Socialistiska Partiet kongressar

Socialistiska partiet höll sin 24:e kongress i helgen. I dag ansätts den arbetande befolkningen i Europa av en allt aggressivare nyliberal politik som hotar att helt rasera de välfärdssystem som Europas befolkning kämpat sig till under efterkrigstiden. Därför var kongressens huvudpunkt den kapitalistiska krisen och vad som måste göras. Inför kongressen publicerade SP ett offentligt Krismanifest som vi i partiet önskar att alla radikala krafter gör till sitt.
Jag hade nöjet och äran att inleda kongressen med en rapport om den kapitalistiska krisen och vilka utvägar som olika politiska krafter står för.
Här under hittar ni mitt tal i dess helhet. Jag har inte brytt mig om att göra om ”talspråket” till skriftspråk. Inledningen är medvetet begränsad till utvecklingen i Europa och USA. Kinas och andra utvecklingsländers plats i världsekonomin lämnade jag vid sidan på grund av tidsbegränsningen. Men de problemen har jag tagit upp i många andra artiklar här på bloggen och i Internationalens spalter.

===============

”Jag vill börja med att tacka er för att ni bjudit in mig att tala om den kapitalistiska krisen och borgarklassens öppna klasskrig mot den arbetande befolkningen.
Det är länge sen jag talade på en partikongress här i Sverige. Om jag inte minns fel så var det 1974 då vi samlades inför Fjärde Internationalens 10e världskongress. Det är ju snart 40 år sedan. År det inte skakande hur tiden rusar iväg? Man kan ju bli desperat för mindre. Vi som har så mycket att göra, hur ska vi hinna med oss?
Men nog om det för nu rusar min tid iväg här också. Ni får ursäkta mig för att jag har skrivit ner det här talet. Men på en halvtimme tappar man lätt bort klockan och svävar ut i dekoren utan en skriven text.
-Det pågår ett klasskrig och det är min klass, de rika,  som för kriget och som vinner det. När den excentriske mångmiljardären Warren Buffet yttrade dom orden platsade dom på alla amerikanska tidningars förstasidor.
Den gamle miljardären hade naturligtvis rätt. Vi lever i en period av öppet klasskrig. Det är bara den reformistiska arbetarrörelsens ledare som tror att klassfreden från förr fortfarande råder och att det bara gäller att vara resonabel så fixar det sig. För dom är den aktuella krisen ett övergående oväder som det räcker med ett paraply för att skydda sig emot. Det går över. Lite tillfälliga eftergifter får vi stå ut med, låter det alltifrån LO-borgen till det grekiska socialistpartiets högkvarter. Reformismen kan inte och vill inte fatta vad Warren Buffet pratar om.
Fram till finanskrisen 2007 angreps den arbetande befolkningens sociala välfärd med gradvisa motreformer, av privatiseringar och avregleringar. Vi kan kalla det ett krypskytte utan en verklig krigsförklaring.
I dag är det inte längre fråga om ett krypskytte. Med finanskrisen och den statsskuldskris som följde går vi in i en period där borgerligheten öppet förklarat krig och sätter sig som mål att krossa det välfärdssystem som vi känt efter andra världskriget. Självfallet sker angreppen med taktisk finess. Medan jobbet redan är gjort i Grekland är det fortfarande bara en bit på väg i England och ännu en lång bit borta i vårt eget land.
Men vad LO och andra reformister verkar glömma, det är att det går mycket fort att riva ned den fästning i sanden som byggts upp med oändligt tålamod. Några ordentliga sparkar med de nyliberala bootsen och jobbet är gjort. Speciellt när det sker med benäget bistånd från de som talar i de arbetandes namn.
Men hur hamnade vi här, i det öppna klasskriget, där de ungas hopp om en bättre framtid grusas i den nyliberala stenkrossen?
Generationen efter andra världskriget, min, din och Götes trodde bergfast på framtiden. Eller hur? Det var en självklarhet att vi skulle få det bättre än våra föräldrar. För arbetarklassens ungdomar var det naturligt att allt skulle bli bättre år efter år. Dagens materiella standard är mycket högre än den vi växte upp med. Men det spelade ingen roll. För det var de ständiga framstegen och hoppet om ett ännu bättre liv som betydde något, inte ett exakt mått av BNP per person.
Det var en period i kapitalismens historia byggd på en modell för kapitalackumulation som kom att kallas ”fordismen” eller dom ”trettio gyllene åren” från världskrigets slut fram till början av sjuttiotalet. Jag ska inte uppehålla mig mycket vid den modell som härskade då. Kort kan vi säga att den innebar att lönerna följde produktivitetens utveckling och profiterna användes i huvudsak till nyinvesteringar i produktionen.
Så här i efterhand kan vi nog dra slutsatsen att det de flesta då såg som en kapitalism med framtidslöften bara var en parantes i kapitalismens historia, ett undantag från det som var normalt förr och som igen är det normala, det vill säga förtryck, exploatering, öppen misär i ena änden och vräkig lyx i den andra änden.
När stagnationen började sätta in kring 1970 minskade vinsternas andel medan lönerna fortsatte av bara farten med resultat att fördelningen mellan Kapital och Arbete blev outhärdlig för kapitalistklassen.
Nyliberalismens första och främsta uppgift var att återupprätta vinsternas andel och det klarade man av under 80-talet när Thatcher och Reagan krossade det fackliga motståndet, drev fram en kraftig höjning av räntorna som tog död på inflationen och skapade den massarbetslöshet som vi levt med sedan dess.
Det var en ny modell som föddes, i vilken det inte längre fanns plats för löneökningar i takt med produktivitetens utveckling. Lönernas andel av den samlade produktionen har sjunkit drastiskt i nästan alla utvecklade industriländer och i vissa fall som USA har stora delar av den arbetande befolkningen inte sett röken av reallönehöjningar på 25-30 år.
I den fordistiska eller keynesianska modellen som man också skulle kunna kalla den kunde marknaden expandera och försäljningen av de producerade varorna hållas uppe tack vare de ökade reallönerna.
I den nyliberala modellen är det i stället den ökade skuldsättningen som upprätthållit konsumtionen, det vill säga att det är skuldsättningen som sett till att kapitalet kunnat sälja sina produkter och därmed realisera sina vinster. Här har vi den verkliga grunden till dom permanenta kriser som kapitalismen lider av sedan flera decennier, som överproduktion, bubblor och krascher och miljoner och åter miljoner arbetslösa.
Den nygamla liberala modellen har bara ett mål – och det är maximal vinst för kapitalägarna på kortast möjliga tid. Det är tecknet på att finanskapitalet tagit makten och att det gamla teoremet som myntades av socialdemokraten Helmuth Schmidt inte längre gäller. Så här löd det: – dagens vinster är morgondagens investeringar som ger jobben i övermorgon.
Den kedjan har brutits i och med kvartalskapitalismens seger. Dagens allt större vinster blir i allt mindre grad morgondagens investeringar och minst av allt nya jobb på den tredje dagen. I stället så går en allt större del av vinsterna rakt in på aktieägarnas bankkonton för att därifrån slussas ut i den finansiella sfären för spekulation och andra lukrativa aktiviteter.
Men samtidigt vet vi att den materiella produktionen av varor och tjänster inte kan göras om till vinster om det inte finns en marknad för produkterna. De senaste 25 årens kreditdrivna konsumtion löste det problemet- men bara för en tid. Det tog slut med buller och bång hösten 2007. Bostadslånekrisen och de efterföljande bankkriserna satte modellen ur spel. De amerikanska hushållens skuldsättning hade nått ett tak som inte längre kunde höjas.
Jag har inga diagram att visa på väggen, så därför har jag kopierat ett som ni kan titta på. Det här sammanfattar i ett ögonkast vad som skett med vinsterna i kvartalskapitalismen. Det skuggade fältet ger en symbolisk bild av den makt som finanskapitalet skaffat sig. Investeringar i värdepapper och andra objekt som det går att spekulera i har blivit den huvudsakliga källan till rikedom för de rikaste kapitalägarna.

Vinster och investeringar i USA, EU och Japon 1962 -2008

Förklaring: Taux de profit = vinstmarginal  (skala till vänster)

Taux d’accumulation = investeringar i fast kapital

Nu vet vi ju att alla rikedomar skapas av mänskligt arbete. Så de stora vinster som görs i den improduktiva finansiella sfären är därför bara en omfördelning till finanskapitalets fördel av det mervärde som skapas av löntagarna. Och i den kreditdrivna nyliberala modellen sker också en annan överföring av mervärde till finanskapitalet. Hushållens stora skuldsättning innebär att räntor på bolån, studielån, kreditkortsavgifter och andra räntor och avgifter går in i den stora finanskarusellen.
Vissa ekonomer, som exempelvis Michel Hudson, menar att det handlar om en sorts nyfeodalism. Trotskij sägs vara Hudsons gudfader, kan jag säga som parentes.  Det vill säga att de rika kapitalägarna allt mer lever på ränteinkomster. Likt den feodala aristokratin som levde på jordräntan lever allt fler kapitalister på räntor och inte på vinster gjorda i produktivt arbete. Det är en intressant idé men som vi inte behöver ta ställning till här på kongressen.
Men som ni vet växer inga träd till himlen. I och med finanskrisen 2007 och vad som följt sedan har den nyliberala modellen hamnat i en återvändsgränd och djup kris. Grunden till krisen är att tillväxten inte längre kan drivas med allt större skuldsättning. Det verkar som att hushållens kapacitet att klara av sina skulder nått ett tak. I USA och England är det redan ett faktum.
Jag sa nyss att vi varit med om ett krypskytte utan en verklig krigsförklaring. Nu är det ett nytt läge. Borgarna i den utvecklade industrivärlden har kastat handsken och gjort det klart för alla att målet inte längre är delvisa motreformer utan en definitiv skrotning av allt vad vi kallat för välfärd hittills. Än en gång är det bara reformismens ledare som säger att det är ett övergående oväder.
Men vi som är samlade här måste göra det klart för oss själva och andra att en ny tid står framför oss. Det handlar inte bara om att utveckla en defensiv strategi för att försvara vissa sociala förmåner som attackeras. Hela det samhälle vi vant oss vid ska rivas ned. Det är borgerlighetens mål. Halvmesyrer är inte längre deras melodi. Allt som vi förknippat med kollektiva socialförsäkringar och gemensam omsorg ska rivas upp och lämnas ut till kapitalistisk exploatering. Och det som det inte går att göra vinster på kan läggas ned eller finansieras med egenavgifter.
Sedan ett par år ser vi också hur man går tillväga rent konkret. Det är statsskulden som är den verkliga murbräckan som används till att riva ned vad som byggts upp.
-Vi har inte råd. Det är det enda svar som de arbetande möts av när de protesterar mot nedskärningar och motreformer. Det är ingenting annat än en gigantisk utpressning mot den arbetande befolkningen.
Först steg det offentliga in för att rädda det privata bankkapitalet som med sin giriga spekulation drivit hela världsekonomin till ruinens brant. –Räddar vi inte bankerna går det åt pipan, sa de ansvariga politikerna när finansen räddades. När det väl var gjort vänder sig samma politiker till befolkningen och presenterar den saltade notan.
–Nu krävs det gemensamma uppoffringar för att rädda statens finanser, säger man. Det är det andra steget i den raket som avfyrats mot den gemensamma välfärden. Det är ett ytterst farligt vapen i händerna på borgarna för det är ju så svårt att ta fram trovärdiga enkla argument mot påståendet att vi inte kan leva över våra tillgångar och att staten måste uppträda som en ansvarig familjeförsörjare.
Borgarna säger att alla vägar utom en är stängda för att lösa den djupa krisen. Att öka beskattningen av de som har det gott ställt är ingen utväg. Då flyr kapitalet och inga pengar investeras så då blir det inte heller några nya jobb. Det är i alla fall vad den borgerliga ekonomin påstår.
Att de rika i dag betalar alltifrån 25 procent till noll procent i skatt och att bolag som Google de senaste fyra åren betalat i genomsnitt 2,4 procents skatt på vinsterna betraktas som oväsentligt eller utan betydelse.
Att öka de offentliga investeringarna för att möta alla sociala behov som finns i samhället sägs också det vara en oframkomlig väg. Statens inkomster räcker inte till säger man. Och glömmer bort att det är den allt lägre beskattningen av kapitalvinsterna och de rika hushållen som gjort att statens inkomster har minskat.
Med en sorts absurd uteslutningsmetod kommer man fram till att det bara finns en väg för att lösa skuldkrisen och det är att göra nya hål i svångremmen. Det är den arbetande befolkningen som ska betala för krisen. Det finns inga alternativ är dagens paroll. I själva verket är det bara ett direkt uttryck för det klasskrig som borgarna startat och som reformismen inte vill kännas vid.  Löfvens och Anderssons debattinlägg i DN häromdagen är nog ett rekord i naivitet och förtroende för den kapitalistiska ekonomins kapacitet att leverera, som det heter numera.
Men hur är det egentligen? Är krispolitiken en lösning för borgarna? Inte alls skulle jag vilja säga. Alla G-möten och andra toppmöten visar att det pågår en intensiv strid mellan olika fraktioner av kapitalägare. Vi brukar ofta tala om Kapitalet med stort K som om det handlade om en enda aktör. I själva verket finns det ju många kapital, både inom enskilda länder och på internationell nivå. Alla bråk och konflikter på toppnivå mellan Cameron, Sarkozy, Merkel, Juncker och andra statschefer är i mycket en avspegling av den intensiva konkurrens som råder mellan olika kapitalister som i krisen gör allt för att dra så stor del av täcket över sig. Att andra då får ligga med baken bar är naturligt.
Vad EUs ledning och de enskilda statscheferna försöker göra är att kombinera två oförenliga målsättningar. Å ena sidan ska löntagarna tvingas att betala statsskulderna och krisen genom allt större uppoffringar. Å andra sidan är man livrädda för att den djupa recessionen i Grekland, Portugal, Spanien och Irland ska sprida sig till hela unionen. Men tyvärr för Merkel och Sarkozy går det inte att tvinga de arbetande att betala krisen utan att hela den europeiska ekonomin dras ned i en recession. Just vad man försöker att undvika.
Slitningarna inom EU visar också att hela EU-bygget står i ett vägskäl. Endera lyckas de som strävar efter en djupare enhet inom unionen att på sikt bryta dagens situation och skapa en europeisk regering, en europeisk finans- och räntepolitik, en enhetlig skatte- och lönepolitik, eller så kommer EU kanske att brytas upp.
Själv tror jag att valet mellan de två, ett borgarnas Europas Förenta Stater eller ett återfall i nationalism och protektionism,  inte är ett val som arbetarrörelsen ska ta ställning i. Det är lite av pest eller kolera. Åtstramning för att rädda det europeiska storkapitalets intressen eller stå ut med minst lika tuffa villkor för att hjälpa det egna landets kapitalister i konkurrensen. Jag kan inte se att det är ett val för arbetarklassen.
Så vad har jag nu sagt under de här minuterna?
Jo,
-att den nyliberala offensiven som startade i början av 80-talet syftar till att rasera det välfärdssystem vi lärt känna
-att den kapitalistiska modellen för ackumulation som rådde efter kriget var ett historiskt undantag där de arbetandes löner steg i takt med produktiviteten och profiterna användes till produktiva investeringar.
-att med den nyliberala modellen bryts kopplingen mellan produktivitet och löner och konsumtionen drivs av en all större skuldsättning medan vinsterna i allt större grad hamnar i aktieägarnas fickor för att slussas ut i finansens destruktiva aktiviteter.
-att i och med finanskrisen 2007 startar borgarna ett öppet klasskrig. Statsskulderna blir det viktigaste vapnet i attacken på de arbetandes levnadsvillkor. Nyliberalernas modell funkar inte längre.
Under efterkrigstiden fungerade den sociala freden. Kapitalismen gick med på årliga materiella förbättringar och sociala reformer värda namnet. Det var eftergifter som gjordes vid förhandlingsbordet med skuggan av Sovjetunionen vid horisonten.
I dag förs klasskriget på alla fronter. I fabrikerna, på kontoren, i varuhusen, i vården, i skolorna och alla andra arbetsplatser. Det är där som striderna står och det är där som de arbetande tvingas ta strid om de ska kunna försvara sig mot angreppen och vända kampen till en verklig seger.
Under tiden sitter Löfven och alla andra reformister kvar vid förhandlingsbordet och drömmer om det gamla goda klassamarbetet. Problemet är bara att det sitter inga på andra sidan bordet.
Med det ska jag be att få tacka för mig och önska er alla en ”skitbra” kongress för att i alla fall använda ett modernt svenskt ord.
Tack ska ni ha.”

Ett svar på ”Socialistiska Partiet kongressar

Lämna ett svar