Debatten om no-fly zon.

Revolutioner styrs inte

med en joystick !

.

Den debatt om imperialismens inblandning i det libyska upproret mot Khaddafis regim som pågår inom vänstern i Sverige och utomlands är inte lätt att föra. Många kniviga frågor binds samman och det är lätt att gå vilse.
I polemiken blandas påståenden om vad imperialismen har för dolda motiv bakom bombningen av Khaddafis militäranläggningar med allmängiltiga påståenden om revolutionära processer, taktik och kontrarevolution.

.

Natos chef har en egen agenda för Libyen. Men vem överraskas av det?

.

Ett tungt inlägg finns att läsa på Erik Svenssons hemsida Biology&Politics. Tungt därför att det anger en hållning som enligt författaren borde guida alla som kallar sig revolutionärer. Kortfattat säger Erik Svensson att chanserna för att en revolution ska segra måste analyseras grundligt innan den påbörjas. I det långa citatet här under sammanfattas hans centrala ståndpunkt som verkligen förtjänar att synas i sömmarna.
Kritiska frågor som marxister måste ställa sig är: Vilka klasser och skikt stöder Khadaffi och revolutionärerna? Hur ser styrkeförhållandena ut, i såväl antal sympatisörer som i militär slagkraft och erfarenhet? Hur stora är möjligheterna för varje sida att lyckas? Hur påverkar den nu pågående militära interventionen styrkeförhållandena mellan parterna? Inte minst revolutionärer måste ställa sig dessa frågor och självkritiskt konstatera när revolutionen har möjlighet att lyckas, och när den riskerar att misslyckas. Finns det inte överväldigande tecken på att revolten lyckas bör man antingen retirera, tillfälligt lägga revolutionen på is eller avstå från revolutionen till ett mer lämpligt tillfälle. Misslyckas man att göra det riskerar man inte bara revolutionen, utan också tiotusentals människoliv. Då är det inte revolution – utan vansinne och naiv heroism.

.

Biology&Politics för en diskussion om likheter mellan Libyen 2011 och Tyskland 1918.

En knivig jämförelse som leder fel.

.

Vid en första läsning verkar ovanstående rader mycket förnuftiga. Finns det stor risk för att ”man” ska misslyckas är det naturligtvis bättre att avstå från att handla, är Erik Svenssons budskap. Men om vi penetrerar djupare i de idéer som finns i citatet ovan hamnar vi framför en spegelbild av högerns klassiska syn på revolutioner som konspirationer där farliga revolutionärer sitter i sina kontrollrum, planerar och utlöser revolutioner när de anser det passar.
Finns det inte överväldigande tecken på att revolten lyckas bör man antingen retirera, tillfälligt lägga revolutionen på is eller avstå från revolutionen till ett mer lämpligt tillfälle.
-Retirera, lägga på is eller avstå! Vilken syn på en revolutionär process speglas i citatet? Svaret finns i vilka ”man” är. I Erik Svenssons idé om revolutionen är ”man” det revolutionära partiet, historiens subjekt, eller ”marxisterna” som han säger ska agera enligt säkerhetsprincipen att avstå från en revolution om den saknar hyfsade chanser att lyckas.

.

Sociala revolutioner utspelas inte i en cok-pit med en Joystick som guidar trupperna.

.

Det finns dock ett litet, men irriterande problem i resonemanget om ”marxisterna” som trycker på eller av startknappen för revolutionen. Alla verkliga revolutioner jag känner till har startat som spontana uppror utan att bry sig om vad ”marxisterna” tycker om det lägliga i tillfället. Det är sant som Erik Svensson säger att Rosa Luxemburg ansåg Spartacusupproret hade stora odds emot sig. Men när väl upproret startade stod hon helhjärtat i spetsen för det utan att hytta med pekfingret från läktarplats om att det var ute i otid.
Ser vi mer konkret till dagens händelser i Libyen finns Erik Svenssons ”man” inte ens på plats. Ingen har hittills hittat några marxister i vare sig Benghazi eller Tripoli. Där finns säkert någon isolerad marxist men utan varje betydelse för det uppror vi varit vittne till.
Så nu hamnar hela analysen av upproret i Libyen i stora bryderier. Människorna i Benghazi, Tripoli och en rad andra städer startade en revolution utan att vänta på några ”marxister” som bedömde läget moget och tryckte på startknappen.
Det är uppenbart inga socialistiska revolutioner vi ser i arabvärlden. Vilket inom parantes leder förstockade stalinister på Proletärens redaktion att pompöst nedklassa revolutionen till ett uppror av ringa betydelse.
Men det är likafullt revolutioner vi ser utvecklas alltifrån Libyen till Jemen. Det är sociala revolutioner där de förtryckta klasserna och samhällsskikten kastar av sig decennier av diktatoriskt tyranni. Bara det i sig är historia som vi socialister måste stödja till 100 %. Hur långt dessa sociala revolutioner kan gå beror på ett stort antal faktorer som de interna styrkeförhållandena mellan samhällets klasser och sociala krafter, ideologi och religion, imperialismens inflytande i landet och många andra faktorer.
Samtidigt vet vi att i imperialismens epok kan inte den lokala borgarklassen i länder som Egypten, Tunisien, Libyen för att inte tala om Jemen, leda en revolution till en fullfjädrad borgerlig demokrati med allt vad det innebär av medborgerliga rättigheter, formell social rättvisa och frihet. Redan i våra västerländska samhällen är det som bekant si och så med friheten och rättigheterna.
Ändå kan revolutionerna i arabvärlden gå utöver den formella borgerliga demokratin utan att omedelbart övergå i en socialistisk revolution. Allt beror på dynamiken i de revolterande folkmassornas anstormning. Allt bestäms i den konkreta kampen, i framgångarna och i motgångarna.
Här kommer vi nu fram till det fatala ögonblicket i den libyska revolutionen. Det vill säga lördagen 12 mars då Khaddafis styrkor attackerade Benghazi efter en veckas segrar i stad efter stad. För att följa Erik Svenssons råd måste vi alltså analysera de konkreta förhållandena innan vi som socialister, eller ”marxister” som han skriver, beslutar oss för en handlingslinje.

.

De oppositionella i Benghazi saknade organisering och adekvata vapen för att stå emot Khaddafis styrkor.

.

Konkret analys i det här fallet innebär att svara på frågan vad som hade hänt med alla aktiva i oppositionen i Benghazi om Khaddafis pansar och trupper hade intagit staden? Finns det något tvivel om det blodbad som hade följt? Khaddafi visade redan 1996 medborgarna i Benhgazi vad han tycker om dem då han avrättade mer än tusen fångar som gjort uppror i stadens fängelse.
Nästa fråga är naturligtvis vilka alternativ som fanns för att undvika det blodbad som väntade inom mycket kort tid, kanske några timmar. Vapen från Egypten fanns inte tillgängligt i tillräcklig stor omfattning. Ingen har kunnat peka på något alternativ till flygbombningarna av Khaddafis styrkor för att konkret stoppa vad som väntade de revolutionära krafterna i Benghazi. Prat om att de borde ha fått mer vapenhjälp innan är ju vackert men saknade all praktisk effekt när nederlaget stod för dörren.
Så länge ingen kan visa att det fanns konkreta alternativ för att undvika ett blodbad återstår bara en fråga:
Var det bättre att låta de revolutionära krafterna i Benghazi krossas än att öppna dörren för alla de faror som naturligtvis finns förknippade med USAs, Frankrikes och Storbritanniens flygbombningar och eventuella framtida nackgrepp på de revolutionära krafterna? Det är en fråga ingen kan komma förbi genom att prata i allmänhet om riskerna med imperialismens inblandning i Libyen.

.

Khaddafis moderna stridsvagnar krossade allt motstånd på sin väg.

.

I Erik Svenssons kontrollrum hade naturligtvis de välinsatta ”marxisterna” tryckt på stoppknappen, lagt revolutionen på is och inväntat ett bättre läge. Men det kände ju de okunniga libyska folkmassorna inte till och i sin naivitet drog de i stället ut i ett uppror mot Khaddafis regim utan ”överväldigande tecken” om chans till framgång.
I min värld är det i ett sådant läge en enda uppgift som åligger socialister. Att med alla tillgängliga medel kasta sig in i striden för att hjälpa revolutionen till seger.

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

13 reaktion på “Debatten om no-fly zon.

  1. Pingback: Jag är trött på dessa "förnuftiga" antiimperialister och pacifister | Svensson

  2. Sannerligen, folkliga revolutioner styrs inte med joysticks eller med enkla hänvisningar till historien. De tyska revolternas och motrevolternas komplicerade historia skildras utmärkt i boken ”Den tyska revolutionen 1918-1919 av Haffner, Sebastian”. Inte ens snart hundra år senare, är det enkelt att säga vad som var möjligt att nå, vad som borde och kunde ha gjorts då. Till exempel, när 700 000 arbetare den 5 januari 1919 gick ut på gatorna i Berlin och protesterade mot att en vänsterinriktad polismästare avskedats – var det nog svårt för Rosa Luxemburg att trycka på någon stoppknapp. Hon mördades tio dagar senare efter att ha ställt sig i spetsen för ett uppror hon hade djupa och berättigade farhågor kring. Om det finns vänsterkrafter i Benghazi tror jag att de knappast skulle ha retirerat eller försökt lägga revolten på is den 12 mars.

  3. Right on the spot, Benny!
    Tack för en utmärkt analys, som i god ordning är skriven på begriplig svenska. Det enda som jag ställer mig frågande till är att det är sociala revolutioner som pågår. För mig ter det sig som politiska revolutioner där de största delerna av samhället, så småningom, sluter upp i revolten.
    Naturligtvis vävs det in sociala krav i denna revolutionens huvudfåra. Den demokratiska öppningen gör ju att de sämst lottade får en chans att föra fram sina krav. Men än så länge ser vi väl inga ändrade ägarförhållanden i samhällena i Tunisien och Egypten, och på övriga håll är det kampen om att få bort diktaturer som gäller.
    Detta är förstås en akademisk diskussion, men när väl den sociala revolutionen är på väg kommer vi ju att se oppositionen i dessa länder splittras. Denna process är väl ännu i sin linda i Tunisien och Egypten?

  4. Janne,

    Jag håller med dig att det kanske âr klarare att kalla det politiska revolutioner än sociala revolutioner. Det kanske är en akademisk fråga. Men det är nog lättare att använda ”politiska revolutioner”.

  5. Bombhögern har även sympatier på vänsterkanten, måste vara en felanalys, eller ?

  6. Pingback: Ajdabiya återtaget av rebellerna i Libyen | Svensson

  7. Pingback: Imperialismens dubbelmoral och imperialismens intressen i Libyen | Svensson

  8. Bra Benny, men vad säger du när amerikanska och israeliska flygplan bombar den blodbesudlade regimen i Teheran?

  9. Göran,
    Det är en fråga det inte går att svara på utifrån principer. Allt beror av de konkreta omständigheterna när(om) det sker. Jag kan tänka mig scenarier där jag skulle vara eot och andra där jag skulle vara för. Politik är konkret.

  10. Pingback: Baghdad Bob i Tripoli

Kommentera