Parlamentarism och självorganisering.

.

Den tunisiska revolutionen var först ut på scenen i de arabiska folkmassornas resning mot diktatorer och absoluta monarker. I ett svep som överraskade världen med sin hastighet störtades Ben Ali med familj från makten. Egypten följde i hälarna och sedan har land på land i den arabiska världen dragits med i den revolutionära flodvågen.

Allt har inte gått som på räls vilket de första månaderna av året gav hopp om. Kontrarevolutionen har slagit tillbaka i framför allt Bahrain och Libyen. I Bahrain krossas nu allt motstånd mot den hatade kungamakten med illa dolt samtycke från Vita Huset. Det amerikanska dubbelspelet i den arabiska revolutionen kan inte illustreras tydligare.

.

.

Men tillbaka till där det började, alltså den tunisiska revolutionen som inte längre fyller löpsedlarna i västerländska media. Ändå är det just i Tunisien som revolutionen går vidare och rullar tillbaka kontrarevolutionens krafter i seger efter seger. Men det flyter inget blod längre och då tappar utvecklingen intresse för både slaskpressen och morgontidningarna.

Den 24 juli kommer det första fria valet på flera decennier att hållas. Då ska medborgarna välja delegater till en Konstituerande församling som har till uppgift att anta en ny konstitution och förbereda allmänna val till ett nytt parlament och en president.

Redan det är resultatet av en hård kamp mellan progressiva krafter i samhället och de gamla maktstrukturerna som ville bygga vidare på det existerande parlamentet och Ben Alis konstitution.

Men revolutionen ville något annat. Först tvingade den fram en upplösning av RCD, Ben Alis partiapparat som var nästan ett med staten och lokala administrationer. När Ben Ali fördrevs flydde också många lokala chefer sin väg och folket i byar och städer tog själva över styret av lokal ärenden genom att välja råd och kommittéer. De finns kvar i dag och skapar en instabil maktbalans i landet där regeringen inte styr som den vill.

;

Demonstration i Tunis den 17 januari.

.

Sedan RCD upplöstes riktade revolutionen in sig på att tvinga premiärministern Ghannouchi att avgå tillsammans med samtliga ministrar som haft den minsta post under Ben Alis styre. Efter omfattande demonstrationer den 24 februari med närmare 300 000 deltagare kastade även Ghannouchi in handsken och avgick den 27 februari tillsammans med alla Ben Alis män. Det var en stor seger som inte krävde en blodsdroppe. Vare sig armén eller polisen var intresserad av att slåss för Ghannouchis sak.

Efter den segern uppstod en mycket farlig situation för de sociala krafter som vill bromsa revolutionen och föra in den i fåror som inte kan hota den etablerade ekonomiska och sociala maktstrukturen. En sorts dubbelmakt uppstod där det inte längre var klart vem som hade lagstiftande makt. Å ena sidan fanns den nya regeringen under den nya premiärministern Béji Caïd Essebsi vars inflytande begränsades av CNPR (Nationella Kommittén till Revolutionens Försvar) som leds av representanter från fackföreningen UGTT, vänsterpartier, yttersta vänstern, delegater från lokala råd, och 14 januarifronten. Denna representant för det folkliga trycket underifrån avvärjde de borgerliga planerna på val av en ny president och tvingade i stället fram val av en Konstituerande församling.

.

-Efter mig blir det kaos, varnade Ben Ali. Folket synade bluffen och upptäckte friheten.

.

För att underminera CNPRs styrka la ”resonabla” politiker ett förslag om att skapa en myndighet över regeringen och CNPR, som en sorts hatt på janushuvudet för att hålla ihop makten. Den Högsta Myndigheten tillsattes med uppgift att förhandla fram en plan för valet till den Konstituerande församlingen.

Manövern lyckades därför att den fackliga centralen UGTTs ledare och advokatsamfundets representanter i CNPR omedelbart accepterade idén om en Högsta Myndighet. UGTT slöt upp utan minsta diskussion i de fackliga lokalorganisationerna i god traditionell byråkratanda. Under perioder av UGTTs historia ingick den som en del i statsapparaten och det syns också i dag när toppen i organisationen agerar utan mandat.

.

Den 14 januari var det ”game over” för diktaturen.

.

I den franska dagstidningen Le Monde publicerades häromdagen en intervju med ordföranden i Högsta Myndigheten , en viss Yadh Ben Achour. Den är så pass intressant att jag gjort mig besväret att översätta den. Man känner att landets borgerliga krafter går på tårna och måste klä sina uttalanden i termer som inte stöter sig med de folkliga kraven på grundliga förändringar.

Tunisien ska hålla verkligt fria val.

Yadh Ben Achour är ordförande i Högsta Myndigheten för förverkligandet av revolutionens mål, politiska reformer och en demokratisk omvandling och ansvarig för att planera de kommande valen. Tre månader efter Ben Alis fall har HM fastställt ramarna för valets genomförande.

.

Den 24 juli väljer Tunisien representanter till en

Konstituerande Församling. Hur har HM som ni leder tillsatts?

I januari var Högsta Myndigheten bara en vanlig kommission för politiska reformer med uppgift att revidera samtliga odemokratiska lagar som den gamla regimen använde till att förtrycka landet, som lagen om föreningsrätten, om rätten att bilda partier, om terrorism, om tryckfriheten och vissa lagar i brottsbalken.

Sedan bildades ett råd för revolutionens beskydd av partier och civila organisationer(CNPR), med uppgift att övervaka regeringens ageranden, vilket hade kunna leda till kris med två parallella maktcentra, den ena institutionell och den andra revolutionär. Högsta Myndigheten som jag leder är en syntes av denna dubbla logik.

HM består av 155 medlemmar vilket gör det till ett sorts parlament. Där sitter tolv politiska partier (av 51 nu registrerade partier),  -arabiska nationalister, vänster och yttersta vänster som stött revolutionen-, och organisationer som hade en stor aktivitet som Tunisiens organisation för mänskliga rättigheter, UGTT (tunisiska LO), advokatsamfundet, demokratiska tunisiska kvinnoförbundet och slutligen personligheter kända för sin roll i oppositionen samt regionala representanter.

.

UGTTs ordförande Abdelssalem Jrad konsulterade inte medlemmarna.

Hur föddes idén om en Konstituerande församling?

Vi var på väg mot ett presidentval. Men folket tvingade fram idén om val till en Konstituerande församling. Folket ville se en ny legitimitet. Omedelbart uppstod det grundläggande problemet – hur välja en församling som undgår inrikesministeriets kontroll? Vi kan inte använda den gamla vallagen. Därför har vår huvudsakliga uppgift varit att arbeta fram en ny vallag. Det gjorde vi på rekordtiden tre veckor!

Den 11 april antog vi två lagförslag. Den första skapar en högsta instans för valet och den andra reglerar själva valproceduren. De röstades fram av alla representanter med fem nedlagda röster. Ingen trodde att vi skulle lyckas med det. Diskussionerna var mycket tuffa, ibland våldsamma i en spänd stämning. Men när vi till slut kunde enas sjöng vi alla tillsammans nationalsången. Det var en stor stund, full av förhoppningar. För första gången i Tunisiens historia ska vi hålla verkligt fria val utan någon manipulation.

Vi har valt ett proportionerligt valsystem eftersom det är det mest rättvisa och som ger alla partier en chans att sitta i den Konstituerande församlingen.

Ni har också beslutat att vallistorna ska innehålla lika många män och kvinnor, ett unikt beslut i arabvärlden. Var det ett svårt beslut?

.

Landets kvinnor deltog till fullo i revolutionen. Nu ska de inta en fullvärdig roll i valet.

.

Det var en förkrossande majoritet för paritet män-kvinnor! Om en valsedel inte har 50-50 kommer den inte att godkännas. Det är sannerligen ett historiskt beslut, inte bara i arabvärlden.

Ben Alis gamla parti RCD, som upplösts, kan inte ställa upp i valet medan gamla ministrar har rätt att bilda partier. Är inte det motsägelsefullt?

Det är regeringen som fattar ett slutgiltigt beslut. Men majoritet av befolkningen vill inte att vad som upplösts av lagen (RCD) kommer tillbaka via valet. Folket tål inte längre lukten av detta parti om än i en ny form. Det gjorde landet så mycket ont, mot rättvisan, universiteten, administrationens och statens självständighet vars egendom partiet tog för sig av. Den Konstituerande församlingen ska göra ogjort vad RCD gjorde under 23 års diktatur.

Detta är en oundviklig följd som riktar sig mot medlemmarna i partiets exekutiva byrå, centralkommittén, ordförandena i samordningskommittéerna och cheferna i particellerna. Det berör inte de vanliga medlemmarna.

Det islamistiska Ennahda är med i Högsta Myndigheten. Hur ser ni på det?

Jag svarar er som medborgare. Ennahda ger alla garantier som vi kan se i deras program och deklarationer kring exempelvis trosfriheten, tanke- och yttrandefriheten. Om partiet respekterar sina åtaganden då har vi inget mer problem med Ennahda.

Kommer valet verkligen att hållas den 24 juli?  Är det inte för kort tid…

Det hoppas jag. Den demokratiska processen är känslig, det finns farliga zoner för allt hänger lite i luften. Vi bör inte bidra till att uppskjuta valdatumet. Men det är sant att uppgifterna är enorma.

Vi måste göra om röstlängderna – förut röstade till och med de döda – uppdatera ett nationellt id-kort, organisera 2000 inskrivningsbyråer vilket kräver en utbildning av 4 000 personer. Sedan måste vi arrangera 7 000 vallokaler med en ordförande och en biträdande chef, alltså 21 000 personer att utbilda. Det är en historia som går lös på 20 miljoner euro. Vi går ännu på slak lina.

Vilka etapper följer därpå?

Vi förbereder en republikansk pakt som kräver en klar bakgrund för alla som ställer upp i valen, en politisk minimistandard vad gäller mänskliga rättigheter och ett absolut förkastande av våld. Sedan presenterar den provisoriska regeringen sin avgång och en ny regering utsedd av den Konstituerande församlingen tar plats.

När den nya Konstitutionen antagits, inom sex månader till ett år, kommer nya val att organiseras. Då proklameras den andra Republiken i vår historia.

Den 21 april ska ni träffa Frankrikes utrikesminister Alain Juppé i Tunis. Vad väntar ni er av Frankrike?

En vändning bort från en position som hittills inte varit speciellt briljant. Man sa oss att det var bättre att ha bröd för dagen än frihet. Vi hade vare sig det ena eller det andra. I dag vill vi ha båda.

Intervju av Isabelle Mandraud

Le Monde 21 april 2011 «

Intervjun är intressant ur flera synpunkter. Oron för att två maktcentra utvecklades låg uppenbarligen bakom skapandet av den Högsta Myndigheten. Syftet är uppenbart – hindra en alltför stark radikalisering av kraven. Samtidigt är det tydligt att stora eftergifter görs för att suga upp radikala strävanden i revolutionen, som exempelvis att införa absolut paritet mellan män och kvinnor på partiernas valsedlar. Det ska bli mycket intressant att se hur det kommer att genomföras inför valet i juli.

Till skillnad från Libyen och även Egypten finns det en organiserad yttersta vänster som överlevt Ben Alis diktatur och efter revolutionen träder både gamla och nya organisationer fram.

Ahlem Belhadj sitter i ledningen för den nybildade organisationen Arbetarvänsterns Förbund. I en längre intervju berättar hon hur kampen inför valet ser ut att gestalta sig.

.

Ahlem Belhadj under en demonstration i Tunis.

.

På frågan om diskussionen i vänstern främst handlar om hur de folkliga kommittéerna ska kunna kontrollera de valda till den Konstituerande församlingen eller om varje organisation söker positionera sig i parlamentarisk anda för att vinna egna röster, svarar Ahlem:

-Båda tendenserna existerar även om parlamentarismen just nu dominerar. Samtidigt bildas revolutionära råd ute i landets regioner och lokala samhällen. Massor av olika former för självorganisering växer fram eftersom kommunala administrationer upplösts och ersatts av råd tillsatta av befolkningen som nu sköter kommunerna, säger hon.

Att den Högsta Myndigheten skulle vara ett försök att samordna de lokala råden på nationell nivå avfärdar Ahlem. I stället säger hon att ”det skapades för att dra undan mattan” för CNPR, vilket delvis lyckats eftersom UGTT och advokatsamfundet som spelar en stor roll i CNPR omedelbart gick in i Högsta Myndigheten.

.

Högsta Myndigheten vill kanalisera revolutionen i parlamentarisk legalitet.

.

Ahlem säger att de lokala råden saknar verkligt inflytande i Högsta Myndigheten men att  vid sidan av UGTT finns också den yttersta vänstern. Det har skapat diskussion kring frågan om socialister ska bojkotta Högsta Myndigheten eller delta i den. Just nu finns ingen enhet i den frågan. Ahlem tror att det bästa just nu är att arbeta både inom och utom HM för att maximalt påverka utformningen av valet den 24 juli.

Innan Högsta Myndigheten bildades var det CNPR som fungerade som nationellt språkrör för den lokala självorganiseringen i landet. Men nu kan inte CNPR nå fram till en gemensam hållning till agerandet i Högsta Myndigheten eftersom fackledningen i UGTT har en viktig plats i HM.

Däremot är inte revolutionen ”blockerad” på det lokala planet. Massor av initiativ tas i städer och byar från norr till söder. Men det är främst koncentrerat till skötseln av kommunal administration.

-Jag är medlem i ett lokalt råd i regionen där jag arbetar. Rådets diskussioner handlar mest om omedelbara frågor, som vilka ansvariga från förr som måste avgå, vad att göra härnäst, hur självorganiseringen ska bygga vidare. Men just nu hålls inga diskussioner om det som ses som abstrakta problem: en ny Konstitution, det politiska livet. Det som intresserar människorna är vad de kan utföra omedelbart. Vi lyckas inte ännu resa problemet med att knyta samman råden i en större samordning, säger Ahlem.

.

De som vill fånga revolutionen behöver mer än en bur.

.

På andra områden utvecklas också självorganiseringen även om det sker i ojämn takt, självfallet kanske man ska säga. Hur skulle det kunna vara annorlunda? Revolutionen är inte ett godståg där alla vagnar rusar fram i samma fart.

På frågan om det utvecklas råd och arbetarkontroll i industrin svarar Ahlem försiktigt:

-Just nu inte så mycket. Det existerar vissa erfarenheter i företag som ägdes av familjen Ben Ali där arbetarna tog över skötseln sedan ledningen tagit till flykten. En hel del storjordbruk har tagits över av de anställda som fördrivit ägarna som fick gårdarna av staten. Det handlar om cirka 80 stora jordbruk. Som exempel kan vi ta en farm med cirka 500 anställda inklusive familjerna. Där råder en kollektiv skötsel av farmen.

Inom undervisningen har de anställda på många ställen valt en ny ledning. Förr utsågs den uppifrån. I de offentliga transporterna pågår en stor strejk för att byta ut VD som var medlem i RCD. Men självorganiseringen utanför den kommunala administrationen är inte omfattande.

.

Det är kort tid till valen i juli. Kommer den parlamentariska logiken att vinna över självorganiseringen? Svaret beror kanske på i hur stor omfattning de lokala råden av självorganisering kan göra sin röst hörd nationellt inför valet, hur mycket de kan påverka utformningen av den Konstituerande församlingen och den nya Konstitutionen. Det måste ske innan den 24 juli. Då kommer den parlamentariska traditionen med en isolerad person i valboxen att råda. På gott och ont.

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,DN4,

Bloggare:Röda Malmö,Svensson,Jinge,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Tunisien, Tunis, Ghannouchi, Revolution, Egypten, Självorganisering,