Intervju gjord av Odai Alzoubi

Bästa sättet att förstå vad som sker i Syrien är att lyssna till vad syrier säger om läget i hemlandet. För att visa bredden och djupet i deras synpunkter har vi ställt några frågor till tre representanter för oppositionen.

Syrien kommer att omformas av sin revolution. Det är rätta ögonblicket att lyssna till de som aktivt bidrar till landets framtid. Därför har vi talat med de tre personerna härunder.

Yassin Al-Haj Saleh en intellektuell och aktivist i den syriska oppositionen. Han är i femtioårsåldern. Han satt i fängelse 1980 till 1996 för att han var medlem i en prodemokratisk kommunistisk grupp. Sedan mars 2011 har han gått under jorden.

Bakr Sidki är en intellektuell och han skriver för en arabisk tidning och bor i Syrien.

Hazem Nahar är också en intellektuell. Han är översättare och författare. Han arbetar för Arab Center for Research and Policy Studies à Doha, i Qatar.

***

Varför har inte Assad redan fallit efter 20 månaders uppror?

Yassin: Orsakerna är helt klara. Egentligen borde man begära klara svar på följande frågor. Hur har den syriska revolutionen lyckats överleva i snart två år ställd inför en regim som från första början har dödat? Hur kommer det sig att syriernas beslutsamhet är obruten trots minst 35 000 döda, för att inte räkna den totala förstörelsen av städer, byar och hela distrikt? Hur kan en revolution bredda sina ställningar och utveckla sina aktiviteter för att kunna välta en regim som inte bara åtnjuter ett regionalt inflytande utan dessutom är en av de mest brutala i världen.

Men jag ska ändå besvara din fråga. Regimen har inte ännu fallit samman därför att den från första början förlitat sig på sin region där den förfogar över en total överlägsenhet, liksom på sina vapen och vapensystem. Regimen har försvarat sig våldsamt utan att låta sig hindras av lagliga, humanitära eller nationella hänsyn. Dessutom har den haft ett verkligt stöd av krafter med ett betydelsefullt inflytande på regional och internationell nivå.

De syrier som reste sig mot regimen riktade tvärtemot från början in sig på fredliga protester och det var först senare som en eskalering till väpnat motstånd skedde. Men de kunde inte räkna på ett solitt och seriöst stöd jämförbart med det som regimens allierade gav. För att uttrycka det enkelt: efter att det syriska folket i månader försökte vinna politiskt med metoder av politisk natur i sitt eget land, tvingades revolutionen att välja ett militärt motstånd mot en regim var bas är militär. Sett till obalansen vad gäller beväpning, resurser och organisering, är det uppenbart att det enda valet till buds för oppositionen var att försöka trötta ut regimen och det tar tid.

Bakr: Tillåt mig börja med ett annat antagande. Tänk oss att Assad redan hade fallit på ett eller annat sätt. Då skulle vi inse att den regim som noggrant och medvetet byggts i tre decennier av Assads far, Hafez el-Assad, inte bara bygger på presidenten och hans familj.

Det är ett komplext och svårbegripligt nätverk av intressen och relationer grundade på ett system av lojalitet som sträcker sig över hela landet och som samtidigt skapar vertikala splittringar mellan folkgrupper inom det nationella kollektivet.

Under kalla krigets epok var den syriska regimen en hörnsten i politiken i Mellanöstern och därefter lyckades den anpassa sig till de nya omständigheterna som uppstod i början av 90-talet. Som tillhörande de segrande makterna i det andra Gulfkriget (1991) kunde regimen som belöning stärka sin närvaro i Libanon och erhålla grönt ljus för att föra vidare presidentposten i republiken från Hafez till Bachar el-Assad. Ockupationen av Irak 2003 förde med sig ett byte av regimens lojaliteter. Den genomförde ett märkbart närmande till regimen i Iran. Hållningen till ockupationen av Irak ledde till att den syriska armén drevs ut ur Libanon.

Den syriska revolutionen har visat till vilken grad säkerhetsaspekterna dominerar ledarnas doktrin, vilken för övrigt helt saknar politiska utgångspunkter. Det är därför som de statliga instansernas hegemoni, konspiration, terrorism och propaganda är regimens fundament. Regimens främsta krets består av ett fåtal familjer, Assad, Makhlouf och Shalish, som är sammanbundna av gemensamma intressen av maffiatyp, klanmässigt och sekteristiskt plus en inre krets i säkerhetsapparaten där de avgörande politiska besluten i sista hand fattas.

I själva verket flyttades beslutsprocessen i början av den syriska revolutionen från Damaskus till Teheran. Personer som Mouhammad Makhlouf, Bachar el-Assad och brodern Maher liksom vissa högar officerare i underrättelsetjänsten, som Ali Malmouk, är i sista hand bara hantlangare. Dessa personer är inte kompetenta att i fredstid ta regeringsbeslut mycket mindre under en revolution. Juntan som nu håller makten har ärvt många tillgångar med vilka den kan förlänga regimens överlevnad, (bland vilka kan nämnas, Israel, Libanon, det kurdiska problemet, sekterism, osv) även om den ofta tappar kontrollen.

Hazem: Alla regimer i världen är baserade på många olika faktorer som blandar sig: den politiska, den ekonomiska, den ideologiska, den lagliga, medierna och säkerheten. Det verkar som att regimen redan förlorat på flera av dessa nivåer. Kvar finns bara den regerande familjen liksom säkerhetsapparatens ”batong” och det nakna våldet.

Under de gångna tjugo månaderna har regimens omvandlat sig till en totalt destruktiv maskin i stället för att inta en politisk hållning. Den har klippt av sina relationer med de flesta staterna i världen och blivit fredlös. På det ekonomiska planet har den syriska liran förlorat mer än hälften av sitt värde och en ännu värre ekonomisk kris är i antågande. Baathpartiets ideologi saknar nu all trovärdighet, speciellt sett till motsättningarna mellan dess påstådda politiska teori och dess konkreta praktik.

Regimens redan mediokra mediala trovärdighet hade en begränsad slagkraft, speciellt eftersom officiella medier förmedlade budskapet enligt vilket resningen var en produkt av en världsomspännande konspiration mot Syrien och angav anonyma beväpnade terrorister som ansvariga för revolutionen. På det militära planet föll den syriska nationella arméns image platt till marken sedan den omvandlats till ett instrument att avrätta syrier. Vad gäller säkerhetsstyrkorna ses de snarare som försvarare av den regerande familjen än nationen och medborgarna.

På grund av den unika situationen i landet och regimens bläckfisknatur kommer det att krävas en rad förutsättningar för att dra upp den regerande familjen med rötterna, speciellt då en konsensus regionalt och internationellt för hela regionen. Denna sista etapp i regimens sammanbrott är knuten till den regionala styrkebalansen, till den bräckliga situationen i Irak och Libanon, till iranska och ryska intressen, Irans nukleära program, och slutligen den arabisk-israeliska konflikten. I ett sådant sammanhang följer att många kompromisser står på dagordningen.

En annan förutsättning som måste uppfyllas för regimens fall är behovet av ett värdigt och etablerat alternativ kapabel att försäkra alla syrier liksom omvärlden att regionen inte förfaller i kaos. Vi bör inte negligera att en del av Syriens befolkning ännu stöder regimen eller intar en neutral hållning, speciellt de minoriteter som fruktar en islamsk regim. Det är denna illusoriska rädsla som uppmuntras av regimens propaganda och dess sekteristiska praktik.

Dessa interna, regionala och internationella förvecklingar hindrar ännu att regimen faller samman med som följd den härskande familjens undanröjande och ett nederlag för dess trogna militär- och säkerhetsapparat.

(Översättning till franska av webbsajten A l’Encontre, en andra del följer: intervjun gjordes 29 nov. 2012. Översättning till svenska: Benny Åsman)

Media: DN1,
Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Iran, Irak, Assad, Revolution