Därför vill Stefan Löfvén ha Jan Björklund och Annie Lööf som ministrar i stället för Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt

”Det är lite svårt att hävda att vi skrämmer bort folk! Vi har vetat hela tiden att det mest populära alternativet var en rödgrön regering med oss i.”

Det är kommentaren från (v):s partisekreterare Aron Etzler när han får reda på att 38 procent av de rödgröna väjarna ville ha det så i den undersökning som Demoskop i går gjorde för Expressen.

Så kan man naturligtvis se det. Fast samtidigt bita i det sura äpplet. I de röstsiffror som de facto är ett valnederlag inte bara för moderaterna utan också för ”vänstern”, även i den mest generösa tolkning av detta ord som överhuvudtaget är möjligt. Det är bara 21 procent av hela väljarkåren som vill ha en rödgrön regering med (v)…

Som jag skrev i ett tidigare inlägg:

”Ser vi årets riksdagsval fick (s) tillsammans med (v), 36, 9 procent av rösterna. Är vi välvilliga och räknar in FI till arbetarrörelsen, vilket kan vara tveksamt, stannar dessa partier sammanlagt på 40 procent. Partier med en borgerlig, alltså en privatkapitalistisk, traditionell borgerlig agenda, fick hela 60 procent. I riksdagsvalet till Andrakammaren, 1968, fick (s) och (v) däremot fantastiska 53,1 procent tillsammans. (S) fick 50.1 och (v) 3,0.”

Detta samtidigt som vi sedan, i decennier, sett en historisk förflackning av Arbetarepartiet Socialdemokraterna.

Arbetarrörelsens oövervinnerliga flaggskepp under hela förra århundradet, våra socialdemokrater,  seglar i vårt nya sekel under falskt flagg och man seglar i kvav.

”Arbetarepartiet” är bara något vi påminns om med det gamla  namnet i trycket längst upp på valsedlarna. Annars är varje tanke på att organisera och företräda en klass borta. Partiet leds av nyliberaler med en nyliberal politik.

Aron Etzler kunde och borde därför ha sagt något helt annat:

”Det är självklart att vi inte skrämmer bort folk. Det är vår politik som skrämmer bort industriägarna, finanshajar av all sorter och deras partier i den alliansregering som nu fallit. Liksom många av fackförbundens ledare som framförallt känner sig förbundna med våra motståndare ute på arbetsplatserna. Det är därför Stefan Löfvén bryskt visade oss kalla handen. Han vill gå i allianspartiernas fotspår och i stora drag regera med samma högerpolitik. Det är därför han vill ha Jan Björklund och Annie Lööf som ministrar i stället för Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt.”

Sedan kunde han ha fortsatt:

”Vänsterpartiet vill att arbetarrörelsen återskapas som en verklig rörelse för alla arbetande, arbetslösa, ungdomar och andra stora utsatta grupper. Både i riksdagen, i alla andra församlingar. Överallt i samhället, inte minst i våra fackföreningar, ska vi vara i opposition mot Stefan Löfvéns och Miljöpartiets högerpolitik. Vårt alternativ är en rättvisepolitik! En solidarisk, jämlik och demokratisk opposition där vi ska finnas sida vid sida oavsett kön, sexuell läggning eller etnisk bakgrund. I vårt Sverige ska alla ha ett arbete och det ska vara svenska löner på svenska arbetsplatser! Välfärden ska drivas utan vinst och bemanningsföretagen ska jagas bort! Vi ska fortsätta med en generös flyktingpolitik men se till att all lönedumpning hävs. I allt vad vi gör när vi omgestaltar vårt samhälle är förutsättningen också en miljöpolitik där vi bevarar och återbrukar vår jord.”

På så sätt kunde han och Vänsterpartiet återta initiativet och ta på sig ledartröjan för det långa och tålmodiga oppositionsarbetet mot högerpolitiken med dess marknadsdiktatur!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Uppenbart har valbrunsten eggat upp Vänsterpartiets ledning till tron att de skulle kunna komma till. Komma till regeringsmakt.

I borgerlig, eller statskontrollerad svensk media, sprids och har journalisterna ständigt spritt Sveavägens och Stefan Löfvens budskap om att, han, han den gamle metallbasen, från början en ”arbetarkille”,  minsann ”kan det här med jobben”, inte minst är han ”en skicklig förhandlare”.

Budskapet har haft två mottagare. Väljarna ska fås att tro att han personligen, i förhandlingar, kan göra skillnad och göra det bättre för oss.

Kapitalägare, bolagsstyrelser och konservativa väljare förstår i stället budskapet på ett rakt motsatt sätt. Som byråkraternas byråkrat i IF Metall har han alltid förhandlat bort avgörande krav och intressen för oss medlemmar. Han har inte ens varit en av arbetsgivarna överkörd, utan faktiskt en ”hederlig, rättfram representant”, vilken alltid har delat arbetsgivarnas åsikter. En älskare av ”svensk vapenindustri”, men inte av oss metallarbetare. En hållning, om än inte med samma ordval, som bekräftades i SVT:s Agenda-Extra, där Löfvéns motpart i förhandlingarna, ”Teknikföretagen”, läs Wallenbergs viktiga uppdragsgivare, berömde vad som för oss metallare precis har varit en historisk undfallenhet, men som med deras språkbruk kallades för ”hederlig, ärlig, och öppen”. Jag ska inte surra om mina egna erfarenheter, men jag har också förhandlat, på alla nivåer i Volvo,under tjugo år,  och vet faktiskt hur det ser på bägge sidor av dessa förhandlingsbord. Bara maktspråk. Artigt, belevat, men framförallt makt, och oftast då övermakt!

Att Löfvén redan vid lunchtid dagen efter valet förhandlade med Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet genom att inte förhandla, utan bara gav kalla handen, raka nobben, åt alla flirtiga blinkningar från Sjöstedt, visar samma sak. Den gamle metallbasen har aldrig förhandlat. Vad han lärt sig, det är industriägarnas maktspråk.

Sjöstedt, verkade vara uppriktigt besviken. ”Dom pratar inte ens med oss”. Alla eftergifter tycks vara förgäves. Det borde han inte vara. Den svenska socialdemokratin, i meningen dess ledarskap, har ingenting till övers för (v):s politik. Inte i någon viktig fråga. Stefan Löfvén och hans kotteri på Sveavägen använder nu ”Sverigedemokraterna”, the bad guys, som ett skäl för att söka kompromisser med olika borgerliga partier, från Miljöpartiet till Moderaterna. Reinfeldt skyllde på ”flyktingkrisen” för att säga nej till goda reformer. Löfvén kommer att skylla på Jimmy Åkesson för att göra samma sak: ”Vi måste ha ett visst stöd från borgerligt håll för att få gehör för vår budget. Därför sågar vi Vänsterpartiet”.

Olle Svenning, ett åldrande vänstersocialdemokratiskt orakel, som försörjer sig genom att då och då – med klarsyn – piffa upp Aftonbladets ledarsidor, sa i gårdagskvällens SVT-debatt en viktig klokskap: Nämligen att till Vänsterpartiet närstående partier i Norge och Danmark ”pulvriserats” genom att dela regeringsansvar med dessa länders socialdemokrati”.

Uppenbart har valbrunsten eggat upp Vänsterpartiets ledning till tron att de skulle kunna komma till. Komma till regeringsmakt.

I själva verket ska partiet vara tacksamt för att Löfvén så bryskt och ogenerat har gett partiet nobben.

Då slipper partiet att vara den som nobbar,  kanske skapar både ras i förtroende och dessutom regeringskris framöver.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Vi har ett viktigt och långt sorgearbete framför oss…

Vi har ett viktigt och långt sorgearbete framför oss…

”Låt oss gå rakt på sak”. Ja, så skrev poeten och Aftonbladets kulturredaktör Karl Vennberg, i ingången till 1970-talet, i en granskning av den politiska efterskörden till de stunder ”när allt var möjligt”.

Karl Vennberg.

Han var tidigt ute med sin egen besvikelse, äldre än många av oss andra. Men det vi gått igenom var den makalösa tid när min generation föddes som politiska människor. Alltifrån scenerna i TV av USA:s vidriga krig i Indokina till förlossningen av unga människors själar i den franska revolten, ”Maj -68”, till ”Den stora gruvstrejken i norr”.

Han svarade sedan lika enkelt som rätt på sin egen fråga:

”70-talets utfall kan bero av hur vänstern förstår att hantera sin besvikelse.”

Hantera sin besvikelse?

Ja, det är vad vi, i det som uppfattas som en bred vänster, måste göra i dag! Rubrikerna från valnatten ryter mot oss. Skrämmer oss. Vi har ett lika viktigt som långt sorgearbete framför oss. Låt oss ta tillvara detta. Tillsammans så långt det går.

Bakgrunden till Karl Vennbergs rader i början av 1970-talet var de konservativa rekyler i samhällets olika delar som han levde med, till en del en hoper maoistiskt dårskap i den generation som organiserade sig politiskt. Han var tidigt ute, och jag tyckte att han hade helt rätt. Min ideologiska övertygelse, den socialism jag kämpade för, allt handlade i grunden om en större frihet, makt för människor och inte marknad, en demokrati som överskred allt vad historien tidigare skådat när det gällde frigörelse för oss människor. Många godsinnade vänstermänniskor hade i dåtiden svårt för att släppa sina solkiga förhållanden till stalinism och maoism, eller till albankommunism för den delen. I sin iver att visa på ”alltings jävlighet i det kapitalistiska Sverige”, skönmålade de, mer eller mindre, oerhört förtryckande politiska regimer i Sovjet, Kina och Albanien.

Idolporträtt av Albaniens Enver Hohxa.

Tyvärr blev han idol också för många sveska vänstersinnade.

Många i min generation, men definitivt inte alla, har inte på rätt sätt hanterat ”sin besvikelse”. Ledsamt att exempelvis se vad som blev av den av Karl Vennberg, så älskade unga Katarina Engberg, en ”upprorsjänta” från KFMLr som verkligen kunde formulera sig. I dag ”departementsråd och chef för Sekretariatet för analys och långsiktig planering vid Försvarsdepartementet. Hennes inriktning är studier av staters underrättelsetjänster och det världspolitiska makt- och intrigspelet”. Alltså ett talrör för den svenska militarismen. Eller lika ledsamt, den klara analytikern och mästerlige pedagogen, Klas Eklund som hann rusa igenom KPMLr och Socialistiska Partiets föregångare innan Kjell Olof Feldt och hans kanslihushöger, ”De vita rosorna”, tog honom till sina barmar. Sedan många år är Eklund i dag ett talrör för SE-banken som ”senior” av något slag…

Katarina Engberg. Numer talrör för svensk militarism.

Men stora skaror av människor från tiden är kvar och har bevarat sin radikala, jämlika syn på världen, om än i olika roller än förr. Deltar efter sin förmåga med glädje, och utan spår av besvikelse, i olika former av motstånd mot förtryck av alla de slag.

Det verkligt ledsamma med årets valresultat är att grundläggande motsättningar mellan vad jag vill kalla – arbete och kapital – har suddats ut. Direkta, kollektiva samband mellan löntagare och de som äger, utnyttjar deras arbete, har minskat i samma snabba takt som avskalningen av svensk industristruktur har fortsatt. Individer, inte en klass, utan unga i tillfälliga anställningar under hård konkurrens från andra tillfälligt anställda, får kämpa sig fram bäst som det går i en globaliserad ekonomi. De känner inte att de vare sig har facket eller något parti riktigt i ryggen, utan utlämnas till en hänsynslös arbetsmarknad och en bisarr konsumtionsideologi. Ofta med en arbetsgivare, en ägare, en finanskapitalist lika okänd som facket. Utbildningar ”till förbannelse”, men ont om jobb. Bostadsnöden har blivit en plåga för alla som inte har råkat ha turen med att köpa och sälja vid rätt tillfälle.

Inte ens en bostad i miljonprogrammen finns finns för unga

Invandrare och flyktingar kommer i dag till ett land där färre ropar efter deras arbetskraft. Marknaden och bankerna styr, inte behoven och våra förnuft. Vår gamle Klas Eklund håller hårt i räknestickan för vad som bankerna anser är möjligt. Minns själv ungdomen på Hisingen när AB Volvo bussade ”skogsfinnar” och ”juggar” direkt till fabriksgrindarna på Lundby och Torslanda för att direkt kasta in den nya arbetskraften i produktion. Då var det ingen som talade om ”att dom tar jobben ifrån oss”.

Ser vi årets riksdagsval fick (s) tillsammans med (v), 36, 9 procent av rösterna. Är vi välvilliga och räknar in FI till arbetarrörelsen, vilket kan vara tveksamt, stannar dessa partier sammanlagt på 40 procent. Partier med en borgerlig, alltså en privatkapitalistisk, traditionell borgerlig agenda, fick hela 60 procent. I riksdagsvalet till Andrakammaren, 1968, fick (s) och (v) däremot fantastiska 53,1 procent tillsammans. (S) fick 50.1 och (v) 3,0.

Samtidigt har det skett en oerhörd förflackning av den gamla arbetarrörelsen. Av de 40 procenten. Maktstriden i (s) kring Håkan Juholt och dennes fall, med segern för nyliberalerna kring Stefan Löfvén, har inneburit att alla tungor i (s) är avskurna för klasspolitik. Urvattnade i dagar, de har mist all sin sälta. I den valrörelse som utkämpats har till och med LO:s ”Kålle” Thorwaldsson fått munkavle. (S) ska inte kunna belastas av finansen för att ”representera särintressen”. Partiets fackliga blysänke i Göteborg, Olle Ludvigsson, under många år klubbordförande på Volvo, och sedan försvunnen bland Bryssels parlamentariker, har också varit frånvarande, lagt sig ”still i båten” vid Hälsö eller i Bryssel.

Han ”dansade en sommar”…

Vänsterpartiet, för några decennier sedan ett parti bakbundet av stalinismen, har samtidigt bundits upp, fängslats av ”realismens” fångklovar. Satsningen på radikal socialdemokrati, från 1980-talet, hoppades kunna ge partiet större utrymme och därmed mer betydelse. Partisekreteraren Aron Etzler i symbios med Jonas Sjöstedt har mycket medvetet, extremt tydligt, och med stöd från partistyrelsen, valt att bara fokusera på en enda fråga, nära nog oavsett sammanhang: ”Bort med Vinsten i välfärden. Vi är inte till salu”. Inte fel, om det varit en av tre, fyra frågor. Men samtidigt förlorade man själarna hos de över tre miljoner anställda i privata näringar som inte var särskilt intresserade. I Sverige riskerar vi samma situation som i södra Europa där det snart bara finns kvar fackligt motstånd i den offentliga, gemensamma sektorn. Där privata kapital i stället härskar, där blir det en djungel där rovdjuren, predatorerna härskar. ”Jag” måste se till att överleva. Punkt slut.

Den ”folklige” Kålle mötte aldrig folket i valrörelsen.

”Plånboksfrågor” försvann för (v) under valrörelsen i samma takt som för socialdemokraterna. Ingen motsättning mellan arbete och kapital, i stället uteslutande en mindre inkomstfördelning när det gäller skatter. Ingen kritik av ledningarna för våra fackföreningar. Inga alternativ till Reinfeldts höga visa om att vi inte har råd med reformer bara för att vi tar emot så mycket flyktingar. Inga krav på att alla arbetslösa ska in i jobb. Inga krav på bostäder åt alla. Inget glöd i utmaningen av Sverigedemokraterna, vare sig i demonstrationer (av de flesta v:arna) eller i riksdagspolitiken. ”Allt underordnat regeringsfrågan. Ligger vi lågt, så får vi vara med”, slog Etzler och Sjöstedt gemensamt fast. ”Stefan” har det svårt sa Jonas Sjöstedt på valnatten och kunde tänka sig att stödja en regering även där denne nyliberala arbetarledare får ett underlag från ett eller flera öppet borgerliga partier. För säkerhets skull hade han i valrörelsen tidigare offentligt bannat egna partimedlemmar när de var lite för högljudda på Götaplatsen i Göteborg, i en av alla otaliga folkliga protester mot Sverigedemokraterna. Den största självförnekelsen för partiet kom, naturligt nog, i den känsligaste av alla regeringsfrågor (svensk imperialism), när han i SVT:s utfrågning entydigt frigav EU/Sverige och NATO från allt ansvar för det reaktionära kriget I Ukraina. En underkastelse för det som C H Hermansson kallade för ”en liten, men hungrig imperialism” ifrån från egen liten svensk statsbildning. En förödmjukelse som i och för sig inte spelade någon större roll för den stora valmanskåren. Däremot för många unga människor som söker svar på vad som sker i omvärlden och självklart undrar varför Sjöstedt tappade alla sans och balans i fråga om inbördeskriget i Ukraina.

Ukrainska regeringsstyrkor samtränar med NATO i västra Ukraina

Enkelt då för många att ta till Sverigedemokraterna som det enda oppositionspartiet:

”Jonas och Stefan har det ihop. Men vi har Jimmy”. Så var det säkert många som tänkte och valresultatet blev därefter”.

Hur ska vi då hantera sorgen efter valnatten? Hur ska vi se till att vår besvikelse inte förvrids till missmod och resignation? Ja, definitivt är det så att vi inte likt den utarmade och förborgerligade nyliberala traditionella arbetarrörelsen i Europa, frivilligt ska lägga oss i det brottarna kallar för ”parterr”, alltså i ett underläge. Vi ska ta fasta på det friska som anas i det motstånd som har varit runt om i landet mot Sverigedemokraternas försök att inta gator och torg. Inte med våld, utan med bakvända ryggar. Inte genom att förnedra sverigedemokraternas väljare, bara dess ledare. Bort med alla ständiga okvädande utfall mot borgerliga motståndare av alla de slag. ”Vänstermänniskor” håller ofta en väldigt vulgär ton. In i fackföreningarna i stället! Lär känna dina egna arbetskamrater som enad social grupp. Börja jobba fackligt! Där finns fortfarande den viktigaste kraftkällan till en återupprättelse av svensk arbetarrörelse. Bakom FI:s röstsiffror finns säkert också en enorm potential, bland många unga, inte minst då självklart kvinnor, vilka har talat om att de fått nog.

Dessvärre. In kom rasisterna. Med 48 riksdagsledamöter!

Ute har vi Feministiskt Initiativ.

Varför inte en gemensam parlamentarisk vänster?

Vi får se vad detta val innebär långsiktigt. Själv skulle jag helst givetvis se en gemensam parlamentarisk svensk vänster, i och för Vänsterpartiet. Varför FI finns på egen hand är obegripligt eller beror snarare på Schyman. Låt det gå till historien! I stället vill vi ha en gemensam rörelse där olika åsikter på ett återhållsamt och demokratiskt sätt kunde samexistera. En ny form av organisation, likt Syriza i Grekland, eller Podemos i Spanien, där mångfald, olikhet när det gäller kön, hudfärg, sexuell läggning, etnicitet och vad det vara månde, i klasstillhörigheten i bred mening, kunde enas, i en ny politisk eruption, omöjlig att betvinga, där vi klär av Sverigedemokraterna, tar på oss själva riktiga gångkläder, och börjar ta verkliga tag för att också ta makten och härligheten från dem som styr!

Gör vi detta. Efter våra förmågor. Behöver besvikelsen, vår rannsakan, inte bli så kortvarig.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

(V) kongressen : Rödgrön dubbelmoral applåderas…

Audunn Lysbakke från norska Sosialistisk Venstreparti fick nyss starka applåder på Vänsterpartiets kongress när han entusiastiskt talade om hur det egna partiet under åtta år lyckats med att påverka politiken genom att regera tillsammans med socialdemokraterna. Han fick också glada leenden och handklapp från Ulla Andersson och Jonas Sjöstedt när han skojade om alla svenska ungdomar som lämnat Reinfeldts arbetslöshet för att i stället söka sig till den rödgröna arbetsmarknaden i Norge. Vad han glömde var att förutsättningen för den norska ekonomin hela tiden har varit att pumpa upp det svarta guldet, råoljan från Nordsjön, som bara har fortsatt att flöda..

Hur grönt är det? Han berättade inte heller att han och det egna partiet under dessa år accepterat ansvaret för Norges fullvärdiga medlemskap i NATO. Avslutningsvis var han mer än lågmäld när det gällde väljarnas betyg för dessa åtta år:

 

Partiets resultat i valet 2001:

316 397 röster    12,5 procent

Partiets resultat i valet 2013:

116 021 röster     4,1    procent

Omständigheter som minst sagt borde leda till eftertanke hos kongressdelegaterna.                          

.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Ska (v) kompromissa i alla frågor – före eller efter valet?

Enligt SVT och Jonas Sjöstedt har Vänsterpartiet frågat trehundra partiföreningar om hur de ser på regeringsfrågan.  Frågan tycks inte ha varit formell och inte alls gällt regeringspolitiken.  Hälften har svarat och av dessa vill sextioen procent, alltså ett nittiotal av de trehundra som tillfrågats, att partiet ska ingå i en regering med socialdemokraterna och Miljöpartiet ”om de rödgröna vinner valet”.

– Det finns bara två partier som är aktuella för oss. Det är Socialdemokraterna och Miljöpartiet, säger Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. En mindre andel, tjugo procent, vill att partiet endast ska ingå samarbete med Socialdemokraterna. Den minsta andelen, nio procent, vill inte att Vänsterpartiet ska vara med i regeringen överhuvudtaget.

– Våra medlemmar vill att vi ska gå fram som ett eget parti. Man vill inte att vi ska kompromissa i alla frågor före valet, säger Jonas Sjöstedt till SVT.

Hur ska detta tolkas? Eller snarare: hur tolkar partistyrelsen enkäten?

Som att man ska kompromissa i alla frågor – efter valet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Bilder från I maj – Röda fanor och rosa ballonger smyckade Göteborg

Jag inledde denna dag med att på Majmötet med Socialistiska Partiet och ORWI lyssna till Håkan Sundberg från Nätverket för Gemensam Välfärd i Göteborg som agiterade för skapandet av en bred och landsomfattande folkkampanj för välfärden med en nationell manifestationsdag 21 september.

Johannes Jensen från Socialistiska Partiet fick många och varma applåder för sin debut som Första Majtalare.

Sedan valde jag och många kamrater från Socialistiska Partiet i Göteborg att demonstrera i Vänsterpartiets tåg bakom socialistiska hamnarbetares fina banderoll.

Vänsterpartiets demonstration blev den största sedan mitten på 1990-talet med 4000 deltagare.

”Här ska staden ligga”, utropade Gustav II Adolf en gång och pekade med hela handen…

Men han kunde nog aldrig ana att Jonas Sjöstedt snart fyra sekel senare skulle stå under hans sockel på Gustav Adolfs torg och understryka att Vänsterpartiet inte kan tänka sig att sitta i en regering där man fortsätter med en privatisering av välfärden.

På vägen tillbaka till Järntorget och min bil mötte jag överraskande nog också en stark trupp på 6- 700 personer från Feministisk Initiativ som samlat sina resurser i Västra Sverige. Inte med röda fanor, men väl med rosa ballonger och med krav på att få ett slut på lönediskrimineringen av kvinnor. Kommunistiska Partiet, Assads vänner i Sverige, hade faktiskt inte samlat fler på Kungstorget.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Är det förbjudet att prata om socialism i Sverige?

Ibland får jag en obehaglig, krypande känsla av att det har gått så långt som att det i Sverige har blivit förbjudet att tala om en socialisering av bankerna.

Senast upplevde jag detta när jag lyssnade till ”Politik i fokus” där Mats Knutson diskuterade med Jonas Sjöstedt (SVT Play). En större del av den ovanligt blida utfrågningen handlade om Vänsterpartiets senaste förslag om att Sverige i likhet med elva tunga euroländer ska införa en skatt på finansiella transaktioner på 0.1 procent vars intäkter ska råda bot på vår rekordhöga ungdomsarbetslöshet. Förmodligen inget ont i detta, snarare en del gott. Förslaget, en så kallad Tobinskatt, hamnade hos EU-kommissionen efter ihärdiga krav från högerns Sarkozy och var för hans del ett försök att blidka fransmännens ursinne över hur finanskapitalet fritt får löpa amok i våra samhällen. Riktigt vilka konsekvenser den får är det ingen som vet. Anders Borg för sin del har sagt nej och varnar för bland annat höjda bolån.

Hur som helst handlar transaktionsskatten om en liten plåsterlapps vara eller inte vara och inte om den kirurgi som är nödvändig. Vilket Sjöstedt inte heller påstår: ”Ingen patentlösning, men en del av en lösning på att hitta någon sorts kontroll här”. Vidare hoppas han att ”dom här summorna som nu snurrar runt i finansiell spekulation kan gå in i verkliga investeringar”.

Visst kan man hoppas. Även om det finns lite fog för dessa förhoppningar. Men varför inte sätta yxan till roten? Varför inte föreslå att vi själva ska frånta finansen deras makt över våra bankers och andra institutioners stora kreditflöden?

Jag har inget i sig emot Sjösteds lågmälda stil och att han försöker hitta ett språkbruk som känns hemvant för många människor. Men varför anpassa politiken till de mest blygsamma, oansenliga nästan självutplånande kraven? Varför alltid följa motståndarnas dagordning?  Varför inte se till vad verkligheten kräver? Kravet på en socialisering av bankerna, under en genomlyst och fullständigt demokratisk kontroll, är i dag ingen hägring, ingen ”råkommunism”. Vad jag kan läsa mig till  är detta krav, trots min rädsla för att ha missförstått vad som gäller, fortfarande inte förbjudet att framföra…

Det är bara att se till vad Andreas Cervenka skriver samtidigt med Vänsterpartiets förslag. Cervenka  är en frisk gamäng, en språklig och politisk rabulist som härjar i Svenska Dagbladets spalter, och han hamnar ofta rätt i analys om än inte i slutsats. I sin senaste krönika konstaterar han slagfärdigt ”att lösa eurokrisen har visat sig lika lätt som att spika upp vinbärsgelé på väggen”. Han utvecklar sitt påstående:

”…  Samma sak gäller för ekonomin. De tusen och åter tusen miljarder som gått upp i rök i finanskrisen är resultatet av förväntningar om framtida tillväxt som inte infriats. Skillnaden mellan förhoppningar och verklighet skapar ett gigantiskt slukhål som drar med sig hela länder.

Detta är särskilt uppenbart i Europa. Den bistra sanningen är att tillväxttakten befann sig på ett sluttande plan långt före krisen. De senaste fem åren har problemet blivit akut…

Ekonomin i Europa, mätt som real BNP, befinner sig fortfarande långt under 2008 års nivå. Det enda undantaget är Tyskland. Euroområdets BNP krympte under 2012 och kommer göra det igen 2013 enligt Internationella Valutafonden IMF:s senaste gissning i veckan…

… Här börjar tråkigheterna för Europa. En annan färsk rapport från IMF visar att små- och medelstora företag lidit mest när europeiska banker skruvat åt kranarna efter krisen. Värst är läget i länder som Spanien och Italien, där pengarna behövs som mest. De som får låna gör det till ockerliknande räntor. Det är tyvärr ingen slump. En förklaring är att kapital blivit en bristvara för banker efter finanskrisen. Och eftersom reglerna kräver betydligt större buffert vid lån till riskfyllda småbolag framstår det som smartare för bankerna att istället parkera pengarna i påstått riskfria statspapper i halvbankrutta länder. Bristen på krediter blir som ett strypgrepp på ekonomin. När den får syrebrist blir det ännu mer riskfyllt att låna ut och dessutom försämras lönsamheten i bankerna, vilket skapar desto större anledning att hålla inne med pengarna. Som så ofta i finansvärlden blir det som ser rationellt ut på kort sikt ganska irrationellt i det långa loppet. För detta har Europas beslutsfattare sig själva att skylla…

… Europas mörka och illa dolda hemlighet är att bankerna fortfarande är i uselt skick. Så mycket som en fjärdedel av banksystemet beräknas vara beroende av olika former av statsstöd och ECB-hjälp för sin överlevnad. Denna assistans har ironiskt nog förvärrat problemet eftersom det förskönar läget och minskar trycket på politikerna att agera. ”

Det är verkligen svårt att spika upp svart vinbärsgelé.

Jag gjorde själv en ”faktakoll” och försökte…

Självklart undrar människor varför dessa bedragare år efter år får fortsätta med att ha makten över Europas stora kreditflöden? Vallöften har kommit och gått, i land efter land, om att minska bonusar, aktieutdelningar, spekulation och skatteflykt – samtidigt som finansens råttbon bara blir fler och fler.  För tio år sedan tvingades till och med det svenska majestätet att kritisera försäkringsbolagens girighet i sitt nyårstal till folket. Ändå nöjer sig Vänsterpartiet med att bara ”försöka hitta någon form av kontroll”. Går det inte att spika upp Cervenkas vinbärsgelé med spik hjälper det inte stort med att försöka nubba dit den med ett möbelstift.

Jag ser framförallt två skäl till att Sjöstedt ryggar för att diskutera det som egentligen är en självklarhet:

För det första vill han inte bli trängd med en massa frågor om de misslyckade, byråkratiskt styrda planekonomier som vi fått plågas med, stalinismen och dess ätteläggar, ”den reella socialismen”. Han vill inte associeras med de ”socialistiska partidiktaturer” som vi känner från historien. Det berömda ”systemskiftet” omformas därför till något så litet att det knappt märks. Med det är en taktik och strategi som är dömd att misslyckas. I denna fråga är partiet av historiska skäl redan i brygga och då vinner man ingenting på att lägga sig på rygg. Sjöstedt har som partiledare alla möjligheter att i stället resa sig upp, lämna den egna ringhörnan och gå på offensiven mot motståndarnas hyckleri och skrymteri i demokratifrågan. Själv har han inga ”lik i garderoben” och det är decennier sedan Lars Werner och den gamla ledarstammen i övrigt reste i österled. Bankernas diktatur över politiken är alla väl medvetna om. Det gäller att tala för en politik där valet inte bara står mellan denna och en byråkratisk planekonomi där ett korrupt parti, med dess militär och säkerhetstjänst, fattar alla beslut. Inget vore mer eldfängt än att visa på att visionen om en demokratiskt styrd planhushållning är väl så realistisk.  Den kräver helt visst den djärva samordningen av en återfödd arbetarrörelse i flera av Europas viktigaste stater – och det kan ta sin tid om än med det rasande tempo och den dynamik som är möjlig i vårt nya sekel. Dessutom är det en vision som har betydligt mer lyftkraft än den högerstyrda EU- kommissionens Tobinskatt.

EU-kommissionens förslag om Tobinskatt kommer från Sarkozy och Merkel

Ett försöka att blidka misstron mot bankerna. Men ingen lösning.

För det andra är denna taktik avhängig den egna strategin om en tänkt rödgrön regering. Detta var uppenbart i den andra delen av ”Politik i fokus” där Sjöstedt sammanfattningsvis menade att en rödgrön regering var det önskvärda eftersom denna var den enda tänkbara. Naturligtvis till priset av kompromisser. Han ville inte ge några ultimatum, inte ens när det gäller det viktiga kravet om ett ”Nej till vinst i välfärden”, vilket givetvis kan vara en bra idé om man är beredd att stryka flagg i frågan och i den snart sekelgamla ministersocialismens namn acceptera några politiska trollformler om större kvalitetskrav och begränsade vinstuttag i våra skattefinansierade verksamheter i välfärden.

Sjöstedt har samma mål som tidigare Ohly om att bli en del av en regeringsbildning tillsammans med socialdemokraterna och Miljöpartiet och detta trots att dessa bägge partier har fortsatt att rusa högerut.  I samtalet med Knutson undvek han dessutom nogsamt att karakterisera Miljöpartiet som ett borgerligt parti utan betonade i stället den stora samhörigheten mellan vänsterpartister och miljöpartister. Det var i stället Mats Knutson som fick betona skillnaderna dem emellan, inte minst när det gäller arbetsrätten och friskolorna…

I priset för ”att få vara med” ingår också en nedtonad och sval behandling av sociala och politiska krav som drivs utanför riksdag och kommunhus. För socialdemokratin är det uteslutet att komma överens i regeringsfrågan om Vänsterpartiet alltför tydligt associeras med människor som inte väntar på valen 2014 innan de kräver förändringar. I synnerhet ska man inte kopplas samman med fackliga vänsteraktivister för då sätter gamle metallbasen Stefan Löfvén definitivt stopp till ett regeringssamarbete. Facklig och politisk samverkan kan bara ske med ett parti, nämligen det egna. Punkt slut.

Är det verkligen dags igen?

Förmodligen har Sjöstedt stort stöd för sin linje i partistyrelsen och hos majoriteten av de egna representanterna i landets kommuner. Men ute bland medlemmarna är bilden säkert mer splittrad. Flammans chefredaktör Johan Norberg tolkade förmodligen dessa stämningar väl när han nyligen i en ledare underströk att:

”Men en sak är säker. På en allmänborgerlig plattform utan tillstymmelse till socialdemokratisk politik kan inget vänsterparti delta utan att tappa sig själv fullständigt. Se till exempel på hur vänsterpartiet Socialistisk Folkeparti i Danmark nu vrider sig i konvulsioner, både internt och i opinionsmätningarna, på grund av sitt regeringsdeltagande i en ”centervänster”-regering, på en i allt väsentligt borgerlig ekonomisk plattform. Se på hur Rifondazione Comunista i Italien störtdök efter att dåvarande populäre ledaren Fausto Bertinotti sålde ut partiets motstånd mot den nyliberala ekonomiska politiken för en talmansposition i parlamentet. Nu för tiden är partiet närmast utraderat ur Italiens politik.”

Den senaste opinionsmätningen från Danmark, 23 april, förskräcker än mer. Där är Helle Thornings regerande socialdemokrater nere för räkning med ett stöd på bara 14.4 procent. Det är den lägsta siffran sedan 1898 när det då unga arbetarpartiet lyckades komma upp till 14.2 procent av rösterna. Thornings samarbetspartner i regeringen och Vänsterpartiets gamla broderparti, Socialistisk Folkeparti har följt med ner i graven och håller på att jordfästas. Enhedslisten, där Socialistiska Partiets kamrater i Fjärde Internationalen verkar tillsammans med många andra idéströmningar vägrade att ställa sig på regeringens allmänborgerliga plattform och är, åtminstone i opinionsmätningarna, bara två procent från att passera socialdemokraterna och bli Danmarks tredje största parti…

Det är bara ett år kvar. I maj 2014 brakar nästa svenska valrörelse i gång för fullt. Det är alltså hög tid för Vänsterpartiet att sätta sig ner och fundera över om det inte är dags för en omprövning av sin egen valtaktik. Det blir allt fler hålgropar i det  underlag där man försöker ta sig fram och eftersom det fortfarande inte är förbjudet att tala om socialism i Sverige finns det definitivt en helt annan färdväg.     

 

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Dags för LKAB att ta över i Pajala

.

Trots att gruvexploatören Northland Resources tillgångar finns i de svenska och finska urbergen gungar nu marken under ägarna och en konkurs och en rekonstruktion, alternativt en försäljning verkar inte omöjlig.

 ”Facket” sägs ha fortsatt förtroende för sin arbetsgivare. Men borde tänka om. Aktien störtdök i slutet av förra månaden med 90 procent på ett par dagar och när nu försöket med en nyemission misslyckats har dess värde utplånats. Aktiemäklaren Oskar Rönnerman uttrycker i DN besvikelsen hos alla dem som hoppats på snabba klipp:

 ”Företaget har hamnat i en förtroendekris. Marknaden är inte beredd att satsa mer, Northland har inte bevisat att man klarar av att genomföra hela projektet enligt budget, säger han. Han råder sina hårt prövade aktieägare att inte köpa fler aktier även om priset faller – inga klipp finns i sikte. Bäst vore om man hittade nya ägare till företaget med tillgång till pengar och kunskap om hur man driver gruvor.”

 Det är bara att hålla med. Profitörer av alla de slag ska inte bara bort från ”Välfärden” utan också från en av dess fasta grunder, nämligen våra mineraltillgångar i urberget. Stefan Löfven besökte gruvområdet Navettamaa i Pajala i januari, skrattade och tog lekfullt upp en näve jord från marken, sniffade på den och sa att ”här luktar pengar”. ”Det är roligt att få ta del av en framgångssaga, och att få se fortsättningen”, menade han vidare. Löfvens luktsinne var det säkert inget fel på. Däremot hans undfallenhet inför privata exploatörers försök till plundring av våra gemensamma tillgångar.

.

.

Även Gustav Vasa ”kände lukten av pengar”

Men han var betydligt radikalare än Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt.

.

 När det gällde våra naturtillgångar var Gustav Vasa radikalare än dagens arbetarledare. I en urkund från 1542 förklarade han rakt av att ”de ägor som obygde ligga och fjärran från bygdelagen hör Gud, oss och Sveriges krona till”. En lagstiftning som förfallit under seklens gång. 1994, i nådens år när Göran Persson och de rödgröna styrde landet, sålde statliga Sveaskog den ”ägo” på 170 hektar som det handlar om till en bygginspektör i Pajala. Senare, i nådens år 2004 under samma politiska styre av vårt land stiftades en ny lag om villkoren för ersättning när det ska öppnas gruvschakt. I det här fallet skulle ägaren, bygginspektören få 1.5 promille av produktionsvärdet. Staten (den ursprungliga ägaren) skulle samtidigt bara få futtiga 0.5 promille. Inte ens Göran Perssons historiske namne, Erik XIV:s grymme rådgivare Jöran Persson slarvade så med kronans förläningar…

Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt ligger också långt efter Gustav Vasa när det gäller radikalismen, men ändå några fjät före Stefan Löfven. På samma sätt som när det gäller bankernas envälde över våra liv, agerar man när det gäller gruvnäringen och föreslår en konstruktion, där man inte alls berör själva ägandet – och ansvaret. Sjöstedt har i debatter framhållit att:

 ”Det råder gruvboom i Sverige. Nya gruvor öppnas och malmvagnarna börjar rulla på nytt från gruvor som har varit nedlagda. Många får jobb och den viktiga exportindustrin växer. I det finns mycket positivt för hårt prövade avfolknings­bygder.”

Han har vidare konstaterat att de privata ägarna inte bryr sig om bostäder, skolor och större infrastruktur i de bygder där de drar fram och därför föreslagit en höjd statlig mineralersättning till nio procent av produktionsvärdet.

 Varför denna blygsamhet? Kunde Gustav Vasa så borde Sjöstedt också kunna bjuda till ordentligt! Varför smyga omkring i filttofflor? Gruvbrytningen i Pajala och investeringar i välfärden behöver ett långsiktigt stabilt statligt ägande, oberoende av riskkapitalister och konjunkturer,  kontrollerat och ständigt synat av de anställda och alla oss andra.

Kollapsen för Northstar är ett utmärkt tillfälle till ”reformation” när det gäller ägande och drift i Pajala. Staten måste omedelbart ta över ägandet. Aktieägarna kan kompenseras med ”avlatsbrevens” ursprungsvärde! Låt koncernen LKAB få ett systerföretag i Pajala!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

I media: DN1,