I dag möts eurogruppens finansministrar i Bryssel för att diskutera kris. Det är nog det enda de kommer att göra. För ingen av dem har ett krisrecept och ingen av dem vet egentligen vad som kommer att hända. De tyska ledarna talar hotande om att strypa Grekland om inte det ingångna avtalet med Trojkan följs till punkt och pricka.

Nu på morgonen rasar börskurserna över hela Europa. Osäkerheten kring vad som ska ske i Grekland sägs var orsaken. Men den osäkerheten har hängt över aktiekurserna och obligationsräntorna under lång tid.

Jag tror att något annat bekymrar ”marknaden”. I går fick Angela Merkels kristdemokrater storstryk i valet i den tyska delstaten Nordreihn-Westfalen. Det är den mest befolkade och mest industrialiserade delstaten i Tyskland, en delstat som väger mycket tungt i politiken i landet. Alla kommentarer över resultatet drar samma slutsats –att det är en proteströst mot åtstramningspolitiken och de sedan länge stagnerande inkomsterna.

Därför darrar troligen ”marknaden”. Ska helt plötsligt ”lata” tyskar ta över stafettpinnen från sydeuropéerna och i sin tur kräva ett alternativ till nyliberalismens ”enda-alternativets-politik” –uppoffringar och åter uppoffringar?

Tyska extremister sprider hatpropaganda mot den grekiska befolkningen.

Nu ser vi att de nyliberala åtstramningspaketen leder till en djup politisk kris redan innan de värsta sociala och ekonomiska effekterna slagit igenom till fullo. På europeisk toppnivå, i Kommissionen, i ministerråden, i Europeiska Centralbanken och i enskilda regeringar råder total förvirring om vilken plan B som ska sättas in om ”lata” befolkningar helt plötsligt i en oförskämd våg av otacksamhet börjar säga adjö till den nyliberala åtstramningspolitikens ledare.

Det franska presidentvalet ska ses i detta sammanhang. Att Socialistpartiet, Vänsterfronten och den yttersta vänstern tillsammans fick närmare hälften av rösterna måste ses som ett kraftigt Nej till Merkozys krispolitik, speciellt som en del av Marine Le Pens väljare också mobiliserar kring ett nej till EUs krispolitik.

Knappt har den nya högerregeringen i Spanien installerat sig så möts den av en ”ny vår” av protester på gator och torg. Den engelska högerkoalitionen straffades med katastrofsiffror i de lokala valen. Som russinet på kakan fick sedan i går Merkel storstryk i det viktigaste delstatsvalet i Tyskland. Valet i Grekland hänger redan som en kvarnsten runt halsen på Bryssel som inte vet vare sig in eller ut hur krisen ska sluta.

Det verkar nu i det närmaste klart att det blir nyval i Grekland. Allt talar också för att de partier som säger nej till EUs krispaket kommer att stärka sina positioner. Samtidigt försöker framför allt tyska ledare som finansministern Wolfgang Schäuble och Jens Weidmann, Bundesbanks chef, att hota Grekland med totalt stopp för ytterligare lån till Grekland om pakten som Pasok och Ny Demokrati skrivit under bryts.

Problemet är bara att ingen av dem vet med bestämdhet vad som kommer att ske om den finansiella livlinan till Grekland kapas. Weidmann säger arrogant att det blir värst för Grekland medan effekterna i Europa blir obetydliga. Han har kanske rätt. Eller kanske fel. Stoppas krediterna till Grekland faller nästan omedelbart de grekiska bankerna och avbetalningarna på statsskulden upphör automatiskt. Om de finansiella effekterna kan hållas inom Greklands gränser eller om de kommer att spilla över till i första hand Portugal, Spanien och Italien, men även Frankrike, vet ingen.

Alla hotar och svär, men ingen kan garantera att Greklands kris inte blir hela Europas kris.

Det är också vad Syrizas ledare Alexis Tsipras spelar på när han säger att EU bluffar. Med det menar han att Trojkan inte kommer att bryta allt finansiellt stöd till Grekland om en majoritet beslutar att bryta det avtal som antogs tidigare. Hans argument är att även EU har för mycket att förlora på att Grekland tvingas bryta med euron och eventuellt lämna EU.

Alexis Tsipras har lett Syriza till stora framgångar som ställer stora krav.

Det är ett högt spel från den unge ledaren av Syriza. Har han fel och EU verkställer sitt hot måste han och hans parti vara beredda att löpa hela linan ut. Om Grekland tvingas bryta med euron kommer Syriza, med sina regeringspartners, omedelbart tvingas att vidta åtgärder som direkt hamnar i total konflikt med ”marknaden” och finansen.

PS; Just nu börjar det spridas rykten att Syriza är beredd att ingå i en nationell samlingsregering. Är det redan slutet på den radikala linjen? Om det är för att omsätta EUs krispolitik till grekisk verklighet då riskerar Syriza samma öde som Pasok. Vi får hoppas att det inte är fallet.

För att stoppa en katastrofal kapitalflykt måste alla större banker förstatligas och alla konton som kan användas till att föra ut pengar ur landet blockeras. En ny drachm måste införas och för att undvika en galopperande inflation blir det nödvändigt att införa priskontroll på de flesta vardagliga konsumtionsvarorna. Kort sagt kan inte en frontalkrock med det europeiska finanskapitalet undvikas i fall Grekland ställer in sina utbetalningar. Då gäller det också att vara beredd att gå till motattack och stoppa allt ekonomiskt sabotage och de rikas kapitalflykt. Annars blir det att hoppa ur dagens aska in i morgondagens eld.

Det finns på den europeiska vänsterkanten vissa som har kort minne. Ett utträde ur euron och ett återupprättande av den ”nationella självständigheten” presenteras som en enkel och naturlig lösning. För att ge tyngd åt denna linje hänvisas ofta till ”fallet” Argentina, då landet år 2001 ställde in avbetalningarna. I dag tio år senare talar även radikala människor om Argentina som ett lyckat exempel på självständig krispolitik.

I december 2001 mobiliserade hela arbetarklassen mot krispolitiken

Den arbetande befolkningen i Argentina har antagligen en del att invända mot alltför rosenröda beskrivningar. För dem följde nämligen fyra år av social katastrof eftersom de snabbt tillsatta och snabbt avsatta regeringarna vägrade att löpa linan ut och i stället tvingade på de vanliga löntagarna kostnaderna för krislösningen. På kort tid kastades 54 procent av hushållen ner under det officiella fattigdomsstrecket. Inte mindre än 35 procent av den aktiva befolkningen blev arbetslös och i vissa fattiga stadsdelar blev nästan alla utan arbete.

Regeringarna sänkte lönerna kraftigt, ökade den direkta beskattningen, minskade drastiskt budgeten för skolorna och höjde pensionsåldern. De rikas kapitalflykt stoppades inte av regimen och i siffror var den mer omfattande än hela statsskulden.

Jamen, nu går det ju bra för Argentina, säger en del. Som om det skulle rättfärdiga att de vanliga löntagarna i landet pressades som citroner under flera år. Dessutom är det mer troligt att Argentina kunde bryta recessionen tack vare de stigande världspriserna på olika grödor som exempelvis sojabönor, inte tack vare krispolitiken.

Den som förespråkar att Grekland kan följa samma väg är ute på svag is. En egen valuta som devalveras och driver levnadsstandarden i botten kan inte skapa konkurrenskraft och sätta fart på hjulen. Landets exportindustri är minimal och det finns ingen snabbt expanderande världsmarknad för oliver och fetaost.

Media; DN1,DN2,SVD1,DN3,DN4,DN5,SR1,SR2,DN6,DN7,DN8,DN9,DN10,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Syriza, Pasok, EU, ECB, Merkel,