När den hårda verkligheten hinner ikapp!

Det har under lång tid rått starka motsättningar i och mellan Europas regeringar och finanskretsar om vilken ekonomisk politik som bäst tjänar de rikas intressen.

Alla bråk under toppmöten i EU, i G8 och G20, och tomma deklarationer speglar motsättningar mellan olika kapitalintressen internationellt och i Europa. Å ena sidan ska krisen till varje pris betalas av kontinentens vanliga skattebetalare och å andra sidan ska en recession i hela EU undvikas till varje pris.

Från vilket håll kommer räddningen?

I flera artiklar här på bloggen har jag argumenterat för att detta är två helt oförenliga målsättningar. Med François Hollandes seger i Frankrike och den radikala vänsterns framgångar i Grekland dominerar den hårda motsättningen om mål och medel på nytt förstasidorna i finanspressen.

Det lutar nu åt att Angela Merkels och den tyska riksbankens oböjliga budgetdisciplin inte längre är så oböjlig. Orsaken är inte att Hollande eller den grekiska vänsterns lyckats övertyga Merkel att hon har fel. Nej det är den hårda verkligheten som kommit ikapp Merkel & Co. Förhoppningen att kunna hålla den djupa recessionen begränsad till några marginella ekonomier i Sydeuropa är grusad. Redan sju av eurozonens länder är nu inne i en recession och häromdagen visade senaste kvartalssiffrorna att den tyska exporten sjunker. Mer behövs det inte för att minera en till synes benhård åtstramningspolitik. När den tyska exportmaskinen börjar gnissla då är man inte så tuff längre.

Nu säger den tyska riksbankens chef Jens Weidmann att lönerna i Tyskland borde ökas så att den interna konsumtionen kan kompensera exportbortfallet och bidra till att obalansen i EU samtidigt förbättras. Han menar också att den tyska inflationen borde tillåtas ligga något över genomsnittet i EU så att underskotten i andra länder automatiskt minskar.

Är den tyska riksbanken inte så oböjlig längre?

Att de tyska lönerna måste upp det anser också de tyska fackföreningarna som i ett årtioende lagt sig platt för att bidra till det tyska ”exportundret”. Priset har varit högt. I dag tjänar nästan åtta miljoner tyska arbetare under 9 euro brutto i timmen efter skatt. Det innebär att en fjärdedel av arbetskraften i landet har en inkomst som ligger under två tredjedelar av medianlönen (medianen är mitten av löneskalan).

Redan i går träffade François Hollande EUs president Van Rompuy för att diskutera hur Bryssel och EUs regeringar ska kunna undvika en generaliserad recession. Den amerikanska centralbanken FED hälsade Hollandes seger och manade till mer stimulanspolitik. Nästa vecka åker Hollande till Berlin för att testa personkemin med Angela.

Usch, en socialist i Elysséepalatset. Vilket elände.

När den hårda verkligheten hinner ikapp illusionisterna öppnas nya vägar. Det finns ingen annan väg en den brutala åtstramningens väg har den grekiska befolkningen hört månad ut och månad in. Nu när recessionen inte låter sig begränsas till Grekland, Portugal och Irland börjar plötsligt höjdare i regeringskanslierna och bankpalatsen att öppna portarna för offentlig stimulanspolitik. Av prestigeskäl kommer inte Europakten att omförhandlas. Men det står redan klart att förhandlingar om kompletterande avtal väntar inom mycket kort.

Media; DN1,DN2,SVD1,DN1,DN4,SVD2,DN4,SVD3,DN5,SVD3,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

En reaktion på “När den hårda verkligheten hinner ikapp!

  1. Pingback: Vänskap, ideal, politik och klasslojalitet « Jakten på berättelsen

Kommentera