Vad finns kvar av den arabiska våren?

Av Gilbert Achcar

Det ligger i tiden, vår reella nutid,  som synes allt kortare och kortare, allt mer närsynt, att ställa en fråga i harmoni med Charles Trenets sång: ”Vad finns det kvar av dessa vackra dagar?” Euforin från 2011 har lämnat plats åt melankolin hos de som är besvikna på revolutionen, när det inte handlar om den självbelåtna tillfredsställelsen hos de regionala anhängarna av den regerande regimen som redan från början var fientliga mot den folkliga resningen under förevändning att den inte skulle leda till något gott.

Låt oss börja med det sista argumentet. Idén att den gamla regimen, djupt orättfärdig och despotisk, var en skyddsmur mot den ”islamska extremismen” är lika orimlig som åsikten att alkoholism skyddar mot leversjukdomar. Uttrycken för religiös extremism som syns här och där är bara bevis för tendenser som existerat i flera decennier, en produkt såväl direkt som indirekt av den regionala ordningen som imploderade 2011.

Ta Syrien som exempel. Det var uppenbart att Hafez al-Assads omformning av de militära styrkorna till ett pretorianskt garde av regimen, baserad på en religiös minoritet, skulle framkalla religiös hätskhet inom befolkningsmajoriteten. Tänk om Egyptens president vore kopt, att hans familj dominerar landets ekonomi, att tre fjärdedelar av alla officerare i den egyptiska armén också vore kopter, och att arméns elitenheter till hundra procent vore kopter. Skulle någon då förvånas om den ”muslimska extremismen” blomstrade i Egypten? För andelen alawiter i Syrien är jämförbar med kopternas andel av befolkningen i Egypten, det vill säga cirka en tiondel.

General el-Sissi spelar ut sig själv som Nassers arvtagare.

Man måste också vara dåligt informerad för att ignorera att Bachar al-Assads regim medvetet stimulerade den sunnisyriska jihadismen. Dels genom att underlätta dess intervention i Irak under den amerikanska ockupationen liksom genom att släppa ut deras krigare ur de syriska fängelserna sommaren 2011 samtidigt som regimen brutalt förtryckte och arresterade tiotusentals demokrater i den syriska resningen.

Spridningen av en ultrafundamentalism i Mellanöstern är i själva verket en direkt produkt av det förödande arvet från de baathistiska diktaturerna i Syrien och Irak, kombinerat med den minst lika förödande amerikanska ockupationen av den senare och den skarpa konkurrens som råder mellan regionens två fientliga regionala islamska integristiska bastioner – det saudiska wahabistiska kungadömet och Khomeinis iranska republik. Att denna utbredning av islamismen får fritt fält tack vare den djupa instabilitet som naturligt och oundvikligt ackompanjerar alla politiska uppror är normalt. När man skär upp en böld rinner varet ut. Dåraktig är den som tror det hade varit bättre att lämna bölden orörd.

Så låt oss återvända till frågan i början. Vad finns kvar av den arabiska våren? Svaret är enkelt. Den revolutionära processen i regionen är bara i sin början. Det kommer att behövas många år för att inte säga decennier innan chockvågorna sprungna ur djupet av den grundligt korrumperade regionala ordningen kan skapa en ny stabilitet i de arabiska samhällena.

Regimen försöker krossa kraven på frihet och värdighet med trotylbomber

Det är precis därför som uttrycket ”arabisk vår” var felaktigt från första början. Det var inspirerat av den sköna illusionen att den regionala resningen enbart var animerad av en längtan efter en demokrati som kunde uppnås via fria val.

Det var att bortse ifrån den främsta drivfjädern till explosionen 2011, vilken var av socioekonomisk karaktär. Drivfjädern är blockering sedan decennier av den regionala utvecklingen som syns i rekordsiffror över arbetslösheten, speciellt bland de unga universitetsutbildade. Följden av detta faktum är att den revolutionära processen som startade 2011 inte upphör innan en lösning uppnåtts som leder ut ur den socioekonomiska återvändsgränden. En lösning som självfallet kan vara progressiv eller regressiv, för det bästa inträffar tyvärr inte alltid, men inte heller det värsta.

Det är därför som ”den islamska vintern” i Tunisien och Egypten, i vilken olyckskorparna skyndat sig att se ett slut på den revolutionära processen i de båda länderna, fick ett så abrupt slut. De båda islamska regeringarnas misslyckande i Tunisien och i Egypten orsakades framför allt av deras oförmåga att ge minsta svar på de socioekonomiska problemen inom ramen för en allt värre arbetslöshet. Det misslyckandet var förutsägbart och hade förutspåtts. Vi kan också redan nu förutsäga att restaureringen av den gamla regimen iscensatt i Kairo av general Al-Sissi kommer att misslyckas av samma orsak. Samma orsaker leder till samma effekter och en analog ekonomisk politik ger liknande resultat.

Den tunisiska revolutionen tog ett steg framåt med den nya konstitutionen

För att den arabiska resningen ska leda till en verklig modernisering av de arabiska samhällena krävs att en ny ledning skapas som inkarnerar de progressiva aspirationerna hos miljoner unga som gjorde revolt 2011. Det är endast under de förhållandena som den revolutionära processen kan bryta sig en egen väg, med lika stort avstånd till både den gamla regimen och den reaktionära oppositionen, som den förra självt genererat.

En artikel publicerad i L’Orient Littéraire, en bilaga från februari 2014 i den libanesiska dagstidningen L’Orient le Jour.

Översättning till svenska från franska: Benny Åsman

Share Button

inShare0


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Befria Faiek al-Mir

Ännu en frihetskämpe har arresterats av diktatorn Bachar Assad. Faiek al-Mir har varit aktiv i den syriska oppositionen sedan många år tillbaka. Som medlem i det syriska kommunistpartiet utsattes han för diktaturens förföljelse tidigt och har suttit många år i regimens hålor. Hans liv är nu i fara. Alla som stöder det syriska upproret mot diktaturen måste göra sina röster hörda och kräva Faieks frigivning. Här följer en artikel sammanställd av journalisten Ziad Majed som publicerades i den franska veckotidningen L’Express. Översättningen till svenska har jag gjort.

Av Ziad Majed 09/10/2013

Faiek al-Mir är aktivist i den sekulära vänstern och har bott i Damaskusförorten Ghouta sedan flera månader. Han arresterades av regimens säkerhetsstyrkor måndagen den 7 oktober. Sedan dess har inget hörts av från honom.

Faiek al-Mir med sin son.

Faiek al-Mir som är aktiv i den sekulära vänstern och medlem i Demokratiska Folkpartiet (del av f.d. Kommunistpartiet) har suttit tio år i Hafez el-Assads fängelser under den repressiva kampanjen mot motståndare till den syriska diktaturen. Han befriades 1999 för att fängslas på nytt 2006 i två år av Bachar el-Assads säkerhetstjänst.

År 2010 gick Faiek under jorden för att undvika att arresteras på nytt. När den syriska revolutionen tar fart i mars 2011 tillhör han de mest aktiva deltagarna. Sedan flera månader bodde han i stadsdelen Ghouta i Damaskus där han arresterades måndagen 7 oktober av säkerhetspolisen då han på väg till huvudstaden. Det finns ingen information om var han hålls fängslad och under vilka förhållanden.

Brevet här under skrev han på Facebook till sin dotter Farah ett par dagar innan hans arrestering.

« I kväll blev min dotter Farah mor, min son Ali morbror och min älskade Samar mormor. Själv har jag blivit ”morbror” sedan vi i går kom överens med Farah och min käre svärson Ahmad att lära den nyfödde att kalla mig ’Ammo’, eftersom jag ännu är ung!

Jag lämnade Farah 1987, när hon var bara två månader, för att fly undan tyrannen Hafez al-Assads säkerhetstjänst. Det var först fem år senare som jag träffade henne för första gången, med gallret i besöksrummet i fängelset i Sidnaya mellan oss. Den dagen kallade Farah mig ”onkel” eftersom hon inte kände sin far. Det var som om jag fått en kniv i hjärtat när hennes mor sa till henne: ”Det är inte en onkel, det är din pappa” och Farah som svarade: ”Är det min pappa,  han som är på fotot hemma, är det han?” Samar svarade : ”Ja det är din pappa, han som är på fotot”…

Tolv år senare kunde jag ta Farah i mina armar för första gången. Hon var vuxen, nästan lika lång som jag. Vi hade knappt börjat lära känna varandra när 2006 diktatorns son, Bachar, tog mig ifrån hennes värld under två nya år i fängelse. Då var Farah student vid fakulteten för språk och litteratur i engelska.

Dagen då hon förlovade sig, i februari 2010, fick vi strax innan inträdet i festsalen veta att vår vän Raghda Hassan arresterats på väg till Libanon i ett för oss gemensamt politiskt ärende. För att inte förstöra hennes glädje under förlovningsdagen, tog jag risken att närvara under festen utan att någon anade vad som skett. När festen var över tog jag mig snabbt hem och rafsade ihop min packning. Jag kysste Farah och önskade henne all lycka och lämnade hemmet. Kort tid därefter kom diktatorns banditer till vårt hem, stormade huset och sköt sönder porten. Den dagen var bara Farah och hennes mor hemma.

När hon gifte sig och flyttade till Saudiarabien för sitt arbete kunde jag inte vara nära henne och önska lycka till. I dag har Farah blivit mor, och än en gång befinner jag mig långt ifrån henne. Farah, min ögonsten, Farah, ett stort grattis och god återhämtning min flicka…

Din far, Faiek.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

En film om Syrien: Not Anymore

Vi har valt att lägga ut den här filmen på vår blogg av flera orsaker. Filmaren Matthew VanDyke ber själv om att den ska spridas av så många som möjligt i så många olika medier som möjligt. Efter att ha sett filmen på 14 minuter vill vi bidra till att hans önskan uppfylls.

Filmen visar inte det dagliga våldet in i sina blodiga detaljer. Men dess beskrivning av staden Aleppos öde och vad de som kämpar i staden vill kan inte lämna någon med förståndet i behåll oberörd.

 

Matthew VanDyke

I have released my Syria film “Not Anymore: A Story of Revolution” on YouTube so that people around the world can understand who the Syrian people are and why they are fighting for their freedom.

This is a critical time for the revolution, when the international community is deciding how to respond to the Assad regime’s use of chemical weapons to kill men, women, and children.

I have released the film ahead of schedule and for free on the internet so that those who support freedom in Syria can take action and use the film to influence public opinion and world leaders.

I am counting on all of you to Tweet, Share, Post, and Email the link as much as possible. Work hard to help the revolution by sharing this documentary film with the world through Twitter, Facebook, Google+, Reddit, LinkedIn, and anything else you can think of so that it can accomplish what it was designed for – changing hearts and minds about the Syrian people and their struggle for freedom.

Tweet and email it to Congress, the White House, organizations, and leaders around the world. Don’t just watch the film, USE the film, day after day, week after week, to improve the image of this revolution and gain international support for it. We have the power to make a difference if people stand up NOW and take action

 

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

-De sköt barnen och staplade dem på hög

Abu Mohammad överlevde massakern i hembyn Ras-Elbane i Syrien. Utländska media har haft mycket svårt att visa en full bild av vad som skedde i distriktet Banias under ett par dagar av blodiga massakrer på lokalbefolkningen. Banias ligger nära gränsen till Libanon, ett område som Assads styrkor vill kontrollera.

Därför drar sig inte armén och banditerna i Shabiha att mörda barn, kvinnor och gamlingar. Syftet verkar vara att sprida skräck bland den sunnitiska lokalbefolkningen.


Abu Mohammads berättelse kan verka förvirrad i vissa stycken. Men är det konstigt? Vad han upplevt är fruktansvärt och vem skulle kunna berätta klart och kyligt om en liknande upplevelse. Exakt hur många som dödades under dagarna i Banias vet vi inte än. Att det rör sig om hundratals avrättade råder det ingen tvekan om. Vissa kommer att kalla mannens vittnesmål påhittat, propagandalögner mot regimen, en demonisering av den gemytlige tandläkaren Assad i Damaskus. Men det är ju uppenbart att mannens berättelse återger vad som skett trots att han befinner sig i chock efter händelsen och kanske minns fel i vissa detaljer. Men alla detaljer från byn, namnen på de familjer som mördades är inget man kan hitta på. De kan enkelt verifieras med tiden.  

Morden i Banias ger oss också ännu ett bevis på regimens kriminella karaktär. De som i dag talar om att förhandla med Assads regim verkar inte inse att familjen Assad inte har den minsta tanke på att avgå. Den bara söker vinna tid. USA:s och eventuellt Putins hopp att kretsar i arméledningen och landets elit kanske kan göra sig av med Assad, på samma sätt som Ben Ali och Mubarak kastades till vargarna av den egna militären, är rent självbedrägeri. Assads familj är staten, armén och makten. Den kan bara störtas, inte förhandlas bort.

 ********

Vittne till massakrerna i Banias

Abu Mohammad:

Folk var oroliga och rädda. Någonting var på gång. Torsdag den 2 maj tog sig alla ner till bron i närheten av vägspärren för att fly. De var 500 till 600 män och kvinnor. Det var där som soldaterna vid vägspärren började förolämpa dem och tvingade dem att ligga ner på marken. En soldat ropade: ”Jävla kryp, res på er och gå tillbaka hem”. Det var sent på kvällen, efter att solen gått ner.

Det var när Al-Bayda och Ras Elreefi bombades som folk blev rädda och försökte fly utför eller uppför ut ur byn. Andra tänkte sova utomhus. Den 4 maj ville folk lämna byn men soldaterna hindrade dem. Det rådde utegångsförbud, ingen hade rätt att röra sig ute.

Ingen kunde ens närma sig vägspärren. Någon försökte och då sköts minst 300 skott i luften. Soldaterna drev folk långt bort från vägspärren för att hindra dem att fly. Så folk blev kvar i sina hus.

Det var mellan klockan tre och halv fyra som de började bomba Banias, speciellt Ras-Elnabe med artilleri och granatkastare. Granaterna sköts från Alqossor och från bron över Ooze och den i Ras-Elnabe samt från vägspärren. Folk hade levt i fred, det fanns inget av intresse i byn och inga väpnade rebeller.

Sedan såg vi militären närma sig från bron över Ooze i riktning mot byn som bombarderades av artilleriet. När soldaterna nådde första huset i byn tvingades de boende ut och ställdes med ansiktet mot en vägg. Alla sköts. I nästa hus dödades fyra fem personer. Då tog jag med mig hela familjen och sedan återvände jag för att hämta alla andra. Men när jag kom tillbaka tvingades jag gömma mig i en källare. Jag kunde inte ta mig ut. Soldaterna förde ut hela min familj tillsammans med andra familjer. De ställde upp alla mot en vägg. Det var 35 personer som tillhörde min släkt. Där var också andra familjer. Alla tvingades stå med ansiktet mot muren, även barnen. Det yngsta barnet var bara två veckor gammalt. Det var åtta barn under tre år. Då sa en av soldaterna: ”Döda alla utan pardon, döda alla utan pardon”. Jag satt i källaren och hörde allt.

Det sägs att mördarna talade med en accent som inte är syrisk. La du märke till det?

Ja, kära syster, vissa ord kunde jag inte förstå. Jag är syrier från Ras-Elnabe i Banias. Jag kunde inte förstå vissa saker. En del av dem bar marinens uniform, en del andra civila kläder och vita skor. De var omkring 150 personer. Sedan dödade de barnen och staplade dem på hög. ”Titta en lever än” sa en soldat och sköt ett skott i huvudet på barnet. De tog en efter en och avrättade dem. Om ni har sett bilderna, kan ni se att händerna och benen på två av barnen bränts efter att de dödats.

Där var familjen Rajab vars alla 16 medlemmar dödades. Där var också familjen Sabag, familjen Al-Aleene, familjen Turuk, familjen Dahbaj och familjen Jalul. Av familjen Jalul dödade de Abu-Alabed, hans två söner, hans sex flickor, föräldrarna och de två bröderna. Abu-Alabeds far var handikappad, han kunde inte röra sig och satt i rullstol. Där var också familjerna Lahoof och Qasem.

Du nämner de dödade familjerna. Hur lång tid pågick dödandet?

De kom till byn halv fyra och började bombardera. De avlossade mellan 20 till 30 granater i minuten. Husen förstördes och sedan gick de in i husen för att döda de som överlevt. Nu talar jag bara om en gata. Om ni räknar in alla andra gator dödades över 1 500. Det bodde mer än tusen personer bara i Ras-Elnabe. De hämtade en kylbil och började kasta in kroppar i den. Det tog bort över 200 martyrer, mer än 200 martyrer.

Hur långt tid gömde du dig i källaren?

Jag var där i en och halv timme och jag andades tyst därför de var mycket nära och jag kunde inte röra mig eller komma ut. De stannade en och en halv timme framför vårt hus. Sedan de ställt min familj mot muren och dödat alla gick de vidare till andra hus och fortsatte dödandet. De gick från hus till hus, från familj till familj. Jag sa till mig att det inte fanns någon kvar ute. När jag kom ut såg jag en liten flicka som rörde sig mycket och lyfte armarna. De sköt henne två gånger i händerna. Jag svimmade av synen. En granne kom fram till mig då hon såg mitt tillstånd och hjälpte mig att hämta mig. Vi tog den lilla flickan med oss.

En man i hennes familj var också vid liv. Han sa till mig att när han såg henne höja huvudet sa han till henne: ”Sov, sov annars kommer de tillbaka och dödar oss”. Han lät flickan somna om. När de såg oss komma kände de sig i säkerhet och vi kunde bära bort dem. Jag berättar vad jag sett med mina egna ögon. Jag återvände för att se vad som skett i kvarteret men jag hittade inga andra människor. Mer än tusen personer hade dödats i omgivningen.

De bryr sig alltså inte om det är barn, kvinnor och åldringar?

Ett två veckor gammalt barn dödades.

Vissa säger att skärvapen användes. Har du sett någon dödats för hand?

Några hade dödats med knivar, en del andra hade fått slag i huvudet med stenar tills skallen krossades. De gav ingen nåd till barnen och de äldre. Mördarna tillhörde flera trosgrupper. Det var alawiter och shiiter från Iran. De hade en accent som jag aldrig hört förut. Jag är arab och syrier. Jag har aldrig hört sådana accenter. Där var också familjen Dandesh som alla hade bränts inne i sitt hus. De hade tre hus bredvid varandra. Alla brändes inne.

Texten har översatts från arabiska av A l’Encontre. Abu Mohammad är ett ögonvittne som överlevde massakerna i Banias. Hans berättelse återgavs av tv-kanalen Al-Arabiyah. 

Översättning till svenska: Benny Åsman


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Rättvisepartiet Socialisterna når botten.

Som ni kanske sett har det här på bloggen pågått en debatt mellan oss och Arne Johansson, en ledande veteran i Rättvisepartiet Socialisterna.

I den här artikeln ska jag kortfattat svara på den senaste analysen som AJ publicerat i RS:s veckotidning Offensiv. Det är en rätt så lång artikel men den tillför ändå inget nytt i sak. Den bara renodlar hans och RS:s hållning till resningen i Syrien som något som i dag inte förtjänar revolutionära socialisters stöd trots att det var fallet under resningens första fas då hundratusentals demonstrerade på gator och torg och utsattes för mördande prickskytte från regimens soldater och säkerhetstjänst.

Bilden som AJ ger i dag är ett porträtt av lika goda kålsupare. I en tidigare artikel slog AJ fast att det urspungliga upproret övergått i ett ”reaktionärt krig” i vilket ingen part förtjänade RS:s stöd. Det fanns dock vissa lokala organisationer (och eventuellt miliser) som gick att stödja. Dessutom hade AJ hittat ”demokratiskt valda självförsvarsgrupper” i syriska Kurdistan som var ett exempel att följa. Att det handlade om partiet PYD:s väpnade gren YPG missade AJ och därmed också att andra kurdiska organisationer i norra Syrien är minst sagt misstänksamma mot PYD/YPG som de anser spelat under bordet med Assad.

Ungdomar firar revolutionens andra årsdag i förorten Salaheddine i Aleppo. Foto av den syriske journalisten Ammar Abd Rabbo.

Men i den bild av situationen som AJ målar upp i den senaste artikeln finns det inget alls kvar att stödja för socialister. Botten är nådd. Allt är svart. Bara våldet, det blinda mållösa våldet härskar, om vi ska ta till oss den analys AJ presenterar.

-I takt med att vapnen talat och kampen för överlevnad annars blivit det primära har också det civila motståndet till största delen tystnat och fredagsdemonstrationerna krympt till rännilar, skriver AJ.

-Säkert finns det här och där fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd, är det enda positiva tecken AJ hittar i dagens Syrien. Ska alla andra som strider med livet som insatts klassas som oärliga?

Vi har alltså två sidor i den väpnade kampen, båda reaktionära. ”Rännilar” och ”små fickor” är ju inget att bygga på därför är det enklare att vända hela upproret ryggen och proklamera sin solidaritet med ett ideal, inte den aktuella kampen på liv och död mot en blodig diktatur som inte tvekar en sekund att använda sitt flygvapen, artilleri och sina missiler mot civila bostadsområden, mot brödköer (som verkar vara ett prioriterat mål), skolor och sjukhus.

AJ:s egen beskrivning av vad han och RS stöder visar att den konkreta existerande kampen mot regimen får vika undan för ett idealtillstånd som AJ suktar efter.

-Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv är inte neutrala. Vi är tvärtom, liksom en stor del av Syriens arbetare, ungdomar och ­demokratikämpar, svurna motståndare till såväl Assadregimens nyliberala och nu så blodiga diktatur som till de politiska och militära ledare utan några trovärdiga demokratiska eller sociala krav som vi kan urskilja inom den till tänderna beväpnade militära oppositio­nen.

Den unga kvinnan är känd under namnet Guevara. Hon är syriska med palestinskt ursprung. Hon arbetade som engelsklärare i Aleppo men tog till vapen när hon såg alltfler av hennes elever dödas av regimens soldater. Nu är hon prickskytt i FSA:s led. Foto av Ammar Abd Rabbo.

Hur AJ vet att en ”stor del” av Syriens arbetare och ungdomar tycker som han själv får vi inte veta. Men har man inget konkret att stödja i ett väpnat uppror mot en diktatur då får man nöja sig med ett tänkt surrogat. Men på marken är det en ”stor del” av Syriens ungdom som i över två år riskerat sina liv för ett konkret mål –att störta diktaturen.

Den abstrakta hållningen till kampen i Syrien får också direkta konsekvenser för Rättvisepartiet Socialisternas aktivitet i Sverige. Det finns inget konkret kvar att stödja i Syrien därför deltar man inte heller i något solidaritetsarbete i Sverige. RS är totalt, till hundra procent, frånvarande i det solidaritetsarbete som bedrivs i vårt land av syriska och svenska humanister och socialister. RS som i massor av andra frågor är mycket snabba att mana till solidaritet finns inte ens med i kampanjen för insamling av pengar till Syriens barn.

För att inte framstå som helt i avsaknad av empati börjar AJ därför sin artikel med en stark beskrivning av det dagliga våldet.

-Tusentals tittare på SVT Agenda har upprörts av de fruktansvärda scener från krigets vardag i Aleppo, som filmats av den tyske frilansaren Marcel Mettelsiefen. I reportaget får man se hur människor fiskar upp lik efter avrättade och bakbundna unga män och pojkar från floden Queiq, skriver AJ.
Det är ju vidrigt. Men AJ glömmer bort att förklara vad alla seriösa iakttagare på plats i Aleppo har att säga om förövaren. Nämligen att det är bortom allt tvivel att de personer som hittats i floden dödats i flygvapnets säkerhetskasern en bit upp utefter floden sedan de fastnat i gatuspärrar eller fängslats på annat sätt. Många av de döda identifierades av familjer och vänner i Aleppo som kunde berätta om när och hur offren försvann.

Den neutrala bilden av våldet i sig är ingen tillfällighet från AJ:s sida. I artikeln citerar AJ med gillande en öppen regimanhängare (uppträder ofta på iranska regimmediet PressTV och Russia Today) vid namn Danny Makki som säger följande:

Regimanhängaren Danny Makki är flitig gäst i iranska PressTV

– Jag tror att när man diskuterar den syriska krisen nu … när det ­gäller våld, råder det en balanserad ­spelplan. Våldet från oppositionsgrupper, rebellerna, är nästan i samma skala. Det finns ett element av strategisk jämvikt på marken.

Ärligt talat kan man tro att Danny Makki talar om en konflikt på planeten Mars. Det har i alla fall inget att göra med vår planets Syrien. Har Danny Makki, och AJ för den delen, hört talas om regimens flygbombningar och artilleribeskjutning av civila mål? Om massmorden av civila, gamlingar, kvinnor och barn, i förorter runt Damaskus, om raserandet av hela stadsdelar i Homs och Hama? Tydligen inte. För i så fall kan man inte med hedern i behåll tala om ”våld i samma skala” om än med förbehållet ”nästan”.

I AJ:s artikel finns många detaljer om våld och förstörelse, alla exempel på de ”reaktionära” milisernas agerande, men inget om regimens våld. AJ kanske motiverar det med att hans artikel har till syfte att underbygga huvudtesen i hans och RS:s syn på situationen –att det väpnade motståndet domineras av de islamistiska extremisterna i al-Nusra och en del andra mindre grupper. För det är vad hela artikeln går ut på –bevisa RS:s linje att det inte finns något i det väpnade motståndet att stödja.

Den här bilden av kvinnor i staden Idlib har av flera tagits som bevis för att ”islamisterna” dominerar scenen. I själva verket är det kvinnor som ropar efter frihet och som skyler sig för att inte bli igenkända av säkerhetstjänsten. Bilden är från de första veckorna av upproret då oppositionen ännu använde den officiella syriska flaggan. Färgerna på kvinnornas kläder svarar mot flaggans färger.

Det märkliga i bevisföringen är AJ:s sätt att underbygga sina teser med enbart källor från regeringsanhängare som Danny Makki eller uttalanden av diplomater och militärer.

Den mest respektabla källa AJ hänvisar till är Aron Lunds texter om utvecklingen. Men han gör det på ett sätt som helt förvanskar Lunds verkliga syn:

-Men, som till exempel den svenske Syrienkännaren Aron Lund visat, existerar knappast FSA annat än som ett idealiserat begrepp av syriska exilpolitiker och deras imperialistiska sponsorer. Mest av allt framstår det som en agentur för att försöka köpa politiskt stöd genom riktade leveranser av nödhjälp och vapen, skriver AJ.

Cynismen lyser igenom i AJ:s språk. Men Aron Lund säger exakt vad vi här på bloggen sagt i över ett år. Nämligen att FSA är en lös paraplystruktur utan centralt kommando. De lokala miliserna har sitt ursprung i försöket att skydda sig mot regimens våld. Det är både en styrka och en svaghet. Det försvårar samordnade offensiver mot regimens positioner men det underlättar förankringen i det folkliga upproret, som AJ avfärdar som en ”rännil”.

För att understödja sin tes om två läger av lika goda kålsupare använder AJ uttalanden av USA:s ambassadör i Syrien Robert Ford, underrättelsechefen James Clapper Jr., Kung Abdullah av Jordanien och andra välkända analytiker av folkliga resningar.

Assads beskyddare brinner.

Syftet med alla dessa konkreta exempel på den väpnade oppositionens ”vidrigheter” och diplomaters och andras uttalanden är endast att underbygga RS förkastande av den väpnade oppositionen i Syrien. Annars hade AJ åtminstone gjort ett försöka att hitta uttalanden och deklarationer av de lokala samordningskommittéerna LCC som organiserar vad som går att organisera i de befriade områdena (utan de citattecken kring ”befriade” som AJ använder i sin text). Senast tog LCC kraftigt avstånd från al-Nusras tvetydiga deklaration om anknytning till al-Qaida och uppmanade samtidigt FSA och SNC att sluta upp med interna dispyter för att stärka fronten mot Assads regim.

Men om det handlar om ”rännilar” och ett FSA som inte existerar är det förståeligt att AJ inte söker efter andra uppgifter än de han använt sig av, eftersom de tjänar syftet att visa upp allt i oppositionen som ”islamska miliser” som han kallar det. Vad betyder det egentligen? Att alla som strider är muslimer? Det är nog korrekt. Men i ett land med 85-90 procent muslimer kanske det kan anses som normalt. AJ menar nog i stället att alla miliser, förutom enstaka ”fickor av ärliga aktivister som söker en alternativ väg ur inbördeskrigets återvändsgränd”, är jihadister och/eller salafistiska extremister. Motiven för alla som kämpar med vapen i hand skulle om vi tror på AJ:s analys vara till mestadels sekteristiskt religiösa, att upprätta en islamistisk stat med sharialagar.

Att en majoritet av de stridande gör det för att befria sig från en diktaturs tyranni, för frihet, rättvisa och värdighet kanske var sant i upprorets början men nu anser AJ att reaktionära islamister dominerar allt mer, som han skriver. Att dessa reaktionära miliser enligt alla seriösa bedömare inte är fler än några tusen hindrar dem tydligen inte, enligt AJ, att helt dominera kampen mot diktaturen. Vad de femtio till sjuttio tusen rebellerna i miliserna som säger sig tillhöra FSA sysslar med förblir ett mysterium om man ska anamma AJ:s analys.

I Sverige bor just nu Aram Karabet, en syrisk kommunist som satt fängslad i regimens tortyrkammare i tretton år. Så här belyser han motiven för de som kämpar i en intervju i den franska veckotidningen l’Express från 24 april:

-Jag tror att det i varje by och varje stad i Syrien är omöjligt att hitta en familj som inte sett någon av de sina förnedras, fängslas, torteras eller dödas under regimen Assads 40 år vid makten. Det förklarar de oppositionellas beslutsamhet och mod, men också våldet bland en del av dem. Det handlar om att vinna eller att dö. De vet att regimen aldrig kommer att kompromissa, att det inte finns något alternativ.

Så talar en som varit med och känner de som kämpar. Arne Johansson ser i stället till sekteristiska motiv och hittar ”reaktionära miliser” i varje buske. Varför är ett mysterium som jag inte vill spekulera i. Kvar står faktum, bortom motiv och grumliga tankar. Rättvisepartiet Socialisterna tar avstånd från den reellt existerande kampen i Syrien. Där finns inget progressivt att stödja bland de som kämpar mot regimen. I stället sitter RS på gärdsgården i väntan på att den rena och fläckfria revolutionen hör av sig. Det kan vi bara beklaga. De som kämpar för frihet, rättvisa och värdighet i Syrien behöver vårt stöd.

Länkar: AJ:s artikel i Offensiv, 

Tidigare debatt

 
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Respektera det syriska folkets rätt att synas

Uttalande av Abounaddara – ett  filmkollektiv i Damaskus

Bachar al-Assad motsvarar inte vår bild av honom. Han kallas milischef, en kung, blodig tyrann, massmördare. Men han ser mest ut som en perfekt gentleman, med en nörds breda smil, och en aristokrats läspande. Även om vi vet att tyrannens soldater massakrerar änkor och föräldralösa barn är det svårt att inte drabbas av tvivel när man ser gentlemannen på Damaskusoperans scen där han nyligen höll ett tal och presenterade sig själv som garanten för den nationella samanhållningen ställd mot de förskräckliga jihadisterna.

”Gentlemannen” med fru. Enligt rykten ska familjelyckan snart utökas med ett fjärde barn.

Inte heller Syrien liknar sin egen image. Man säger att vårt land är nationalistiskt och sekulärt, som genomgått en grundläggande modernisering demografiskt och utbildningsmässigt, att vi är lika beredda som Tunisien att återknyta med den universella demokratiska modellen. Men vi serveras bilder av ett land i ett ”religionskrig” för att inte säga i en ”somalisering”. Det är svårt att inte drabbas av tvivel inför dessa bilder som de stora medierna serverar. Man kanske snart ska skicka några Rafale eller F-16 för att hjälpa gentlemannen på operan i Damaskus göra slut på al-Qaidas anhängare.

Det är en förväxling av bilder som tjänar Bachar al-Assad på bekostnad av hans tiotusentals bekräftade offer. Den främste ansvarige för detta bedrägeri är utan tvekan Baahtregimen som förnekat Syrien sin rätta image. Efter maktövertagandet i kuppen 1963 har regimen skapat en totalitär bild av Syrien efter att ha fördrivit den liberala eliten, nationaliserat civilsamhället och monopoliserat den kulturella och artistiska produktionen.

”Ett fritt Syrien” – skrivet på en övergiven stridsvagn i Homs

Och det så grundligt att syrierna inte hade mer kvar än den officiella bilden av ett folk enat bakom sin ledare, som antas vara den enda garanten för freden, det sekulära samhället och den arabiska nationalismen, känd under namnet ”Al Assads Syrien”.

De förvillande bilderna har inte minst vårdats av utländska media som i allmänhet nöjt sig med att betrakta Syrien genom geopolitikens, folktrons, och det ”komplicerade Österns” prisma? För man har producerat många ”uppslag” som det heter i mediejargong, eller dokumentärfilmer om tyrannens personlighet, konflikten med Israel, om läckerheterna i Medinan och om Österns kristna. Men vad har verkligen gjorts för att se och lyssna till det syriska samhälle som dömts till osynlighet av tyrannen mot vilken samhället nu reser sig. Och hur återge detta samhälle en röst när dess rena existens verkar i fara av det faktum att det saknar uttrycksmöjligheter.

I stället för att som förr begå självkritik har de stora arabiska och västerländska medierna valt att sätta full fart framåt. Från den syriska revolutionens början i mars 2011 ville de bryta igenom regimens blackout genom att vända sig till de självproklamerade nya representanterna för samhället, som oppositionella politiker, aktivister, amatörjournalister, intellektuella och artister. Tyvärr kom dessa gudasända representanter att rättfärdiga en medial diskurs som reducerar revolutionen till ett ”Sörgården” i en kamp mellan det goda och det onda, mellan folket och monstret vid makten. Så genom en överdriven fokusering på monstret och ett ständigt upprepande att hans dagar är räknade har media till sist lyckats diskreditera sig själv. Att hela tiden betrakta revolutionen i jihadismens prisma har gjort Bachar al-Assads bild av en jihadistisk komplott trovärdig. I kraft av att visa upp samhället i form av tvivelaktiga bilder har man gett vatten på kvarnen åt de som tvivlar på existensen av detta upproriska samhälle.

I dag kämpar det syriska samhället för att försvara sin existens ställd mot en milisstat som försöker krossa alla former av band i samhället. Om samhället lyckas överleva kan det ta del av ”civilisationernas möte” som demografer och Medelhavets vise lovar oss. Annars riskerar det att falla ner i kaos till Bachar al-Assads och jihadisternas stora nöje.

Vad gäller oss, statliga syriska filmmakare, är vi fullkomligt engagerade i kampen. Vi tillverkar akutfilm för att visa upp vårt samhälle som ett offer för barbariet. Många artister och anonyma syriska medborgare gör som oss och publicerar alternativa bilder som de kastar ut på Nätet, likt flaskpost i havet. Låt oss säga att vi fast och bestämt tror det är möjligt att presentera kampen för frihet utan att förfalla till idyller, att visa fasorna utan att bli obscen, att tala om jihad utan att tappa känslan för proportioner.

Publicerad i Libération den 22 januari 2013.

Översättning till svenska: Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vittne till massakern vid Aleppos universitet.

-Det är uppenbart att bomberna kom från ett flygplan.

Det säger studenten Mohamed A som var närvarande då närmare 90 studenter dog i explosionerna som skakade universitetet. Mohamed A flyttade hem till sina föräldrar efter massakern och berättar för den franska dagstidningen Le Monde vad han såg.

Klockan var ett på eftermiddagen den 15 januari. Mohamed spelade bordtennis i en lokal på universitetet då han hörde en explosion,

-Jag rusade ut. Explosionen hade ägt rum på andra sidan gatan i byggnaden med studentrum. Alla fönster var urblåsta och delar av fasaden raserad, säger Mohamed och beskriver fruktansvärda scener av sönderslitna kroppar.

-Plötsligt ropade folk och pekade mot skyn: -ett flygplan, ett flygplan. Kort därefter kom en andra explosion. Mohamed tog foton av den skadade byggnaden kort innan den statliga teven kom till platsen. När han lämnade universitetsområdet såg han att alla vakter vid infarten var frånvarande.

I regimens media följde sedan två berättelser. Först sa TV att ”terrorister” sprängt en bilbomb.

-Det är absurt. Ingen bil kan parkera utanför byggnaden. Det är minst 30 meter till gatan. Trottoarerna är mycket breda, säger Mohamed. Och på Mohameds bilder syns det att bara en, lätt skadad bil står parkerad framför byggnaden.

När det första scenariot inte passade på grund av alla vittnesuppgifter om attackflyg ändrade sig TV och sa att det var rebeller som skjutit missiler mot universitetet. En lika absurd historia. Små värmesökande missiler kan inte orsaka den enorma förstörelse på studenthuset som alla bilder visar.

Efter sommarlovet var det knappt en tredjedel av studenterna som återvände till sina studier. Många hade anslutit sig till rebellmiliserna och andra stannade hemma i sina byar. Därför tystnade i höstas protesterna på universitetet. Kontrollen var strikt och möjligheterna att organisera sig små.

-Ja förstår inte varför regimen ger sig på universitetet. Här händer ingenting just nu. Vi är så få kvar att vi utgör inget hot längre, säger Mohamed som avslutning.

Än en gång visar det sig att regimens media kokar ihop falska beskrivningar av massaker efter massaker. Det grövsta montaget hittills gällde massakern i Hula. Än sprider anhängare till Assads diktatur i utomlands och här i Sverige påståendet att det var rebellmiliser som begick massakern. Att till och med FN:s undersökning visar motsatsen har ingen betydelse för de blinda anhängarna av ”anti-imperialisten” i Damaskus.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Censur i Kina explosivt problem för makten.

Censur av kinesisk press från makthavarnas sida är inget nytt. Pressen är till och med mycket friare i dag än under ”rorsman” Maos dagar. Ändå har censurens ingrepp nyligen mot en veckotidning vuxit till en nationell fråga.

Protester utanför Nanfang Weekends lokaler.

Det hela började med att redaktionen på veckotidningen Nanfang Weekend ville publicera en nyårsledare baserad på den nye partichefen Xi Jinpings tal i december då han hyllade den kinesiska konstitutionen och sa att den garanterar medborgarnas individuella rättigheter.

Ledaredaktionen tog fasta på Xi Jinpings tal och lyfte i ledaren fram behovet av att följa konstitutionen, som bland annat garanterar pressens frihet. Men se det var att misstolka partiledningens intentioner. Den regionala chefen för censuren i Guangdong i södra Kina, ingrep och stoppade redaktionens text och publicerade i stället en hyllningsartikel av Partiet.

Scenariot för en konflikt var skrivet. Redaktörerna och journalisterna publicerade den egna ledaren på tidningens websida vilken snabbt togs bort av webcensuren tillsammans med alla kommentarer som redan börjat cirkulera. Varpå andra tidningar, som Nanfang Metropolitan och Caijin, i sin tur spred ordet vidare för att sin tur censureras. I ett vipps var ingreppet mot Nanfang Weekend känt av landets urbana ”medelklass”.

Demonstranter kräver pressfrihet

Hundratals demonstranter samlades utanför tidningens lokaler i solidaritet med redaktionen med krav på press- och yttrandefrihet. Snart fanns polisen på plats och föste undan demonstranterna som ”var ett hinder för trafiken”. Med eld i baken vågade myndigheterna inte ens säga att den förtryckte demonstranternas konstitutionella rättighet. Trycket på tidningens redaktion ökade och fyra dagar senare ingicks ett avtal med redaktionen. Ingen redaktör eller journalist avskedades, inte omedelbart i alla fall och censuren förbinder sig att inte ingripa innan artiklar publicerats.
Samtidigt agerade partiledningen i Peking i vanlig ordning. Regeringsorganet Global Times skrev att allt var ”utländska krafters” fel. Assads propagandametoder sprider sig tydligen snabbt till diktaturens uppbackare. Journalisterna kallades dock inte terrorister, ännu.

Det hela kan synas vara en ”liten” story. Men till skillnad från lokala protester mot korruption och maktmissbruk är censuren en explosiv fråga. En korrupt lokal potentat kan avsättas och ersättas utan större problem. Men när det gäller pressens frihet står partiledningen inför ett dilemma den saknar svar på. Om den släpper loss pressen och avskaffar censuren kommer Kommunistpartiets enväldiga makt att omedelbart ifrågasättas. Om den upprätthåller censuren växer bara missnöjet.

Partibyråkratin i all sin splendör.

Den nya relativt välbärgade och välutbildade ”medelklassen” i landets större städer nöjer sig inte längre med underdånighet och tystnad i utbyte mot välstånd. Det har under lång tid varit en vanlig förklaring till ”stabiliteten” i landet. Allt talar för att det ”kontraktet” mellan partiet och ”medelklassen” inte längre kommer att hållas.

-Varför höll vi tyst? Därför att vi lever i en tid då någon kan ta ifrån dig jobbet med ett enkelt telefonsamtal, därför att man måste föda familjen, därför att du sätter dina journalistkollegor och tidningen i fara om du vågar säga ifrån. Vi talar ut därför att vi inte står ut längre, därför att det som drabbar en av oss drabbar oss alla, därför att det hänger ett svärd över huvudet på alla mediearbetare och för att vi vet att de som kämpar för frihet och rättvisa inte står ensamma.

Orden lades ut på Nanfang Metropolitans hemsida av tidningens vice-direktör. De visar att rädslan för övermakten börjar ge vika för ett mod som kan förflytta berg. Kommunistpartiets nye partichef Xi Jinping kanske har svåra tider framför sig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Revolutionären Salem Khalf Assabsabi mördad av Assad

De revolutionärt socialistiska krafterna i Syrien är små. Men deras deltagande i kampen är av stor betydelse som motvikt till den religiösa extremism som en minoritet av milisgrupperna står för. Tyvärr blir de också offer för diktaturens våld. Här under hyllar den Revolutionära vänstern en kamrat som mördades i en av Assads fängelshålor. För oss på bloggen känns Salems död tung och vi instämmer i hyllningen av honom.

”Vår kamrat dog i Säkerhetstjänstens källare i Damas.

Född 1960.

Avslutade sina studier vid Institutet för Kommunikation 1980.

Gift och far till fyra barn: Ashraf, Aysir, Ayhem och Aktham

Två av barnen, Ashraf och Aysir, arresterades för fyra månader sedan. Efter tre månader släpptes Ashraf medan Aysir hölls kvar. Han är fortfarande fängslad.

Vår kamrat Salem anhölls den 14 april (2012) av militärens Säkerhettjänst i stället för hans son Ayham i syfte att Ayham skulle låta sig tas till fånga. Salem överläts till enhet 215 i Damaskus. Den 19 maj förvärrades hans hälsotillstånd snabbt i en håla avsedd för 800 fångar där dagliga dödsfall väntar.
Det började med migrän, sedan paralyserades höger hand följt av en generaliserad förlamning och näsblod. Hans medfångar ropade efter fångväktare då de trodde Salem var döende. Men vad tror ni hände? Vakterna överöste honom med slag, han tappade medvetandet och dog inom en halvtimme kvällen den 19 maj 2012. Hans kropp har inte lämnats ut.

Ära i all evighet åt vår kamrat och åt Syriens alla martyrer.

Skam och vanära för mördarna.

Revolutionära vänstern (Syrien)”

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Tre syrier talar ut om revolutionen. Del I


Intervju gjord av Odai Alzoubi

Bästa sättet att förstå vad som sker i Syrien är att lyssna till vad syrier säger om läget i hemlandet. För att visa bredden och djupet i deras synpunkter har vi ställt några frågor till tre representanter för oppositionen.

Syrien kommer att omformas av sin revolution. Det är rätta ögonblicket att lyssna till de som aktivt bidrar till landets framtid. Därför har vi talat med de tre personerna härunder.

Yassin Al-Haj Saleh en intellektuell och aktivist i den syriska oppositionen. Han är i femtioårsåldern. Han satt i fängelse 1980 till 1996 för att han var medlem i en prodemokratisk kommunistisk grupp. Sedan mars 2011 har han gått under jorden.

Bakr Sidki är en intellektuell och han skriver för en arabisk tidning och bor i Syrien.

Hazem Nahar är också en intellektuell. Han är översättare och författare. Han arbetar för Arab Center for Research and Policy Studies à Doha, i Qatar.

***

Varför har inte Assad redan fallit efter 20 månaders uppror?

Yassin: Orsakerna är helt klara. Egentligen borde man begära klara svar på följande frågor. Hur har den syriska revolutionen lyckats överleva i snart två år ställd inför en regim som från första början har dödat? Hur kommer det sig att syriernas beslutsamhet är obruten trots minst 35 000 döda, för att inte räkna den totala förstörelsen av städer, byar och hela distrikt? Hur kan en revolution bredda sina ställningar och utveckla sina aktiviteter för att kunna välta en regim som inte bara åtnjuter ett regionalt inflytande utan dessutom är en av de mest brutala i världen.

Men jag ska ändå besvara din fråga. Regimen har inte ännu fallit samman därför att den från första början förlitat sig på sin region där den förfogar över en total överlägsenhet, liksom på sina vapen och vapensystem. Regimen har försvarat sig våldsamt utan att låta sig hindras av lagliga, humanitära eller nationella hänsyn. Dessutom har den haft ett verkligt stöd av krafter med ett betydelsefullt inflytande på regional och internationell nivå.

De syrier som reste sig mot regimen riktade tvärtemot från början in sig på fredliga protester och det var först senare som en eskalering till väpnat motstånd skedde. Men de kunde inte räkna på ett solitt och seriöst stöd jämförbart med det som regimens allierade gav. För att uttrycka det enkelt: efter att det syriska folket i månader försökte vinna politiskt med metoder av politisk natur i sitt eget land, tvingades revolutionen att välja ett militärt motstånd mot en regim var bas är militär. Sett till obalansen vad gäller beväpning, resurser och organisering, är det uppenbart att det enda valet till buds för oppositionen var att försöka trötta ut regimen och det tar tid.

Bakr: Tillåt mig börja med ett annat antagande. Tänk oss att Assad redan hade fallit på ett eller annat sätt. Då skulle vi inse att den regim som noggrant och medvetet byggts i tre decennier av Assads far, Hafez el-Assad, inte bara bygger på presidenten och hans familj.

Det är ett komplext och svårbegripligt nätverk av intressen och relationer grundade på ett system av lojalitet som sträcker sig över hela landet och som samtidigt skapar vertikala splittringar mellan folkgrupper inom det nationella kollektivet.

Under kalla krigets epok var den syriska regimen en hörnsten i politiken i Mellanöstern och därefter lyckades den anpassa sig till de nya omständigheterna som uppstod i början av 90-talet. Som tillhörande de segrande makterna i det andra Gulfkriget (1991) kunde regimen som belöning stärka sin närvaro i Libanon och erhålla grönt ljus för att föra vidare presidentposten i republiken från Hafez till Bachar el-Assad. Ockupationen av Irak 2003 förde med sig ett byte av regimens lojaliteter. Den genomförde ett märkbart närmande till regimen i Iran. Hållningen till ockupationen av Irak ledde till att den syriska armén drevs ut ur Libanon.

Den syriska revolutionen har visat till vilken grad säkerhetsaspekterna dominerar ledarnas doktrin, vilken för övrigt helt saknar politiska utgångspunkter. Det är därför som de statliga instansernas hegemoni, konspiration, terrorism och propaganda är regimens fundament. Regimens främsta krets består av ett fåtal familjer, Assad, Makhlouf och Shalish, som är sammanbundna av gemensamma intressen av maffiatyp, klanmässigt och sekteristiskt plus en inre krets i säkerhetsapparaten där de avgörande politiska besluten i sista hand fattas.

I själva verket flyttades beslutsprocessen i början av den syriska revolutionen från Damaskus till Teheran. Personer som Mouhammad Makhlouf, Bachar el-Assad och brodern Maher liksom vissa högar officerare i underrättelsetjänsten, som Ali Malmouk, är i sista hand bara hantlangare. Dessa personer är inte kompetenta att i fredstid ta regeringsbeslut mycket mindre under en revolution. Juntan som nu håller makten har ärvt många tillgångar med vilka den kan förlänga regimens överlevnad, (bland vilka kan nämnas, Israel, Libanon, det kurdiska problemet, sekterism, osv) även om den ofta tappar kontrollen.

Hazem: Alla regimer i världen är baserade på många olika faktorer som blandar sig: den politiska, den ekonomiska, den ideologiska, den lagliga, medierna och säkerheten. Det verkar som att regimen redan förlorat på flera av dessa nivåer. Kvar finns bara den regerande familjen liksom säkerhetsapparatens ”batong” och det nakna våldet.

Under de gångna tjugo månaderna har regimens omvandlat sig till en totalt destruktiv maskin i stället för att inta en politisk hållning. Den har klippt av sina relationer med de flesta staterna i världen och blivit fredlös. På det ekonomiska planet har den syriska liran förlorat mer än hälften av sitt värde och en ännu värre ekonomisk kris är i antågande. Baathpartiets ideologi saknar nu all trovärdighet, speciellt sett till motsättningarna mellan dess påstådda politiska teori och dess konkreta praktik.

Regimens redan mediokra mediala trovärdighet hade en begränsad slagkraft, speciellt eftersom officiella medier förmedlade budskapet enligt vilket resningen var en produkt av en världsomspännande konspiration mot Syrien och angav anonyma beväpnade terrorister som ansvariga för revolutionen. På det militära planet föll den syriska nationella arméns image platt till marken sedan den omvandlats till ett instrument att avrätta syrier. Vad gäller säkerhetsstyrkorna ses de snarare som försvarare av den regerande familjen än nationen och medborgarna.

På grund av den unika situationen i landet och regimens bläckfisknatur kommer det att krävas en rad förutsättningar för att dra upp den regerande familjen med rötterna, speciellt då en konsensus regionalt och internationellt för hela regionen. Denna sista etapp i regimens sammanbrott är knuten till den regionala styrkebalansen, till den bräckliga situationen i Irak och Libanon, till iranska och ryska intressen, Irans nukleära program, och slutligen den arabisk-israeliska konflikten. I ett sådant sammanhang följer att många kompromisser står på dagordningen.

En annan förutsättning som måste uppfyllas för regimens fall är behovet av ett värdigt och etablerat alternativ kapabel att försäkra alla syrier liksom omvärlden att regionen inte förfaller i kaos. Vi bör inte negligera att en del av Syriens befolkning ännu stöder regimen eller intar en neutral hållning, speciellt de minoriteter som fruktar en islamsk regim. Det är denna illusoriska rädsla som uppmuntras av regimens propaganda och dess sekteristiska praktik.

Dessa interna, regionala och internationella förvecklingar hindrar ännu att regimen faller samman med som följd den härskande familjens undanröjande och ett nederlag för dess trogna militär- och säkerhetsapparat.

(Översättning till franska av webbsajten A l’Encontre, en andra del följer: intervjun gjordes 29 nov. 2012. Översättning till svenska: Benny Åsman)

 

Media: DN1,
Bloggare: Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,