Röda Malmö,Internationalen,
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentera