-Vi håller ett öga på er

.

Tunisien var första aktör i den arabiska våren. Sedan dess har fyra despoter störtats. De första demokratiska valen hölls följdenligt i Tunisien för några veckor sedan och följs nu av Egypten som också gått till val.

I Tunisien valdes 217 delegater till den Konstituerande Församlingen vars enda uppgift är att skriva en ny konstitution och leda landet under tiden fram till presidentval och parlamentsval med en ny konstitution som bas.

.

De står inte i rätt ordning, annars är det rätt.

.

För de som inte avfärdar valet i Tunisien med en handviftning om ”islamism” och ”sharialagar” är det intressant att se lite närmare på vilka som valts till den nya lagstiftande församlingen. I media har framför allt det islamska partiet Ennahdhas seger använts för att stryka under ”faran för fundamentalism”, även om den journalistiska etiken kräver att Ennahdahs ”moderation” påpekas.

.

Efter tre decenniers förföljelse och förtryck fick Ennahadha överlägst flest röster i valen.

.

Tre personer tar plats i toppen av landets styre den närmaste tiden. Till regeringschef och premiärminister utsåg de 217 lagstiftarna Hamadi Jebali från Ennahdah. Partiets ”starke man” Rached Ghannouchi stod åt sidan, eventuellt för att inte bränna sitt krut för tidigt utifall regeringen hamnar i blåsväder.

Vänsterpartiet Ettakatols chef Mustapha Ben Jaafar valdes till den nya församlingens talman och medborgarrättskämpen från Republikanska Kongresspartiet Mancef Marzouki utsågs till Tunisiens nye president.

-Tunisien vill visa omvärlden en modell där Islam inte är en synonym för terrorism, fanatism, extremism eller fientlighet mot demokratin, sa Rached Ghannouchi efter valet av den nya statsledningen som ska garantera att en ny konstitution skrivs följt av fria val.

Medan de 217 delegaterna samlades i det gamla palatset Bardo i Tunis utkant samlades hundratals demonstranter utanför under paroller som ”vi håller ett öga på er” och ”nej till utländsk inblandning i våra affärer”. Speciellt i landets fattiga inre regioner väntar sig människorna förbättringar i vardagslivet med fler arbeten och bättre infrastruktur. Det är behov som de nya ledarna måste börja tillfredsställa om de ska behålla det folkliga stödet de har i dag.

.

Mancef Marzouki lät sig aldrig kuvas av Ben Alis diktatur.

.

Den nye presidenten Moncef Marzouki är en intressant person. Han har aldrig haft ett samröre med Ben Alis diktatur, eller mera precist har ”samröret” bara bestått i insyn i despotens fängelsehålor. Jag har haft nöjet att läsa en bok som Marzouki publicerade nyligen med titeln; ”Diktaturer på fall – de arabiska folkens revansch”. Marzouki är i första hand humanist och kan politiskt placeras som ”socialreformist”.

Själv tycker jag att de starkaste kapitlen i boken är de där han beskriver hur vardagslivet för människorna gestaltar sig i en diktatur. Han gör det bland annat genom att vända sig mot två förutfattade meningar i våra västliga samhällen. Den ena är idén att de ”arabiska massorna” historiskt anpassat sig till diktaturen vilket han avfärdar med att det finns inga folk som ”anpassar” sig till en diktatur och att det finns ingen ”homo arabicus dictator”. Den andra vanföreställningen som vissa på vänsterkanten hos oss ägnar sig åt är att det bara handlar om kvantitativa skillnader mellan demokrati och diktatur.

-Hur många gånger, säger han, hör man inte folk säga att vi här i väst har väl ingen demokrati att skryta över heller.

I stället för att skriva högtravande teser om diktaturerna i arabvärlden ger han ett litet exempel på hur det fungerar i vardagen. När han kom tillbaka från Frankrike 1978 som utbildad läkare kunde han inte förstå varför han ständigt arresterades av trafikpolis och fick böta för fortkörning trots att han var säker på att ha följt alla trafikregler. Det var en kollega på jobbet som avslöjade hemligheten för den unge läkaren.

-När du ser en polis måste du bromsa in farten även om du inte kör för fort. Du måste visa underdånighet inför polisen.

Moncef Marzouki skriver att det inte räcker med att vara rädd för polisen. Man måste också visa att man är rädd. Bromsar man inte in tolkas det som ett tecken på respektlöshet inför makten. I varje vardaglig situation gäller det att visa underkastelse och respekt inför en makt som agerar totalt godtyckligt. Alla vet att ett besök på en polisstation oavsett orsaken slutar med åtminstone ett blåmärke.

Marzouki skriver att skillnaden mellan demokratiska stater och diktaturer är kvalitativa och att det kan vara svårt att förstå för oss i väst. För polis och säkerhetstjänst finns inga regler.

-Godtyckligt förfarande som är undantag i demokratierna är normen i diktaturerna och vice versa, det som är regel i diktaturerna är undantag i demokratierna.

Efter sin återkomst till Tunisien och några år i läkaryrket valdes Marzouki till ordförande för Tunisiens kommitté för Mänskliga Rättigheter och när han vågade ställa upp som oberoende kandidat mot Ben Ali 1994 fängslades han och satt i isoleringscell i fyra månader. Senare gick han i exil i Frankrike efter att ha släppts ur fångenskapen. Han säger själv att tack vare den internationella solidariteten slapp han undan tortyr och tilläts lämna landet.

Nu står Moncef Marzouki kanske inför sitt livs största utmaning –delta i bygget av ett Tunisien där makten inte ostraffat kan agera godtyckligt mot sina medborgare och ett Tunisien där medborgarna kan protestera mot maktfullkomlighet utan att hamna i fängelse.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVT1,DN3,SVD2,

Bloggare:

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Tunis, Val, Tortyr, Diktatur