Nyliberalismens återvändsgränd

En marxist i fas med tiden.

.

Här på bloggen har jag redan publicerat artiklar av den franske ekonomen Michel Husson. I texten här under analyserar Husson de grundläggande motsättningar i världsekonomin som sätter käppar i hjulen för en återgång till det gamla vanliga, business as usual med vansinniga krav på vinstnivåer och aktieutdelningar som det helt saknas möjligheter till. De senaste decenniernas modell med överkonsumtion och djup skuldsättning i USA och en export till varje pris från Kina kan inte längre fungera.
Den nyliberala modellen ligger i graven men uppträder som den vore i sin glans dagar.
Det är nyliberalismens politiska, moraliska, etiska och ekonomiska kris som de ”indignerade” på Puerta del Sol fördömer. Deras protester är bara början till en ny våg av antikapitalism på den europeiska kontinenten eftersom de härskande klasserna inte har annat än åtstramning och nedrustning av den sociala välfärden att erbjuda med massarbetslöshet och social missär i sitt följe.
I en tidigare artikel diskuterade Michel Husson en ”Europeisk strategi för Europa” som du kan läsa som ett politiskt komplement till artikeln nedan.   Än en gång visar Michel Husson att han är en kreativ marxist som tar tag i nya trender och analyserar dem som de uppträder utan att lägga klassiska scheman över dem.
Jag har träffat Michel vid ett flertal tillfällen på seminarier och politiska möten och varje gång slagits av två drag hos honom. Han lyssnar alltid noggrant och med respekt till andras idéer för att sedan med kraft argumentera för sin syn på dagens kapitalism.

********

Den ekonomiska krisens nya fas.

Michel Husson i Contre Temps n°9 2011-05-13

.

Den nya färdplanen i Europa är mycket tydlig. Det gäller att tvinga de arbetande att betala räkningen för krisen. För att belysa den nya konjunkturen ska den här artikeln först visa krisens riktning och perspektiv och sedan visa på den aktuella fasens dilemman.

Den nyliberala kapitalismens kris.

Vi måste se bakåt för att kunna förstå den nuvarande krisens ursprung. Startpunkten är en annan kris, nämligen krisen i mitten av 70-talet som satte punkt för de ”trettio guldåren” efter krigsslutet. Den traditionella politiken lyckades inte sätta fart på ekonomin och vi gick in i den nyliberala perioden i början av 80-talet. Nu befinner vi oss sedan 30 år i de ”trettio misärernas år” under en nyliberal kapitalism som vi kan karaktärisera med tre drag:

.

Sextiotalet var ett pussel med framtidstro som grundfärg.

.

  1. Lönernas andel av de producerade värdena minskar och vinstmarginalerna ökar.
  2. Det råder ett ökande gap mellan vinster och investeringar, de första ökar de senare minskar.
  3. Utdelningen till aktieägarna ökar.
Modellens fundament är den sjunkande löneandelen av BNP. Det är en närmast universell utveckling som beror på att lönerna inte får ta del av produktivitetsökningen och med resultat att fördelningen av det producerade mervärdet mellan lön och vinst förskjutits till vinsternas fördel.
Det ändrade styrkeförhållandet mellan arbete och kapital spelar en central roll i denna förskjutning. Lönernas sänkta andel har sedan mitten av 80-talet medgett en förbättring av vinstmarginalerna i de viktigaste kapitalistiska staterna.
Tillskottet i vinsterna har inte använts till ökade investeringar. Utöver konjunkturella tillfälligheter stagnerar eller sjunker investeringsgraden. De ökade vinsterna har alltså använts till annat än ökad produktionskapacitet och bättre konkurrenskraft. Lägre löneandel och stagnation i investeringarna skapar en relativt ny konfiguration historiskt sett, som undergräver de principiella ursäkterna för moderering av löneökningarna.
Eftersom lönernas andel minskar och investeringarna stagnerar måste något annat stiga. Svaret är enkelt. Den huvudsakliga motparten till den sänkta löneandelen är en verklig explosion av aktieutdelningen. I Frankrike svarar nettoutdelningen på aktierna mot 13 % av lönemassan, mot bara 4% i början av 80-talet. Utvecklingen i USA och länder som Tyskland och Storbritannien är likadan. Men när löneandelen minskar och investeringarna stagnerar vem köper då det som produceras? För att tala med Marx, hur ser reproduktionsschemat ut för denna nya modell?
Ett första svar är att hushållens konsumtion inte följt utvecklingen av inkomstfördelningen. I USA har löneandelen varit relativt stabil medan hushållens konsumtion ökat mycket snabbare än BNP. I Europa är det konsumtionens andel av BNP som varit relativt konstant trots en markant minskning av löneandelen. I båda fallen ökar gapet mellan lönernas andel och konsumtionens andel av BNP i en omfattning som kompenserar motsvarande gap mellan vinster och investeringar.
Denna nya ”spagat” mellan lönerna och konsumtionen kan förklaras på tre vis.
  1. Hushållens sparande har minskat, det vill säga de konsumerar en allt större del av sina inkomster.
  2. Konsumtionen som baseras på andra inkomster än löneinkomster har ökat snabbare och kompenserat bortfallet i konsumtion baserad på löneinkomster.
  3. Hushållens stigande skuldsättning har hållit konsumtionen uppe.
Dessa tre mekanismer har spelat en skiftande roll beroende på landet ifråga men man hittar alltid finansmarknadens roll i bakgrunden. Det är finansen som på olika vägar fyller gapet mellan inkomster och konsumtion.

.

.

För det första genom ”kupongklipparnas” konsumtion: en del av mervärdet som inte investeras delas ut till ägare av finanspapper som konsumerar. Finansen suddar dessutom ut gränsen mellan löner och räntor(inkomst av kapital). För en växande del av vissas inkomster är mer finansiella inkomster som bör analyseras som en del av mervärdet och inte som verkliga löner.
Eftersom den ekonomiska reproduktionen blir möjlig enbart genom att kapitalägarnas konsumtion kompletterar löntagarnas och skapar tillräcklig efterfrågan är ökade inkomstklyftor en oundviklig följd av denna modell.
I flera länder har också finansen skapat en exponentiell tillväxt av hushållens skulder. Deras konsumtion ökar, inte beroende på ökade löner utan ett lägre sparande.
Till sist, är det också finansen som tillåter kreditexpansionen i USA genom att den finansierar landets handelsunderskott. Därför måste det strykas under att finansen inte är en parasit på en frisk kropp utan ett instrument för att hålla hjulen igång i den nyliberala kapitalismens reproduktion.
Visserligen är det på finanssidan som krisen uppstod men det framhäver bara motsättningarna i konfigurationen av den kapitalism som just finansen hittills har hanterat.

.

.

Finansen har i sin tur en återkoppling på helhetens konfiguration då den kräver ”super-vinster” av företagen. Här hittar vi den välkända normen om 15 procents avkastning på det egna kapitalet. En norm som ofta mött berättigad kritik eftersom en ekonomi som i bästa fall växer med 3 procent per år kan inte i det oändliga ge en sådan utdelning till aktieägarna. För att ändå möta dessa vinstkrav har företagen bara ett alternativ – pressa lönerna i botten och hjulen går runt.
Men kvar blir den grundläggande frågan: varför tar inte investeringarna fart i takt med att vinsterna stiger? Orsaken är minskningen av antalet räntabla investeringsobjekt.
Tillfredställande av olika sociala behov ger inte samma vinstnivåer. Vinstperspektiven är inte heller desamma i de sektorer som det investeras i eftersom produktivitetsutvecklingen varierar mellan sektorerna. I dag tenderar de sociala behoven att förflytta sig till sektorer med en lägre produktivitet samtidigt som den genomsnittliga produktiviteten i det hela tenderar att minska. Dessa grundläggande rörelser skapar en krympande sfär för vinstnivån som förklarar gapet mellan vinsterna som återhämtar sig och investeringarna som släpar efter.
För att bli komplett måste det här schemat fogas in i globaliseringen som förstärker alla motsättningar. När löntagare världen över spelas ut i konkurrens mot varandra och aktieägarna ges möjligheten att i varje ögonblick ta hem sina vinster växer trycket på de lönearbetande.
Denna organisering av världsekonomin har inte uppstått spontant. Den har systematiskt konstruerats av världens regeringar och de övernationella institutionerna. Verktygen för en möjlig reglering på internationell skala har noggrant avskaffats, ofta av samma personer som nu upptäcker behoven av reglering. Resultatet av denna nedmontering är att det finns ingen internationell instans som kan skapa nya spelregler.
Det är orsaken till den ökade rivaliteten efter krisen mellan de principiella kapitalistiska makterna och den på europeisk nivå närmast totala frånvaron av kooperation vilket lett fram till en generaliserad och helt absurd åtstramningspolitik.
Dessa tendenser förstärks ytterligare av omvälvningen i världen: de mest dynamiska marknaderna och den billigaste arbetskraften finns i tillväxtländerna som med sin attraktivitet leder till en frikoppling mellan export och interna marknader med Tyskland som det mest slående exemplet. Vid sidan av den generella avregleringen och den totala rörelsefriheten som finansen och kapitalet getts har världsekonomin strukturerats på ett mycket speciellt sätt runt paret Kina-USA. Det innebär att omfattningen av de kapitalströmmar som är nödvändiga för att finansiera USAs underskott med utlandet fyller på den tillgängliga likviditet som är på jakt efter övervinster.
Bilden av kapitalismen innan krisen visar på en enorm mängd av ”fritt kapital” som fylls på av lönenedpressningen och den internationella obalansen. Tack vare finansens avreglering cirkulerar detta ”fria kapital” på jakt efter övervinster, som de konkreta villkoren för mervärdesproduktionen bara kan garantera virtuellt. Det är därför logiskt att detta reptrick utspelas i den finansiella sfären men det innebär på inget vis att det handlar om en ren finanskris. Att peka ut finansens avreglering som krisens orsak är att ignorera de djupare orsakerna.

.

Dagens kris ska i stället förstås som det ovan beskrivna nyliberala schemats kris, samma schema som bidrog till den föregående krisens lösning. Modellen var sammanhängande i meningen att dess delar bildade ett system men den var samtidigt ömtålig, i obalans och skapare av ojämlikhet. Men den hade och har alltjämt i de härskandes ögon fördelen att låta dem roffa åt sig en stigande andel av de producerade rikedomarna.
Det väsentliga är att modellen inte kan fungera längre och att kapitalisterna inte har något att ersätta den med. Den period vi går in i är totalt dominerad av denna motsättning: allt görs för att återgå till business as usual samtidigt som det är en omöjlighet.

Krisens tredje fas.

I ett tidigare arbete urskilde vi flera faser i krisens utveckling. Efter krisens utbrott i fas 1 kom återhämtningen i fas 2 på vilken en fas 3 som lämnar krisen bakom sig inleds. Tre konjunkturella faktorer identifierades: de sociala stabilisatorerna, råvaruprisernas utveckling och stimulanspaketen.
De sociala stabilitetsprogrammen som består av de åtgärder som håller uppe lönerna eller sysselsättningen bidrog till att minska djupet i recessionen. Stimulanspaketen tillät, till en grad som ännu är svår att utvärdera, ekonomin att ta fart.

.

I fas 2 hade de strukturella motsättningarna mindre påverkan på konjunkturen. Lönernas andel steg därför att bromsen på lönerna var mindre än produktivitetens minskning.  Återhämtningen och sparandets uppgång (speciellt påtagligt i USA) har minskat de globala obalanserna. Till sist vad det gäller att lösgöra pengar för att rädda bankerna har EUs institutioner, speciellt ECB, agerat på ett relativt samordnat sätt.
Fas 3 inleddes snabbare än som kunde förutses i och med den generaliserade övergången till åtstramningspolitik i Europa. Fasen karaktäriseras av en dubbel förändring i situationen. De positiva effekterna av de konjunkturella faktorerna är uttömda. Budgetnedskärningar ersätter stimulanspaketen, företagen söker att återupprätta vinstmarginalerna genom lönepress och färre anställningar, och till sist vänder råvarupriserna på nytt uppåt.
Samtidigt förstärks de strukturella motsättningarna: pressen på lönerna är tillbaka och inget ersätter den extrema skuldsättningen i USA och flera europeiska länder medan eurozonen befinner sig på gränsen till sammanbrott under ”finansmarknadens” knock-out slag.
Perspektiven på medellång sikt är därför ganska mörka. EUs BNP var ännu tredje kvartalet 2010 hela 3,2 procent under sin nivå före krisen. (se diagram 1) Anställningarna tar inte heller fart utan ligger 3 procent under nivån före krisen vilket svarar mot 5,3 miljoner försvunna arbeten i Europa 15. Arbetslösheten som tenderade att minska ett par år innan krisen har tagit ett jätteskutt framåt från 6,8 procent första kvartalet 2008 till 9,5 procent tredje kvartalet 2010. Under samma period har antalet arbetslösa gått från 13 till 18,4 miljoner i EU15. Vilket är en underskattning eftersom de som hoppat av arbetsmarknaden och inte längre söker ett arbete försvinner ur statistiken. Om de tas med i beräkningen kan arbetslösheten anses ligga kring 11 procent, inte 9,5.

.

.

För att klargöra perspektiven på medellång sikt har vi utfört en simulering som antar att BNP ökar med 1,5 procent per år, att produktiviteten ökar med 0,5 procent. Med hjälp av den officiella prognosen över den aktiva befolkningens utveckling uppnås följande: nivån för arbetslösheten kommer att minska mycket långsamt i Europa och stagnera vad gäller de arbetslösas retur på arbetsmarknaden.

.

Här handlar det inte om att förutse kapitalismens konkreta utveckling de närmaste åren utan om att presentera en översikt av de samlade motsättningar den står inför. Det kan vara på sin plats att på nytt sammanfatta dem som fyra ”dilemman”.


1. Fördelningsdilemmat: återställa räntabiliteten eller sysselsättningen?
Den pågående krisen har brutalt stoppat vinsternas ökningstrend. Vilket främst förklaras av arbetsproduktivitetens starka nedgång till följd av att antalet anställda bara partiellt anpassats till produktionens nedgång. Men i konkurrensens hetta kommer företagen att söka återställa vinsterna endera genom att anpassa antalet anställda eller genom att frysa eller sänka lönerna.
Samtidigt kommer åtgärder som partiell arbetslöshet att nå sin tillämpliga gräns lika väl som bidragen till bilskrotning. En av åtgärderna från de internationella organisationerna är just att ifrågasätta de stödåtgärder som antogs i all hast under krisen. I en rapport från IMF 2009 står det: ”de vidtagna åtgärderna till stöd för minskad arbetstid och ökade sociala stödbidrag måste dras tillbaka oavsett hur viktiga de var för att öka inkomsterna och stödja bevarandet av arbetskraften på arbetsmarknaden”. Den anpassningen av sysselsättningen och lönerna kommer att utlösa en ny cykel av komprimerade inkomster för hushållen.

.


2. Globaliseringsdilemmat: anpassning av den globala tillväxtens obalanser.
En av världsekonomins främsta drivkrafter innan krisen var de amerikanska hushållens överkonsumtion. Den drivkraften kan svårligen återskapas. Hushållens påbörjade ”skuldsanering” via ökat sparande leder fram till en ny motsättning eftersom en lägre konsumtion vid en given inkomst innebär en mindre dynamisk tillväxt i hela ekonomin.
Regeringen Obamas lösning uttrycktes av hans ekonomiske rådgivare Lawrence Summers: ”En återställd amerikansk ekonomi måste vara mer exportorienterad och mindre beroende av konsumtionen”. Men det förutsätter en förbättring av de amerikanska varornas konkurrenskraft som bara kan uppnås via en kraftigare devalvering av dollarn.
Nyligen har en annan metod satts i bruk. Stora penningmängder injiceras i ekonomin, så kallad ”Quantitative easing”. Men det är en politik som bara kan öka obalanserna i världsekonomin. Om dollarns fall fortgår kommer det att väga på den redan stabbiga tillväxten i Europa. Tillsammans med penningskapandet (Quantitative easing) kommer det att tvinga fram uppskrivningar av tillväxtländernas valutor och skapa ännu större uppsplittring av världsekonomin.
Man faller tillbaka på samma grundfel: penningskapandet finansierar USAs budgetunderskott som i sin tur finansierar hushållens konsumtion.  Största osäkerhet råder nu kring dollarns utveckling och omvärldens finansiering av USAs underskott.
Omvänt skulle en inåtvändning av den kinesiska ekonomin minska dess överskott men samtidigt öka importen av varor som till stor del används av exportindustrin. Totalt sett är det därför hela världsekonomins konfiguration som sätts ifråga.

.

3. Budgetdilemmat: minska underskotten eller mer sociala utgifter?
Krisen och tillväxtpaketen har starkt ökat de nationella underskotten som regeringarna, speciellt de europeiska, nu beslutat avskaffa, speciellt eftersom inga åtgärder har vidtagits för att skydda sig mot finansmarknadens attacker.
Det annonserade Jean-Claude Trichet (ECBs direktör) redan 2009: ”den strukturella anpassningen måste senast påbörjas när den ekonomiska aktiviteten tar fart. År 2011 måste ansträngningarna intensifieras.” Det innebär att döma Europa till en svag tillväxt och social regression.


4. Europadilemmat: var och en för sig eller samordning?
Europa håller på att implodera som ekonomisk enhet. Sönderfallet hade redan börjat före krisen men har nu nått ett nytt stadium sedan olika länder i Unionen drabbas olika mycket av krisen beroende  på  finansens,  byggbranschens  och  bilindustrins  tyngd  och ländernas  plats i världsekonomin. En verkligt samordnad ekonomisk politik ligger utom räckhåll speciellt eftersom EU frivilligt avstått från institutioner som skulle medge en gemensam politik: det finns ingen budget, ingen växelkurspolitik, ingen samordnad beskattning.
Den ”fria och obehindrade” konkurrensens Europa är därför dömd till en politik av ”var och en för sig” och vi bevittnar ett veritabelt fiasko för EU-bygget.
Dessa fyra dilemman ger tillsammans en ”kaotisk reglering” som innebär en sorts blindnavigering för kapitalismen mellan två omöjligheter: omöjligheten och oviljan att gå tillbaka till den relativt reglerade kapitalismen under de ”trettio guldåren”, och omöjligheten att återskapa den nyliberala modellens funktionssätt, eftersom den vilade på lös grund som nu ger vika.
Återvändsgränden kan därför sammanfattas som att kapitalismen strävar att återgå till sitt funktionssätt före krisen men vilket samtidigt är en omöjlighet.

.

Media;DN1,DN2,SVD1,SVD2,GP1,AB1,DN3,SVD3,SVD4,DN4,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Sjöstedt,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

6 reaktion på “Nyliberalismens återvändsgränd

  1. Intressant artikel, men är det inte en liten detalj som utelämnats? Detta är huvuddragen:
    -Lönernas andel av de producerade värdena minskar och vinstmarginalerna ökar.
    -Det råder ett ökande gap mellan vinster och investeringar, de första ökar de senare minskar.
    -Utdelningen till aktieägarna ökar.
    Sen kommer hålet i resonemanget. Det antyds att kapitalisternas konsumtion sväller över alla gränser och att kapitalisterna missköter företagen genom att inte investera. Jag tror att det inte går att konsumera upp resterna efter löner och investeringar, vinstkapitalet investeras utomlands, i BRIC-länder tex. Där föreligger alla möjligheter till högre vinst; skalfördelar, ung befolkning, låga löner. Stigande avkastningskrav i Europa kommer från jämförelser med avkastningen i Kina. Numera genereras kapitalet i dessa länder, och investeras hos oss, i mån av lönsamma objekt. Investeringarna pressar lönerna, lönerna sjunker eftersom utbudet på arbetskraft ökat mycket kraftigt.

    Tillväxt är alltid ”obalanserad”. Just nu pågår den mest i asien.

  2. sl,
    Det står inte att kapitalisternas ”konsumtion sväller över alla gränser”. Den rikaste tiondelens konsumtion blir ett viktigt tillskott i efterfrågan, inte huvuddelen. Det kapital som investeras i maskiner och byggnader i utlandet är småpotatis jämfört med de totala vinsterna. Därför sväller det ”fritt flytande” spekulationskapitalet till sådan proportioner eftersom det inte finns tillräckligt många och tillräckligt vinstgivande investeringsobjekt i global skala (dsv direkta invetseringar till skillnad från finansiella manipulationer i global skala). Det råder överproduktionskris i de flesta branscher som prodcerar konsumtionsvaror.
    mvh
    Benny

  3. Med ”sväller över alla gränser” menade jag bara bildligt att det är ett enormt belopp som inte är investeringar och inte löner. Vi är antagligen överens om att det inte konsumeras av kapitalisterna. Nu förstår jag att vi hamnar i en diskussion om investeringar versus spekulation; någon som köper en redan uppförd byggnad vid Stureplan anses spekulera i dess värdeuppgång. Vinsterna investeras eventuellt som ägaren önskar, medan andra kan kalla det spekulation. Ägaren förväntar sig avkastning på kapitalet, men avkastningen kommer inte från produktion, utan värdestegring på befintlig tillgång.

    Det är en intressant att det råder överproduktionskris, det verkar dessutom alltid göra det. Man kan jämföra med de gamla planekonomierna, som alltid hade underproduktionskris och tomma butikshyllor. Kan det vara så att där har vi den verkliga konsekvensen av att hindra kapitalets vandringar?

  4. sl,
    Kapitalägarnas bruk av en del av vinsterna till personlig konsumtion ska inte inte undervärderas. Det handlar om miljardbelopp. Men det kan naturligtvis inte lösa ”realiseringskrisen”. Som Husson förklarar i sin artikel kan man inte skilja ut en ”kasinoekonomi” från den ”verkliga” ekonomin eftersom de fungerar i symbios. Däremot är det för mig helt klart att det inte skapas mervärde i finanssektorn. Där omfördels bara redan producerade rikedomar som aktier, optioner och andra värdepapper har en ”dragningsrätt” på.

  5. Kapitalisternas konsumtion kan ändå bara vara en droppe i havet, även om den ibland är stötande. Ryska stortjuvar som köper fotbollslag på skoj stör faktiskt, kungliga vänner som nolltaxerar medan man själv blir rånad vid bensinmacken varje gång stör ännu mer.

    Vi är säkert överens om att bankerna är finanssektorns ryggrad. De är som nebbiolo sa ekonomins som smörjmedel, det kan man kalla symbios. Finanssektorn placerar pengar där de ger mest avkastning, alltså hellre i öst än i väst just nu. Investeringar finansieras med eget kapital och/eller lån, finanssektorn måste ha en verksamhet som går ut på att finansiera nya fabriker och byggnader, dvs producerar mervärde, annars skulle den inte vara så lönsam. Aktier och derivat, dvs äganderätter och köp/säljtransaktioner till fixerade priser är bara en del av verksamheten. Efter vad jag läst mig till var svenska statens kapitalbehov ett viktigt underlag för finansbranschens tillväxt i Sverige, om jag skulle gissa så är det alla underbalanserade budgetar fram till Borg som lånefinansierats. Sen håller vi ju på med vansinnet med konsumtionsskrediter numera, det är som att många inte inser att lånekonsumtion äter av morgondagens konsumtion, det är en hushållens motsvarighet till underfinansierad budget.

Kommentera