Rapport från Misurata

Dagar med motståndet i Misurata.

.

I en och en halv månad har befolkningen i Misurata stått emot Khaddafis artilleri och pansarfordon. Hans styrkor omringar staden. Efter många attacker mot staden är det ändå bara huvudgatan Tripoli Street som hans styrkor kontrollerar.
För första gången sedan belägringen började kommer det ut direktreportage från staden. Första veckan i april anlände några journalister anonymt till staden. De bara presenterar sig som ”vi”. Vilket kanske är bäst med tanke på deras säkerhet.

.

Bloggen En Route (På väg) informerar oss direkt från Misurata.

.

Bloggen En Route har redan publicerat flera artiklar av dem. Till skillnad från ”inbäddade” journalister som vanligtvis rapporterar från barer i de bästa hotellen har ”vi” levt tillsammans med upprorets kämpar. De är så att säga ”inbäddade” med shebab, ”grabbarna” som de stridande kallas.
Det finns naturligtvis ingen möjlighet att verifiera varje påstående av ”vi”. Men vi har ingen anledning att misstro den helhet som de förmedlar – en hel stad som kämpar för sitt liv mot en diktators pansarvagnar, artilleri och legosoldater.
Vi publicerar deras artiklar därför att solidariteten med kampen i Misurata är beroende av information om vad som sker i staden. Tyvärr finns det en hel flygel av den socialistiska vänstern i Europa som vänder Misurata ryggen. Många socialistiska tidningar och en rad av vänsterbloggar har inte med en rad, inte med ett ord, visat sympati, solidaritet eller ens medkänsla med Misuratas kamp för överlevnad.
I stället ägnas all energi åt att ”avslöja” imperialismens hyckleri och egenintressen i ”konflikten” , som om det var en nyupptäckt att imperialismen inte är en barmhärtighetsinrättning. Att flygattacken som  i sista brinnande stund stoppade Khaddafis stridsvagnar utanför Benghazi räddade staden undan en massaker är inget som påverkar ”analysen”. Många spaltmetrar används till att lyfta fram varje litet bevis på skäggiga islamisters närvaro i Benghazi för att med alla medel motivera en ”neutral” hållning till den libyska folkresningen. –Revolutionen har redan spårat ur, säger den ene. –Imperialisterna har redan tagit konrollen säger den andre. –Nato för ett fascistiskt krig mot Libyen, säger Castro.
Debatten är låst i positioner som tills vidare inte kan jämkas. När krutröken lagt sig och den libyska oppositionen förhoppningsvis jagat Khaddafi på flykten kan en rannsakande analys i alla läger öppnas. Då tror vi att det kommer att stå klart för alla att kampen i Libyen var och fortfarande är en del av de arabiska folkmassornas kamp för att störta diktatorer och kungar.
Här under följer en sammanfattning i fri översättning av den senaste artikeln från ”vi”.

***********

”Inbäddade” med motståndet i Misurata.

.

I dag 12 april gick shebabs, som de beväpnade ungdomarna kallas, till offensiv mot Tamina Building i Misurata efter en månad av strider kring huvudgatan Tripoli Street. Steg efter steg tar kämparna tillbaka kontrollen över stadens centrum. Med pansargranater och Molotov cocktails mot tanks och pansarfordon tränger de ihop Khaddafis styrkor kring Tamina Building som hålls av prickskyttar på taket.
För att bemöta en del dumheter i västliga media är det viktigt att påminna att Khaddafis styrkor inringat staden i sex veckor och blockerar all tillfart från land. De intog också Tripoli Street som är stadens huvudgata. Resten av staden kontrolleras av rebellerna som centrala elverket, anläggningen för havsvattensavsaltning och hamnen och dess lagerbyggnader.
Misurata lever även om det är på reserver. Det luktar krut i staden. Bombernas explosioner ger natten rytm tillsammans med motståndets stridsrop i gränderna. Det är krig på ojämna villkor. Men en sak är säker bland alla vi möter – här vill ingen ha hjälp av utländsk trupp men däremot vapen. De kämpande shebab är inga miserabla typer, de är stolta. De har den inre styrka som följer när döden inte längre skrämmer. Fyrtiotvå år av förtryck påminner dem om kampens mening, de kommer att befria Misurata eller dö här..

.

Khaddafis tanks och trupper har gjort en ruin av Tripoli Street.

.

I början av upproret i Misurata höll revolutionens anhängare till på torget i centrum som nu ligger öde. Torget är obeboeligt på grund av dess närhet till början av Tripoli Street där legosoldaterna har sitt främsta fäste i Tamina Building.
För en månad sedan försökte en pansarkolonn med 700 soldater att inta Misurata. Befolkningens motattack hindrade dem från att nå längre än till Tripoli Street. Sedan dess har tanks och prickskyttar förvandlat denna huvudgata i staden till en apokalyptisk scen. Den 21 mars invaderade ändå fem tusen personer Tripoli Street för att ta hand om döda kämpar. Den dagen dödade Khaddafis styrkor 40 personer och skadade omkring 250. Den vansinniga gesten var ett naivt försök att bryta ned militären på plats. Men en handfull tanks och gömda prickskyttar lyckas ännu att hålla stadskärnan som sitt starka fäste.

.

Huvudgatan Tripoli Street kontrolleras av Khaddafis styrkor.

.

Den lokala stadsarkitekturen som liknar Paris är till fördel för Khaddafis styrkor. Huvudgatans bredd underlättar stridsvagnarnas framfart och försvårar att bygga barrikader. Boulevarden bjuder pansarvagnar en gigantisk rak led från stödpunkter utanför staden rakt in till stridszonen i centrum. På båda sidor av Tripoli Street ser det ut som i vilken storstad som helst med öppna ytor och höga glasfasader utan hörn med döda vinklar. Man måste ta sig fram över öppna ytor. Kropparna som ligger vid foten av vissa byggnader visar risken som tas av de som korsar boulevarden.
Men Khaddafis styrkor drar inte bara fördelar av Tripoli Streets bredd. Hittills har den gett goda möjligheter att föra in pansar och trupp med en militär organisering ställd mot förvirring och oerfarenhet hos rebellerna. Men nu börjar legosoldaterna att stöta på dessa fördelars baksida.
Samtidigt som boulevarden underlättar cirkulationen är pansaret utsatt för shebabs gerillataktik. Nu sedan allt omkring Tripoli Street är sönderskjutet och antalet snipers halverats blir de angränsande byggnaderna barriärer för Khaddafis styrkor. Förstörelsen av omgivningen med sina gränder och smågator generar nu mer regeringsstyrkornas artilleri och pansarvagnar än rebellerna.

.

Från gränder och trång kan shebab beskjuta styrkorna på Tripoli Street.

.


I omgivningen äger striderna rum som i en hålost där minsta gömsle tillhör den ena eller den andra sidan i sådan närkontakt att ibland bara en byggnad eller en mur skiljer de stridande åt.
Snipers byter plats under natten i skydd av tanks för att överraska med prickskytte från nya positioner. Varje morgon måste motståndskämparna utvärdera var de nya sniperposteringarna finns. Sedan alla byggnader utefter boulevarden skadats eller förstörts försöker legosoldaterna att anpassa sin eld efter hur de uppfattar shebabs förflyttningar.
Här spelar deras lokalkännedom en viktig roll som ger dem kapacitet att mäta sig med fiendens militära överlägsenhet. De gamla hallarna som delvis förstörts används av shebab för att förflytta sig i skydd. De är byggda som en rad av korridorer med affärer och bostäder ovanpå som sinsemellan kommunicerar via hela kvarter. Tillsammans bildar de en labyrint i vilken ingen fiende vågar sig in i. Moståndet vänder ut och in på begreppen inomhus/utomhus, privat utrymme/offentligt utrymme som inte längre gäller. Varje byggnad är en potentiell plats för att i skydd bevaka Tripoli Street. I grannens garage äter man tillsammans, kokar te och oljar vapnen. I en annan byggnad lite längre bort från boulevarden ligger en improviserad sjukstuga. Med tre sängar, hyllor fulla med läkemedel för första hjälp och en ambulans som kan ta hand om sårade kämpar.

.

Med omoderna vapen och Molotov cocktails håller shebab stånd.

.

Rummet ovanför trappan blir sovrum för tio kämpar när de inte håller sina skjutställningar i rummet intill. Fönstren bommas igen eller avskärmas medan nygjorda hål i väggarna används till att följa fienden med kikare och som skjuthål. Väggarna mellan olika byggnader rivs så att det går att i skydd förflytta sig mellan dem.
Ibland beror de stridandes överlevnad eller tillfångatagandet av en sniper mer på lokalkännedom än beväpningen. Khaddafis styrkor har inte en total översyn trots att de har snipers placerade på de högsta byggnaderna. På båda sidor följer man minsta rörelse för att exakt veta fiendens positioner. Det gäller att snabbt veta vilka passager som ligger i skydd och vilka som tillfälligt är exponerade för beskjutning.
Motståndet som först gick ut på att hindra fienden att ta sig in på sidogatorna lyckas nu skapa svårigheter för dem även på Tripoli Street. De senaste dagarna har man lyckats placera tunga fordon med sand och stenar tvärs över boulevarden. Förarna tar fart från en sidogata och i sista sekunden hoppar de av fordonet som kraschar på huvudgatan. Motståndsmän ligger i skydd med Molotov cocktails och pansargranater i hand. När tanks närmar sig för att lyfta bort lastbilarna fastnar tygstycken indränkta med bensin som shebab lagt ut på gatan och en Molotov cocktail räcker sedan för att slå ut en stridsvagn. Pansargranater riktas mot tanksens larvfötter och de blir stående.
Trots sin styrka, organisation och överlägsna eldkraft lider Khaddafis armé av en annan svaghet. Den består vid sidan av lojala landsmän också av utländska legosoldater som dragits till kriget av lockande inkomster och ibland av mycket unga som mobiliserats mot sin vilja. Namnet ”lojalister” är ganska felvisande- många soldater har inga känsloband med regimen eller för kriget.
Det känner man av i ögonblick då de saknar handlingskraft och initiativ därför att de tappat kontakt med sitt befäl eller vid kritiska situationer under reträtt. Motståndsmännen kämpar däremot i kvarter de växt upp i tillsammans med en bror, en granne eller en barndomsvän. Även om vissa säger sig kämpa för en diffus idé om ”frihet” är det priset de betalade under resningens första dagar som skapat den tveklösa beslutsamhet med vilka de ger sig in i striderna.
Många boende kring Tripoli Street har flytt från området. Av de som stannat deltar inte alla i det väpnade motståndet men redan att finnas på plats är en gest som visar motstånd mot Khaddafis ockupation av stadskärnan. Man stannar för att stödja motståndet men också för att vägra den förnedrelse det skulle innebära att erkänna kvarteren som obeboeliga. Vi vägrar att ”förhandla om våra martyrers blod” får här mer mening för vilken innevånare som helst än i munnen på den nya regeringen i Benghazi.

.

Tamina Building sedd från ett titthål i en mur.

.

Men motståndsmännens styrka begränsas inte till en god lokalkännedom eller en kampvilja. En plats i Misurata tjänar som samlingsplats för kämpar från olika stridszoner. Dag och natt lever i detta högkvarter av containers. I en av dem finns ett kök. Man skrattar och kallar det ”restaurangen”.  I en annan finns ett antal madrasser, man dricker te, man diskuterar politik och ser på Al-Jazeera. Det är ”salen för stridsledningen” som blir sovrum på natten. Vid första ögonkastet är lokalen långt ifrån en gängse uppfattning om en militär ledningscentral. Mannen som presenteras som ”chef” kallar sig själv ”shejk för en stor familj”, upprorets människor. Det är med ålderns eller erfarenhetens rätt som han utövar sin auktoritet i de militära problemen.
Vid första kontakten verkar en hierarki bestämma relationerna men kamratskapet neutraliserar viljan till ”bosseri”. På kvällen avbryts diskussionerna ständigt av män som anländer från ”fronten” med nyheter. Avsaknaden av kommunikationsmedel tvingar motståndet att ständigt förflytta sig mellan stridszonerna för att inhämta information, tänka över nya anfall och kolla upp behov av proviant och utrustning.
Natten mellan lördag och söndag (9 april) lyckades man planera och samordna en aktion som spärrade av Tripoli Street och isolerade Tamina Building från sin bas och slå ut två tanks, en buss och två bilar med truppförstärkningar. I dag tisdagkväll (12 april) avväpnades den sista prickskytten i Tamina Building. På taket vajar nu ”det fria Libyens” flagga efter att den gröna flaggan varit hissad i en månad.

.

Media:AB1,AB2,AB3,DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,GP2,Politiken1,Politiken2,Klassekampen1,VG1,SVT1,SVD3,

GP3,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Svensson,Ekonomikommentarer,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

17 reaktion på “Rapport från Misurata

  1. Tacksamhet för intressant läsning. Det verkar som om folket har vapen att föra gerillakrig med och att de är ganska duktiga på det. Jag tror de kommer lyckas att utforma sin egen demokrati. Tveksamt är dock om Sverige ska vara med att invadera Libyen. Att leverera tonvis med handeldvapen och pansarskott är jag dock helt med på.

    Jag hoppas dessutom verkligen att detta är ett folkligt uppror med verklig demokrati och frihet i åtanke och inte ett uppror lett av giriga intressen för att kontrollera oljan.

  2. Fantastiskt att läsa om motståndet och att ”det fria Libyens” flagga vajar på toppen av Tamina Building. Samtidigt är det väldigt oroande att höra om alla gradraketer och klusterbomber som bombarderar östra(?) Misurata.

  3. Mr Happy,
    För mig är det inte tveksamt om ”Sverige ska delta i en invasion av Libyen”. Det är helt enkelt uteslutet. För Sverige likväl som för USA eller Frankrike eller någon annan stormakt. Människorna i Benghazi och Misurata säger själva nej till utländska trupper och det med all rätt.

  4. Intressant läsning. Benghazi-rebellerna behöver mycket hjälp, inte minst diplomatiskt. Turiet är den perfekta medlaren i det här inbördesriget. Turkiet bör följa den förhadnlingsmodell som föreslagits av den renommerade medlaren Johan Galtung som har goda kontakter med turarna i samband med sina ansträngningar att förhandla fram fred i Afghanistan dvs: 1)Tala med vardera parten indicuellt och ta reda på vilka ligetima krav de har (om de nu har några). 2) Med utgångspunkt från de legitima krav som hittats komma med konstruktiva förslag till en förhandlingslösning. Turkiet har redan föreslagit 1) Eldupphör, 2) Förhandlingar 3) Korridorer för att få fram humanitär hjälp 4) Demokratisering och tillsättande av en övergångsregering.

    Troligtvis kommer detta inbördeskriget att fortsäta i flera decennier. Motsättningarna är oerhört djupgående. Benghazirebellerna tillhör suseiniklanen som aldrig förlåtit Gaddafi att han störtade deras älskade kung Idris I och liksom kung Idris I är de nära allierade med Saudiarabien och andra länder som tillämpar den wahhabistiska rörelsen inom Islam. Enligt denna ska man gå tillbaka till hur de första skriftlärda levde, leva enklare utan moderniteter som stör koncentrationen på Gud. Vidare förkastar man blandningar av kulturer och religioner. Därför har man aldrig kunnat förlåta Gaddafi att han tillät hundratusentals svarta gästarbetare i Libyen. Därav morden på dussintals svarta i Cyrenaica. Turkiska gästarbetare berättar att alla deras 70-80 svarta arbetskamrater inom oljeindustrin massakrerades under upproret. Ligor med kopplingar till männsikosmugglarmaffian har sedan åratal mördat och rånat svarta. När ungdomarna demonstrerade fredligt i upprorets början såg de sin chans, tog till vapen och befriade sina fängslade maffialedare från fängelse och mördade åtskilliga poliser som hämnd. Jag har skrivit mycket om Libyen på http://www.metrobloggen.se/thirdworld . Jag har själv muslimska vänner från Afghanistan och har varit i flyktinglägren i Pakistan och sett resultaten av det landets nu snart 35-åriga inbördeskrig. Det jag såg av motsättningar mellan wahhabistiskt tänande muslimer och sådana som ansågs anstukna av västerlandet (dit de även räknade Sovjet) har inte gjort mig entusiastisk till väpnade revolutioner i regionen. En god vän till mig blev för övrigt mördad bara för att han bott några år i Tyskland och då ansågs ha blivit för västerniserad. Men den fredliga kampen för demokrati i länder som Egyoten, Tunisien, Bahrain och Yemen stödjer jag helhjärtat. I Afghanistan och Libyen förordar jag liksom Johan Galtung en fredlig förhandlingslösning.

  5. Björn,
    Om alla de mord på ”svarta” som enligt dig rebellerna i Benghazi gjort sig skyldiga till verkligen ägt rum, hur kan det komma sig att de hundtratals journalister som finns på plats inte kan visa upp mer än ett par fall av misshandel av gästarbetare som tydligen misstagits för infiltrerade soldater.
    Din beskrivning av oppositionen som wahabister i Saudis ledband är helt enkelt fantasier. Alla rapporter från Benghazi visar att extrema islamister finns där men att de utgör en mycket liten minoritet av befolkningen och de kämpande shebab.

  6. ”Demokratirörelsen” består av de stammar som sedan -69 känt sig förorättade av den klick revolutionärer som hade mage att införa direkt demokrati och allmän välfärd och gratis skolor. Det tycker det var bättre förr, då frihet rådde.
    De huliganer som regeringen försöker bekämpa har allt att vinna på att lönnmörda sina fiender under det kaos som nu råder. Ju fler de har ihjäl, dvs gamla fiender, kadaffitrogna och främlingar, desto mer bistånd får de av Väst. FN och NATO kommer ju till hjälp för att Kadaffi inte kan ”skydda sina medborgare”. Ni kanske har märkt att man inte längre påstår att han anföll demonstranter? Det var helt enkelt inte sant. Det var bara en lämplig lögn, som understöddes av de två piloterna som flydde till Malta för att de inte ville skjuta sina egna.
    Senast i går hade jag et samtal med en person som bott i Libyen en tid för att hjälpa till med uppbyggnaden av ett modernt välfärdssystem Han tyckte medias rapporter var helt missvisande.

  7. Mats,
    Vilken planet bor du på? Kan du inte skilja melan folk som gör uppror och en tyrann? Direkt demokrati? Khaddafis ”direkta demokrati” är en pyramid för hans personliga diktatur. Alla andra organisationer, fackliga som politiska, är förbjudna och enligt paragraf 71 i strafflagen är det dödsstraff för den som organiserar ett parti eller en fackförening. Så är det beställt med den ”direkta demokrati” som du svalt med hull och hår.
    Ta dig tid och studera lite av den ”välfärd” som Khaddafi byggt under sina år vid makten?
    Sen kan du flytta hem till Moder Jord.

  8. Jag är inte så lättpåverkad av megafonägarna på planeten bara…
    Konstigt att en sådan typ som Kadaffi har några anhängare över huvud taget. Men det är väl för att han medverkat till att libyerna hade det förhållandevis bra fram till kriget. Vad får dig att tro på västmedias bild av det som sker? Varför får vi t.ex. inte höra den motpart som våra svenska ”public service”- företag enligt lag är tvingade att ge eterutrymme?
    Inför Irak skyllde man på ”massförstörelsevapen”. Detta slagfält motiveras med att ”skydda befolkningen”. Resultatet kommer att bli detsamma. Oljan hamnar i ”rätt” händer, ett lågintensivt långvarigt krig påbörjas och ett alltför framgångsrikt alternativt samhällsbygge elimineras samtidigt som förmögenheter skattevägen slussas över till militärindustrin. Minns du på 80-talet då USA ville bomba Tripoli men avstod eftersom en massa USA-medborgare agerade mänsklig sköld åt Kadaffi? Minns du det? Och att de efteråt, hemma i Amerika, hade mage att påstå att det skedde fivilligt!!
    Vad tycker du förresten om tankarna i hans ”Green Book”?

  9. Mats,
    Grön eller liten röd, spelar ingen roll för mig. Vill man tro på amsagor är det fritt fram.
    ”Förhållandevis bra”???? Är du riktigt funtad?
    Benny

  10. Nej. Jag är inte riktigt funtad.
    Jag är nämligen skarpsynt, kritisk, analytisk och klok. Det känns ensamt. Man får ju så sällan medhåll. De flesta tror ju helst på amsagor och kan inte skilja på grönt och rött.
    Vet du verkligen inte att vanligt folk i Libyen hade det bättre än motsvarande grupper i grannländerna?
    Jag avslutar diskussionen här eftersom jag inte tror du vill veta något annat än det du redan vet.

  11. Mats,
    Inte riktigt funtad eller skarpsynt. Upp till dig att bestämma dig. För mig är du inget annat än en cyniker. Jag förmodar att du tycker att de där araberna ska vara nöjda om de har rätt till vissa nödvändigheter. Ett samhälle där det enligt lagen (paragraf 71 i strafflagen) är dödsstraff för den som organiserar ett politiskt parti eller en fackförening är naturligtvis inget du skulle acceptera men för araber duger det bra . De ska vara nöjda om de har att äta, men dödas om de öppnar munnen och kräver frihet att säga vad de vill.

  12. En liten, men viktig gåva vill jag till sist ge dig. Lite kunskap om deras rättskipning:
    Likt så mycket annat på dessa breddgrader är det fråga om köpslående. Ett svenskt par som intervjuades nyligen efter att ha bott i Libyen några år berättade i en tidning att visserligen var straffsatsena höga, men det var ju aldrig någon som blev dömda efter dem! Den otäcka påföljden var bara en utgångspunkt för förhandling, ett rejält underläge som man skulle försöka slingra sig ur genom att göra något som motparten gillade. Det kunde handla om visad ånger, dagsverken, gåvor m.m. Vi hade en gång samma rättskipning här och i historiska texter framgår tydligt samma sak – folk blev så gott som aldrig dömda efter lagens bokstav.
    På samma sätt som i Libyen avgjordes frågan på helt annat sätt av de berörda. En ”lagom” åtgärd kallas det.

  13. Mats,
    Din lilla gåva kan du ge till de studenter som hängdes offentligt för att de organiserat sig politiskt eller till de 1 200 fångar som avrättades efter ett uppror 1996.

  14. Ge mig gärna dina källor.
    Jag vet mycket väl att man i deras kultur är mer hemtam med våld som uttryckssätt än vad vi är. Men det har ju inget med just Kadaffi att göra. Det är snarast tradition. Domstolarna är ju av tradition ganska folkliga, så jag tror inte du kan se Kadaffi som domare.
    Vi förfasar oss över deras kränkande kroppsspråk medan de förfasar sig över våra kränkande bilder och vanvördiga språk.
    Det finns många sätt att jävlas på. Vi vill ha vårat. Låt dem ha sitt!

  15. Mats,
    De offentliga hängningarna av studenter och morden på de 1 200 fångar som gjorde uppror är allmängods som du hittar i alla seriösa artiklar om Libyens historia.

  16. Pingback: Baghdad Bob i Tripoli

Kommentera