De etablerades kris.

Det har hållits kommunalval i Belgien. Vanligtvis inget att blogga om för svenska läsare. Men det här valet var mer än ett kommunalval och gör det intressant utöver Belgiens gränser.

Först av allt ska det sägas att valet bekräftar en tendens som vi redan sett i andra länder. Den tröghet som i decennier dominerat i alla parlamentariska val bryts ned under krisens allt hårdare sociala effekter i Europa. Plötsligt faller etablerade partier platt till marken och nya partier med specifika drag vinner röster bland de som inte längre tror på de etablerade partiernas löften om en ljusare framtid om man bara accepterar stora uppoffringar i nuet.

Kommunalvalet här i Belgien bekräftar delvis den utvecklingen, om än med egenheter som vi inte sett i andra länder. Eftersom Belgien är tvåspråkigt och uppdelat i tre stora regioner –Flandern, Vallonien och Bryssel var det skilda frågor som stod i centrum beroende vilken region vi tittar på. Generellt sett visade söndagens val en drift till höger i Flandern och en förstärkning av socialistpartiets ställning i Vallonien.

Bart De Wever tar över posten som borgmästare i Antwerpen och öppnar dörren till en ny konstitutionell kris i Belgien.

Den avgjort viktigaste frågan var hur stor framgång det borgerligt nationalistiska partiet N-VA skulle få i Flandern. Att nationalisten Bart De Wevers N-VA skulle vinna många röster stod klart redan innan valet. Men vad alla intresserade sig för var om N-VA skulle vinna valet i Antwerpen och därmed ta över borgmästarposten. Sagt och gjort. När rösterna i miljonstaden räknats hade N-VA 38 procent och blev därmed det största partiet i staden samtidigt som alliansen mellan socialistpartiet SP.A och kristdemokraterna CD&V led ett stort nederlag med knappa 28 procent. För första gången på 90 år besätter inte socialistpartiet posten som borgmästare.

N-VA och partiledaren Bart De Wever har klart deklarerat att målet är ett självständigt Flandern. Problemet är dock att bara en femtedel av den flamländska befolkningen säger sig vara för en splittring av Belgien och bildandet av en egen stat. Inför valet till det nationella parlamentet 2014 säger därför Bart De Wever att han vill förhandla om starkt ökade befogenheter för regionerna med målet att skapa en ”konfederation”. Frågan som många ställer och som N-VA inte besvarar är vad är skillnaden mellan en ”konfederation” och en egen statsbildning?

Samme Bart De Wever 2010. Från tungviktare till politisk tungviktare.

Valet i Antwerpen bekräftade samtidigt att extremhögerns väljarkår är flyktig. De omtalade halvfascisterna i Vlaams Belang som i flera år siktat in sig på att bli största partiet i Antwerpen krossades i valet och tappade 23 procent, ned från 33 procent till 9 procent av rösterna i Antwerpen.

-Bart De Wever har skördat vad vi sått i decennier, sa en bister Filip Dewinter, historisk chef i Vlaams Belang. I resten av Flandern tappade Vlaams Belang också stora delar av sina väljare och partiets framtid står nu på spel. För det öppet nationalistiska N-VA har lockat till sig majoriteten av Dewinters väljare. Kvar finns bara den hårda kärnan av rasister och sociala extremister. N-VA har uppfattats som en uppstickare, ett anti-etablissemangparti, men inte belastat med Vlaams Belangs öppna utlänningsfientlighet och fascistiska bagage.

Öppen rasism från Vlaams Belang. Said I. våldsman. Utvisning, utan pardon.

Men det är för tidigt att dödförklara Vlaams Belang, för nu ska Bart De Wever ”leverera” som det heter numera. Det kan bli en annan fråga. Det räcker inte med att bara föda sina väljare med nationalism, ”konfederalism”, ökat självstyre och andra politiska formler. Den ekonomiska verkligheten finns där fortfarande och även om Flandern är relativt välmående jämfört med de gamla klassiska stål-och kolsamhällena i Vallonien är arbetslösheten, de ökade inkomstklyftorna och en social misär också närvarande i Flandern. För det har Bart De Wever inget annat att erbjuda än nyliberala recept på skattesänkningar (för de rika naturligtvis), privatiseringar och andra mediciner som redan håller på att döda den sociala välfärden i Europa.

Socialistpartiet och partiledaren Di Rupo. PS, partiet med litet p och tjockt S.

I den vallonska delen av landet utmanades de etablerade elefanterna inte i samma utsträckning som i Flandern. Socialistpartiet förblir starkast i regionen. Partiledaren Elio Di Rupo är populär och säkrade borgmästarposten i staden Mons med över 50 procent av rösterna. I städer dominerad av den traditionella tunga stålindustrin som Liège och Charleroi behåller socialispartiet första platsen i hierarkin. I vissa kommuner helt dominerade av den tunga industrin erhöll socialistpartiet hela 75 procent.

Ändå är det en utmanare av de etablerade partierna som också i Vallonien står för stora rubriker i media. Uppstickaren heter PTB, belgiska arbetarpartiet. Partiet har sitt ursprung i den maoistiska 70-talsvänstern och ideologiskt står det ännu kvar i den stalinistiskt/maoistiska traditionen, vilket framför allt märks i partiets internationella ställningstagande. Om du vill veta vad PTB tycker om den arabiska revolutionen, Iran, och så vidare räcker det med att läsa den svenska veckotidningen Proletären.

Människorna först. Vi är inga mjölkkossor. PTB:s propaganda har ofta en ”populistisk” ton.

Men på den belgiska politiska scenen har PTB byggt sig ett allt godare renommé i fackliga kretsar och i fattiga kommuner. Det har de bland annat gjort genom att starta ett stort antal egna ”läkarstationer” där fattiga kan få gratis eller billig vård. Partiets krav på sänkt moms på el och gas från 21 procent till 6 procent vinner också röster bland personer med låga inkomster och höga el- och gasavgifter. Detta tillsammans med en ständig kampanj mot etablissemangets politik för de rika har lagt grunden till vad som måste kallas ett genombrott i veckans kommunalval. Inte mindre än 52 PTB-kandidater tar plats i landets kommunala församlingar, 32 i Flandern och 20 i Vallonien/Bryssel. Omsatt i procent gav det PTB mellan 5 procent upp till 22 procent i ett extremfall. I flera större kommuner i båda regionerna hamnar partiet på 10-12 procent. Det är ett genombrott för PTB i den fransktalande delen av landet från att tidigare varit i det närmaste ett flamländskt parti.

Media:

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

4 reaktion på “De etablerades kris.

  1. Intressant information, inte minst att vänstern (PTB) startar egna läkarstationer för billig vård – en möjlig modell för socialistiskaläkare.se!

  2. PTB gör precis som Nederländska vänstern gjorde för några år sedan och växte också enormt. Skönt att veta att det inte bara är fascismen som växer.

  3. Hej Putte,

    Det är ännu bättre än så. Det stenreaktionära, halvfascistiska Vlaams Belang tappade mycket mark och de små högerextrema grupperna i Vallonien och Bryssel blev ännu mindre. Ingen garanti för att de inte kommer tillbaka, men ändå uppmuntrande.

Kommentera