.
.
.
Kära läsare,
År 2011 har bara börjat och det är redan ett år som skrivit världshistoria. Där ingen väntade det reste sig miljoner förtryckta och kastade av sig hatade tyranner. Det ger oss en lärdom. Allt är möjligt när miljoner sluter sig samman i beslutsam kamp. Då är härskarna med sina vapen och sina pengar bara kolosser på lerfötter. Fler står på tur. Fyrverkeriet kan börja.
Benny&Göte
.
De egyptiska massornas glädje saknar gräns. De har skrivit historia i en av de mäktigaste revolutionerna någonsin.
.
På mindre än ett par månader har två blodiga tyranner störtats av folkliga uppror. Den tunisiska revolutionen tändes av en ung man som inte längre stod ut med alla trakasserier han utsattes för av de tunisiska myndigheterna.
På mindre än en vecka var hela landet i uppror och den 14 januari flydde Ben Ali till sina vänner i Saudiarabien. Den 25 januari startade den egyptiska revolutionen med en protest på Befrielsetorget. I går kväll arton dagar senare var det Hosni Mubaraks tur att packa ihop sina prylar.
Vilken fantastisk seger, en historisk seger. Till synes som en blixt från klar himmel träffade folkets uppror de två tyrannerna. De sociala och ekonomiska grunderna till revolutionen fanns naturligtvis där tidigare. Men dessa krafter verkade i det osynliga för att i ett slag som ett vulkanutbrott svepa undan allt i sin väg.
.
Enhet ger kraft.
På mindre än två månader har vi fått en historisk sanning bekräftad. Stora historiska händelser beslutas inte i slutna rum, vare sig i Vita Huset, i FN eller i något annat regeringskabinett. Det är på gator och torg som verklig historia skrivs av miljoner människor som du och jag. Det är en sanning som alla härskare i världen, från demokratiskt valda presidenter till tyranner trodde att de lyckats begrava. Tunisiens och Egyptens folk har grävt upp sanningen och visat inför hela världen hur en verklig folklig revolution ser ut.
Målet att störta tyrannerna är nått. Men det finns ännu många hinder på vägen för att konsolidera framgångarna, förhindra kontrarevolutionen från att sticka upp sitt vidriga anlete och för att fullborda en genuin social och demokratisk revolution. I Egypten blir det stora problemet att hindra generalerna från att ta över efter Mubarak. Suleiman och det militära högsta rådet spelar nu USAs game. En ”ordnad övergång” till en kontrollerad och pålitlig ”demokrati” som går att sälja till opinionen i väst och accepteras av Israel är vad Obama hoppas ro hem.
.
Stelnade grin kan inte dölja de härskandes avsky för verklig demokrati, den som folken själva skapar, inte den som exporteras med bomber och bajonetter.
.
Lyckas Suleiman att genomföra USAs plan då kommer revolutionens frukter att skördas av andra än de som genomförde den. Utgången är inte given på förhand. De miljontals demonstranter som samlades på Tahrirtorget och andra platser i landet firade i går en historisk seger men kvar finns torteraren Suleiman och de andra generalerna. De är bara en utlöpare av Mubaraks diktatur och kan omöjligen reformera sig själv.
Parlamentet måste upplösas. Dess ledamöter valdes i ett totalt riggat val i december 2010 som gav Mubaraks parti NPD över 80 procent. Det var också helt uteslutet att det hade kunnat reformera sig självt. En ny Konstituerande församling måste väljas i totalt fria val med uppgiften att skriva en ny konstitution. Undantagstillståndet måste upphävas omedelbart, inte när ”omständighterna tillåter det” som generalerna säger.
.
Om revolutionen lägger sitt öde i dessa herrars händer är det snart kört.
.
I flera uttalanden har Suleiman och även andra generaler sagt att ”kaoset” nu måste upphöra och ”jag vill inte använda våld mot folket” som Suleiman sa i ett förtäckt hot. För revolutionen kan det därför bli avgörande att vinna över majoriteten av soldaterna till revolutionens sida för att definitivt stoppa alla försök att med militärt våld skapa ”ordning”. Generalerna är ryggraden i statsapparaten och kommer att inte att avsätta sig själva. Soldaterna är värnpliktiga och har sina bröder, systrar och vänner i revolutionens led. Vägrar de att låta sig användas av kontrarevolutionen under ledning av Suleiman eller någon annan general, ja då är segern nästan säkrad.
Leve den arabiska revolutionen.
Ned med tyrannerna.
Av Benny&Göte
.
Media: AB1,AB2,AB3,DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,SVD2,SVD2,SVD3,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,GP6,DN6,DN7,SVD4,SVD5,
Bloggare:
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Mubarak, Suleiman, Revolution, EU,
Pingback: Hur kan det bli revolution? | Svensson
Pingback: Möte i Göteborg: Revolution i Egypten | Svensson
Jo, kanske Algeriet. Eller varför inte Libyen, det vore väl på tiden.
Hej och tack för bra artiklar, Kildén & Åsman!
Jag tror att det som till slut knäckte den egyptiska regimen var de landsomfattande strejkerna som växte och växte i sympati med demonstranterna på bl.a. Tahir-torget.
Alla viktiga samhällsfunktioner slutade helt enkelt att fungera. Jag tycker att det är en aspekt som inte kommit fram i media här i våra ”demokratier” i väst.
Men det kanske är övermaga att begära att media ska rapportera om klasskamp. Det är ju omodernt, gu bevars!
Hej Alexander,
Allt beröm slickar vi i oss med nöje. Tack, det stimulerar att skriva mer och bättre.
Du har helt rätt i att strejkerna som blev massiva de sista dagarna innan Mubaraks falla spelade en roll. Men jag tror inte att de var avgörande som strejker i sig med krav på högre löner och bättre arbetsförhållanden. Däremot bidrog de stort till att så mÅnga fanns på gatorna de sista två dagarna. Arbetarna strejkade politiskt och lämnade arbetsplatserna för att ansluta sig till demonstrationerna. Det kan ha varit avgörande.
mvh
Benny
Jag tror att de ”allt eller intet”-budskap ni skickar bidrar till att skapa illusioner. Resultatet av den egyptiska revolutionen kommer varken att bli den perfekta demokratin eller en återgång till det gamla. Det kommer att bli en ny ordning där de som har genomfört revolutionen kommer att ha stärkt sin ställning, men allt de har hoppats på kommer inte att infrias.
Inte minst viktig kommer den interna maktkampen att bli. De demonstrerande var eniga om att den lilla superkorrupta klicken runt Mubarak måste bort – men hur ska frukterna fördelas? Det är bara att hoppas på att den oberoende arbetarrörelsen har byggt upp en tillräckligt stabil nationell samordning under de fyra år den har varit aktiv.
Jan,
Jag kan hålla med dig om det troliga resultatet av revolutionen. Men det hindrar inte att argumentera för vad som vore det bästa ulitima resultatet. Jag kan inte se att vi sprider illussioner om hur långt revolutionen kan gå. Vi har aldrig sagt att vi står inför en omedelbar socialistisk revolution. Det är därför vi kallar den en social och demokratisk revolution.