Är det förbjudet att prata om socialism i Sverige?

Ibland får jag en obehaglig, krypande känsla av att det har gått så långt som att det i Sverige har blivit förbjudet att tala om en socialisering av bankerna.

Senast upplevde jag detta när jag lyssnade till ”Politik i fokus” där Mats Knutson diskuterade med Jonas Sjöstedt (SVT Play). En större del av den ovanligt blida utfrågningen handlade om Vänsterpartiets senaste förslag om att Sverige i likhet med elva tunga euroländer ska införa en skatt på finansiella transaktioner på 0.1 procent vars intäkter ska råda bot på vår rekordhöga ungdomsarbetslöshet. Förmodligen inget ont i detta, snarare en del gott. Förslaget, en så kallad Tobinskatt, hamnade hos EU-kommissionen efter ihärdiga krav från högerns Sarkozy och var för hans del ett försök att blidka fransmännens ursinne över hur finanskapitalet fritt får löpa amok i våra samhällen. Riktigt vilka konsekvenser den får är det ingen som vet. Anders Borg för sin del har sagt nej och varnar för bland annat höjda bolån.

Hur som helst handlar transaktionsskatten om en liten plåsterlapps vara eller inte vara och inte om den kirurgi som är nödvändig. Vilket Sjöstedt inte heller påstår: ”Ingen patentlösning, men en del av en lösning på att hitta någon sorts kontroll här”. Vidare hoppas han att ”dom här summorna som nu snurrar runt i finansiell spekulation kan gå in i verkliga investeringar”.

Visst kan man hoppas. Även om det finns lite fog för dessa förhoppningar. Men varför inte sätta yxan till roten? Varför inte föreslå att vi själva ska frånta finansen deras makt över våra bankers och andra institutioners stora kreditflöden?

Jag har inget i sig emot Sjösteds lågmälda stil och att han försöker hitta ett språkbruk som känns hemvant för många människor. Men varför anpassa politiken till de mest blygsamma, oansenliga nästan självutplånande kraven? Varför alltid följa motståndarnas dagordning?  Varför inte se till vad verkligheten kräver? Kravet på en socialisering av bankerna, under en genomlyst och fullständigt demokratisk kontroll, är i dag ingen hägring, ingen ”råkommunism”. Vad jag kan läsa mig till  är detta krav, trots min rädsla för att ha missförstått vad som gäller, fortfarande inte förbjudet att framföra…

Det är bara att se till vad Andreas Cervenka skriver samtidigt med Vänsterpartiets förslag. Cervenka  är en frisk gamäng, en språklig och politisk rabulist som härjar i Svenska Dagbladets spalter, och han hamnar ofta rätt i analys om än inte i slutsats. I sin senaste krönika konstaterar han slagfärdigt ”att lösa eurokrisen har visat sig lika lätt som att spika upp vinbärsgelé på väggen”. Han utvecklar sitt påstående:

”…  Samma sak gäller för ekonomin. De tusen och åter tusen miljarder som gått upp i rök i finanskrisen är resultatet av förväntningar om framtida tillväxt som inte infriats. Skillnaden mellan förhoppningar och verklighet skapar ett gigantiskt slukhål som drar med sig hela länder.

Detta är särskilt uppenbart i Europa. Den bistra sanningen är att tillväxttakten befann sig på ett sluttande plan långt före krisen. De senaste fem åren har problemet blivit akut…

Ekonomin i Europa, mätt som real BNP, befinner sig fortfarande långt under 2008 års nivå. Det enda undantaget är Tyskland. Euroområdets BNP krympte under 2012 och kommer göra det igen 2013 enligt Internationella Valutafonden IMF:s senaste gissning i veckan…

… Här börjar tråkigheterna för Europa. En annan färsk rapport från IMF visar att små- och medelstora företag lidit mest när europeiska banker skruvat åt kranarna efter krisen. Värst är läget i länder som Spanien och Italien, där pengarna behövs som mest. De som får låna gör det till ockerliknande räntor. Det är tyvärr ingen slump. En förklaring är att kapital blivit en bristvara för banker efter finanskrisen. Och eftersom reglerna kräver betydligt större buffert vid lån till riskfyllda småbolag framstår det som smartare för bankerna att istället parkera pengarna i påstått riskfria statspapper i halvbankrutta länder. Bristen på krediter blir som ett strypgrepp på ekonomin. När den får syrebrist blir det ännu mer riskfyllt att låna ut och dessutom försämras lönsamheten i bankerna, vilket skapar desto större anledning att hålla inne med pengarna. Som så ofta i finansvärlden blir det som ser rationellt ut på kort sikt ganska irrationellt i det långa loppet. För detta har Europas beslutsfattare sig själva att skylla…

… Europas mörka och illa dolda hemlighet är att bankerna fortfarande är i uselt skick. Så mycket som en fjärdedel av banksystemet beräknas vara beroende av olika former av statsstöd och ECB-hjälp för sin överlevnad. Denna assistans har ironiskt nog förvärrat problemet eftersom det förskönar läget och minskar trycket på politikerna att agera. ”

Det är verkligen svårt att spika upp svart vinbärsgelé.

Jag gjorde själv en ”faktakoll” och försökte…

Självklart undrar människor varför dessa bedragare år efter år får fortsätta med att ha makten över Europas stora kreditflöden? Vallöften har kommit och gått, i land efter land, om att minska bonusar, aktieutdelningar, spekulation och skatteflykt – samtidigt som finansens råttbon bara blir fler och fler.  För tio år sedan tvingades till och med det svenska majestätet att kritisera försäkringsbolagens girighet i sitt nyårstal till folket. Ändå nöjer sig Vänsterpartiet med att bara ”försöka hitta någon form av kontroll”. Går det inte att spika upp Cervenkas vinbärsgelé med spik hjälper det inte stort med att försöka nubba dit den med ett möbelstift.

Jag ser framförallt två skäl till att Sjöstedt ryggar för att diskutera det som egentligen är en självklarhet:

För det första vill han inte bli trängd med en massa frågor om de misslyckade, byråkratiskt styrda planekonomier som vi fått plågas med, stalinismen och dess ätteläggar, ”den reella socialismen”. Han vill inte associeras med de ”socialistiska partidiktaturer” som vi känner från historien. Det berömda ”systemskiftet” omformas därför till något så litet att det knappt märks. Med det är en taktik och strategi som är dömd att misslyckas. I denna fråga är partiet av historiska skäl redan i brygga och då vinner man ingenting på att lägga sig på rygg. Sjöstedt har som partiledare alla möjligheter att i stället resa sig upp, lämna den egna ringhörnan och gå på offensiven mot motståndarnas hyckleri och skrymteri i demokratifrågan. Själv har han inga ”lik i garderoben” och det är decennier sedan Lars Werner och den gamla ledarstammen i övrigt reste i österled. Bankernas diktatur över politiken är alla väl medvetna om. Det gäller att tala för en politik där valet inte bara står mellan denna och en byråkratisk planekonomi där ett korrupt parti, med dess militär och säkerhetstjänst, fattar alla beslut. Inget vore mer eldfängt än att visa på att visionen om en demokratiskt styrd planhushållning är väl så realistisk.  Den kräver helt visst den djärva samordningen av en återfödd arbetarrörelse i flera av Europas viktigaste stater – och det kan ta sin tid om än med det rasande tempo och den dynamik som är möjlig i vårt nya sekel. Dessutom är det en vision som har betydligt mer lyftkraft än den högerstyrda EU- kommissionens Tobinskatt.

EU-kommissionens förslag om Tobinskatt kommer från Sarkozy och Merkel

Ett försöka att blidka misstron mot bankerna. Men ingen lösning.

För det andra är denna taktik avhängig den egna strategin om en tänkt rödgrön regering. Detta var uppenbart i den andra delen av ”Politik i fokus” där Sjöstedt sammanfattningsvis menade att en rödgrön regering var det önskvärda eftersom denna var den enda tänkbara. Naturligtvis till priset av kompromisser. Han ville inte ge några ultimatum, inte ens när det gäller det viktiga kravet om ett ”Nej till vinst i välfärden”, vilket givetvis kan vara en bra idé om man är beredd att stryka flagg i frågan och i den snart sekelgamla ministersocialismens namn acceptera några politiska trollformler om större kvalitetskrav och begränsade vinstuttag i våra skattefinansierade verksamheter i välfärden.

Sjöstedt har samma mål som tidigare Ohly om att bli en del av en regeringsbildning tillsammans med socialdemokraterna och Miljöpartiet och detta trots att dessa bägge partier har fortsatt att rusa högerut.  I samtalet med Knutson undvek han dessutom nogsamt att karakterisera Miljöpartiet som ett borgerligt parti utan betonade i stället den stora samhörigheten mellan vänsterpartister och miljöpartister. Det var i stället Mats Knutson som fick betona skillnaderna dem emellan, inte minst när det gäller arbetsrätten och friskolorna…

I priset för ”att få vara med” ingår också en nedtonad och sval behandling av sociala och politiska krav som drivs utanför riksdag och kommunhus. För socialdemokratin är det uteslutet att komma överens i regeringsfrågan om Vänsterpartiet alltför tydligt associeras med människor som inte väntar på valen 2014 innan de kräver förändringar. I synnerhet ska man inte kopplas samman med fackliga vänsteraktivister för då sätter gamle metallbasen Stefan Löfvén definitivt stopp till ett regeringssamarbete. Facklig och politisk samverkan kan bara ske med ett parti, nämligen det egna. Punkt slut.

Är det verkligen dags igen?

Förmodligen har Sjöstedt stort stöd för sin linje i partistyrelsen och hos majoriteten av de egna representanterna i landets kommuner. Men ute bland medlemmarna är bilden säkert mer splittrad. Flammans chefredaktör Johan Norberg tolkade förmodligen dessa stämningar väl när han nyligen i en ledare underströk att:

”Men en sak är säker. På en allmänborgerlig plattform utan tillstymmelse till socialdemokratisk politik kan inget vänsterparti delta utan att tappa sig själv fullständigt. Se till exempel på hur vänsterpartiet Socialistisk Folkeparti i Danmark nu vrider sig i konvulsioner, både internt och i opinionsmätningarna, på grund av sitt regeringsdeltagande i en ”centervänster”-regering, på en i allt väsentligt borgerlig ekonomisk plattform. Se på hur Rifondazione Comunista i Italien störtdök efter att dåvarande populäre ledaren Fausto Bertinotti sålde ut partiets motstånd mot den nyliberala ekonomiska politiken för en talmansposition i parlamentet. Nu för tiden är partiet närmast utraderat ur Italiens politik.”

Den senaste opinionsmätningen från Danmark, 23 april, förskräcker än mer. Där är Helle Thornings regerande socialdemokrater nere för räkning med ett stöd på bara 14.4 procent. Det är den lägsta siffran sedan 1898 när det då unga arbetarpartiet lyckades komma upp till 14.2 procent av rösterna. Thornings samarbetspartner i regeringen och Vänsterpartiets gamla broderparti, Socialistisk Folkeparti har följt med ner i graven och håller på att jordfästas. Enhedslisten, där Socialistiska Partiets kamrater i Fjärde Internationalen verkar tillsammans med många andra idéströmningar vägrade att ställa sig på regeringens allmänborgerliga plattform och är, åtminstone i opinionsmätningarna, bara två procent från att passera socialdemokraterna och bli Danmarks tredje största parti…

Det är bara ett år kvar. I maj 2014 brakar nästa svenska valrörelse i gång för fullt. Det är alltså hög tid för Vänsterpartiet att sätta sig ner och fundera över om det inte är dags för en omprövning av sin egen valtaktik. Det blir allt fler hålgropar i det  underlag där man försöker ta sig fram och eftersom det fortfarande inte är förbjudet att tala om socialism i Sverige finns det definitivt en helt annan färdväg.     

 

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

4 reaktion på “Är det förbjudet att prata om socialism i Sverige?

  1. hej Göte,

    Den svenska bankkrisen löstes enligt den offentliga uppfattningen så att staten gick in, ägarna förlorade, staten paketerade om och sålde lite senare med vinst. Många banker försvann. Andra utvecklade länder tittar på vår 90talsmetod, de antas bli tvungna att använda den.

    Jag tror det inte finns några perfekta samhällen, vår ekonomi med statlig penningproduktion och privat kreditexpansion har resulterat i högst levnadsstandard och minst fattigdom, den socialism som funnits i praktiken samvarierar helt med fattigdom och förtryck. Det uppfattas som osäkert varför man skulle socialisera; vad skulle vinnas på det? All praktisk erfarenhet visar på större bekymmer med socialistiskt bankväsen än privat.

  2. Är det större bekymmer med socialistiska bankväsen än privata?

    Är det större bekymmer med allmänna skolor än privatskolor ”friskolor”?

    Är det större bekymmer med offentlig sjukvård än privatägd?

    Är det större bekymmer med kommunal äldreomsorg än de som drivs av entreprenörer?

    Är det större bekymmer med statlig vin och spritproduktion än den som drivs av privatägda aktiebolag?

    Är det större bekymmer med statliga kontrollfunktioner än de privata som marknaden ordnar?

    osv.

    http://www.svt.se/nyheter/sverige/massivt-motstand-mot-valfardsvinster

    http://www.svt.se/nyheter/sverige/over-hundra-miljoner-till-aktieagarna

    sl, du måste förstå… Demokrati är folkmakt. Demokrati är inte att låta folket bli lurade till att lämna över allt till fåtalet utsugare som endast har målet att berika sig själva. Det mänskliga begäret, jag vet det, men här har socialismen kommit fram till en lösning som *naturen* inte riktigt lyckades med…

    Kommunist – Javisst!! För det är det enda alternativet som är värdigt människan 🙂

  3. hej Någon,

    Du blandar äpplen och apelsiner. Dessutom handlar det egentligen om människor. Varför ens blanda ihop möjligheten att låna mot ränta med allmänt efterfrågad giftproduktion. Vi har Vin&Sprit för att staten ska göra vinsten mot att folk skadar sig själva och ska vårdas för miljarder, och tanken har nog varit att begränsa alkoholkonsumtionen, även om statsinkomsterna numera väger tyngre. Alkohol är populärt, folk vill ha det de inte mår bra av.

    Friskolor etablerades först som föräldrakooperativ för att undkomma offentliga skolor som upplevdes som usla. Mina barn har gått i friskolor sen fyran, det blev nödvändigt i och med den låga ambitionsnivån i den kommunala skolan. Roliga timmen bestod i att en (vänsterpartistisk) liten nyutexaminerad mellanstadielärare satte på bergsprängaren och tyckte att barnen skulle mima till. Där gick gränsen, sjung ”ekorrn satt i granen” åtminstone; hur låg ambitionsnivå som helst är underkänt! Skattefinansierade sociala verksamheter som rymmer från skatt och delar ut vinst kan inte fungera i långa loppet, antingen skattefinansieringen eller utdelad vinst. Eller så blir de som försvaret, en rejäl utgift utan någon produkt som motprestation.

    Bankerna, spindeln i näringslivet, är något annat. De äger näringslivet, förser det med kapital, och är väldigt måna om att allt ska rulla med vinst hela tiden. Om man förstatligar dem så hamnar hela näringslivet i händerna på politiker, åsiktsmaskiner, icke räknekunniga tyckare som vill styra vad folk konsumerar. Dagens banker har ett mål; vinst. Sämre alternativ är tänkbara. Alla strider skulle bli politiska, vi skulle snabbt hamna i läget att intressegrupper gör upp med våld, vi skulle hamna just där den unga sovjetstaten hamnade; vilka ska alls få tycka något, vilka ska hamna hos säkerhetspolisen för statsfientlig verksamhet, när de försöker genomdriva just sin vision för det statliga näringslivet. Vem skulle bestämma? Snart skulle bankcheferna var maffiabossar med beväpnad patruller i hasorna. Pengar skulle bli dyrt, investeringar skulle vara tvångsårgärder, de skulle beslutas efter att alla de som beväpnat sig hade fått en bit av kakan.

    Demokrati är inte perfekt folkvälde, kommunism är inte demokrati. Kommunism finns i två varianter; en fantasi där lammen sover med lejonen och en verklig Mordor-version som gjorde konkurs för några decennier sen, pga av sina egenskaper. Statligt bankväsende, monopol på utrikeshandeln och ett enda parti som bara tillåter sig självt som medel mot att politiseringen av allt i tillvaron leder till inbördeskrig. Skälet till att statliga banker inte finns på tapeten är att ingen vet vad vad de skulle göra, hur de skulle göra det, och varför de skulle göra det. Jonas vet ingenting heller, utom att en armé av reportrar skulle börja gräva i sovjetunionens historia igen. I själva verket är samhället så komplicerat, med så många aktörer som ska ha sin vilja igenom, att centralplanering är helt demokratiskt ogenomförbar. Det var det redan 1929, det krävdes slaveri och tvångsarbete.

    Tvångssocialismen har gjort konkurs, samhället utvecklas vidare i sin egen dynamik, med nya uppfinningar, nya konsumtionsmönster, nya generationer som inte ens vill veta vad de gamla tänkte eller trodde. Mina barn stirrar på paddor med sydkoreanska nickedockor med sångpålägg som hoppar i grupp och kallar det dans. Jag har fullt sjå med att lära dem sjunga själva och läsa böcker. Själva kulturen utvecklas åt obergripliga håll. Tvångssocialismens utveckling visar däremot fullt begripligt var Lenins vision hamnade, det borde ju ha varit självklart att använder man politiskt tvång över hela linjen så blir politiskt tvång över hela linjen resultatet. Tvångssocialismen har kapsejsat, nästan alla bokstavsgrupperna från 70talet låtsades som att inget var fel, och består sen karriäristerna bytt till (s) av de återstående gråskäggen som mumlar de mantran de lärde sig i DFFG-demonstrationer på den tiden de kunde lära sig något nytt. Det hedrar trotskisterna att de erkände att något gick fel nästan omedelbart i sovjet, de blev själva snart offer, så det är inte konstigt. Övriga vänsterrörelser var helt ute och cyklade, och finns i stort sett inte kvar.

    Exakt varför skulle man som självändamål förstatliga bankerna? Vad skulle de sen göra, hur skulle det göras, och varför? Att staten tar banker den pumpar full med pengar, låter ägarna ta konsekvenserna av att deras dyra skrytchefer inte levererar vad de tagit betalt för, det är en bra sak. Men skulle staten sen utföra ett bättre jobb? Jonas har ingen aning, och leder ett parti som vill höja skatten på löntagare (och allt annat också), begränsa och bestämma deras konsumtion utan andra kontrollverktyg än bromsskattepedalen, och förbud förstås. Vänsterpartiets historiska specialgren. För länge sen förbjöd bolsjevikerna mensjevikerna, de gråsprängda sossarna kommer ihåg det, de minns vilka vänsterpartiet var i sin ungdoms dagar. Kanske lika bra att Jonas inte påminner dem? Jonas själv är antagligen vänstersosse, tror att atmosfären håller på och kantrar, att man kan halvera elproduktionen utan att priset fördubblas, och har glömt att socialism är elektrifiering plus lite till. Ett attitydparti där det ”alternativa” är själva attityden, och politiken består av huvudet i sanden.

    Som du kanske förstår betraktar jag inte kapitalismen som ett misslyckande, och inte tvångssocialismen som framtiden, tvärtom. Varför skulle jag göra det? Ingen gör det. Konsum dignar av fantastisk billig mat, en person är trångbodd i en 30kvm lägenhet byggd för en fyra personer för hundra år sen, och man förflyttar sig som man vill. Men människor har egenskaper som pekar på olika möjligheter, och själva konsumtionen (det är den som är identiteten, alla är individuella med identiska iPhones) blir allt mer socialistisk, produkterna mer standardiserade och producenterna jobbar livet ur sig för att få en Passat och en Audi A6 att verka olika, när det krävs specialintresse för att uppleva skillnaden. Över hela världen vill folk bo med Ikeas socialistiska spånskive-möbler, bära HM´s socialistiska kalsonger och äta McDonalds socialistiska hamburgare. Vardagslivet som socialistiska ritualer, levererade av privata vinstmaximerare. Det är inte givet hur det ska gå.

    Vi vet inte hur framtiden blir, däremot vet vi faktiskt vad Lenin uppnådde, och ingen vill dit längre. Det är väl lika bra att erkänna det, och ta med det som underlag när man funderar kring tillvarons ordning?

  4. Med andra ord; om vi ska tala om socialism, vilken socialism? Jämfört med vad vi har, vad som varit, och vad vi vet nu. Ska man göra som Lenin, konfiskera rubbet, förbjuda oppositionen och skicka den i läger, skjuta kungafamiljen i någon källare i Borlänge så att den inte kan bli symbol för motståndet. Kanske statligt monopol på utrikeshandel? I Sverige, med fantastisk bytesbalans? Lenins elektrifiering av landet har vi redan, tack vare (s), ASEA och folkets inbetalda skatter, men den är ”miljöfarlig”, och bör ersättas med väderkvarnar som kostar multum utan att leverera annat än en rännil el när det blåser lite lagom och inte är för kallt.

    Min enkla synpunkt är att socialism i 1917 års tappning är passé, och socialism som tagelskjorta (ekosocialism) är både icke-entusiasmerande och skapar motstånd överallt. Förr i tiden såldes socialism in som ett sätt att höja levnadsstandarden, nu anses det bra om den sänks och alla får samma statliga tandkräm, utan fluor eller hallonsmak. (gillar inte jag heller :))

    Det beror inte på alliansen att dagens demonstrationståg innehåller en av tio från 1975, det beror på innebörden i socialismen. I ”fjärde internationalen, teoretiskt organ för revolutionära marxisters förbund” hänvisades ofta till ”oktoberrevolutionens historiska landvinningar”, en omskrivning för Gosplan och dess prestationer, inklusive ishavskanaler murade med slavarbetskroppar. Numera kan man ju bortse från ”landvinningarna”, de upphävde sig själva via usel produktivitet. Eftersom ingenting återstår av vare sig Lenins eller Trotskijs resultatorienterade verksamhet att försvara, bör den kanske analyseras av dess proponenter. För att komma fram till något. Inte till att andra är dumma och onda, utan till hur det står till med den egna visionen visavi verkligheten. Det kan väl inte skada?

Kommentera