Andreas Malm i revolutionens mitt

Egyptiska revolutionen –

en cliff hanger.

.

Andreas Malm befinner sig just nu Egypten för att på plats se hur revolutionen lever vidare, vilka problem den står inför, hur kontrarevolutionen organiserar sig och vilka perspektiven är inför det kommande parlamentsvalet i september.
Aftonbladet publicerade en artikel av Andreas i veckan. Här under kan du läsa en mer detaljerad version av hans rapport från revolutionens Egypten. Man kan lära sig mycket via media. Men inget går upp mot en skarpögd iakttagare på plats. Vi tackar Andreas för tillståndet att publicera nedanstående mycket givande text.

**************

Hundra dagar har gått sedan startskottet till den egyptiska revolutionen, då tiotusentals Kairobor för första gången slet sig loss från polisstaten och rusade in på Tahrir, och torget fylls igen. Det återuppstår som demonstrationsvelodrom och picknickpark, speakers corner och fotoutställning, salutorg för revolutionskommers och leende jättemingelparty och, framför allt, politisk ritual. Det är som om vanliga egyptier gång på gång måste bekräfta att torget är deras: att de kan ta det igen, när de vill, så fort ett behov finns av att på nytt iscensätta revolutionen.

.

Festen på Tahrir visste inga gränser när Mubarak föll.

.

Den här fredagen dominerar inte de egyptiska flaggorna. De palestinska är fler. Bland dem vajar den libyska rebellflaggan – motståndet mot NATO:s intervention hör hemma i en annan politisk galax – liksom Syriens, Bahrains, Jemens flaggor. Revolutionen har spridit sig utåt, över arabvärldens nationsgränser. Men samtidigt har en ny gräns dragits upp rakt igenom den egyptiska nationen: mellan den koptiska minoriteten och dess islamistiska fiender. Demonstrationen denna fredag har följaktligen utlysts som ”den nationella enighetens dag”, i ett desperat försök att skyla över gränsen och slå fast att ”vi är alla egyptier, kristna som muslimer”. Det vimlar av hemmagjorda plakat med korset och halvmånen i harmoni.
Men enigheten är skör. Bara ett stenkast bort, framför statstelevisionens byggnad, reser sig nu ett konkurrerande Tahrir-torg. Under en vajande skog av träkors och ikonbilder har tusentals kopter slagit upp en tältstad, komplett med volontärer som kroppsvisiterar, ger vård, delar ut mat åt besökare. De brinner av vrede över attacken mot två kyrkor i slumområdet Imbaba den sjunde maj. Efter att ha spridit ryktet att en koptisk kvinna konverterat till islam och spärrats in i Mar Mina-kyrkan för att hållas kvar i den kristna tron marscherade en grupp salafiter fram för att ”befria systern”, möttes av skarpa skott och svarade med att kasta sig in i en gatubatalj som ändade i 15 släckta liv, två nedbrända kyrkor och den hittills värsta krisen för revolutionen.

.

Egyptens kopter är en utsatt minoritet som reaktionen använder som måltavla.

.

Nu sprids skräcken för att Egypten ska falla i islamistiska händer. Salafiterna är en utväxt från den saudiska wahhabismen, den mest reaktionära formen av sunnitisk islamism, det träd som sprider sina giftiga sporer från Pakistan till Marocko och ännu längre bort. Under januarirevolutionens veckor predikade deras shejker att folk borde gå hem. Efter Mubaraks fall har dock salafiterna utnyttjat den nya politiska friheten – och säkerhetsvakuumet – till att gå till offensiv, ta över moskéer, bilda partier, angripa sufiska helgedomar, caféer och kyrkor. Mubaraks regim höll dem i ett stramt koppel, men upplät samtidigt tevekanaler åt salafitiska predikanter för att rikta uppmärksamheten från sina egna illdåd till privatmoraliska spörsmål, som huruvida det är haram att köpa en vattenmelon som skurits upp så att det nakna rosa fruktköttet blottas.
Det var salafiter som ledde angreppen på kyrkorna den sjunde maj, men enligt samstämmiga vittnesuppgifter deltog också baltagiyya, de Mubaraktrogna ligister som blev världsberömda när de anföll Tahrir-torget på kamelrygg den andra februari. Allt fler ser konturerna av en kontrarevolutionär allians. Salafitiska grupperingar, vissa krafter inom armén, rester av hundratusentals demobiliserade poliser, agenter och betalda underhuggare från den gamla regimen försöker vrida klockan tillbaka: ett år, tjugo år, eller 1300 år.

.

Landets salafister är kontrarevolutionens stormtrupper.

.

Men den största faran ligger utan tvekan i alliansens utvidgning till en ännu mäktigare aktör: det Muslimska Brödraskapet. Till skillnad från salafiterna anslöt sig Brödraskapet till januarirevolutionen när den väl rullat igång, spelade en avgörande roll på Tahrir-torget – inte minst i försvaret mot baltagiyya – och betygar fortfarande sin trohet till idealen. Men efter Mubaraks avgång har Brödraskapets ledare motsatt sig varje nytt revolutionärt initiativ. De stöder kriminaliseringen av strejker. De motsätter sig all konfrontation med den militärjunta som alltjämt styr landet. De bröt den revolutionära fronten genom att plädera för tilläggen till konstitutionen i folkomröstningen den 19 mars – nej-sidan krävde en helt ny konstitution – och gjorde i stället gemensam sak med salafiterna och resterna av NDP. Sedan dess har Brödraskapet och salafiterna ingått en intim allians; den tionde maj förklarade de i ett gemensamt uttalande att ”de islamiska rörelserna nu förenas, för vi upplever att islam är hotat”. De krävde en islamisk stat som fullt ut tillämpar sharia. De lovade att arbeta tillsammans i höstens val.

.

Arbetare vid textilfabriken Mahalla har stått i spetsen för många strider.

.

Några kvarter bort från Tahrir-torget håller samtidigt Egyptens kadrer av marxistiska aktivister sin årliga ”socialistkonferens”. De är ännu yra av segern, men en oro darrar i deras retorik. Kamal Khalil, karismatisk ledare för det nybildade Demokratiska Arbetarpartiet, skräder inte orden:
– Vi står bara i början av kampen. Brödraskapet och salafiterna vill nu skapa en religiös stat, men det är rasistiskt och kontrarevolutionärt. Vi vill ha en civil medborgarstat, en stat för alla, som inte gör skillnad på folk utifrån religion. Förut sade Brödraskapet att även de strävade efter en sådan stat, men nu ser vi att de har ljugit hela tiden. Vi står inför en ny strid. Om så krävs kommer vi att ta till vapen för att försvara vår demokrati.
Korttidsprognosen är fatalistisk: Brödraskapet och salafiterna vinner höstens val. De har haft år och decennier på sig att bygga sin bas, i synnerhet i slumområden, och åtnjuter arméns goda vilja; valet har förlagts direkt efter ramadan, då människor går som mest i moskén. Under de kommande fem åren, säger oroliga aktivister, kommer sålunda Egypten att drivas i islamistisk riktning, med fler attacker på kopter, kvinnor och andra misshagliga element. Få tror att segrarna från januarirevolutionen kommer att upphävas helt, med en återgång till fullskalig diktatur; i stället gör sig vänstern redo för en långvarig uppbyggnad av den klassmakt som revolutionen utlöst. Islamisterna är inte ensamma om att gå till offensiv. En formlig flodvåg av facklig organisering sveper över Egypten. Nya oberoende fackförbund proklameras varje vecka – för möbelsnickare, fiskare, bönder, journalister, oljearbetare – medan tåg står stilla, sjukhus stängs och fabriker blockeras i ett myller av direkt aktion. Det är denna urkraft Arbetarpartiet säger sig vilja kanalisera. Det tar skarpt farväl av sina forna bröder i kampen mot Mubarak, lanserar sig som det enda långsiktiga alternativet till Brödraskapet – bara klassolidaritet sätter religiösa lojaliteter ur spel, förklarar en aktivist – och planerar för en tålmodig organisering av landets tiotals miljoner arbetare.

.

Religiös övertygelse och socialt uppror är ett kännetecknet för Egyptens revolution.

.

Men Arbetarpartiet är inte heller den enda aktör som slåss om utrymmet till vänster om islamisterna. Där finns Socialistiska Folkalliansen, ett initiativ av intellektuella vänsterskikt och dissidenter från Tagammu, det officiella vänsterpartiet som totalt misskrediterats för sin lojalitet till Mubarakregimen. Där finns nystartade liberala partier, varav det största leds av affärsmagnaten Naguib Sawiris, ägare till de egyptiska mobiltelefonijättarna Mobinil och Orascom; genom att göra sina tiotusentals anställda till valarbetare och möblera om affärer till partilokaler har han redan rekryterat många gånger fler medlemmar än Arbetarpartiet. Hos Sawiris liberaler, som vill leda in revolutionen i den fria marknadsekonomins banor, kan den borgarklass som tvingats kapa sina band till Mubarak finna ett andra liv.
Samtidigt tar revolutionen steg i motsatt riktning: i ett prejudikatsfall av stort symbolvärde åternationaliserades nyligen Omar Effendi, en klassisk stormarknadskedja någonstans mellan IKEA och ICA. En domstol klassade utförsäljningen som korrupt och illegal. Arbetaraktivister hälsar övertagandet som det första steget mot en kollektivisering av ekonomin, denna gång – om Arbetarpartiet får bestämma – under de arbetandes egen kontroll, i stället för, som under Nasser, den starka statens.
Den egyptiska revolutionen rör sig ett steg framåt och två bakåt, eller ett bakåt och två framåt, i den märkliga call and response-dynamik som utvecklats mellan massorna och militärstyret. Så har den sittande regeringen nu svarat på kopternas protester med att gripa salafitiska ledare, lova att 16 stängda kyrkor runtom i landet ska öppnas igen och – kopternas enskilt viktigaste krav – införa en lag som gör det lika enkelt att bygga kyrkor som moskéer. Så har också de propalestinska stämningarna besvarats med en ny utrikespolitik. Hamas och Fateh har försonats under Kairos vingar, gränsen till Rafah ska öppnas och blockaden av Gaza därmed hävas; staten Israel har panik.

.

Israels Netanyahu hade hellre sett Mubarak kvar vid makten.

.

På söndagen nådde resultaten Palestinas gränser. Vinden från fanorna på Tahrir-torget fick den palestinska flyktingkampen att lyfta till oanade höjder, när tiotusentals flyktingar tågade tillbaka mot sitt hemland – många lyckades till och med ta sig över gränsen – och kom närmare än någon gång sedan fördrivningen 1948. Det är fullt logiskt. När miljoner araber kämpar för sina mest grundläggande rättigheter ser palestinierna att möjligheten lever: 63 år efter Katastrofen blir kampen för rätten brännande aktuell.
Revolutionen fragmenteras och permanentas. Den viker sig inåt och utåt. Den har bara börjat.
Andreas Malm i Kairo.

.

Media;DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,GP1,SVT1,SVT2,

Bloggare:Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

7 reaktion på “Andreas Malm i revolutionens mitt

  1. Vilken revolution? Man har inte rubbat några strukturer, bara flyttat på ett par frontfigurer. Ni önsketänker.

    Ryssland och Kina måste delta i den humanitära operationen i Libyen. Enda sättet att skydda civila är att förse den legitima regeringen med mobilt luftvärn.

  2. Antiliberal,

    Du är i gott sällskap med Khaddafi. Ta lite luftvârn på ryggen och åk dit för att försvara honom.

  3. Invånarna har skaffat sig begynnande yttrande- och organisationsrätt; det är ju kanon! Tyvärr råder kalifatets traditioner i Egypten, även islamisternas aktionsradie ökar. Rätten till privat åsikt i offentheten har en svag tradition.

    Vilken general och hans kusiner kontrollerar matkedjan sen den ”förstatligades”? Tvångsrekvirering är inget att glädja sig åt, det innebär bara en marginell skärpning av korruptionen.

    Ryssland har för länge sen gjort tillräcklig skada i Libyen och resten av Afrika, deras trampminor och automatkarbiner är en pest över hela kontinenten. Kina har klivit iland i östafrika, de kommer säkert vad det lider, det är heller inget att se fram emot.

  4. sl
    Jag förstår inte vilka ”kalifatiska” traditioner i Egypten du talar om. Sedan Nassers tid har det aldrig rått religiöst styre. Innan dess styrde ett kungahus som helt gick det brittiska imperiets ärenden. Vilket kalifat tänker du på?

  5. Jag menar mamlukernas erövring 1250, osmanernas erövring 1517, att Egypten tilhörde ottomanska imperiet, jag gav företeelsen det ideologiska namn islamisterna gärna ger det. Muslimska brödraskapet är inte gripet ur luften, det hänvisar till islamiska traditioner som finns på platsen. Napoleons erövring, att Egypten var brittisk koloni i hundra år, spelar liten roll för den inhemska befolkningens idétraditioner, kriget mot kopterna har pågått i många hundra år, Nasser var en nationalistisk politiker som fick ryska stridsvagnar för att ytterligare försvaga brittiska imperiet och bre ut det ryska, ett tillfälligt alternativ under ett par decennier när socialismen försökte spela religionens roll i många länder. Den religiösa traditionen är basen för de politiska möjligheterna i längre perspektiv, dess uråldriga föreställningar om affärer, rättvisa, familjebildning utgör grunden för hur befolkningen värderar livets omständigheter, och vad som kan betraktas som val. Vissa individuella val vi överväger kan kanske inte ens tänkas, det ligger utanför civilisationens gränser, finns inte på kartan.

    Sånt kan ändras till det bättre, enligt oss, på det sätt som vi tycker att vi har förändrat oss till det bättre, om där finns en majoritet som kan, vill och orkar vandra den vägen.

    Hoppas det gör det.

  6. sl,
    Försök att använda samma förklaringsmodell för den politiska situationen i Europa. Dagens demokratier i kris har sin grund i de absoluta monarkiernas och feodalismens ideologiska föreställningar för 800 år sedan.
    Nu är du allt ute och cyklar.

  7. Jag cyklar gärna ute, har tre stycken, bla en gammal Husquarna från 40-talet 🙂 Snygg.

    Strider som de i arabvärlden behöver inte förklaras i Europa, de är över, ingen kommer på idén att ta upp dem. Jämfört med arabvärlden har vi ingen kris i Europa, vi mår som prinsar allihop. De däremot, mår som hundar, och tittar på när vi mår som prinsar. Undrar hur det känns ? Avund, revanschlystnad, beundran, acceptans, xenofobi och förkastelse kan blandas tlll någon slags okänd soppa.

    Europas monarkerna är skyltdockor som fritt förlöjligas utan påföljd, feodalherrarna borta, deras uppfattning om rättigheter och skyldigheter är inte ens kända. Kyrkorna lanserar sen länge en förlåtande gud, ingen tror på helvetet, vi tror på vetenskap i stället för religion. Prästen är inte maktens längre megafon, eller kallar till uppror, ingen fruktar att högmässan skall följas av gatustrider. Alla är nöjda med det. Vi har en rättsuppfattning där man är oskyldig tills man bevisats skyldig. Vi har fria media.

    Islam har inte våra traditioner, vår historia, eller våra värderingar. Vi tror att våra värderingar är universella, men de är romerska och kristna, andra kan finna dem löjliga eller förkastliga. Många av deras idébildare uppfattar oss som ideologiska ockupanter med ogiltiga åsikter, och att de blivit besegrade av några som är dem underlägsna. De som propagerar för våra rättigheter i arabvärlden bemöts som förrädare, värda döden.

    Protestantism, katolicism, ortodoxin och islam leverar olika regeluppsättningar, incitament och bestraffningar vad gäller egna initiativ och tolerans mot andra. Alla folk har sitt ideologiska bagage. Vissa ser sig som vinnare, andra som förlorare, vissa önskar revansch. Arabvärlden är full av klanbaserade despoter, med ideologier vi inte kan läsa av. Däremot känner vi naturligtvis igen vanlig egennytta, maktlystnad och korruption, de är universella.

    De som tar sig an detta motstånd är värda beundran. Det är inte helt säkert att de menar samma sak som vi när de använder samma ord, eftersom de använder orden utan vare sig kristendomens eller upplysningens filter. Många ord i vår vokabulär skapades när bibeln översattes från latin till lokala språk. De kan sakna innebörd i islam, eller få betydelsen böjd till något som passar i islam. Kanske till sin egen motsats? Pakistanska ”jurister” som stöder bin laden.

Kommentera