Libyen – en revolution i våra hjärtan

Den här bloggposten ser inte ut som alla andra. Den är lång och snäv när det gäller  sitt ämnesval.  Stilen är dessutom ovanlig för många, i huvudsak en polemisk diskussion om vårt förhållningssätt till den libyska revolutionen. Men jag har valt att lägga ut den eftersom det är en fråga som berör många av oss djupt in i våra hjärtan.
I dag för en vecka sedan hade den libyska revolutionen varit likviderad – om inte USA, Frankrike och Storbritannien hade satt in sina luftangrepp mot Khaddafis flyg- och stridsvagnskrafter.

.

https://i1.wp.com/lh6.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TYxzB1Nui8I/AAAAAAAAGuc/PCwbxy74xIk/article-1368028-0B423BD700000578-889_964x427.jpg?resize=584%2C284&ssl=1

.

Det är en sanning som en del människor med anspråk på att vara socialister vägrar att ta i sin mun. Eller så väljer de att spotta ut den så fort som det bara är möjligt.
Men ibland måste man svälja en besk medicin. Hur illa den än smakar!
Det går inte heller att lösa upp en gordisk knut genom att likt en struts bara låtsas som att den inte finns, strosa förbi och sedan gömma huvudet djupt ner i ökensanden tills allt är över.
Diskussionen om solidariteten med de libyska revolutionärerna och FN:s beslut om att med militära medel upprätta ett stopp för diktaturens stridsflygplan och dess tunga vapen hade uppenbart varit helt meningslös om inte franskt attackflyg under lördag/söndag förra veckan slagit ut lojalisternas stridsvagnskolonn med dess rader av försörjningsfordon och pansarinfanteri. I stället för revolutionärer i likkistor fick vi dagen efter se bilder på hur hela den långa reträttvägen söderut till Ajdabiya var kantad med söndertrasade, förvridna och utbrända militärfordon.
Hade dessa mordvapen inte för gott begravts i ökensanden. Ja, då hade tveklöst samma vapen med furiös eldgivning in över rebellernas ställningar i stället skrivit det sista kapitlet i det månadslånga upprorets historia.
De filmer som tidigare tagits på stridsvagnarna med dess skurar av automatisk raketammunition inför stormanloppet mot Bengazir var entydiga. Liksom all rapportering från media dagarna innan. Med sitt monopol på flyg, mobilt artilleri, stridsvagnar och specialtränade miliser hade Khaddafis regim på kort tid förintat rebellfäste efter rebellfäste i stora delar av landet. Det folkliga upproret mot diktaturen var på väg att sluta med en hämndlysten orgie i massterror där Zaif Khaddafis mördarband, med hans egna ord, skulle gått från ”hus till hus och från garderob till garderob” för att jaga upp och döda de sista upprorsmännen. Tusentals unga revolutionärer hade redan dödats. Nu skulle alla överlevande kämpar likvideras.

.

https://i1.wp.com/lh6.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TYx1V1pKMpI/AAAAAAAAGus/xIuumz5Vqcs/woman.jpg?resize=584%2C387&ssl=1

.

Här en rebellkvinna i Bengazir som firar
förstörelsen av Khaddafis stridsvagnar

.

Mina och andras förhoppningar, om att revolterande meniga soldater och lägre befäl i Egyptens och Tunisiens vältränade armékårer skulle vända ryggen åt sina egna generaler för att i stället undsätta den libyska revolutionen, infriades aldrig. Därför hade både jag och min bloggkompis Benny en positiv inställning till att FN:s säkerhetsråd – efter lång tvekan och i sista stund – gav efter för upprorsrörelsen som på sina bara knän bad om militärt understöd. Så här skrev jag själv dagen före den franska flyginsatsen:
”Vem vågar i dag ställa sig upp och säga till revolutionärerna i Bengazi eller Tobruk att:
Vi tycker att ni ska dö därför att det finns risker med att acceptera militär hjälp från Västmakterna. Khaddafi får sitta kvar för annars hotas er nationella självständighet.
Samtidigt ansåg ledaren i den tidning där jag själv brukar medverka, Internationalen, att FN:s beslut var felaktigt därför att:
Ett flygförbud sätter INTE punkt för inbördeskriget eller oskadliggör Khadaffi; det FÖRLÄNGER kriget, och utan segergarantier för oppositionen.”
En i och för sig helt rimlig analys. Utan FN-insatsen hade kriget inte förlängts. Det hade avslutats samtidigt med att tidningens trycksvärta torkat. Men dessvärre med garantier för oppositionens nederlag och revolutionärernas död…

.

https://i0.wp.com/lh4.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TYx3ywDUmDI/AAAAAAAAGvQ/kiCOxe8uUtY/Ajdabiyah%20rest.jpg?w=584&ssl=1

.
Vad hjälper en personbil mot en stridsvagn?

.

Det är den sanning vi måste svälja. Hur vidrigt det än smakar med en insats av flygstridskrafter från NATO-länder. Det är den sanning som inte kan undgå någon som försöker analysera verkligheten. Det är på samma sätt magstarkt att ”ta en tupplur” när det hela händer för att en vecka senare, som exempelvis Fjärde Internationalens sekretariat, när man i ett färskt uttalande helt hoppar över den libyska revolutionens ödestimmar. I stället väljer sekretariatets byrå bekvämt nog att helt fokusera på de framtida riskerna med den militära interventionen.

.

https://i1.wp.com/lh4.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TYx26RoSlQI/AAAAAAAAGu4/B0Jb5j_-HsM/250px-Muammar_al-Gaddafi_at_the_AU_summit-LR.jpg?resize=321%2C482&ssl=1

.

Gilbert Achcar är en libanesisk revolutionär socialist. Under många år på 1980- och 90-talen medlem i Fjärde Internationalens sekretariat. I dag författare och professor vid universitetet i London med ämnen kring studier av Nordafrika och Mellanöstern. Han hade till skillnad från sina kamrater i dagens sekretariat hunnit inse vad som höll på att hända och var snabb att ta ställning:
”Inte desto mindre återstår fakta. Hade Khaddafi tillåtits att fortsätta sin militära offensiv och inta Bengazi hade det blivit en stor massaker. Här har vi ett fall där befolkningen i sanning är i fara och det finns inget annat tänkbart alternativ som kan ge skydd. Det handlade om timmar, som mest om dagar och man kan inte i namn av antiimperialistiska principer sätta sig emot en aktion som kommer att förhindra en massaker på civila. Detta på samma sätt som när det gäller polisens natur och dess dubbla roll i en borgerlig stat. Det går inte att klandra någon för att denne ropar på polisen, i namn av antikapitalistiska principer, när någon håller på att bli våldtagen och det inte finns något annat sätt att stoppa våldtäktsmännen.”

.

https://i2.wp.com/lh4.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TYx3UWLOuxI/AAAAAAAAGvE/QHcsS7zXlDw/Ajdabiyah%20762%20cal%20gun.jpg?resize=584%2C388&ssl=1

.

Nu är rädslan för att händelserna i fortsättningen ska komma att bestämmas av imperialismens egen dagordning självklart befogad. Jag är också övertygad om att de av mina kamrater som har tagit ställning mot flyginsatserna har gjort detta med omtanke och i omsorg om den arabiska revolutionens framtid. Den matris eller gjutform, som kamraterna använt sig av när det gäller USA-imperialismens roll, har under alla år i mitt vuxna liv dessutom fungerat alldeles utmärkt. Alla USA:s krigsinsatser, från Vietnam över Grenada till Balkan, Irak och Afghanistan har ytterst syftat till att skydda de egna kapitalisternas klassintressen. ”USA har inga vänner. Bara intressen”, som Vita husets talesmän brukar säga i sina filosofiska stunder.
Men detta betyder inte att vi kan återanvända samma matris gång på gång utan att vid varje särskild händelse stanna till, göra en konkret analys av denna och försöka bestämma olika konsekvenser för dess tänkbara framtida förlopp i ett vidare globalt sammanhang, allt beroende av vilka beslut som fattas vid det givna tillfället. Ser vi exempelvis långt tillbaka i backspegeln, bortom Vietnam, när USA och FN 1956 med militära hot tvingade Israel, Frankrike och Storbritannien att retirera med sina trupper från det egyptiska Sinai och kanalstaden Port Said i en långtgående eftergift åt Egyptens dåvarande revolutionsledare Gamal Nasser, var det exempelvis ett beslut som hade förtjänat vårt stöd (Sammanlagt 12 160 svenskar deltog i detta FN-uppdrag). Spanar vi ännu längre tillbaka i tiden, till den Spanska revolutionen under 1930-talet, var den tidens socialister självklart för att de demokratiska imperialiststaterna skulle undsätta den republikanska sidan med vapenhjälp. Tyska Kondorplan bombade Guernica och revolutionärerna i Spanien hade säkert gärna sett att den franska folkfronten i regeringsställning, om än under fransk imperialistisk flagg, hade bombat Francos ställningar.

.

http://t2.gstatic.com/images?q=tbn:ANd9GcRbABj3E5iie3oLDUWXiOVJ8QQ1Us8PF5UOHMJUOQskX3bqIM8KDQ&t=1

.
En FN-soldat möter människor i Gaza
sedan Israel tvingats att dra sig tillbaka

.

För att helt undvika frågan har en del partier och grupperingar valt att förneka att det handlar om ett folkligt uppror i Libyen. Andra förnekar att det överhuvudtaget finns en arabisk revolution. Till sist finns det grupper som skriver om hur det hela ”borde ha gått till”.
”Om inte verkligheten passar för våra gamla matriser. Ja, då skriver vi om den…”
Dettta skulla kunna vara devisen för gruppen bakom den dagliga webbsidan för ICFI, ”International Committee of the Fourth International” som förenklar sin tillvaro när man konstaterar att:
”Västmakternas koalition har gått in i ett inbördeskrig till stöd för en rivaliserande fraktion av den libyska eliten baserad i Bengazi…”
När detta konstaterande väl är gjort är det bara för ICFI att blåsa på mot den krigsinsats som sanktionerats av FN:s säkerhetsråd. Här finns ingen konkret analys av upproret. Inga tveksamheter. För tidningens redaktion handlar striderna bara om att Västmakterna utnyttjar ett inbördeskrig mellan två olika fraktioner av den libyska borgarklassen i syfte att ta kontrollen över landet och dess oljeflöden. Att man redan har fått en stor del av denna kontroll från Khaddafi och att IMF applåderat landets privatiseringar och öppenhet för utländska investeringar så sent som för två månader sedan är inget som bekymrar hemsidan.

.

https://i2.wp.com/lh4.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TYpYl9VueII/AAAAAAAAGuI/KLoA6JS1eLU/800px-Victims_of_Abu_Sleem_massacre.JPG?resize=584%2C438&ssl=1

.

I dag är mötesplatsen i Bengazir omdöpt till Tahirtorget
Här en fotoutställning med bilder på alla de
politiska fångar som Khaddafi lät hänga offentligt
efter ett fängelseuppror 1996

.

Kommunistiska Partiet (KP) med sin tidning Proletären friserar inte verkligheten lika hårt, inte lika kortsnaggat som ICFI utan väljer att låta en och annan hårtest vara kvar. Vi har fått se ”storslagna folkuppror i Nordafrika”, menar man.  Men väljer sedan att medvetet krympa betydelsen av det som hänt:
”Storslaget, som sagt. Men är det verkligen revolutioner vi sett och ser i Nordafrika, som påstås av nybliven imperialistisk vänster?
Nej, tyvärr. Politiska revolutioner stannar inte vid tyranner, utan de sveper undan en gammal social ordning och ersätter den med en ny; revolutioner störtar härskande klasser och bär fram undertryckta klasser till den makt de tidigare varit uteslutna från; revolutioner vänder upp och ned på maktordningen i samhället, sveper undan den tidigare maktens institutioner och banar väg för nya sociala relationer.
Hur storslagna folkupproren i Nordafrika än är, så uppfyller de inte något av dessa kriterier. Hosni Mubarak ersattes av militärstyre. Ben Ali av sin tidigare premiärminister (som nu ersatts av andra företrädare för en regim som inte avsatts).
Säkert kommer folkupproren att landa i något, i att folket får något mer att säga till om. Men ännu bara inom ramarna för en befintliga social och politisk ordning. För att i grunden ändra de sociala relationerna krävs betydligt mer, krävs den revolution vi ännu bara sett det spontana preludiet till.”
Här försöker man sparka omkull vedertagna och användbara marxistiska begrepp. En politisk revolution måste helt plötsligt vara en social revolution för att godkännas. Om än en järnhård politisk diktatur störtas i graven är det ingen revolution. En demokratisk revolution är ingen revolution. Hur det var med Pariskommunen 1871 borde man fundera över.

.

https://i2.wp.com/lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TYx8kmakjvI/AAAAAAAAGvk/ltVf9xRCk6A/s576/Commune.jpg?resize=398%2C497&ssl=1

.

Dess program, älskat av Marx, hade många likheter med de krav som formulerats av de arabiska massrörelserna. Upproren i Egypten och Tunisien beskrivs som avslutade kapitel. Trots att det i Egypten rapporteras så gott som varje dag om nya strejker eller om anställda som försöker göra sig kvitt sina av diktaturen utsedda chefer. Politiska partier är tillåtna.  En oberoende fackföreningsrörelse växer fram. Inte heller i Tunisien ser vi en avslutad process. I hela regionen flammar protesterna och spännande politiska diskussioner förs överallt. Allt detta viftas bort med orden om att ”Säkert kommer folkupproren att landa i något, i att folket får något mer att säga till om”…
”Något mer”? Handlar det inte i stället om väldiga kliv? Om språng framåt som ingen kunde drömma om för bara tre månader sedan?
Vare sig Marx eller människomassorna på Tahirtorget i Kairo skulle förstå det nyspråk som Proletären skapat och som man säkert tar till bara för att partiets nuvarande förebilder Hugo Chavez i Venezuela eller Fidel Castro på Kuba negligerat eller underskattat de väldiga massrörelserna i arabvärlden.  När det gäller Libyen har dessa hela tiden sett Khaddafi som en legitim företrädare för den libyska staten. De har inte heller formulerat ett enda ord till försvar för upproret utan har i stället förespråkat olika fiktiva ”fredsinitiativ”. En linje som KP gjort till sin. Proletären har inte heller i någon enda artikel försökt ge sina läsare en konkret analys av det väpnade uppror mot diktaturen som nu har pågått i över en månad.

.

https://i2.wp.com/d2eosjbgw49cu5.cloudfront.net/latinaviva.com/imgname--hugo_chavez_says_not_only_that_fidel_castro_is_not_dead_but_that_he_will_never_be---50226711--fidel_castro_hugo_chavez.jpg?resize=584%2C363

.

Proletären har dessutom levererat en sensationell nyhet, ett scoop som man är ensam om i världspressen: som dock tycks vara helt uppdiktad:
”Det påstås att den libyska oppositionen begärt den assistans som bomberna nu ger. Men det betyder inte att det libyska folket välkomnar bombkriget, bara att de finns krafter inom oppositionen som står beredda att pantsätta en seger hos de krigförande makterna.”
Vad jag har kunnat läsa och höra under dessa dramatiska dagar är sanningen den rakt motsatta. Vad man än tycker om det så är det en fullständigt enad opposition som inför risken för ett nederlag och en massaker till sist begärt flygunderstöd. Men samtidigt fortsatt vara emot ”boots on the ground”. Alltså en markinvasion. Jag förstår att många kan ha invändningar mot denna begäran. Men det behövs inga falskmyntare i politiken. Proletärens ”scoop” har man kratsat ihop på egen hand i redaktionslokalerna på Fjärde Långgatan i Göteborg
Rättvisepartiet socialisterna har till skillnad från ICFI och KP en positiv grundinställning till den libyska revolutionen, men har inte presterat en analys av det som faktiskt sker utan mästrar i stället upprorsrörelsen. På sin hemsida har man översatt en artikel från Robert Bechert i den egna internationella organisationen, Committee for a Workers´International, som får stå för den tunga argumentationen i den libyska frågan. Hans inledande ord berättar om en egen önskedröm. Men inte om verkligheten:
”Det är emellertid, trots Gaddafiregimens blodisande ord, inte alls säkert att dess relativt små styrker skulle ha kunnat gå till en fullskalig attack mot Benghazi, Libyens näst största stad med omkring en miljon invånare. Ett massbaserat försvar av staden skulle ha kunnat ta udden av attacken från Gaddafis relativt små styrkor.”

.

.

Det här skrevs samtidigt med att Khaddafis stridsvagnar börjat öppna eld mot Bengazi och beskrivs som ett alternativ till ”den imperialistiska interventionen”. Hur Bechert tänkt sig att revolutionärerna i Bengazi över en natt skulle kunna byta ut sina egna försvarsställningar mot ”ett massbaserat försvar av staden” är för mig obegripligt. Framförallt som Khaddafis styrkor visserligen var relativt få i förhållande till ett konventionellt krig. Men stora och med en fruktansvärd eldkraft i förhållande till det illa beväpnade, helt otränade och amatörmässigt organiserade försvaret av staden. ”Vi möts av vapen som stater använder mot varandra”, som en retirerande rebell uttryckte det i en intervju med Aljazeera.
”Flygförbudszonen kommer inte automatiskt att leda till störtandet av Gaddafi”, skriver Bechert vidare. ”Nyckeln till störtandet av diktaturer är, som de egyptiska och tunisiska erfarenheterna visar, arbetarklassens och ungdomars rörelse”, fortsätter han och levererar sedan en schablon för ett program som alla socialister kan instämma med.
Så långt allt väl. Dessa truismer kan vi alla vara överens om. Men det som hänt i Libyen skiljer sig dramatiskt från det som utspelats i grannländerna. Den egyptiska matrisen kan inte tryckas ner över den libyska revolutionen. Vad vi såg i Bengazi den 17 februari när det hela började var att tålamodet hos framförallt ungdomen brast långt innan man hade fått denna ”nyckel” till framgång. Med ett furiöst ursinne slog man i stället sönder dörrar och portar till diktaturens fängelse. Snart nog två generationer i Libyen har levt under ett förtryck som skingrat varje försök till en organisering självständig från Khaddafis statsapparat med ett hänsynslöst våld. Barn och ungdomar har fått lära sig raderna i Khaddafis Gröna bok utantill ( hans försök att apa efter Maos lilla röda ) och har i hans statstelevision fått se de offentliga hängningarna av de oppositionella som inte torterats till döds. De har levt i ett orwellskt samhälle. För övrigt under samma årtionden som KP såg Khaddafi som ”en antiimperialistisk bundsförvant”. Dessa våldsamma februaridagar i Bengazi minner mer om Spartacus` slavuppror och Pariskommunen 1981.
.

https://i1.wp.com/revfront.org/www/wp-content/uploads/spartacus.jpg?resize=584%2C311

.
Med nära nog sina bara händer besegrade ungdomarna stadens soldater och säkerhetsstyrkor. Många av revolutionärerna dog. Andra skadades svårt. Vid stormningen av den avskyvärda säkerhetspolisens baracker använda man i brist på vapen grävskopor och schaktmaskiner. En ung kille sägs ha spelat en avgörande roll för framgången när han offrade sitt eget liv genom att använda en fullastad tankbil som murbräcka mot huvudkasernens väggar…
På bara fyra dagar svepte sedan upproret över landet. Hundratusentals. Ja, miljoner människor jublade över sin frihet. Rebellerna med sin ”armé av trashankar” spred sig med hjälp av sina pickups över hela landet. Även i stora städer i västra Libyen som Misrata och al-Zawiya kastade människor av sig sina bojor. I stora delar av Tripoli, dit Khaddafi dragit tillbaka sina kärntrupper, demonstrerade människor mot regimen. Som i arbetarklassens förorter Tajoura och Gurgi. Arbetarna och ledningarna för landets sex oljeterminaler solidariserade sig med upproret. Skar av alla flöden till Khaddafi men fortsatte att leverera till de städer som hölls av rebellerna.
Skälen till den snabba vändning som kom är många. Det främsta var att Kahaddafi hade ”de vapen som stater har när de krigar”. Upprorsrörelsen hade bara sina pickups och lättare automatvapen.  I Egypten var – och är – armén i viktiga avseenden den inhemska borgarklassens främsta politiska parti. Mubarak hade en relativ självständighet. Men bara relativ. När militären till sist fann honom förbrukad fick han gå. I Libyen hade armén en relativ självständighet. Men bara relativ. När Khaddafi fann någon general förbrukad kunde denne bli avrättad. Den våldsapparat som garanterade hans egen familjediktatur var egna personliga miliser utan konkurrerande högre befäl ( han hade lärt sig av sin egen militärkupp ). Miliser där var och en av de enskilda soldaterna personliga öden bokstavligen hängde i det rep som stramt hölls av Khaddafi själv. Inte minst den Afrikanska legionen, rekryterad från det Svarta Afrika, hade och har en utsatt situation.

.

https://i2.wp.com/newsimg.bbc.co.uk/media/images/51737000/jpg/_51737954_libya_all_map_976.jpg?resize=584%2C257

.

Libyens karta och demografi skiljer sig också helt och hållet från Egyptens. Med en gles befolkning, med mindre städer och oerhörda avstånd mellan olika befolkningscentra, spelar såväl flyg som stridsvagnar en helt annan roll. I Kairo eller Alexandra kunde Mubarak inte använda sig av stridsflyg.
Till sin natur är vare sig raseriutbrott eller spontana väpnade resningar särskilt förberedda eller välorganiserade. Detta gäller inte minst för upprorsrörelsen i Libyen. Har man några timmar eller dagar på sig för planering hinner man inte med så mycket av förberedelser. Rättvisepartiets förslag om hur det i stället skulle kunna ha gått till, då för en vecka sedan, är därför skrivna i lösan ökensand.
Dessutom. I Libyen har revolutionen säkert bromsats av arbetarklassens sammansättning. Det sägs att immigrantarbetarna varit så många som uppemot två miljoner. Detta av en befolkning på bara 6 miljoner. Dessa immigranter verkar ha varit helt underordnade socialt och politiskt. Överexploaterade. Bemötta med ett stort mått av rasism från hela den libyska befolkningen. Under upproret har det gått att läsa att en del egyptiska arbetare stannat kvar och gått med på rebellsidan. Men hundratusentals andra, kanske över en miljon har flytt kriget.
I en annan skrivning devalverar Bechert motståndsrörelsen politiskt:
”Revolutionärernas utbredda användande av den gamla styrande monarkins flagga kunde inte annat än att stöta bort de som inte vill ha en tillbakagång till det förflutna och som Gaddafi använde sig av för att rättfärdiga sitt styre.”
Det här påståendet är rent nonsens. Libyens gröna flagga är en symbol för diktaturen. Den gamla flaggan som nu vajar över befriade områden svarar inte mot en vurm för monarkin. Den är i stället en symbol för den långa kampen för självständighet från den italienska ockupationen. Dess tre färger symboliserar Libyens tre regioner. Ingenting annat.

.

.

När Kahaddafi i sina senaste tal gång på gång åberopar sig på kampen mot den italienska ockupationen känns det dessutom lite förmätet. Han var bara nio år 1951 när Libyen blev självständigt och den kung Idris al-Mahdi as-Senussi som han störtade i en militärkupp 1969 hade trots allt den goda smaken att vägra sätta sin fot på libysk jord så länge det fanns kvar en enda utländsk kolonisatör. I sin diskriminering av östra Libyen och då inte minst av Bengazir har Khaddafi dessutom avlägsnat det mausoleum som fanns i staden till minnet av den legendariske frihetskämpen Omar Mukthar, som under många år ledde motståndet mot Italiens ockupation…
Genomgående för alla texter som menar att det var fel av FN att acceptera den libyska oppositionens begäran om flygunderstöd från Väst är att de alla rasar mot USA hyckleri. Mot dubbelmoralen, mot att Vita huset har två tumstockar eller dubbel bokföring när man å ena sidan i praktiken gett klartecken för saudiernas militära invasion av Bahrein, vilar på hanen när det gäller Jemen och stödjer Israels ockupation av palestinska landområden, samtidigt som man nu säger sig undsätta civila i Libyen.
Det är bara att hålla med. Men gör de inte alla en logisk saltomortal? Visst det är dubbelmoral. Accepterar man libyernas begäran om undsättning varför inte då också vara lika välvilliga när det gäller samma begäran om hjälp från oppositionen i Bahrein? Eller hörsamma palestiniernas krav på att USA ska stoppa alla Israels bosättningar? Är det rim och reson att uppmana USA att ge f-n i att lyssna till den libyska oppositionen bara för att man helt negligerar krav på demokrati och rättvisa i andra länder?
Till sist. Varför gör dom då på detta viset? Ja, jag har inga tvärsäkra svar. USA har militär hegemoni i världen. Det visar inte minst den inpiskning i Libyenfrågan som kom, när Obama efter en lång tvekan och trots avrådan från Pentagon, ändå valde att ingripa. Men landets absoluta ekonomiska makt är definitivt bruten och det går utan vidare att påstå att det sker en snabb förändring av styrkeförhållandena mellan världens stormakter. USA ”har inga vänner och inte heller några intressen i Libyen” hävdar inflytelserika republikaner. Jag vågar påstå att USA:s oklarheter och tvekan de senaste månaderna inför varje beslut som rört hela arabregionen ytterst handlar om något så banalt som en djup strategisk osäkerhet hos USA:s härskande eliter när det gällt framtiden. Den här bloggen har redan blivit mer än för lång. Så inte minst denna del av diskussionen måste vi på vår blogg och alla andra fördjupa.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I pressen: SVD1,DN1,DN2,GP1,GP2,SVD2,DN3,SVD3,DN3,SVD4,SVD5,DN5,DN4,DN5,

Bloggare: Svensson,Jonas Sjöstedt,Jinge,RödaMalmö,Warlenius,RödaLund,B&P,

21 reaktion på “Libyen – en revolution i våra hjärtan

  1. Uppriktigt sagt förstår jag inte Internationalens senaste ledare med rubriken Nej till flygförbudszon över Libyen. Är jag förd bakom ljuset som beundrar det folkliga upproret mot Khadaffis tyranni och när jag försöker känna efter hur det vore att delta?
    Om jag på grund av diktatorns brutala vapenövermakt ställs inför nederlag, tortyr och död, hur skulle jag reagera? Förstås sätta mitt hopp till att alla de som utomlands säger sig stöda upproret även förmår tvinga fram konkreta åtgärder till min och mina kamraters undsättning. Om då FN äntligen beslutar om åtgärder – skulle jag tacka nej eftersom motståndet på sikt inte gynnas och ett förtryck bara ersätts av ett annat? Nja, jag skulle säkert tacksamt ta emot, även om de som agerar för mig har sina mer eller mindre dolda agendor och till och med om de tidigare stött och beväpnat diktatorn. De måste ju då ha tvingats in i en paradox som jag just nu har nytta av.
    Hur detta går på sikt är förstås fortfarande mitt och mina kamraters ansvar. Förutsatt att jag överlever. Borde jag hellre dö som konsekvent antiimperialist, så som så kallad vänster där långt borta i sin trygghet kräver.
    Ska vi nu inte längre kunna kräva att FN gör vad FN borde göra? Ska vi inte kunna utnyttja framtvingade motsättningar i den långsiktiga motståndarens agerande? Var det folkliga upproret i Libyen helt enkelt felaktigt eftersom förutsättningarna var ogynnsamma? Verkliga motsättningar utvecklas inte enligt abstrakta formler.

  2. Hej Lars,

    Vi har samma funderingar och linje som du. De talar sig hesa om faran med FNs inblandning och vägrar samtidigt erkänna att omedelbart blodigt nederlag var alternativet. Det kallas att köra huvudet i sanden.
    Om imperialistiska trupper hade kunnat hindra att 700 000 – 1 000 000 tutsis mördats på mindre än några veckor borde vi enligt den logik som styr i vissa ”revolutionära styrelserum” ha satt oss emot en inblanding från FN.
    mvh
    Benny

  3. Hej Lasse. Trevligt att höra av dig. Inte minst för att vi sjunger i samma stämma…

  4. Strålande!!
    Vi får hoppas att vi får samma utveckling i arabvärlden som vi fick i Ryssland. En borgerlig demokratisk februarirevolution som med tiden övergick i en socialistisk oktoberrevolution.

  5. Tack för era inlägg! De behövs i snabba, svåra situationer. Er hemsida är min ”ledarsida” sen ett par år, vilken jag klickar på som förstaläsning.
    Boklärda revolutionärer kliver ofta fram och kommer med pekpinnar och citat ur klassikerna. Det är stort när FN på laglig väg kan ingripa mot en diktator som brukar våld mot sitt eget folk. Nu kommer frågan om FN-ingripande att resas i fler folkliga konflikter. Det råder stor tveksamhet och villrådighet utifrån olika ståndpunkter bland säkerhetsrådets medlemmar att ingripa. Men det är en framgång för FN och jordens förtryckta folk att imperialistmakterna tvingas använda sin våldsapparat till skydd av ett folkligt uppror mot en tyrann.
    I Irak var invasionen redan beslutad och planerad av USA-imperialismen och FN kördes över.

  6. Mycket intressant.

    Själv resonerar man precis på detta sätt (i fråga om stödet till rebellerna mot despoten Gadaffi och kritiken mot NATO/USA)…

    Tack för detta!

  7. Hej Göte!

    Jag tillhör dom som tror du gått vilse denna gång. Det är klart att det kan verka hårt att inte vilja rädda en som håller på att drunkna. Men problemet med entusiasmen inför den nu uppenbarligen selektiva rättvisa som är på väg att etableras i FN är att om FN inte agerar utifrån principer så upphör FN att vara ett organ för små staters skydd. Från och med nu så har det blivit lättare att intervenera med stöd av gummi-argumentering. Dom enda stater som går någorlunda säkra är dom som är i besittning av kärnvapen eller stor militär slagkraft.

    Du letar argument från Suez-krisen. Men det var ju en internationell konflikt. På den tiden var ju FN:s uppgift att bevara fred mellan stater och förhindra internationell aggregation. Du försöker med Spanien men där ville dom frivilliga försvara en vald regering.

    När man ser tillbaka på vad som nu sker så tror jag inte att man kommer att se det som att USA/EU genomförde en revolution åt den Libyska befolkningen. Varpå denna befolkning gavs möjlighet att ställa om sin ekonomi så att den med hjälp av tullar och tariffer kunde skydda sin spirande industri till gagn för sin välståndsuppbyggnad.

    Akt 1 av den Libyska frigörelsen är slut. Den var för dåligt organiserad och man tog till vapen för fort. Vad som följer återstår att se. Det troliga blir att USA nu får bättre kontroll över Libysk politik och olja.

  8. Jag brukar oftast hålla med er på de den här bloggen, men den här gången har ni inte övertygat mig.

  9. Ni är fantastiska. Era enorma faktakunskaper och kloka analyser är ett av mina viktiga hjälpmedel som gör det lättare att orientera sig i denna ibland komplicerade värld. Tack för det.

  10. Olof,
    Vårt problem vid sidan av att vara marxister är att vi också har medkänsla i kroppen och aldrig kommer att rycka på axlarna åt någon som håller på att drunkna, som du säger. Trots vår analys av polisen som den härskande klassens våldsapparat kommer vi att ringa efter snuten om det kan rädda någon undan en fysisk aggresseion.

  11. Pingback: Ajdabiya återtaget av rebellerna i Libyen | Svensson

  12. Jag kan inte låta bli att tänka på Gaza 2008-2009. Var fanns solidariteten och engagemanget då? Varför tilläts Israeliska armen döda så många civila då utan att man gjorde något för att skydda dem? För att det inte var en revolution?

  13. Benny,

    Du har rätt ur ett känslomässigt perspektiv men fel ur ett politiskt perspektiv. Din metafor om polisen bygger på att polisen agerar förutsägbart och utifrån ett känt regelverk. Om det är maffian som har våldsmonopol i ditt kvarter så blir situationen en annan. USA/EU kommer ju aldrig att använda sitt våldsmonopol i syfte att försvaga sitt ekonomiska inflytande i Libyen.

    Hela arabiska krisen inklusive den i Libyen uppkommer ju pga att ekonomierna är koloniala. De är underordnade USA/EU:s behov av att tillhandahålla råvaror och därpå penetrera de arabiska marknaderna för varuexport. Upproren är i det närmaste att se som hungeruppror.

    Jag rekommenderar varmt en bok skriven av den norske ekonomen Erik S Reinert ”How Rich Countries Got Rich … and Why Poor Countries Stay Poor”. Den ger en fantastisk beskrivning av varför det är industrialisering och inte råvaruproduktion som skapar möjlighet till demokrati och välstånd.

    Arabvärlden måste lägga om sin ekonomi i linje med den som nu förs i Kina, Indien och möjligen Brasilien och Iran. USA/EU kommer inte att vara barnmorska i den processen, de vill snarare abortera den.

    FN är inte och har aldrig varit en demokratisk organisation. Dess uppgift är att värna självständiga staters självständighet. Värnandet om ”mänskliga rättigheter” som ett sätt att få hemmaopinionen att acceptera de ny-koloniala krigen. Har släktskap med den koloniala viljan att sprida ”civilisation” under 1800-talet.

    Jag ber både dig och Göte att tänka ett varv till. Och som sagt ta gärna hjälp av Erik S Reinert.

  14. Olof,
    Vi måste inse att det är ”hunger” efter frihet som ligger under den arabiska revolutionen.
    Ibland kan imperialismen också hamna i en motsägelsefull sitts och begå handlingar som inte direkt tjänar dess intressen. Vad gäller att begära ”hjälp” från polis eller maffia kanske man kan fråga sig om inte tutsis i Ruanda hade accepterat hjälp från djävulen själv om det kunnat spara livet på bara hälften av de cirka 700 000 som mördades på några dagar.

    Vad gäller USA/EUs motiv för att ingripa kanske du finner svar i den här mycket kunniga och välargumenterade artikeln av Gilbert Achcar.
    http://www.internationalviewpoint.org/spip.php?article2046

  15. Barbro,
    Den internationella solidariteten med Gaza var det väl inget fel på. Däremot fanns det ingen stat med militär kapacitet OCH VILJA att stödja palestinierna. Om det var revolution eller inte tror jag inte spelade någon roll.

  16. Pingback: Imperialismens dubbelmoral och imperialismens intressen i Libyen | Svensson

  17. Listen to my song about this … peace on earth on surch ove djurberg youtube…if it helps people I will be happy…

  18. Pingback: Svar på tal om Libyen « Röda Lund

  19. Pingback: Baghdad Bob i Tripoli

Kommentera