Brittisk generalstrejk mot högerns stålbad

.

Från Shetlandsöarna och Nordirland i norr till Southhampton i söder deltar i dag 2.6 miljoner arbetande britter från 29 fackförbund i storstrejken mot David Camerons högerregering och dess råa överfall på den gemensamma välfärden och dess arbetande människor.

.

.

Kalmar Läns museum. ArkivfOTO: Ulrika Bergström.

.

Det vi ser är en historisk vändpunkt. En oerhört viktig återkomst för örikets fackliga rörelse.   För efter ”Missnöjets vinter” 1978-79, med dess rullande storkonflikter, kom Annie Lööfs idol järnladyn Margaret Thatcher till makten och lyckades till sist under den långvariga gruvarbetarstrejken 1984-85 slå av ryggraden på fackföreningsrörelsens mest stridbara förbund.

År efter år fick fackligt aktiva sedan huka sig allt djupare för den himlastormande nyliberalismens vilda framfart. Men efter decennier av resignation, uppgivenhet och splittring reser sig nu en helt ny generation – med en majoritet av kvinnor som aldrig förr deltagit i en facklig aktion – och tar sina första viktiga steg under storstrejkens protester mot den politiska dagordning som beställts av Londons bank- och finansvärld.

.

.

I ett samspel mellan kapitalets investeringsstrejk i industriproduktion, lönedumpning och flykt till ren spekulation – som nu havererat – har Storbritannien behållit styrfarten genom att bli världens mest skuldsatta land. Räknar man samman företagens egna lån, hushållens skulder, bankernas röda saldon och den väldiga statsskulden blir det sammanlagt en börda på 492 procent av landets BNP.

Finansens agenda, som det heter, är att försöka bota en redan blodfattig ekonomi med att tappa ännu mera blod från i första hand den offentliga sektorn. Därför kastar Fredriks Reinfeldts politiske kompanjon, David Cameron, med berått mod ut alla den gemensamma välfärdens anställda i ett förintande stålbad som sägs ska rena ekonomin under sex svåra år.  Arbetslösheten i dag är redan större än under recessionen 2008-2009, till detta adderas i höstbudgetens nya prognoser i första hand de 710 000 (!) offentliga jobb som ska ha kapats bort till första kvartalet 2017. För de anställda som blir kvar handlar det om att jobba mer, med försämrade reallönenivåer och kraftigt höjda egna pensionsavgifter. Som ”belöning” för dessa uppoffringar höjs sedan pensionsåldern i ett första steg till 67 år. De inom offentlig sektor som är under 34 år måste vara i arbete ända till 68 år och långsiktigt handlar det om en pensionsålder på 72 år.

.

.

Här gisslar satirikern Kaya Mar George Osborne,

naken med ena foten i skurhinken,

när denne ska städa upp efter bankkrisen…

.

I ett västeuropeiskt sammanhang är dessutom pensionerna i Drottningens rike mindre än blygsamma. Efter 44 års arbete ligger den garanterade statliga ålderspensionen på knappt 50 000 kronor om året. Inom offentlig sektor är genomsnittspensionen i dag bara drygt 60.000/år. Förverkligas regeringens planer, faller konsumtionsmöjligheterna kraftigt för miljoner människor, med stegrade arbetslöshetssiffror inom den privata sektorn som konsekvens, vilka då överlagras på de egna redan skräckinjagade prognoserna om en öppen arbetslöshet nästa år på över nio procent. OECD varnar för att en andra recession är på väg. Europas ekonomier är dessutom som drunknande, vilka i kampen för att själva överleva, drar ner varandra i depressionens djup.

.

.

Camerons finansminister, George Osborne, skyller bankrutten för sina tidigare prognoser på fastlandets ”eurokris” . Men alla siffror visar entydigt att den brittiska ekonomin snubblat och fallit handlöst alldeles på egen hand med fallande produktivitet och svag tillväxt flera år innan ordet ”eurokris” uppfanns. Hans drakoniska nedskärningar i Storbritannien understryker i stället bara att euron är en sekundär fråga i den kris för det kapitalistiska marknadssystemet som lägrar sig över hela kontinenten.

.

.

BNP:s utveckling i siffror

.

 

.

Produktivitetsförbättringarna tog inte fart efter 2008/2009

.

.

Regeringsprognos för minskade jobb offentlig sektor

Från mars respektive i går…

.

 

Vad landets ekonomibiträden, lärare och lärarassistenter, vårdpersonal, ambulansförare, städare, tullanställda, socialsekreterare, bibliotekarier samt ett otal andra yrkesgrupper, visar med sin första kraftmätning med högerregeringen, det är i stället att det endast är en enad facklig aktion på klassgrund, som kan slita av nyliberalismen dess tuppkam. Vid nästa aktion gäller det att också få den privata sektorns fackföreningar på fötter.

Mobiliseringen runt om i landet började med att de 2.6 miljoner medlemmarna fick rösta om en strejkaktion eller inte. I det största fackförbundet UNISON, med 1 miljon medlemmar, sa över 70 procent ja till strejken. Efter beslutet om storstrejk har UNISON också rapporterat om en kraftig medlemstillströmning. En ökning med 126 procent, varav 81 procent av ansökningarna glädjande nog kommer från kvinnor (de utgör 65 procent av alla anställda inom offentlig sektor).

Den förhärskande misstron i Storbritannien mot strejker – alltsedan gruvfackets nederlag – har förbytts i en våg av sympatier. I opinionsmätningar sägs 60 procent av befolkningen i stort vara positiva till att förbunden valt att ta en politisk storkonflikt. Vid ett upptaktsmöte för 1 200 fackliga delegater förra veckan berättade Karen Reissmann, sjuksköterska i Manchester och medlem i UNISON:s verkställande ledning att:

”När jag delade ut flygblad inför strejken utanför ett sjukhus mötte jag en patient som då insåg att hans egen operation, som var planerad till den 30 november, skulle ställas in. Jag blev oroad över vad hans reaktion skulle bli, men han sa bara: Låt gå. Ni måste strejka och om ni inte vinner så kommer ingen att opereras av den offentliga sjukvården i framtiden.”

.

.

Från upptaktsmötet i London

.

Finns det solidaritet ute i samhället så finns den däremot inte i den brittiska socialdemokratins ledning. Vid ett tal i Croydon hälsade Ed Miliband landets fackföreningsmedlemmar, vilka till stor del finansierar hans eget Labour, att ”strejker alltid är en signal om misslyckande, men jag ska inte demonisera folk som valt att ta konflikt. Men jag stödjer inte strejker därför att de alltid är ett uttryck för misslyckande”.

.

.

Hans uttalande bottnar i grunden om att det egna partiet saknar alternativ. Försämringarna av pensionsvillkoren anses nödvändiga, om än i retoriken med en mer utdragen tidtabell.

På samma sätt som med Grekland eller Portugal, där en stor generalstrejk nyss stannade landet, ska vi definitivt inte tro att det som sker i öriket inte rör oss här hemma i Sverige. Över hela Europa, vare sig människor handlar med euro eller med pund och kronor, vill bankerna och finansen att vi ska betala deras kris. I ett symbiotiskt partnerskap med storföretagen vill denna, den härskande ekonomiska makten, också att välfärden i stort, med semestrar, sjukersättningar, pensioner och andra vunna rättigheter ska dumpas ner till nivåer där deras företag kan konkurrera med låglöneländerna. Det är ingen tillfällighet att både den borgerliga alliansen och den svenska socialdemokratin planerar en kommande pensionsreform där vi ska fås att jobba bra många fler år, om än under täckmantel av valfrihet…

.

.

Vare sig vi handlar med euro, pund eller kronor

vill finansen och storföretagen kapa våra pensioner

.

Därför är det heller ingen tillfällighet att Wanja Lundby-Wedin, LO:s och Europafackets ordförande, som vanligt är tyst. Som vore hon en död flundra. Varför sitter inte hon och Kommunals ordförande Annelie Nordström och nöter ut varenda TV- soffa som finns och ger ett jublande bifall till sina systrars kamp på andra sidan Nordsjön?

Själva lär de inte besvara frågan. Det blir i stället en uppgift för alla landets medlemmar i LO.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVD5,DN4,DN5,SVD6,

2 svar på ”Brittisk generalstrejk mot högerns stålbad

  1. Pingback: Storstrejk i Storbrittanien | Röda Lidköping

  2. I mitten av 00-talet rådde ett stort missnöje med att så få länder anslöt sig till EMU och att flera länder ”tillåtits” ha folkomröstning om detta. EMU var kanske meningen att bli det stora lyftet för vinsterna i Europa när konflikterna i Asien började hopa sig och lönerna stiga. Med EMU hade det blivit lättare att sopa undan allt vad välfärd heter i ett enda svep. Högern och storfinansen fick tänka om och tar nu en annan väg emot ett låglöne-Europa, utan några sociala ansvarstaganden.

Lämna ett svar