Jonas Sjöstedts krisprogram.

 

Svarar inte mot behoven.

.

-Nu brådskar det att avveckla euron under ordnade former, skriver Jonas Sjöstedt i SvD Brännpunkt. Annars kanske EU upplöses i politiskt och socialt kaos menar Sjöstedt som med sitt inlägg lägger ut den politik han vill föra som Vänsterpartiets eventuellt nye ordförande.
Egentligen bör man läsa hans text bakifrån, för det är i sista stycket som den verkliga orsaken till kapitalismens globala kris omnämns. Så här skriver han:
-Den globala finanskapitalismen är ett instabilt och farligt system som skapar stora rikedomar åt några få samtidigt som inkomstklyftorna ökar i en rad andra länder. Den andel av produktionens värde som blir lön till dem som arbetar faller stadigt. Det är kapitalet som har övertaget. Så glider samhället isär allt mer, läser vi i Brännpunkt.
Det här finns det absolut inget att invända mot. Men att andelen av de producerade värdena (BNP) som går till löner faller stadigt är inte ett nytt fenomen och har absolut inget att göra med vare sig EU eller euron. I stället startade fallet för löneandelen i början av 80-talet när nyliberalismen med Thatcher och Reagan i spetsen började slå under samhällets välfärdsbälte.
Under ”guldåldern” 1950-75 följde lönerna i hela den industrialiserade världen produktivitetens utveckling med resultatet att löneandelen av BNP förblev i stort sett oförändrad under perioden. Huvudsakligen tack vare de fackliga organisationernas kapacitet att försvara ”lönernas del av kakan”.
När löneandelen sjunker är det automatiskt något annat som ökar om BNPs tillväxt samtidigt ligger över noll. Rätt gissat –vinsternas andel stiger. Vad som utmärkt den nyliberala ”revolutionen” är att vinsternas stigande andel inte lett till stigande andel av investeringar. I stället har utdelningen till aktieägarna ökat. Här hittar vi den ena källan till finansens alltmer utvecklade elefantiasis –kapitalägarna har fått större andel av BNP utan att öka investeringarna i den produktiva verksamheten. Börsen och den övriga finansmarknaden har lockat med större vinster än avkastningen på industriell verksamhet.

 

Produktivitet, reallöner och löneandelen av BNP i EU 1960-2010.

.

Productivité du travail = produktiviteten ; Salaire réel= reallöner. 1980 = 100 (skala till vänster)

Part des salaires= löneandelen av BNP (skala till höger)

Källa: Ameco, EU-kommissionens databas

.

Den andra källan till finansens allt större tyngd i ekonomin är den nyliberala skattepolitiken. Skatterna på både kapital och inkomster har minskat internationellt. Idén att det skulle leda till nyinvesteringar och jobbskapande visade sig vara ett falskt axiom fabricerat av Milton Friedmans Chicago boys. I stället gav det kapitalägarna ännu mer pengar att spendera i den spekulativa finanskarusellen.
Men lägre skatter innebär naturligtvis minskade inkomster till statskassan, med större problem att finansiera den gemensamma offentliga sektorn och välfärdssystemen. I stället för att öka beskattningen av de kraftigt gynnade kapitalinkomsterna och därmed hålla statens inkomster uppe valde den nyliberala regimen, socialdemokratin i Europa inbegripen, att minska utgifterna. Den onda spiralen är satt i rörelse. Lägre skatter, minskade statsinkomster, nedskärningar i välfärden, mindre köpkraft för de sämst ställda, lägre tillväxt, minskade skatteinkomster för staten, nedskärningar osv osv.

.

.

Det är denna utveckling som Jonas Sjöstedt vill bryta. Därför lyder rubriken till min blogg -”svarar inte mot behoven”. För att bryta den onda spiralen krävs ett program som sätter stopp för den nyliberala agendan, inte ett som vrider klockan tillbaka utan tvärtom vrider den framåt till ett klockslag där finansen mister sin totala dominans över de politiska och ekonomiska besluten i samhället.
Att ställa avvecklingen av Euron som den mest brådskande åtgärden för att bekämpa ”ett instabilt och farligt system” är att vrida klockan tillbaka i hopp om att väcka till liv en bättre fungerande kapitalism. Alternativet till en ”avvecklad euro under ordnade former” är naturligtvis en återgång till mark, franc, lira och alla andra gamla valutor från nittiotalet. På vilket sätt det skulle underlätta krisbekämpningen finns det inget om i Sjöstedts artikel i SvD. Men i tidigare artiklar har han menat att det ger en möjlighet för länder i kris att devalvera sig ur krisen. Med en egen valuta blir det enligt Sjöstedt lättare att hålla konkurrenskraften uppe.

.

Idén att byte av valuta skulle kunna förbättra de arbetandes position i förhållande till kapitalägarna håller inte måttet.

.

För en kort tid sedan skrev han och Ulla Andersson en artikel i GP där de argumenterade för att krisländer som Grekland skulle tillåtas lämna euron, avskriva delar av skulden och devalvera sig ur krisen med en ny drachm. Nu har Jonas Sjöstedt utvidgat sin idé och säger att det är brådskande att avskaffa euron.
-Euron och bankerna ska räddas till varje pris, och priset är högt när välfärden mals till grus och unga människor berövas sin framtid, läser vi i SvDs Brännpunkt. Som jag redan visat pekar Sjöstedt i slutet av artikeln ut det verkliga problemet, att den arbetande befolkningens löneandel av BNP minskat. Hur han kan få det till att det stora problemet är euron blir därför obegripligt. ”Välfärden mals till grus”, inte på grund av euron utan på grund av kapitalägarnas och regeringarnas allt våldsammare attacker på den välfärd som ännu finns kvar.
Beviset att det inte handlar om euron hittar vi i USA och Storbritannien där dollarn och pundet härskar. I dessa anglosaxiska länder förs en offensiv mot den arbetande befolkningen som kanske är hårdare än i något annat land. I USA har medianlönen legat still sedan 30 år tillbaka och antalet verkligt fattiga ökar katastrofalt. I Storbritannien driver Cameron en politik som hotar att driva stora delar av befolkningen in i ren misär. Det är bara de hutlösa inkomsterna i finansens City som håller de statistiska medeltalen uppe. Utanför Londons finanskvarter börjar ett landskap från Mad Max att skönjas. De ungas revolt nyligen var bara ett tecken i tiden.

.

Den ungas revolt i England är inte en kamp för att ändra levnadsvillkoren

utan en flykt bort från dem.

;

Men inom eurozonen då? Är det euron som är boven i dramat? Sjöstedt pekar på en metod för ett lands kapitalister att ta sig ur en kris –devalvering av den egna valutan för att öka konkurrenskraften mot omvärlden. Men det finns en annan metod som använts inom eurozonen –en social devalvering. Det är den tyska modellen och som hyllas i alla läger. Det tyska miraklet är ett exportmirakel, sägs det. Ja det är sant. Men det finns en baksida på miraklet. Sedan tio år tillbaka har den tyska regeringen, först under socialdemokraten Schröder och sedan under Merkel, tvingat den tyska arbetarklassen att acceptera stagnerande eller sjunkande reallöner med flera miljoner i tillfällighetsarbeten och med löner under nio euro i timmen. Den tyska industrin har därför kunnat öka sin produktivitet och konkurrenskraft snabbare än alla andra euroländer. Men eftersom huvuddelen av den tyska exporten går till andra euroländer motsvaras det tyska exportöverskottet av ett importöverskott i länder som Grekland, Spanien och Grekland.
Vad kan vi se som ett tänkbart scenario om alla euroländer återinför sina gamla valutor och börjar devalvera dem för att exportera sig ur skuldkrisen? Det blir i alla fall inte den ”ordnade avveckling” som Sjöstedt vill se. Det kaos han vill undvika blir i stället garanterat. Den sociala devalveringen som nu sker inom hela eurozonen kan då teoretiskt ersättas av valutadevalveringar. Men hur alla ska kunna exportera sig ur krisen förblir ett mysterium. Någon måste ju också importera. Att Sjöstedts recept skulle vara mindre smärtsamt för den arbetande befolkningen än den sociala devalveringen är inte alls givet. För av devalveringar är det bara kapitalet i exportindustrin som mår bättre. Alla andra får ökade levnadskostnader eftersom allt som importeras för att konsumeras i industri och hushåll blir dyrare, speciellt i ett läge där lönerna inte längre följer produktivitetens utveckling.

.

Devalveringar och räntepolitik är inga effektiva vapen i en kämpande arbetarrörelses arsenal.

.

I valet mellan två borgerliga krisbekämpningsmetoder, valutadevalvering eller social devalvering, pekar Jonas Sjöstedt ut den första som vägen framåt för eurozonens länder. Detta ska kompletteras med stramare reglering av finansmarknaden. Bankerna ska tvingas hålla högre ”kapitaltäckningskrav” (egna kapitalet i förhållande till utlåningen) och förbjudas att handla med det egna kapitalet. Nya lokala sparbanker, ”gärna kooperativt ägda”, ska stimuleras och vara motorer för den regionala utvecklingen.
Är det effektiva åtgärder mot finansens härjningar som Sjöstedt vill föra som partiledare för Vänstern? Jag tror att han lika väl som jag vet att det monster som finansen utvecklats till, som kastar sig över hela länder i jakten på privata vinster, inte kan tämjas med nya ”stramare regler” på nationell nivå. I tre år har alla världens regeringar, OECD, G20 och alla andra G-möten, lovat att finansen ska hållas hårt. De senaste tio åren har den galna finansvärlden kastat världen in i tre djupa kriser. Nya regler för storleken på bankernas egna kapital har införts och tillfälliga förbud mot shorting införts. Men det är bara att skrapa på ytan.
Redan valutahandeln i världen omsätter hundratals miljarder dollar per dag, varav bara en bråkdel svarar mot behov i den ”verkliga ekonomin”, resten är ren spekulation mellan banker och fonder av olika slag på ett slagfält som allt mer domineras av superdatorer som handlar inom mikrosekunder. Finansens elefantiasis kan inte regleras bort med mindre än att samhället tar över den funktion som var och bör vara bankernas, den att finansiera industriers och hushålls behov av långsiktigt kapital. Bara ett exempel räcker för att visa vilket monster vi talar om.

.

Det finansiella monstrets beteende kan inte tämjas med lite strängare regler.

.

Den 6 maj 2010 föll Dow Jones aktieindex 9 procent sedan bland annat Procter&Gambles aktie rasade på några minuter. Det tog de amerikanska börsmyndigheterna fem månader att förstå vad som hände. En superdator i Kansas skrev 75 000 kontrakt som spekulerade i aktieindexet. Agerandet skapade panik och på bara 14 sekunder bytte kontrakten ägare 27 000 gånger och drev aktien i botten. Detta är en roulette med fejkade kulor som inte har det minsta värde för den arbetande befolkningen och som inte kan regleras. All spekulation, skatteparadisen och företagens ”fiffiga” skatteplanering måste helt enkelt förbjudas och det kan bara ske genom internationell samordning och en socialisering av finansvärlden.
Anledningen till de låga målsättningarna i Sjöstedts ”programförklaring” handlar nog mest om ”realism”, det går inte att föra en politik som syftar till att bilda regering med socialdemokratin och samtidigt kräva finansens socialisering. Det får räcka med en light variant av ”antifinans” utan ”antikapitalism”.
Vi har sett att de ökade statsskulderna orsakats av en sänkt löneandel av BNP och de sänkta skatterna på arbete och kapital. Därför är det lite märkligt att Sjöstedt säger att hans parti ”gjorde avgörande insatser för att sanera statens finanser efter 90-talskrisen”, trots att det skedde genom ”åtgärder som ökade klassklyftorna”. Sverige kunde exportera sig ur krisen eftersom konjunkturen i omvärlden var fördelaktig för svensk exportindustri. Kapitalägarnas intressen räddades samtidigt som ”klassklyftorna” ökade, det vill säga att de arbetande fick betala räkningen för krisen på samma sätt som man nu försöker tvinga Europas och USAs arbetande att betala för finansens härjningar. Vad som var en ”avgörande insats” från Vänsterpartiet verkar minst sagt oklart.
När väl euron avskaffats då borde enligt Sjöstedt Sverige lämna EU som i sin tur borde upplösas och ersättas av ett mellanstatligt samarbete. Nu föreslår han inte att Sverige ska lämna EU eftersom det inte finns en opinion för det. Det är nog en riktig bedömning av opinionen och möjligheten att påverka den i en riktning för ett svenskt utträde. Jag håller med Sjöstedt i att EU är en inrättning som tjänar kapitalägarnas intressen av en stor öppen marknad, fritt flyttande kapital och möjlighet att spela ut medlemsländernas arbetande människor i konkurrens mot varandra. Men att en återgång till mer ”nationellt självbestämmande ” skulle vara en lösning som i något avseende skulle tjäna de arbetandes intressen är drömmeri om en förgången tid.     
Ännu på 80-talet kunde enskilda länder i den industrialiserade världen reglera sin konkurrenskraft i förhållande till andra industriländer via en devalvering av den egna valutan, interna åtstramningspaket och en allmänt anti-social politik. Men 2011 är inte 1985. I dag är det inte i första hand konkurrensen inom EU som sätter de normer för löner och produktivitet som kapitalägarna strävar efter. Kinas och delvis andra ”tillväxtekonomiers” löner och sociala villkor innebär att det är bara den högteknologiska delen av ”västs” industriproduktion som står sig bra i den kinesiska motvinden.

.

Billig arbetskraft kombinerad med moderna metoder har ändrat den internationella konkurrensen.

.

Det finns inget borgerligt ekonomiskt/politiskt instrument som kan ändra den utvecklingen. Devalveringar skulle behöva bli så stora att de blir socialt outhärdliga. Ingen nationell räntepolitik kan heller bryta den obalans som nu råder i världsekonomin. Det finns naturligtvis protektionismen som ett vapen för att skydda den egna industrin mot konkurrensen från länder med extrema låglöner jämfört med de som råder i EU. Men jag tror ingen vill förespråka det som en lösning. Vi vet alla vad som hände med världsekonomin under 30-talet när tullmurarna restes.
I stället för att blicka tillbaka och hoppas att en klassisk reformism ska kunna lösa kapitalismens djupa kris och bryta finansens strupgrepp på allt och alla måste vi i stället utveckla en politik som tar steget utöver dagens EU och skapar ett Europa där det är den arbetande befolkningens gemensamma intressen som styr de ekonomiska och politiska prioriteringarna inte det privata kapitalets vinstintressen. Men i Jonas Sjöstedts text finns det inget om vad de arbetande människorna i Europa kan göra tillsammans för att stoppa de europeiska kapitalägarnas försök att spela ut olika länders yrkesarbetande mot varandra i en ständig spiral nedåt av social nedrustning. Alla lösningar som presenteras handlar bara om vad staterna kan göra, det vill säga hur den ”egna ekonomin” bäst ska skyddas. Det är en återvändsgränd i vilken de arbetande inte kommer att finna värdiga sociala svar på den borgerliga offensiven mot välfärden.

.

********

Ett annat Europa är möjligt och nödvändigt.

.

Jag vill inte göra anspråk på att sitta inne med en konkret lösning på kapitalismens kris. Men ett annat Europa är möjligt och nödvändigt och det kan bara skapas i de arbetande människornas kamp för att kasta av sig den kapitalistiska exploateringen och de härskande klassernas överstatliga EU-bygge. Lösningen finns inte att söka inom varje nations gränser. Redan miljöproblemet kräver en internationell plan. Inte heller går det att lösa de enorma skillnaderna i levnadsstandard mellan olika nationer med ett mellanstatligt samarbete utan gemensamma beslut om fördelning av Jordens rikedomar. Här under finns ett kort upprop som för fram ett antal åtgärder som om de förverkligas kan bli en början till att sätta stopp för finansvärldens ohejdade terror mot folk och nationer.
På den här länken kan du själv skriva under uppropet. Femton tusen personer i Europa har redan signerat. Gör det du också.

***

Europeiskt upprop mot finansens diktatur.

.

En kris utan motsvarighet förvärrar fattigdomen och

den sociala ojämlikheten och

leder Europa mot en hotande katastrof.

 

Vi, europeiska medborgare, menar att krisen inte är oundviklig vilket många människor vill få oss att tro. Det finns lösningar och folken i Europa måste kräva att de sätts in nu. Oansvariga regeringar låter medborgarna betala för galenskapen hos de som verkligen är ansvarig för skuldkrisen, det vill säga de finansiella marknaderna. Vi manar alla européer att säga nej till finansspekulationens diktatur och de fruktansvärda konsekvenser den har på våra liv.

Den rådande politiken leder in i en återvändsgränd.

.

Skuldkrisen används av alla regeringar som ursäkt för påtvingade nedskärningar av de offentliga utgifterna vilket bryter ner vitala sociala inrättningar  –skolor, sjukhus, rättsväsende, forskningsprogram och den nationella hälsovården.
I efterdyningarna av krisen 2008 lovade europeiska beslutsfattare att begränsa de förödande konsekvenserna av den finansiella spekulationen: löftena har brutits. Den vilda spekulationen fortsätter okontrollerat och undergräver alla möjligheter till ekonomisk återhämtning och minskad arbetslöshet.

.

Vi förkastar kategoriskt användningen av finansen som

ett vapen för att krossa medborgarna till förmån för de rikaste.

.

Finansiella institutioner bör stå i samhällets och ekonomins tjänst och inte tvärtom. Därför hävdar vi att det är dags att förändra vår politik och vår ekonomiska modell.
Vi uppmanar alla europeiska medborgare att använda alla demokratiska och fredliga medel för att övertyga regeringar och europeiska institutioner att vidta följande fem åtgärder:
  • Upphäv alla åtstramningsprogram
  • Olagligförklara bankernas finansiella spekulation
  • Inför på europeisk basis en kännbar skatt på finansiella transaktioner
  • Utför oberoende granskningar av statsskulderna i syfte att minska dem gradvis eller avskriva dem.
  • Anta en skattereform med målet att omfördela rikedomarna rättvist.
Vi delar upprördheten hos alla de som protesterar och manar till att stödja, utveckla och förena proteströrelserna på europeisk nivå.

Därför uppmanar vi EU-medborgare till massiva och fredliga ockupationer av stadscentra varje söndag tills deras vilja har hörts och respekterats.

.

Demonstrationerna måste syfta till att bli verkliga forum som gör medborgarnas återerövring av sin suveränitet möjlig. Låt oss tillsammans fatta beslut om hur våra liv ska formas och låt oss stå enade mot finansens diktatur!

Tusen demonstrationer för ett Europa som tillhör folket!
Tusen medborgarforum mot finansens diktatur!

.
Media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,SVD4,DN4,DN5,GP2,SVT1,SVD5,SVD6,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Malmö2,Sjöstedt,Sjöstedt2,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

8 reaktion på “Jonas Sjöstedts krisprogram.

  1. ”Det finns naturligtvis protektionismen som ett vapen för att skydda den egna industrin mot konkurrensen från länder med extrema låglöner jämfört med de som råder i EU. Men jag tror ingen vill förespråka det som en lösning.”

    Varför inte? Er lösning – världsrevolution med höjda löner på kapitalisternas bekostnad – är visserligen bättre, men hur i hela fridens namn skulle det kunna genomföras?

    Om inte vänstern (i västvärlden) snabbt återtar problemformuleringen, så kommer högernationalister att återta makten – som de ju redan har gjort i Ungern.

    Förresten: ni har helt rätt i er analys. Varför är det ingen annan som tycker som ni? Asså sossarna, vänstern?

  2. Jag saknar en diskussion om den destruktiva roll som en centraliserad räntepolitik har spelat för att sänka exempelvis Spanien i er analys. Problemet med euron är att EU som gemensamt valutaområde är rätt osmidigt. Människorna kan inte röra sig över landgränser och flytta dit jobben finns för tillfället på samma sätt som exempelvis amerikaner kan göra mellan delstater. Och när man tappar möjligheten att gynna länders exportindustri genom en rörlig valuta så blir social nedrustning det återstående alternativet. Ett exempel på hur bra det kan gå när man släpper en artificiell låsning till en större valuta (dollarn) och vägrar betala en stor del av utlandsskulden för att istället satsa på ett stimulera den egna ekonomin hittar ni i Argentina. Hade grekerna nån stake skulle de välja den vägen.

    Jag hör det här argumentet att ”kampen måste föras internationellt” också inom (v). Och blir inte klokare på det. Om vi inte lyckas organisera ens ett nationellt motstånd, hur fasiken ska vi då kunna samordna hela den europeiska vänstern/arbetarrörelsen? Att flytta fokus från den lokala/nationella kampen till Europa blir vad jag kan se bara ett recept för total besvikelse, för hur mycket jag än skulle vilja så har jag svårt att se att den nivån av samordning är möjlig idag. Kan vi lyckas väcka människor till en motståndskamp lokalt där de bor, eller nationellt, så får vi nog vara nöjda, som läget ser ut idag. Naturligtvis så ska vi göra allt som är möjligt för att koordinera oss internationellt. Går det att enas över gränserna runt vissa minimikrav och paroller, desto bättre! Men vi måste ha konkreta svar att erbjuda folk som frågar oss ”vad vill ni göra åt den ekonomiska krisen?”. Inte ”vi väntar på en europeisk revolution”…

  3. Staffan,
    Jag tog inte upp räntepolitiken eftersom det är en rätt så teknisk fråga. Det enda förslag som är någorlunda vettigt är inrättandet av Eurobonds. Och det säger Sjöstedt nej till i sin artikel men utan att förklara sig. Just nu betalar exempelvis Tyskland kring 2% på sina statsobligationer medan Grekland betalar kring 13%. Det är naturligtvis ohållbart. En Euroobligation med en ränta på säg 2,5% skulle i praktiken innebära en sorts solidaritet inom Europa. Tyskland, Holland, Österrike skulle få betala lite mer än i dag och resten lite mindre, Grekland mycket mindre. Det skulle också kapa benen på spekulationen mot enskilda staters skuld.
    Det argentinska exemplet är inte så enkelt. Dels kunde landet dra nytta av en förmånlig konjunktur i omvärlden , vilket inte skulle vara fallet för Grekland i dag. Det är nog viktigare än längden på den grekiska staken. Dels håller Argentina fortfarande på att betala av delar av skulden. Det fanns många banker som vägrade acceptera landets bud när det begavs och som nu ligger i rättslig process med Argentina för att få tillbaka hela de utlånade beloppen.
    Jag håller med dig om att den ”gemensamma mobiliseringen” i Europa inte är en ”lätt affär”. Men jag ser ingen annan utväg. Återfallet på ”nationella lösningar” gynnar bara kapitalägare. Krisne kan bli värre och räkningen för de arbetande ännu värre. Och det kan finnas mellanliggande ”mobiliseringar” och lösningar annat än ”revolution omdelbert”. Kolla exempelvis den här artiklen som jag publicerade för några månader sedan.

    http://www.fjardeinternationalen.se/blog/2011/02/06/ett-rott-europa-men-hur/

  4. Om man tar bort den internationella valutahandeln med derivat och allt genom förbud mot ”spekulation” och införd tobinskatt lär väl priset på pengar rusa i höjden omedelbart? Är det inte enklare att staterna inom euron ser till att utgifter och inkomster går ihop, och låter bli att låna till driften?

  5. Problemen för olika länder som Piigs Argentina har inte varit exporten i sig, den har stadigt stigit fram till den globala finanskrisen slog till. Argentina och Grekland har inte den industriella struktur som t.ex. Sverige och Tyskland och därmed inte samma exportvolymer, men det är inget som devalveringar fixar. Problemet har varit den finansiella globaliseringen som gjort det möjligt att öka importen. Både Greklands och Argentinas export har stigit ungefär som Sveriges och Tysklands sen skiftet 80/90-tal men deras import har stiget mer och de fick stora underskott.

    Argentinas exportökning i fasta dollar var lika stor under Menem som efter att det nyliberala väldet störats. Trots detta var utrikesunderskotten stora under Menem och arbetslösheten exploderade. Den stora skillnaden efter nyliberalerna fallit har varit att ekonomin inriktats på att stimulera den inhemska ekonomin och arbetslösheten minskat och det åter blivit tillväxt i ekonomin. GNI per capita steg kraftigt från 1990 till 1998 samtidigt som arbetslösheten exploderade. 1999 till 2002 föll GNI per capita brant för att sen stiga kraftigt igen och arbetslösheten minska. Kurvan för den stigande GNI per capita under Menem var lika brant som den som blev efter 2002. Men orsakerna och resultatet helt olika. Att stirra sig blind på BNP siffror utan att se till innehållet är meningslöst.
    http://teckentydaren.blogspot.com/2011/06/argentina.html

    FN:s organ för den globala ekonomin kom med en rapport 2010 som betonade att länder, både fattiga och rika, måste se till att fokusera på den inhemska ekonomin och inte tro att exportledd tillväxt är något undermedel. Det är stimulansen av den inhemska ekonomi som gjort den Argentinska modellen till en relativ framgång inte valutakurser och räntor i sig.

    Problemet med den exportleda tillväxten som varit under den nyliberala tiden är att den skapats av den globala finansiella skuldekonomin inte länders växande inhemska ekonomiska välstånd, i reala termer har man inte ”levt över sina tillgångar”, tvärt om har de inhemska reala ekonomierna satts på undantag med hög arbetslöshet och den växande importen har betalts med den globala finansiella ”bubblan”.

    Problemet med Eurosystemet och generellt den nyliberala ekonomiska modellen är att den stryper de inhemska ekonomierna och lägger allt fokus på export. Men det verkar inte som om de sedvanliga euromotståndarna förstår det utan det enda de pratar om är export, export och åter export ska rädda ekonomierna med höjd global konkurrenskraft genom valuta depreciering. De verkar inte riktigt förstå att det inte varit exporten som varit problemet utan importen (dvs typ vår och tysklands exportöverskott). Varken länder eller enskilda företag kan i allmänhet ”priskriga” sig till framgångar, konkurrenterna kommer inte stillatigande att släppa marknadsandelar, det är produktiva innovationer som kan vinna marknadsandelar.

  6. Hej Lasse,
    Det var ett tag sedan. Jag inget speciellt att invända mot i din kommentar. Som sagt; den nyliberala sociala devalveringen innebär att den egna befolkningens konsumtion hålls tillbaka för att stimulera exporten och kampen om konkurrensfördelar. Det kan ju lyckas någon enstaka gång men aldrig om alla ska använda samma recept samtidigt. Då blir det depression.

  7. Hej sl,
    Det var också ett tag sedan du hördes av. Skoj.
    Problemet med de spekulativa rörelserna på finansmarknaderna är att de är så enormt stora och till nästan 100% saknar samhälleligt intresse.Det som kallas ”high speed trading” representerar redan 70% av all aktiehandel i NY och 40% i Europa. Det är bara de största bolagen(bankerna) med superdatorer som kan vinna i spelet som går ut på att köpa och sälja aktieposter inom loppet av en tusendels sekund. Köpet ger signalen till andra datorer (med inte lika snabba program) att aktien stiger och då köper de. Under tiden har redan superdatorn sålt vad som köptes en tusendels sekund tidigare och inkasserat en ökning i aktiens värde. 70% är enorma kapitalmängder och risken för en krasch enorm. Hela aktiviteten är farlig och skadlig för samhället och saknar även intresse ur rent ekonomisk synpunkt. Ett extremt litet fåtal snor åt sig oförtjänta pengar. Förbjud hela skiten och stäng skatteparadisen. Redan det är mycket vunnet.
    mvh
    Benny

  8. Hej Benny, jag läser ofta men kommenterar bara ibland, inte alltid man har något att säga.

    Nu har jag kanske läst in saker i din artikel som inte står där, jag har känslan av att de enorma volymerna digitala värdepapper av alla slag som byter ägare varje dygn håller ner räntan, du menar kanske bara aktiehandeln och dess automatisering? Då kan man väl invända att om Sverige förbjuder/taxerar aktiehandel flyttar den till London och Frankfurt, om Frankfurt förbjuder/taxerar aktiehandel flyttar den till London, om både Frankfurt och London förbjuder/taxerar aktiehandel flyttar den till New York. Dessutom är riskhanteringen i form av terminer och optioner kopplat till aktiehandeln, så om grundvärdet plockas bort fallerar kanske derivaten också? Svenska företags utlandsaffärer görs med sådana verktyg. Regering och riksdag aktar sig kanske för att röra med pinne i getingboet.

    Några börschefer har redan klagat på konsekvenser av automatiserad handel; om den i sig sänker kurserna utan verkligt underlag borde den skada de egna ägarna. Men vad hela gäller är väl att börsens fall förebådar lågkonjunktur, den har den känsligaste väderkornet? Vi har börsfall, vinsterna antas bli mindre framöver, som så många gånger förr. När det är klart stiger börsen igen, aktierna har blivit prisvärda, som så många gånger förr.

    En annan sak med den automatiserade handelns volym; vinsten är oerhört liten per aktie, det krävs stor volym för att det ska bli vinst. ”Samhälleligt intresse” är ett intressant begrepp; vem ska bestämma vad det är? Lika bra att konstatera att detta är privata intressen, som det mesta. På sista raden hamnar ändå sentensen ”what is good for general motors is good for america”. ”Samhället” är ett enormt och finmaskigt nät av privata intressen, vissa av dem bättre politiskt organiserade än andra.

Kommentera