Libyen skapar debatt

Väsentligheter och nonsens

i vänsterns debatt.

.

Debatten om Libyen som fortsätter att dela vänstern i flera läger är värd att föras vidare. Den ställer viktiga frågor om karaktären på revolutionerna i den arabiska världen, vilka är det som leder dem, hur den imperialistiska världen manövrerar för att bevara sina strategiska intressen och vilken hållning vi i den ”västerländska” vänstern ska inta.
Tyvärr finns det delar av vänstern i både Sverige och utomlands som ställer sig kalla till eller rent av tar avstånd ifrån de folkliga upproren i arabvärlden genom att avfärda dem som verk av CIA. Det leder dem till att stödja exempelvis Khaddafi under förevändning att de stöder varje nations självbestämmande. Det är ingen tillfällighet att vi hittar dessa idéer bland de som i hela sitt politiska liv blint lovsjungit sina ”rorsmäns” visa ledarskap, som Stalin, Mao, Kim il Sung med söner, Enver Hodja och som numera lika intensivt lystrar till Hugo Chavez. Debatten med dem saknar intresse. Det finns viktigare frågor att ta tag i.

.

Kim il Sung eller Moses på berget?

.

Det stora problemet som splittrar den självständigt tänkande vänstern är hållningen till FNs resolution 1973 som bland annat gav grönt ljus till en no-fly zon och de flygbombningar av Khaddafis militära positioner som följde. Tyvärr råder det en viss förvirring i debatten. De olika positionerna känner inte igen varandra.
De som säger nej till FNs resolution sa också nej till flygbombningarna den 12 mars som stoppade Khaddafi från att inta Benghazi. De menar samtidigt att jag och andra som var för bombningarna automatiskt stöder FNs resolution 1973. För mig gäller inte den kopplingen. När oppositionen i Benghazi bad på sina knän om hjälp att hindra Khaddafi från att inta staden var det en fråga om liv eller död. Prat om vad som borde ha gjorts innan eller vad som bör göras nu har ingen bäring i den frågan. Jag var för att oppositionen i Benghazi räddades undan det öde Khaddafi planerade för dem och var därför också för det enda medlet som utgjorde en effektiv hjälp – en flygbombning och det oavsett vilket lands flygvapen som bistod Benghazi.
Men här tar det stopp. Jag är naturligtvis inte för resolution 1973 som utöver no-fly zonen inrättar ett vapenembargo mot hela Libyen, det vill säga ett stopp också för vapenleveranser till revolutionens sida. Resolutionen 1973 kräver också ett omedelbart eld upphör. Det är jag också emot för det innebär ju att oppositionen måste stoppa sin framryckning mot Tripoli om Khaddafi lyckas bevisa för FN att han verkligen infört eld upphör för sina trupper och därmed accepterar FNs resolution.

.

Ett ja till flygbombningen av Khaddafis styrkor är inte ett ja till resolution 1973.

.

Det skulle om något öppna upp för en delning av Libyen i två läger som FN/USA/EU/Nato kan slinka in emellan för att ”medla” och styra revolutionen dit det passar dem. Det kan låta inkonsekvent att vara för bombningarna som en livräddningsaktion och samtidigt vara emot resolution 1973. Men politiken är inte ett pärlband av ”logiska” på varandra följande ställningstaganden. Motsägelsefulla skeenden i politiken leder till motsägelsefulla politiska ställningstaganden. Något som ”principryttare” inte kan förstå.
Min utgångspunkt är ganska enkel. Jag anser att det libyska upproret mot Khaddafis regim är en del av den arabiska revolution som bländat oss med sin ungdomliga entusiasm och kampvilja. Jag är för att dessa revolutioner besegrar de despoter och monarker som klamrar sig fast vid makten med vapenmakt och stöd från USA/EU. Jag anser att det handlar om politiska revolutioner som inte ännu går utöver målet att störta diktaturerna och införa demokratiska fri- och rättigheter inklusive rätten att välja sina politiska ledare. Därför vill jag inte kalla dem sociala revolutioner för att inte tala om socialistiska revolutioner. Den ekonomiska strukturen i samhället är inte ännu satt i fråga av de revolutionära krafterna. Det kanske kommer om de inte stoppas upp av de lokala eliterna i samarbete med imperialismen.

.

Toppmöte mellan afrikanska dignitärer och Sarkozy.

.

Det är härifrån som debatten som redan förts på den här bloggen med Biology&Politics författad av Erik Svensson kan gå vidare. Erik Svensson säger också att han ser resningen i Libyen som en del av den arabiska revolutionen men ställer sig alltmer tvekande till vad som kan ske efter en seger mot Khaddafis regim och pekar på svagheter i det revolutionära ledarskapet i Benghazi, ja rent av frågar sig om revolutionen inte redan stulits av tveksamma krafter. Det är viktiga frågor som inte bara han ställer och det är därför jag väljer att fortsätta debatten, inte för att jag har något speciellt otalt med Erik Svensson. Tvärtom, han driver en blogg av mycket hög kvalitet.
I min första debattartikel med Biology&Politics publicerade jag ett långt stycke från hans blogg för att undvika beskyllningar om att vanställa BPs åsikter. Det hindrade inte att Erik Svensson i en ny artikel menar att jag ”hånat” hans positioner och ägnar oss åt ”revolutionsromantik”. Jag måste säga att jag har svårt för att förstå kritiken om ”hån” och ”raljeri” med tanke på Erik Svenssons ordval i beskrivningen av vår bloggs åsikter. Men det må vara hur det vill med det. Det hindrar inte en fortsatt polemik om viktiga problem.
Erik Svensson efterlyser en konkret analys av revolutionens karaktär och vad dess ledarskap går för, men utan att tillföra mer kunskap om detta än vad vår blogg bidragit med. Vad jag och Göte skrivit om upprorets karaktär och dess ledning är långt ifrån den ’romantiserade” bild som Svensson tillskriver oss. Vi har varit mycket klara över att det inte handlar om sociala revolutioner med ett ledarskap som strävar efter att bryta med den kapitalistiska världsmarknaden. Det är en iakttagelse som gäller även för Egypten och Tunisien.

.

Washington Consensus är en oskriven överenskommelse mallen

världens rika att förbli rika med alla medel.

.

Vi har till och med pekat på allvarliga problem som riskerar att pervertera revolutionen:
I Libyen har revolutionen säkert bromsats av arbetarklassens sammansättning. Det sägs att immigrantarbetarna varit så många som uppemot två miljoner. Detta av en befolkning på bara 6 miljoner. Dessa immigranter verkar ha varit helt underordnade socialt och politiskt. Överexploaterade. Bemötta med ett stort mått av rasism från hela den libyska befolkningen”, står det exempelvis i bloggen ”Libyen i våra hjärtan” som Göte skrev förra veckan. Det är tyvärr en rasism som enligt media de oppositionella också visat upp.
Mer exakta uppgifter om sammansättningen av ledarskapet i Benghazi och vilka grupper och skikt i det libyska samhället som stöder revolutionen har vare sig jag eller Erik Svensson för närvarande tillgång till. Det är bara hur de kommer att agera den närmaste tiden och vad som uträttas i samhället efter en seger över diktaturen som kan ge oss grund till en definitiv uppfattning.
Just nu är det mest löst grundat tvivel som leder Erik Svensson till att allt kraftigare ifrågasätta oppositionens ledning. Han använder till och med en metod som inte borde finnas med i debatten. Han skriver att:
En annan intressant artikel från New York Times innehåller en intervju med Ali Tarhouni, en av rebellrörelsens (självutnämnda?) ledare som återvänt efter 35 års exil i USA, där han undervisat i (just det!) ekonomi på University of Washington. Får man sig på att gissa att denne USA-utbildade ekonom är en varm anhängare av ”Washington Consensus”, alltså det marknadsliberala ekonomiska system som USA försökt tvinga på många länder i resten av världen? Vågar man sig också på att gissa att Mr. Tarhouni kanske kommer att få en ledande post, kanske som finansminister, i en mer pro-amerikansk libysk regering efter att Khadaffi störtats?
Detta kallas ”guilt by association”. Det är en ful metod som en utbildad akademiker borde avstå från;  –”undervisat i (just det!)…”. Jag är också ekonom. Vad gör det mig skyldig till? Erik Svensson har själv forskat vid University of California i Santa Cruz. Vad kan man gissa sig till av det?

.

Ali Tarhouni.

.

Man kan inte gissa sig till något alls om Mr.Tarhouni utifrån vad han undervisat i. Erik Svensson hade kunnat citera NYT lite längre ner i samma artikel för att få lite mer kött på benen i sina gissningar om vad mannen står för. Där står:  “På tidigt 70-tal sparkades Mr Tarhouni flera gånger tillsammans med studentkollegor ut från college i Libyen sedan de krävt demokrati och större frihet. Han lämnade landet 1973, togs ifrån sitt medborgarskap och dömdes till döden i sin frånvaro…”
Det är möjligt att Tarhouni är för den nyliberala politik som brukas sammanfattas med termen Washington Consensus. Men det är han i så fall inte ensam om. Khaddafis son Saif står sedan flera år i spetsen för regimens privatiseringsdrive och den öppna famnens politik för utländska kapitalintressen. USA behöver inte störta Khaddafi för att öppna landet för den globaliserade kapitalismen. Det är redan gjort.
Däremot är det nödvändigt att Khaddafi störtas för att folket i Libyen ska kunna leva i större frihet än vad de upplevt under Khaddafi. Oavsett vad oppositionen kan tänkas bygga upp efter en seger kan det svårligen bli värre. Under Khaddafi finns ingen rätt till fackliga eller politisk organisering. Ja inte ens rätten till medlemskap i ideella föreningar. Det kostade tre års fängelse att tala med en utländsk journalist och skolorna gav ingen undervisning i utländska språk. Den enda samhälleliga strukturen var Khaddafis ”revolutionära kommittéer” som det finns tillräckligt med beskrivningar av hur de endast tjänade till att befästa Khaddafis och hans familjs ställning.

.

Solidariteten med Vietnams kamp betydde mycket för den slutliga segern.

.

Erik Svensson menar att vi måste ta lärdom av historien. Han påminner oss om solidaritetsrörelsens misstag under kriget i Indokina ”då alltför många i FNL-rörelsen alltför länge inte insåg vad som pågick i Kambodja, sedan ”befriarna”, alltså de Röda Khmererna, satte igång sitt brutala samhällsexperiment”.
Erik Svensson kanske inte känner till vilken hållning jag och Göte Kildén och andra äldre kamrater i Socialistiska Partiet hade inom FNL-rörelsen innan vi uteslöts 1969. Det ska han inte klandras för eftersom han var bara två år gammal då det begav sig. Vi vägrade att okritiskt svälja allt som Pol Pot &Co sa efter Röda Kmerernas seger 1975. Men inte bara det vi kritiserade  också FNLs ledning och Ho Chi Minh för att de i god stalinistisk tradition förtryckte oppositionella inom de egna leden och kastade obehagliga revolutionärer i fängelse. Det hindrade oss inte från att aktivt delta i solidaritetsarbetet med FNL för en total seger mot USA-imperialismen. Det har aldrig varit vår melodi att okritiskt stödja befrielserörelser. Stöd till 100 % -ja. Okritiskt stöd- nej. Det gällde också vår hållning till de palestinska befrielserörelserna inklusive de till vänster om Al Fatah. Samma sak gäller i dag vad gäller den arabiska revolutionen.
Erik Svensson blandar samman vår entusiasm för att äntligen de arabiska folkmassorna reser sig mot sina tyranner, som tar sig uttryck i rubriker som ”Libyen i våra hjärtan”, med en okritisk revolutionsromantik. Vi är lika medvetna som honom om de risker som finns för att de arabiska revolutionerna inklusive den libyska kan bromsas upp av ett ledarskap som hellre ingår kompromisser med imperialismen än driver revolutionerna så långt som de aktuella styrkeförhållandena kan medge.
Oavsett oddsen mot att revolutionerna ska lyckas gå så långt som vi hoppas, ställer vi oss helhjärtat men inte okritiskt på revolutionärernas sida. Erik Svensson intar i stället en hållning som verkar närma sig neutralitet i fallet Libyen. Det är skillnaden mellan oss. Inte blåögdhet och okritisk revolutionsromantik inför vad den arabiska revolutionen betyder och vilka faror den står inför. Vi har varit med tillräckligt länge för att inse revolutioners och befrielserörelsers begränsningar i före detta kolonialt förtryckta länder. Algeriet, Angola, Mozambique och andra afrikanska stater påminner oss om hur befrielsen kan stjälas av en elit som till slut känner sig mer hemma i imperialismens metropoler än bland den egna befolkningen. Det ändrade inget i att vi till hundra procent stödde FLNs kamp i det algeriska befrielsekriget mot de franska kolonialisterna eller MPLA i Angola och Frelimo i Mozambique.

.

Media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,AB1,GP1,SVD3,DN3,

Bloggar; Biology&Politics,Svensson,Jinge,RödaMalmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

9 reaktion på “Libyen skapar debatt

  1. Ursäkta, men 69 var Pol Pot fullständigt okänd och kan knappast ha varit en fråga inom Vietnamrörelsen, allrahelst som Kambodja ännu inte invaderats och officiellt dragits in i det stora kriget?

  2. Björn ,
    Det har du rätt i Jag gjorde en för snabb koppling mellan vad Erik Svensson skrev och den kritik som jag och andra förde fram omedelbart efter Röda Kmerernas seger. Det vi uteslöts för 1969 var vår kriitik av drag i det vietnamesiska ledarskapets karaktär.

  3. Pingback: JAS-plan till Libyen | Svensson

  4. Bara en enkel fråga till Benny: Vad vet du EXAKT om den rörelse som utgör oppositionen mot Gadaffi? Är den verkligen representativ för Libyens folk? EXAKT hur uppstod den och varför? VEM har bistått dem med vapen? Vem eller vilka utgör ledningen för denna opposition? Kan omvärlden stödja denna opposition med vapen utan att det strider mot säkerhetsrådets beslut nu senast? Är detta ett inbördeskrig vin ser i Libyen? Kan du ge exempel på när ett sådan här inblandning i form av flygförbudszon & bombkrig någonsin har lett till önskat resultat?

  5. JB:
    Har just försökt ta reda på det där och det jag finner ser inte bra ut. Det här är klart en helt annan historia än Tunisien och Egypten.

    Sedan, kan förstås inte garantera att det som sägs i filmen som jag länkar till nedan, är sant, men som jag skrev på Jinges blogg: TÄNK OM det är sant:

  6. JB!
    Ibland blir man trött på folk som skriver inlägg utan att, som det verkar, ha läst artikeln ifråga!
    Dessutom vill du ställa EN ENKEL fråga. OK! Men sen så kommer NIO frågor som alla utom tre kanppast kan betecknas som enkla. Snarare är det frågan om retoriska frågor för att markera var DU står. Som det verkar står du som neutral betraktare. En som kräver facit först innan han kan delta.
    Ja! Visst är det ett inbördeskrig i Libyen. Många revolutioner som inte segrar med en gång utvecklas till inbördeskrig. Skall det vara svårt att se?
    Denna situation med flygstöd från stormakterna hör väl inte till vanligheterna, men inblandningar som givit önskat resultat (nåja) kommer jag att tänka på Vietnams inmarsch i Kambodja. FN stod och tittade på då. Men det ledde i alla fall till att Röda Khmerernas skräckvälde upphörde. Den ledde inte till en demokratisk arbetar och bondestat, men inte desto mindre stödde jag den inmarschen.
    Qadaffis regim är inte lika blodbesudlad som Pol Pots, men revolterna i de många städerna i Libyen som kvästs av Qaddaffis ”goons” av legosoldater visar att det är en folklig revolution mot ett blodigt förtryck som pågår. Det behövs näppeligen något förstoringsglas för att upptäcka detta!

  7. Bombliberalerna på DNs och Svenska Dagbladets ledarsidor kände jag till. Blev dock lite förvånad och förfärad över att samma aningslösa bombliberalism återfinns på denna ”vänsterblogg”. Vad var det Myrdals Jan brukade kalla dylikt? Hönster?
    Mvh
    Bosse

  8. Pingback: Baghdad Bob i Tripoli

Kommentera