Generalstrejk i Belgien

Socialistpartiets högerpolitik en utmaning för de fackliga organisationerna

.
I dag måndag 30 januari står Belgien still. Fabriker, hamnar, skolor, posten, flyget, tågen, tunnelbana, bussar och mycket annat är i strejk. De fackliga organisationerna har gemensamt utlyst ett dygns strejk. Det är ett mäktigt svar på den nya ”vänsterregeringens” planerade högerpolitik. En strejk som ändå kräver en aktiv fortsättning för att sätta stopp för den planerade svångremspolitiken.
Regeringskrisen i Belgien varade i ett och ett halvt år innan en ny koalition såg dagens ljus. Nytt världsrekord utan regering blev det, men slutprodukten var ingen framgång för landets löntagare. Socialistpartiet som vann stort i valet fick efter många turer uppdraget att bilda regering med partier från Flandern och Vallonien. SPs partiledare Elio Di Rupo blev därmed landets första socialistiska premiärminister på flera decennier.

.

Med ett tjockt S i namnet vill Socialistpartiet profilera sig som förvaltare av välfärden.

.

Knappt utsedd till premiärmininister visade Di Rupo vilka herrar han tänker tjäna. Liksom i andra europeiska länder användes omedelbart statsskulden som en ursäkt för att lansera ett budgetförslag som ”med ansvariga” åtgärder ska sanera statens finanser. De fackliga organisationerna fattade omedelbart galoppen och förkastade budgeten och sparprogrammet som ett angrepp på den arbetande befolkningens köpkraft och sociala välfärd.
-Vi är inte ansvariga för krisen. Låt de ansvariga betala, är ett vanligt fackligt svar på kraven på åtstramning.
En första snabbt organiserad strejk hölls i slutet av oktober med en varning att nya strejker skulle följa om regeringen, speciellt socialisten Elio Di Rupo, inte lyssnar till de fackliga organisationernas krav på förhandlingar om ”sparpaketens” innehåll. Ett krav som ignorerades helt av den nya regeringen. I stället har samtliga media dragit igång en smutskastningskampanj mot de fackliga organisationerna som anklagas för att skada ”landets intressen”. Facket ”skjuter sig självt i foten”. Strejken ”tjänar inget till , regeringen har redan fattat sina beslut”. De strejkande anklagas nästan för ”terrorism”, de tar ”hela befolkningen som gisslan”. Listan av angrepp mot de fackliga organisationerna kan göras mycket lång. Man kan nästan tro att det är facken som är ansvariga för den ekonomiska krisen.

.

Elio Di Rupo är en andra generationens invandrare. Hans familj flyttade från Italien till Belgien efter kriget för att jobba i de vallonska kolgruvorna, Hans uppväxt var mycket fattig. Det kanske förklarar varför han numera alltid uppträder i fluga, dock alltid röd.

.

Den fackliga rörelsen i Belgien är mycket stark och har en stolt historia av omfattande strider för de arbetandes intressen, inte minst den stora generalstrejken årsskiftet 1960-61, då landet stod stilla i över tre veckor. Den förrevolutionära strejken krossades till sist då tre tusen belgiska soldater togs hem från Tyskland. Två tusen arbetare arresterades varav hälften senare dömdes till kortare fängelsestraff och böter. Bland de hundratals som skadades i gatustriderna med militär och polis dog två strejkande stålarbetare i Liège.
I dag är 2,5 miljoner belgare medlem i någon av de fackliga organisationer som täcker de båda språkregionerna. I Vallonien är de flesta med i det socialistiska FGTB och i Flandern tillhör en majoritet det katolska CSC. Historiskt har de båda stora förbunden alltid haft en fot i det politiska lägret via Socialistpartiet och Kristdemokraterna.  ”Den belgiska kompromissen” kallas det när förhandlingar med de fackliga organisationerna lett fram till löneavtal och sociala reformer. I dag är det slut med det. Den nya regeringen har inte ens samtalat med de fackliga organisationerna.

.

Metallare ”blåser av” politikernas snålspel och kräver nya regler.

.

Socialistpartiet har definitivt förankrat sig i den nyliberala fåran och ska ”ta sitt ansvar” så att marknadens gudar inte vredgas. I dag finns det inget parti representerat i det nationella parlamentet som inte bekänner sig till ”marknadsekonomin”, vilket konkret betyder att 2,5 miljoner arbetares röster väger lättare än ett stort A mindre från kreditvärderaren Standard & Poor’s.
I de fackliga leden kokar ilskan över dövheten i parlamentet och regeringen och på lokal och regional nivå tar fackliga instanser uttalanden och initiativ som kanske kan leda till en nationell anstormning mot den nya regeringens sparpaket.
-Vi metallare i MWB-FGTB vägrar att kasta in handduken. Vi är mer än någonsin mobiliserade i bygget av ett alternativt samhälle till det som de ansvariga för krisen och deras megafoner målar upp, säger Nico Cué, ledare för metallförbundet i FGTB. Ett språk som metallaren Stefan Löfven, numera partiledare för Sveriges socialdemokrater, sedan länge glömt bort. Numera ger det honom bara kalla kårar.
I staden Namur kallade metallförbundet MWB till debatt om hur kampen mot regeringens angrepp ska kunna utvecklas till en lyckad motoffensiv. Det gjordes med stor öppenhet. Vid sidan av Socialistpartiet och det kristdemokratiska CdH inbjöds också de gröna i Ecolo, Ptb (belgisk variant av svenska KP) och LCR  systerparti till svenska SP.
-Generalstrejken 30 januari är bara en början. Om regeringen inte lyssnar till oss organiserar vi nya, ännu hårdare aktioner de kommande veckorna. Då kan det bli 48-timmars eller 72-timmars strejker, sa J-M Hutsebout från MWB till de 300 fackliga aktivister som samlats i fackföreningens lokal.

.

Céline Caudron från LCR sitter längst till höger (eller vänster om man vill). Metallförbundets lokala initiativ i Namur var lyckat.

.

Céline Caudron från LCR varnade för att regeringen vill genomföra en social nedrustning i en omfattning som inte skett förr.
-Det är målet och det är därför regeringen försöker marginalisera fackföreningarna. Vi måste se till att strejken den 30 januari blir lyckad och också arbeta ut en plan för den fortsatta kampen. Socialistpartiet försvarar inte längre arbetarnas intressen. Det har blivit ett socialliberalt parti. Fackföreningarna måste föra fram ett politiskt alternativ och med två och en halv miljoner medlemmar har facken den demokratiska legitimiteten att göra det, sa Céline bland annat i paneldiskussionen.

.

Beslutsam kamp är ett kännetecken för de belgiska fackföreningarna.

.

I toppen på de fackliga organisationerna hoppas man ännu att den ”belgiska modellen” av samförstånd mellan facken och partierna ska bestå och att de arbetandes behov tillfredsställs i förhandlingar mellan ”parterna”. Vare sig i FGTBs eller i CSCs ledning verkar man inse att nya tider råder. Borgarna och kapitalägarna vill inte längre kompromissa med de arbetande. De fackliga organisationerna har inte längre politiska representanter i parlamentet som de kan påverka i ”demokratiska former”. Därför är strejken i dag viktig. Styrkan i de ”utomparlamentariska” striderna kommer att avgöra om de arbetande kan slå tillbaka den borgerliga offensiven.
Europafacket EFS organiserar den 29 februari en protestdag mot åtstramningsprogrammen i Europa. Stora demonstrationer planeras över hela kontinenten. Vad kommer LO att göra? Organisera solidaritet med resten av Europas arbetare eller galamiddag i Saltsjöbaden?

.

Media:DN1,DN2,SVD1,DN3,SVD2,SVT1,DN3,DN4,SVD3,DN5,DN6,SVD4,SVT2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Kommentera